Gammaltestamentlig läsning – 1 Mos 15:5-6
Epistel – 1 Tim 6:11-12
Evangelium – Joh 9:1-12
Psaltarpsalm – Ps 73:23-26
Trons kraft
Jag tror jag tvivlar och min fru tvivlar att hon tror, och det brukar vi samtala om. Ni kanske undrar vad vi kommer fram till? Jo, vi kommer fram till att jag tror jag tvivlar och min fru tvivlar att hon tror. Och det här vet vi alldeles säkert och bestämt.
Jag tänker att det är klokt och riktigt att fundera över sin tro och försöka formulera den. Och ämnet för denna söndag är Trons kraft.
Vad tror jag? Vad tror jag på? Vad betyder denna tro för mig?
Trons kraft. Som uttryck låter det som om att tron skulle vara ett subjekt som har en egen inneboende kraft. Finns det en inneboende kraft i själva tron?
Var finns denna tro?
Eller är trons kraft något som jag kan prestera?
Kan vi mäta vår trons kraft i vad vi presterar?
Jag tvivlar men jag tror på berättelsen.
Abram blev Abraham
Har ni räknat stjärnorna nån gång?
Abram ombads av Gud att räkna alla stjärnor. Men redan i frågan finns ett tvivel: ”Se upp mot himlen och räkna stjärnorna, om du kan!”
Från Sverige påstås det att vi kan se 3 – 4000 stjärnor, om förutsättningar för sikt är de allra bästa. På andra platser på jorden så kan mann se betydligt fler så troligen så skulle nog Abram rent faktiskt kunnat se fler stjärnor, kanske 5-6000 stjärnor. Förutom siktmöjligheterna så är det ju också praktiskt krångligt att räkna stjärnor när du står och blickar upp mot himlen. Snart, kanske redan innan du hunnit till hundra stjärnor så skulle du säkert komma i tvivel om du råkat räkna en stjärna två gånger och du måste börja om. Tur för Abram att han inte hade tillgång till nutida teknik och beräkningsmöjligheter för då hade han fått stå och räkna i flera livstider för att räkna alla stjärnor. Det beräknas att det finns 200 triljoner stjärnor. Ni får själva räkna ut hur lång tid det skulle ta att räkna dem.
Men det är inte tron på och möjligheten att kunna räkna alla stjärnorna som är poängen i berättelsen. Abram var gammal och barnlös, ingen skulle kunna fortsätta hans livslinje, han trodde att han skulle gå ur livet och dö barnlös, men nu får han ett löfte om att han ska få barn och ättlingarna ska bli många.
Poängen är att Abram trodde. Han fann tron på en framtid och fortsättningen på hans egen livslinje.
Långt senare lyfts Abrams tro som ett exempel i Hebreerbrevet. Kapitel 11 börjar med ”Tron är grunden för det vi hoppas på; den ger oss visshet om det vi inte kan se” och därefter lyfts fram många exempel på tro.
Abram fick ett nytt namn av Gud – Abraham. Det låter ju nästan lika som Abram men Abraham betyder ”fader till många”.
Mannen som var blind
Vi har idag läst berättelsen om hur en man som är blind från födseln botas av Jesus (i Johannes 9: 1-12). I kapitlet före, i kapitel 8, så har Jesus en minst sagt hetsig diskussion med de lärda och kunniga om just fader Abraham. De lärda påstår att Jesus är besatt, för att de inte förstår och tror på det Jesus säger. Det blir så hetsigt att de lärda plockar upp stenar för att kasta på Jesus, men han lyckas ta sig undan och lämnar tempelområdet.
Jag tänker att det här är en berättelse om tro och tvivel.
Det är också en berättelse om kunskap och tilltro.
Det fanns tydligen en föreställning om att mannens blindhet berodde på synd. Antingen sin egen synd eller föräldrarnas. Det är en så vanlig föreställning så att det är den första tanke som lärjungarna lyfter fram när de möter mannen (som är utan namn) och frågar Jesus. ”Vem har syndat?”
I mitt perspektiv så tycker jag det låter som en helt tokig tanke. Hur skulle en persons blindhet kunna bero på att personen har begått en synd eller att personens föräldrar skulle begått en synd? Nu är ju begreppet synd också komplicerat i sig och det skulle kunna studeras länge, men …. Jesus avvisar den tanken utan några diskussioner. Det är jag glad för.
Men samtidigt tänker jag att det är väl bra att de funderar på orsaken till mannens blindhet. Att själv ställa sig frågan kan ju vara början på en tanke som leder till forskning kring orsaker och skapa lösningar, en början till eventuella förändringar eller hjälpmedel som kan tas fram. I Dagens Nyheter idag, finns på förstasidan en rubrik*, som man skulle kunna tro att de tagit fasta på dagens evangelietext. Det står en liten rubrik längst ner på sidan, ”Blinda fick synen tillbaka”.
Det krävs personer som ifrågasätter fenomen, föreställningar och brister i våra liv för att de ska börja fundera, pröva och forska sig fram till nya tekniker och hjälpmedel i vår vardag. Denna artikel handlar om hur de med ett inopererat chip och smarta glasögon lyckas få blinda att se.
Jesus hade inte tillgång till denna teknik förstås. Han spottar på marken och gör en deg av saliv och damm som han stryker på den blinde mannens ögon och ber honom att gå och tvätta av sig. Så får mannen sin syn.
Jag måste säga att jag personligen sätter mycket större tilltro till dagens teknik än till den saliv-och-damm-deg som Jesus gjorde. Jag tvivlar på att en sådan deg skulle kunna ge en blind man hans syn tillbaka.
Jag tvivlar. Men jag tror på berättelsen.
Den blinde mannen hade tilltro till Jesus och gjorde som Jesus sagt och fick sin syn. Nu kunde han se.
Man skulle kunna säga att mannens grannar och vänner och de som kände igen honom nu inte trodde sina ögon. De tvivlade på att han var samme man som tidigare hade tiggt på gatorna som de nu såg. Men, han bekräftar själv: ”Det är jag”.
Sen får han berätta för andra hur det gått till och nu väcks nyfikenhet, vem är Jesus och var är han?
Nu får ni ursäkta mig men jag tycker faktiskt att den här sista frågan är lite lustig och jag blir full i skratt när jag läser. De frågar en man, som till alldeles nyss varit blind och som de själva inte trodde kunde vara samma man, honom frågar de var Jesus är. Hur skulle han kunna veta? Han har ju aldrig sett Jesus! Han kan omöjligt ens känna igen honom, på utseendet i vart fall. Hans enkla svar är ”Jag vet inte!”
Visst är det ganska befriande? ”Jag vet inte”.
Vi behöver inte kunna ge svar på varenda fråga men vi kan liksom denna man utan namn få sätta vår tilltro till det som inte har en uppenbar och/eller en vetenskaplig förklaring.
Jag vet inte är ju också en början för att försöka förstå mer.
Jag kan också avslöja att denna berättelse fortsätter med att mannen och Jesus möts igen och det mötet slutar lyckligt. De skriftlärda och fariséerna är däremot inte nöjda och lyckliga. De tror inte på att mannen varit blind och de kallar Jesus en syndare eftersom han har arbetat på sabbaten – han har ju gjort medicin, en lera på saliv och damm och strukit den på mannens ögon – det är synd att göra det på sabbaten. Att arbeta på sabbaten var att göra fel enligt deras förstelnade sätt att se på sin tro på Gud.
Dessa lärda män borde ha läst och tagit till sig orden från profeten Mika:
”Människa, du har fått veta vad det goda är,
det enda Herren begär av dig:
att du gör det rätta, lever i kärlek
och troget håller dig till din Gud.”
(Mika 6:8, GT text, från föregående söndag med ämnet ”Att lyssna i tro”)
Vi idag
Vi har idag också läst: ”Sträva efter rättfärdighet, gudsfruktan, tro, kärlek, uthållighet och ödmjukhet. Kämpa trons goda kamp, sök vinna det eviga livet, som du har kallats till och för vars skull du har avlagt den rätta bekännelsen inför många vittnen.” (1 Tim 6:11-12)
Och från 1 Kor kan vi läsa mer om hur tro och kärlek hänger samman för ”om jag har all tro så att jag kan flytta berg, men saknar kärlek, är jag ingenting” (1 Kor 13:1).
Tro hänger nära ihop med hopp och kärlek. ”Men nu består tro, hopp och kärlek, dessa tre, och störst av dem är kärleken.”
Tro hopp och kärlek – dessa tre igen. Jag har många gånger sagt att dessa ord inte enbart är de fina och varma känslor som följer förälskade människor och som vi så ofta förknippar med bröllop. De är riktade till församlingen, i ett brev till församlingen i Korint, men vi får också ta till oss dem. Dessa tre ord må vara en känsla, men de är också en gåva och de är alla tre en uppgift. De är att tro, att hoppas och att älska. Alltså något vi gör. Men inte nödvändigtvis som en prestation.
Peter Halldorf har uttryckt det så här:
”Kärleken uppstår inte genom ansträngning.
Den finns där som en del av vårt väsen; vi är skapade i kärlek, av kärlek, för kärlek.
Man kan inte bestämma sig för att älska, på samma sätt som man inte kan bestämma sig för att tro.
Men man kan bestämma sig för att låta kärleken prägla sitt liv.
En känsla kan gå förlorad, det kan inte kärleken.” (Peter Halldorf)
Trons kraft är inneboende i oss, på samma sätt som kärleken är inneboende i oss.
Det är tillsammans som vi kommer till vår bästa rätt. Trons kraft fullkomnas tillsammans, ”om jag har all tro så att jag kan flytta berg, men saknar kärlek, är jag ingenting” (1 Kor 13:1). ”Älska din nästa som dig själv” (Matt 22:39) – ja, det är bra och viktigt att ge kärlek vidare och det börjar med och i dig själv.
Jesus, som mannen-utan-namn mötte – mannen som fick sin syn tillbaka, denne Jesus hälsar oss alla människor, åter och åter igen: ”Ett nytt bud ger jag er: att ni skall älska varandra. Så som jag har älskat er skall också ni älska varandra.” (Joh 13:34)
Amen
