Etikett: Trons kraft

Trons kraft, 2025-10-26 (Jonas Thorängen)

Gammaltestamentlig läsning – 1 Mos 15:5-6
Epistel – 1 Tim 6:11-12
Evangelium – Joh 9:1-12
Psaltarpsalm – Ps 73:23-26

Trons kraft
Jag tror jag tvivlar och min fru tvivlar att hon tror, och det brukar vi samtala om. Ni kanske undrar vad vi kommer fram till? Jo, vi kommer fram till att jag tror jag tvivlar och min fru tvivlar att hon tror. Och det här vet vi alldeles säkert och bestämt.

Jag tänker att det är klokt och riktigt att fundera över sin tro och försöka formulera den. Och ämnet för denna söndag är Trons kraft.
Vad tror jag? Vad tror jag på? Vad betyder denna tro för mig?
Trons kraft. Som uttryck låter det som om att tron skulle vara ett subjekt som har en egen inneboende kraft. Finns det en inneboende kraft i själva tron?
Var finns denna tro?
Eller är trons kraft något som jag kan prestera?
Kan vi mäta vår trons kraft i vad vi presterar?

Jag tvivlar men jag tror på berättelsen.

Abram blev Abraham
Har ni räknat stjärnorna nån gång?
Abram ombads av Gud att räkna alla stjärnor. Men redan i frågan finns ett tvivel: ”Se upp mot himlen och räkna stjärnorna, om du kan!”

Från Sverige påstås det att vi kan se 3 – 4000 stjärnor, om förutsättningar för sikt är de allra bästa. På andra platser på jorden så kan mann se betydligt fler så troligen så skulle nog Abram rent faktiskt kunnat se fler stjärnor, kanske 5-6000 stjärnor. Förutom siktmöjligheterna så är det ju också praktiskt krångligt att räkna stjärnor när du står och blickar upp mot himlen. Snart, kanske redan innan du hunnit till hundra stjärnor så skulle du säkert komma i tvivel om du råkat räkna en stjärna två gånger och du måste börja om. Tur för Abram att han inte hade tillgång till nutida teknik och beräkningsmöjligheter för då hade han fått stå och räkna i flera livstider för att räkna alla stjärnor. Det beräknas att det finns 200 triljoner stjärnor. Ni får själva räkna ut hur lång tid det skulle ta att räkna dem.

Men det är inte tron på och möjligheten att kunna räkna alla stjärnorna som är poängen i berättelsen. Abram var gammal och barnlös, ingen skulle kunna fortsätta hans livslinje, han trodde att han skulle gå ur livet och dö barnlös, men nu får han ett löfte om att han ska få barn och ättlingarna ska bli många.
Poängen är att Abram trodde. Han fann tron på en framtid och fortsättningen på hans egen livslinje.
Långt senare lyfts Abrams tro som ett exempel i Hebreerbrevet. Kapitel 11 börjar med ”Tron är grunden för det vi hoppas på; den ger oss visshet om det vi inte kan se” och därefter lyfts fram många exempel på tro.
Abram fick ett nytt namn av Gud – Abraham. Det låter ju nästan lika som Abram men Abraham betyder ”fader till många”.

Mannen som var blind
Vi har idag läst berättelsen om hur en man som är blind från födseln botas av Jesus (i Johannes 9: 1-12). I kapitlet före, i kapitel 8, så har Jesus en minst sagt hetsig diskussion med de lärda och kunniga om just fader Abraham. De lärda påstår att Jesus är besatt, för att de inte förstår och tror på det Jesus säger. Det blir så hetsigt att de lärda plockar upp stenar för att kasta på Jesus, men han lyckas ta sig undan och lämnar tempelområdet.

Jag tänker att det här är en berättelse om tro och tvivel.
Det är också en berättelse om kunskap och tilltro.

Det fanns tydligen en föreställning om att mannens blindhet berodde på synd. Antingen sin egen synd eller föräldrarnas. Det är en så vanlig föreställning så att det är den första tanke som lärjungarna lyfter fram när de möter mannen (som är utan namn) och frågar Jesus. ”Vem har syndat?”

I mitt perspektiv så tycker jag det låter som en helt tokig tanke. Hur skulle en persons blindhet kunna bero på att personen har begått en synd eller att personens föräldrar skulle begått en synd? Nu är ju begreppet synd också komplicerat i sig och det skulle kunna studeras länge, men …. Jesus avvisar den tanken utan några diskussioner. Det är jag glad för.

Men samtidigt tänker jag att det är väl bra att de funderar på orsaken till mannens blindhet. Att själv ställa sig frågan kan ju vara början på en tanke som leder till forskning kring orsaker och skapa lösningar, en början till eventuella förändringar eller hjälpmedel som kan tas fram. I Dagens Nyheter idag, finns på förstasidan en rubrik*, som man skulle kunna tro att de tagit fasta på dagens evangelietext. Det står en liten rubrik längst ner på sidan, ”Blinda fick synen tillbaka”.

Det krävs personer som ifrågasätter fenomen, föreställningar och brister i våra liv för att de ska börja fundera, pröva och forska sig fram till nya tekniker och hjälpmedel i vår vardag. Denna artikel handlar om hur de med ett inopererat chip och smarta glasögon lyckas få blinda att se.

Jesus hade inte tillgång till denna teknik förstås. Han spottar på marken och gör en deg av saliv och damm som han stryker på den blinde mannens ögon och ber honom att gå och tvätta av sig. Så får mannen sin syn.

Jag måste säga att jag personligen sätter mycket större tilltro till dagens teknik än till den saliv-och-damm-deg som Jesus gjorde. Jag tvivlar på att en sådan deg skulle kunna ge en blind man hans syn tillbaka.

Jag tvivlar. Men jag tror på berättelsen.
Den blinde mannen hade tilltro till Jesus och gjorde som Jesus sagt och fick sin syn. Nu kunde han se.

Man skulle kunna säga att mannens grannar och vänner och de som kände igen honom nu inte trodde sina ögon. De tvivlade på att han var samme man som tidigare hade tiggt på gatorna som de nu såg. Men, han bekräftar själv: ”Det är jag”.
Sen får han berätta för andra hur det gått till och nu väcks nyfikenhet, vem är Jesus och var är han?

Nu får ni ursäkta mig men jag tycker faktiskt att den här sista frågan är lite lustig och jag blir full i skratt när jag läser. De frågar en man, som till alldeles nyss varit blind och som de själva inte trodde kunde vara samma man, honom frågar de var Jesus är. Hur skulle han kunna veta? Han har ju aldrig sett Jesus! Han kan omöjligt ens känna igen honom, på utseendet i vart fall. Hans enkla svar är ”Jag vet inte!”

Visst är det ganska befriande? ”Jag vet inte”.
Vi behöver inte kunna ge svar på varenda fråga men vi kan liksom denna man utan namn få sätta vår tilltro till det som inte har en uppenbar och/eller en vetenskaplig förklaring.
Jag vet inte är ju också en början för att försöka förstå mer.

Jag kan också avslöja att denna berättelse fortsätter med att mannen och Jesus möts igen och det mötet slutar lyckligt. De skriftlärda och fariséerna är däremot inte nöjda och lyckliga. De tror inte på att mannen varit blind och de kallar Jesus en syndare eftersom han har arbetat på sabbaten – han har ju gjort medicin, en lera på saliv och damm och strukit den på mannens ögon – det är synd att göra det på sabbaten. Att arbeta på sabbaten var att göra fel enligt deras förstelnade sätt att se på sin tro på Gud.

Dessa lärda män borde ha läst och tagit till sig orden från profeten Mika:
”Människa, du har fått veta vad det goda är,
det enda Herren begär av dig:
att du gör det rätta, lever i kärlek
och troget håller dig till din Gud.”
(Mika 6:8, GT text, från föregående söndag med ämnet ”Att lyssna i tro”)

Vi idag
Vi har idag också läst: ”Sträva efter rättfärdighet, gudsfruktan, tro, kärlek, uthållighet och ödmjukhet. Kämpa trons goda kamp, sök vinna det eviga livet, som du har kallats till och för vars skull du har avlagt den rätta bekännelsen inför många vittnen.” (1 Tim 6:11-12)

Och från 1 Kor kan vi läsa mer om hur tro och kärlek hänger samman för ”om jag har all tro så att jag kan flytta berg, men saknar kärlek, är jag ingenting” (1 Kor 13:1).

Tro hänger nära ihop med hopp och kärlek. ”Men nu består tro, hopp och kärlek, dessa tre, och störst av dem är kärleken.”
Tro hopp och kärlek – dessa tre igen. Jag har många gånger sagt att dessa ord inte enbart är de fina och varma känslor som följer förälskade människor och som vi så ofta förknippar med bröllop. De är riktade till församlingen, i ett brev till församlingen i Korint, men vi får också ta till oss dem. Dessa tre ord må vara en känsla, men de är också en gåva och de är alla tre en uppgift. De är att tro, att hoppas och att älska. Alltså något vi gör. Men inte nödvändigtvis som en prestation.

Peter Halldorf har uttryckt det så här:

”Kärleken uppstår inte genom ansträngning.
Den finns där som en del av vårt väsen; vi är skapade i kärlek, av kärlek, för kärlek.
Man kan inte bestämma sig för att älska, på samma sätt som man inte kan bestämma sig för att tro.
Men man kan bestämma sig för att låta kärleken prägla sitt liv.
En känsla kan gå förlorad, det kan inte kärleken.”    (Peter Halldorf)

Trons kraft är inneboende i oss, på samma sätt som kärleken är inneboende i oss.
Det är tillsammans som vi kommer till vår bästa rätt. Trons kraft fullkomnas tillsammans, ”om jag har all tro så att jag kan flytta berg, men saknar kärlek, är jag ingenting” (1 Kor 13:1). ”Älska din nästa som dig själv” (Matt 22:39) – ja, det är bra och viktigt att ge kärlek vidare och det börjar med och i dig själv.

Jesus, som mannen-utan-namn mötte – mannen som fick sin syn tillbaka, denne Jesus hälsar oss alla människor, åter och åter igen:  ”Ett nytt bud ger jag er: att ni skall älska varandra. Så som jag har älskat er skall också ni älska varandra.” (Joh 13:34)

Amen

Trons kraft, 2024-10-06 (Bengt Ekelund)

1 Mos 6:13-22
Heb 11:1-7
Mark 12:41–44

Det enda du egentligen behöver veta om Gud, är att det inte är du, skriver Kenth Wisti.

Jag har en självbild som säger att jag har svårt att hänge mig åt saker. I viss mån kanske det stämmer. I viss mån är det inte helt sant. Jag tror att jag i många lägen vill ha kontroll, innan jag ger mig hän. Jag vill inte heller missa något annat. Så kanske den stora rädslan är att göra fel. Att välja fel. Samtidigt har jag nu varit pastor i drygt 40 år. Ibland under protest men ändå. Det är väl hängivenhet? Det jag tänker att jag är mest hängiven mot i detta är nog människor. Jag tycker det är så oändligt viktigt att vi var och en är menade att vara människor. Inte gudar.

Jag tänker på hängivenheten hos Noa och hos kvinnan i templet. Tro. Vad motiverar deras hängivenhet, deras tro? Idag växer rymdturismen fram. Jag tror inte att det bara handlar om en häftig upplevelse. Det handlar säkert om att planera för ett annat liv, någon annanstans. Nu när den här planeten är körd. Är det samma vision som driver Elon Musk och andra till att göra turer i rymden, som den som drev Noa att börja bygga sin ark? Det skaver lite att tänka så. Noa ses ju som en hjälte, idag, efteråt. Musk vill bara visa sina ekonomiska muskler. Kanske.

I tidigare generationer och fortfarande i vissa traditioner finns en längtan bort från den här jorden. Jag såg ett par avsnitt av Minns du sången. Det är inte jättemånga år sen man sjöng ”Vi skall fara bortom månen vi skall fara bortom mars. Vi skall fara bortom Vintergatans stjärnevärld med hast. Vi skall fara hem till Jesus han som är blev vår bäste vän. Vi skall fara ända in i himmelen.”

En anledning till att så många kristna sydstatsamerikaner ber om fred i Israel är för att då kommer Jesus tillbaka och ”jag” slipper leva kvar i fattigdom och armod. Jag vet inte om Noa var glad över att få uppdraget att bygga arken. Men hängiven verkar han ha varit. När han var 600 år, började det regna och närmare ett år senare, i början av den tionde månaden på året (oktober) blev det torrt.

Tro är inte prestation, det är en gåva, har jag fått lära mig. Orden har följt mig länge och jag vet inte om jag förstår. Det tar i alla fall bort hjälteglorian över den som verkar ha stark tro, tänker jag. Istället för att ta tag i tron handlar det om att låta tron ta tag i mig. Jag har inte läst min Kirkegaard. Men jag har hört uttrycket att tro är som att kasta sig ut på 70 famnars djup. Han talar om sanningen för individen och det som är den objektiva sanningen. Att tro är att kasta sig ut i det som är objektivt sant. På något sätt att släppa taget om det jag vet och i stället lita på det jag tror. Det finns en liten film på nätet. Församlingen ska göra en klassisk tillitsövning. En man står med bindel på en bordskant. Bakom honom står en grupp människor redo att ta emot honom. Men han faller inte bakåt utan framåt, där ingen står och inget annat än golvet tar emot. Tror jag. För man får inte se hur det går. Troligen slår han sig ganska illa. Jag har tyckt att filmen är tragikomisk. Men i relation till tro är det just det jag menar att vi borde göra. Jag borde klippa banden bakåt och våga falla framåt. Jag möter människor i fängelset som är uppfyllda av allt som gått fel. Tänk om det gick att ställa av sig ryggsäcken och istället falla framåt. Jag tror inte på en Gud som rotar i min gamla, avställda ryggsäck. Jag tror inte på en Gud som går bakom, knackar på axeln och säger ”Nu gjorde du fel! Igen!” Jag tror på en Gud som möter mig och säger ”Kom! Ta ett steg till!”

Jesus säger att man måste välja var man har sitt hjärta. Känn gärna efter om du har det på rätta stället. Man kan inte tillbe både Gud och mammon, ägodelarna, egot, pengarna. Jag kan bara älska den ene och hata den andre. Kanske är det ett enkelt val för kvinnan vid tempelkistan. Hon har inget att förlora. Eller också har hon gjort sitt val mycket tidigare. Det Jesus gör upp med är hyckleriet. Hon är kanske inte en hjältinna i tro. Men i kontrast till fariséerna som säger en sak och gör en annan så är hon äkta.

Vi ska strax fira nattvard. En av dimensionerna i nattvarden är förlåtelsen. Du får ställa av din ryggsäck. Kanske vill du symbolisera det med att lägga en sten vid korset längst bak i kyrkan. Det kan vara skönt att symbolisera din frihet. Det stora är vad som sker i din tanke och ditt hjärta. Vill du ställa av ryggsäcken? Vågar du falla framåt? Litar du på de sjuttio famnarna som möter dig? Att göra det fysiskt här och nu är ganska dumt och gör säkert ont. Men i ditt sinne. Du är fri. Är det din tro? Sen är vi såna, vi människor, att vi snart fyller en ny ryggsäck. Men troligen är det första gången du ställer av den som är den viktigaste, svåraste och skönaste. Vad som väntar vet vi inte. Om du har svårt att förlåta dig själv, så kom ihåg att du är människa och Gud är Gud. Tro är inte att hålla för sant. Det är att släppa taget, i tillit till en kärlek som bär.

Amen  

Trons kraft, 2019-10-27 (Fredrik Södertun)

Joh 9

Trons kraft!
När jag tänker på de orden så går mina tankar genast till bibelstället där Jesus säger, ”om ni så hade haft tro så stor som ett senapskorn skulle ni kunna säga till det här berget: flytta dig dit bort. Ingenting blir omöjligt för er.” Dit går mina tankar först och så blir jag lite fundersam och nedstämd över att min tro visst inte verkar vara större än ett senapskorn, för jag har inte lyckats flytta några berg. Men så läste jag dagens text och insåg att Trons kraft handlar om nånting helt annat.

Jesus är i vanlig ordning ute och går och möter då denne blinde mannen, han har varit blind sedan födseln vilket är en viktig detalj i flera avseenden.
Lärjungarna frågar, vem har syndat, han själv eller hans föräldrar. Den judiska kulturen var starkt framgångsteologisk vid den här tiden, och sjukdom var ett tecken på synd. Synd kunde också ärvas och det var därför detaljen om födseln var viktig. Johannes har också med den här frågan från lärjungarna för att liksom trycka extra på fariséernas enfaldhet. Fariséerna som var en judisk elit som visserligen inte hade någon samhällelig makt, men bedrev stark opinion över folket. Johannes använder också den här detaljen för att visa att judarnas tro i evangeliets samtid, är förlegad och oupplyst och att det bästa är att vända sig till Kristus.
Johannesevangeliet går ofta hårt åt judarna på detta sättet vilket de andra tre evangelierna inte gör.
Det här med födseln är också en viktig detalj för det johanneiska bildspråket om ljus och mörker. Från födseln betecknar att mannen och alla andra lever i mörker men att Jesus är världens ljus, vilket han påtalar, som befriar från mörker och för mannen in i ljuset, dvs. in i tron.
Vi ska komma ihåg den detaljen.

Sen kommer själva undret lite som från ingenstans, Jesus har inte pratat med mannen och mannen har inte bett Jesus om ett under. Självklart har där väl funnits en dialog mellan Jesus och mannen men Johannes har inte tagit med den då det inte är av relevans för textens poäng. Undret och mannen är endast redskap för att föra fram en poäng och mannens identitet eller önskan är därför irrelevanta, frågan är vad undret gör med honom efteråt. Hans grannar och en del andra folk som sett honom tigga är dem som först lägger märke till honom och börjar diskutera om det verkligen är han. Då kliver mannen själv fram och det är först nu som hans röst är intressant för Johannes. Det är först nu då han så att säga har förts fram i ljuset, fått öppnade ögon som han har något värt att förmedla. Det är jag säger han.
De frågar då, hur öppnades dina ögon?
De frågar inte, var inte du blind? De frågar inte heller varför han inte är blind. De frågar inte heller hur fick du din syn. Nä de frågar hur öppnades dina ögon? Vilket har en något mer filosofiskt symbolisk klang. Som om Johannes vill förmedla något mer än att han bara blev botad från sin fysiska blindhet.
Han berättar vad Jesus gjorde och de frågar var Jesus är, men mannen vet inte.
De för honom då till fariséerna som närmast börjar förhöra mannen. Här kommer detaljen om att det var sabbat då Jesus botade mannen. Det var förbjudet att arbeta på sabbaten och enligt fariséerna klassades detta som arbete.
Fariséerna är inte riktigt överens om hur de ska se på detta. Om nu Jesus har botat honom är han en syndare. Men om han är en syndare hur kan Gud ha gett honom sådan kraft att han kan bota?
Den enda logiska förklaringen är att mannen inte har varit blind alls.

De bestämmer sig för att fråga hans föräldrar.
De är lite rädda för fariséerna, då det blivit känt att den som erkänner Jesus som Messias blir utesluten ur synagogan.
Här kan vi troligen se hur Johannes beskriver sin samtid och hur synagogan där han befinner sig i skrivande stund betett sig, då de kristna inte blev uteslutna ur synagogorna förrän mot slutet av första århundradet, ungefär vid tiden när evangeliet skrevs.

Det enda de får veta av föräldrarna är att mannen var blind från födseln.
Så de kallar på mannen igen och kräver nu att han ska ge Gud äran eftersom Jesus är en syndare och alltså inte kan vara från Gud.
Mannen svarar att han inte vet något om Jesus är en syndare eller ej, han vet bara att han var blind men nu kan han se.
Fariséerna vill veta hur.
Då börjar mannen läxa upp fariséerna som ifrågasätter huruvida Jesus har något med Gud att göra. Mannen försvara att någon som botar en blindfödd man måste vara av Gud.
Fariséernas tålamod tar dock slut och kör ut mannen med ett konstaterande att han föddes syndig alltigenom och därför inte är tillräknelig i sådana frågor.

När Jesus får höra om detta, blir det lite intressant. Det är först nu som tron blir aktuell.
Ofta annars så föregår undret av en bekännelse om tro, men här kommer undret först och rätt långt senare kommer frågan om tro in i bilden.
Jesus frågar om mannen tror på människosonen och berättar att det är han Jesus som är människosonen. Mannen förklarar sin tro och faller ner och Jesus knyter ihop hela berättelsen med dess huvudsakliga poäng.
”Till en dom har jag kommit hit till världen, för att de som inte ser skall se och dem som ser skall bli blinda”
Fariséerna kan dock inte ge sig utan gör ett sista försök, ”är kanske vi också blinda?” De ställer frågan retoriskt för de vill peka på hur absurd Jesus är i sin argumentation. Skulle de, fariséerna som är näst intill perfekta i sin trosiver vara blinda och syndiga.

Jesus vänder på deras argument för att peka på hur felaktig tro de har och deras syn på synd är.
Om ni vore blinda skulle ni vara utan synd, Men nu säger ni att ni ser, Er synd står kvar.

Det Jesus menar är att de själva påstår sig ha förstått vem Gud är och hur han verkar, men Jesus menar att de är blinda och fortfarande lever i mörker.

Efter detta lilla bibelstudium kanske ni undrar vad detta har med Trons kraft att göra?
Som jag sa innan så brukar ju undret föregås av tro som att tron på att Jesus kan hela är det avgörande för om han kan och vill.
Men så är det inte här. Undret sker ändå och frågan om tro diskuteras först efteråt.
I den judiska såväl som den grekisk hellenistiska språkvärlden där Johannes befinner sig i gränslandet, finns flera aspekter av begreppet tro.
Det är dels det om något finns eller om något fungerar, kan vi tro det? Det finns med här men är inte det mest framträdande.
Den andra aspekten är tillit och handlar om att lita på Gud, att leva sitt liv i Guds händer. Detta brukar jag prata om som den mest intressanta o viktiga aspekterna av ordet tro. Det är mindre relevant att fråga sig om Gud finns och mer relevant att fråga sig om Gud är något att förlita sig på, något att tro på. För det är först då som tron kan få någon inverkan på våra liv.

Men det är egentligen inte tron i sig som är i centrum utan dess konsekvenser.
Det som händer i texten är inte att mannen tror och något händer utan att något händer och mannen börjar tro. Han börjar förstå och han lägger sin tillit till Gud, fast det går utanför all logik och alla regler.
Kraften kommer inte för att vi tror, undret kommer inte för att vi tror. Det den här texten vill lära oss är att kraften finns där hela tiden, under sker hela tiden, Gud finns där hela tiden vare sig vi tror på honom eller ej, vare sig vi lägger vår tillit till honom eller ej.
Det handlar om att om du ser Guds rike eller ej och förstår var det kommer ifrån. Det handlar om, om du ser kärleken, barmhärtigheten och förlåtelsen och förstår var den kommer ifrån.

Det handlar om att leva sitt liv i Guds händer. Jag pratar ibland om att se Jesus i de små saker som händer. Att ständigt tacka Gud för de små goda ting som sker. Jag försöker träna mig i att göra det, för jag har märkt att om jag kan se Gud i det lilla så är jag förberedd på att förstå när något större händer.
Det är då jag kan se och förstå trons kraft, inte främst vad min tro kan åstadkomma för kraftgärningar i världen, utan vad min tro kan göra med mig, hur den kan förvandla mig.
Om jag kan se Gud i allt det goda runt omkring mig så växer sig min tro starkare, då får jag trygghet och kraft i den, och kanske jag till och med vågar, liksom mannen i texten, gå ut och berätta och stå på mig när den blir ifrågasatt.
Ett liv nära Gud innebär ett liv nära kärleken, barmhärtigheten rättvisan och förlåtelsen. Men om jag inte vågar se den om jag inte förmår mig att ta emot den, hur ska jag då kunna få del av den.
Vad blir det av min tro då?
Den blir likt fariséernas, en blind tro.

Det som är gott det är gott.
Det som är barmhärtigt, det är barmhärtigt.
Det som är kärlek, det är kärlek.
Fariséerna var förblindade av att gott endast kunde ske inom deras ramar.
Jesus menar att det som är gott, det är gott.

Se att Gud finns överallt runtomkring, hjälp varandra att öppna våra inre ögon och se att Gud finns även där vi minst anar det.
Där kan du upptäcka hur trons kraft förvandlar dig, mig och världen. Kom och var med!