Författare: CK

Goda förvaltare, 2019-08-18 (Sandra Blomgren)

Ords 3:27-32
Ef 4:20-28
Luk 12:42-48

Jag har förstått att Equmeniakyrkan har ett temaår om Apostlagärningarna med temat Till jordens yttersta gräns. När jag hör orden tänker jag på utbredningen av Guds rike här på jorden. Att Guds ord ska bli känt men även att Guds ord om en rättvis värld ska bli sann.

En förutsättning för att vi ska kunna sprida utbredningen av Guds rike på jorden är att vi är Goda förvaltare av tron. Att vi lever evangelium både i ord och handling. För att sprida evangelium handlar inte enbart om att frälsa flest människor eller värva flest medlemmar eller döpa fler barn som det ofta diskuteras i Svenska kyrkan.

Det handlar om att leva som man lär och likt Jesus se till de som står utanför samhället. Det handlar också om att följa Guds bud. Jesus säger själv att det största budet är det första av Guds 10 bud. Att vi bara har en Gud men du ska också älska Herren, din Gud med hela ditt hjärta och med hela in själ och med hela ditt förstånd (Matt 22:36).

I det handlar det om att vara sann mot sig själv och vara sann mot Gud. Och att skapa den kyrka där vi vill vara och verka. Då måste vi vara Goda förvaltare för vår egen skull. Vi vill skapa en kyrka dit vi vill gå, där vi känner oss hemma. För om det inte finns en gudstjänstfirande gemenskap spelar det just ingen roll hur många vi värvar eller döper om det inte finns en gudstjänstfirande gemenskap där man kan möta Gud. Där man kan be och lovsjunga tillsammans.

Vi är alla människor i vår mångfald skapta till Guds avbild. Tillsammans blir vi lika Gud. Då kan vi inte heller förvänta oss en homogen massa där alla ser likadana ut eller har samma intressen eller ber på samma sätt. Bön är ett samtal med Gud som bygger relation. Och lik att vi har olika relationer med olika människor så har Gud olika relationer med oss.

Jag tror det är viktigt att den världsvida kyrkan gör uttryck för flera sätt att be på, flera sätt att åkalla Gud på. Flera sätt att umgås på för vi människor är olika och är i behov av att möta Gud på olika sätt. Utan att någon står där och dömer den ene eller den ande.

Nu kanske jag går händelserna i förväg men i slutändan är det inte vår uppgift att döma. Det är Guds uppgift.

Ändå tror jag att vi alla är ansvariga för att ha sett ner på en annan kristen tradition eller tittat ner på en annans människas sätt att tillbe Gud på.

Bara inom Svenska kyrkan blev detta en stor debatt när vi skulle ta fram en ny handbok. I arbetet med den nya handboken testades nya uttryckssätt och ny gudstjänstmusik skrevs. I debatterna som uppstod blev det tydligt att vi är olika. Att vi uppskattar olika uttryckssätt och att all typ av musik inte passar i alla typer av gudstjänstrum.

Äldre gregoriansk musik passar exempelvis i äldre kyrkorum så som Storkyrkan medan pop och gospel passar bättre i moderna kyrkorum. Det har inte bara att det passar in i miljön utan också med ljudbilden. Gregoriansk musik behöver efterklangen som uppstår i kyrkorum med högt i tak och mycket eko. Medan gospel och rock inte låter lika bra i rum där det ekar mycket.

Det jag vill ha sagt med detta är att det behövs mångfald både mellan våra kyrkor men också inom våra kyrkor. För vi människor är olika. Och detta tror jag vi ska hålla hårt i. Jag tror nämligen det kommer en dag där vi kristna inte har råd att argumentera med varandra. Om sekulariseringen i Sverige fortsätter tror jag att det kommer vara viktigare att vara kristen och tro på Gud än hur vi är kristna och hur vi tror på Gud.

Temat goda förvaltare känns viktigt. Utan att vara goda förvaltare av Guds ord kan vi inte fortsätta utbredningen av Guds rike på jorden. Utan att vara goda förvaltare kan vi inte motarbeta den sekularisering som pågår i Sverige. Jag tycker det är bra att vi får många uttryckssätt att be till Gud på i Sverige men det totala avståndstagandet från religion som just nu sker tror jag är farligt.

I min roll som präst märker jag en avsaknad i dagens sekulära samhälle att tala om de stora existentiella frågorna. Det finns ingen naturlig arena att tala om vad händer när vi dör och vad är meningen med livet i ett sekulärt samhälle. Där tror jag att vi i kyrkan har en viktig roll att fylla i samhället.

Vi uppmanas idag i Efesierbrevet att klä i oss den nya människan och se till att förnyas i ande och förstånd. Den gamla människan formas av sina begär men den nya människan har skapats efter Guds bild med den rättfärdighet och den helighet som hör sanningen till. Vi ska därför följa Guds bud och tala sanning. Tala sanning om vem Gud är men också tala sanning för oss själva.

För att kunna vara Guds goda förvaltare handlar inte om att gripas av sin vrede och bruka våld eller att ljuga. Det handlar om att i tro och Ande stå upp för Gud.

Det Efesierbrevet tar upp som egenskaper som tillhör den goda människan går tillbaka till de 10 budorden. Vi ska inte ljuga, och inte stjäla. Det tas även upp om att inte bruka våld. Nej, detta är inte ett budord men ett budord är att inte dräpa. Det yttersta konsekvensen av fysiskt våld. Men Efesierbrevet förmanar inte bara oss att avstå från fysiskt våld utan uppmanar oss även att inte somna osams. Gör vi det ger vi djävulen tillfälle att komma in i våra liv. Står vi inte upp för vår tro i ett sekulärt samhälle ger vi djävulen tillfälle att komma in i våra liv.

Dagens evangelietext är hämtad från ett längre avsnitt med eskatologiska budskap. Det vill säga texter som handlar om den yttersta tiden. I den text vi läste går vi från beredskap till trohet. Det berättas om trohet och förpliktelser mot sin herre jämfört med bristen på trohet.

I texten möter vi tre tjänare: den medvetet trogne tjänare som gör vad han har blivit tillsagt och när Herren kommer så är herren nöjd med honom. Det finns också den medvetet olydige tjänaren som istället för att göra det han har blivit tillsagd att göra utnyttjar situationen och blir maktgalen. Han börjar slå tjänstefolket och dricker sig full. Sedan finns det även den omedvetet slarvige tjänaren som mycket väl vet vad som ska göras men inte gör något alls.

Den av de tre tjänarna som jag kan identifierar mig mest med är den omedvetet slarvige. Och jag hoppas att jag inte är ensam om detta. Jag vet att för att ha en bra relation med Gud behöver jag besöka gudstjänster och fira mässa. Jag vet att jag behöver avsätta tid för bön och jag vet mycket väl att jag behöver läsa bibeln.

Nu arbetar jag som präst så mycket av detta gör jag i min tjänst men jag behöver utöver det jag gör faktiskt avsätta tid för enskild bön och enskild bibelläsning. Men ska jag vara ärlig. Det sker inte alltid.

Jag har försökt följa en bibelläsnings plan där man ska läsa bibeln på ett år och jag ligger hopplöst mycket efter. När jag är ledig en söndag kan jag känna att jag inte alls orkar ta mig iväg till kyrkan utan blir liggande i sängen eller bestämmer mig för en heldag på IKEA är mer effektiv tid. Jag hoppas att åtminstone någon här känner igen sig, om så bara en gnutta, av det jag beskriver. För att kunna vara den goda förvaltaren behöver jag ju både bön och bibeln.

Men ibland är det minns lika viktigt att leva evangelium snarare än att ägna sig åt att läsa evangelierna. Att följa Guds ord i praktisk handling. Att inte se ner på andra människor, att älska sina medmänniskor att inte döma. Eller efterleva den gyllene regeln: Allt vad ni vill att människor skall göra för er, det skall ni också göra för dem. (Matt 7:12)

Det är allt ifrån de små handlingarna att hålla upp en dörr, bjuda på en kopp kaffe eller en pratstund. Jag vill påstå att jag ofta är bättre på att leva evangelium än vad jag är på att läsa evangelium. Och där är vi alla olika.

För att vara goda förvaltare och skapa den gudstjänstfirande gemenskapen som vi vill vara en del av kan vi alla bidra på olika sätt. Vi får påminna oss om Anden gåvor som vi alla får ta del av. Men vi har alla olika gåvor. Det finns profetisk gåva, tjänandets gåva, undervisningens gåva, tröstandets gåva, gåvan att frikostigt dela med sig att vara ledare och med glatt hjärta visa barmhärtighet (Rom 12:6-8). I våra gåvor har vi också olika uppdrag i att förvalta Guds ord. Oavsett vilka gåvor vi har så är Anden alltid den samma.

Så vad vill jag komma med allt detta. Dels vill jag uppmana er alla sträva efter att vara goda förvaltare. Men jag vill också uppmana er till att inte känna skuld när ni misslyckas. Vi är som sagt olika och just nu kanske inte du kan vara en aktiv del av kyrkans diakonala arbete men du kan kanske vara en ekonomisk bidragare till det diakonala arbetet.

Eller så har du profetisk gåva eller undervisande gåva som kommer i uttryck på andra sätt. När du likt jag får dåligt samvete för att du inte orkar läsa bibeln eller gå på alla gudstjänster så kom ihåg att det är minste lika viktigt att leva evangelium speciellt nu i vårt sekulära samhälle.

Sist men absolut inte minst vill jag låna Paulus ord från 2 Kor 13:13 och skicka med er Nåd från vår Herre Jesus Kristus, kärlek från Gud och gemenskap från den heliga anden åt er alla.

AMEN

Andlig klarsyn, 2019-08-11 (Bengt Ekelund)

Söndagarnas tema går i varandra. Jag vet inte om du vet det? Det
finns ett ”fortsättning följer”. Det är inte bara lösryckta teman som
säger ”nu vore det bra om man talade om synd, sen tar vi fred och sen
gemenskap, sen är det jul. Och påsk…” Kanske självklart? Det gör att
man som predikant både kan förbättra förra söndagens predikan, och
skapa cliffhangers inför nästa söndag. Men eftersom jag inte predikar
här, då, är jag friare att ta det som hjärtat är fullt av. Så får nån annan
reda upp det.

Att tro att man inte tror, Peter LeMarc. Jag blev ganska upprörd när
han sa att han inte tror på Gud längre. Så många av hans texter
uttrycker en djup och mogen tro. Karin tröstade mig och sa att det där
får han själv ta ansvar för. Och så är det nog.
I vissa livslägen är det skönt när någon säger hur det är, den enda
sanningen. Det är tilltalande för alla när det ofta är livaktigt, mycket folk
och enkla svar. Just nu går en serie som heter ondskans kyrka. Ett av
många teveprogram som visar vad som händer bakom kulisserna, när
karismatiskt förföriska ledare får efterföljare som man binder och inte
släpper taget om. För den egna vinningens skull. De fanns med i
texten från Matteus redan. ”Inte alla som ropar herre, herre…” Det har
inget med tro och religion att göra, egentligen. Man använder
människors svaghet, behåller dem där och trycker dem bara djupare
ner under ytan. Det gäller inte all karismatisk verksamhet, men det
händer när ledaren inte ger sin församling redskap och frihet att växa
vidare. Och det kan vara lockande, eftersom det är självbekräftande. I
en av förra söndagen texter hörde vi om slöjan som Mose fick bära för
att strålglansen från Gud inte skulle bli för stark. Paulus skriver att
Jesus har lyft bort slöjan och att vi nu kan komma direkt inför Gud,
genom den heliga Anden. Man skulle kunna säga att ledartypen i
Ondskans kyrka i stället drar ner rullgardinen framför näsan på sina
anhängare och säger ”hit, men inte längre, för då förlorar jag kontrollen
över dig”.

I en liten klassisk själavårdsbok som heter Från naivitet till naivitet,
beskriver Göran Bergstrand sin förståelse av metodistprästen James
Fowlers tankar om (andlig) utveckling och mognad. Det var länge
sedan jag läste den men jag minns särskilt det första och det sista
steget. Det första handlar om den osäkra människan, som kanske
också är överväldigad av sin nyfunna tro. Hon behöver tydliga riktlinjer
och svar. På flera sätt är det vad jag redan beskrivit. En del
manipuleras att stanna kvar, andra vill inte gå vidare. Det är för slitsamt
med alltför mycket relativiserande och kanske tvivel. Sant är sant. Det
räcker. Livet går. Man gör erfarenheter som gör att de enkla svaren
behöver få nyanser. Man kanske behöver bryta sig loss. Man börjar
ifrågasätta vissa absoluta sanningar, av erfarenheter man gör. Jag
brukar säga att det måste vara möjligt att tänka annorlunda och
utmanande tankar. Sedan kan man komma fram till att man inte håller
med och återvända till sitt eget spår. Men tanken, prövandet måste stå
mig fritt. Ett exempel är Lena Einhorns bok Vägen till Damaskus, där
hon kortfattat, för fram tanken att Jesus och Paulus är samma person.
Paulus höll ju sig undan ett antal år, i så fall efter att ha överlevt korset,
gömt sig för alla och sedan framträtt på nytt. Spännande tanke kanske,
annorlunda. Jag läste den, men höll inte med. Men jag har den
fortfarande i mitt minne, som en tanke ”vad skulle hända då?” Om din
tro inte tål att möta någon annans tankar, kanske du måste jobba mer
med grunden? Jag berättade en onsdagskväll om ett möte med en
person som fick mig att känna mig som en riktigt dålig präst och kristen
för en tid sedan. Min slutsats var att det var för att jag inte trodde på
djävulen, så som han. Som väl var kunde vi fortsätta samtalet en
annan gång och jag såg att hans krampaktiga tag om det traditionella,
grundläggande språket bottnade i hans eget hat och rädsla. Det slet i
honom. Och han ville inte besegras av det onda. Det jag kände, låg
egentligen hos honom och inte hos mig. Det är inte olika värde i den
tro som är början av vandringen och den mognad som kommer, men
det är onyttigt att stanna kvar, när man egentligen borde gå vidare. Det
första metodisterna Charles och John Wesley såg olika steg i helgelse.
Från rädsla och överväldigande, till den fullkomliga överlåtelsen i
kärlek. Luther, Ignatius av Loyola och andra såg andlig och personlig
mognad i olika steg. Och Paulus skriver i 1 Kor 13:11 ”När jag var barn
talade jag som ett barn, förstod som ett barn och tänkte som ett barn.
Men sedan jag blev vuxen har jag lagt bort det barnsliga. Ännu ser vi
en gåtfull spegelbild; då skall vi se ansikte mot ansikte. Ännu är min
kunskap begränsad; då skall den bli fullständig som Guds kunskap om
mig.”

Det Jesus avslutar Bergspredikan med handlar om grunden för mitt liv,
min tro. Och så vill jag tänka att resonemangen hittills också har gjort.
Jag tänker ibland att jag å ena sidan aldrig har tvivlat på Gud. Å andra
sidan har jag alltid gjort det. Jag tyckte om att en gång läsa när PC
Jersild skrev att det är så jobbigt att vara ateist idag. På 60-talet kunde
det bli debatt med kyrkan om t ex vetenskapens rön. Idag säger kyrkan
”Ja, så kan det ju vara”. Ateisten får inga direkta mothugg. Och så
tänker jag i och för sig fortfarande. Jag tycker om att se mig som en
troende agnostiker. Varför ska den som tror lite grand ha patent på
det? Men jag vill nog också säga att jag, åtminstone, är på väg att
kapitulera. Jag försöker föra samtal med Gud. Jag låter honom sitta
mitt emot mig ibland och i fantasin lyssna och ibland kommentera mina
tankar. Så menar franciskanerna att man kan göra, i Ignatiansk
tradition. Låt fantasin vara en del av livet. Lev med Gud. En praktisk
övning är att i tanken spela upp den gångna dagens händelser i ditt
sinne, inför Gud. Tacka för det goda, be om förlåtelse för det onda och
se klarare på det oklara. Det ger mig lite mer sinnesro. På ett sätt är
jag tillbaka där jag började. Hos Jesus. Inte med de höga ropen utan
mer av det förtroendefulla samtalet och mötet.
Amen

Bönen, 2019-05-26 (Karin Wiborn)

Luk 11:1-13

Idag påminns vi om bönens betydelse, och det är bra. Med bönen är det som med mycket annat, varje generation behöver återerövra språket, meningen och dess varför, och varje bedjande sammanhang , också den enskildas, kan fastna i ett språk eller system som kanske behöver förändras.

När Jesus hade stannat för att be fick en av lärjungarna upp ögonen för vad han gjorde och bad att få lära sig bönens språk, och Jesus sammanfattade där och då det som har kommit att bli världens mest bedda kristna bön i alla tider och alla traditioner; ”Vår fader, du som är i himmelen.” Genom Vår fader manifesterar vi samhörighet med människor över hela jorden och den kristna enheten. Vi ber också de ord som Jesus lärde sina lärjungar. Därför är den viktig. Den är också viktig eftersom den sammanfattar mycket av det vi behöver; bröd, förlåtelse, kraft i prövningens stund och insikten om Guds rike och Guds vilja på jorden och i himlen. Den manifesterar också människans relation till Gud, en kraft större än vi själva.

Man kan hitta olika vägar för sitt böneliv. Jag lärde mig i veckan att heliga Fransiskus i mötet med sultanen Melek al Kamel 1219 – alltså 800 år sedan i år, inspirerades av Islams 5 bönetider och som utvecklats till det som i katolsk tradition kallas tidegärden. Sultanen i sin tur inspirerades av Fransiskus hängivenhet, och mötet räknas ibland som den första religionsdialogen.

När jag fostrades var det självklart med aftonbön och bordsbön. Jag märker att det som var en självklarhet i kristna familjer på 60-talet inte längre är det, så också i min egen, att börja en måltid med att be om Guds välsignelse över maten. Detta till trots visade en undersökning 2016 att 5% av svenskar ber bordsbön. Det är en god vana av många skäl. Kanske inte främst för att maten möjligen smakar bättre av Guds välsignelse, utan för att påminna oss om det stora i att ha mat att äta, att lugna ner sig inför intagandet och att skapa en måltidens ”helgd” av den stund vi äter oavsett om vi äter en ensam måltid eller en gemenskapsmåltid. I någon mening är det också att tala om för sig själv och varandra att även detta gör vi inför Guds ansikte.

Morgonbön och aftonbön fyller liknande funktion. I morgonbönen får jag samla mig, lägga förväntan och oro i Guds hand. I aftonbönen får jag lämna dagen och vad den burit med sig av glädje, sorg och frustration. Jag var ett mycket fromt barn och bad mycket. En bön finns bevarad, kanske från 7-8 års ålder. ”God morgon Gud, idag ska jag gå ut och leka med Rut”. Jag tror inte jag hade någon kompis som hette Rut, det var nog för att rimma. Men jag ser i den bönen det som jag fortfarande vill ha som livshållning. Det jag gör sker i samspel med Gud som älskar och bär, en kraft utanför mig själv som hjälper mig till klarhet, kraft, insikt, mod och fantasi.

Idag börjar jag de allra flesta sammanträden jag leder med bön som egentligen i grunden är samma som min ”rutmorgonbön”. En kort bön för att kalibrera in sammanhanget, hitta rätt våglängd och koncentration. Allt oftare har jag också tagit till mig den allmänkristna traditionen att låta bönen Vår fader vara en viktig del i mitt vardagsliv och arbetsliv.

Lukastexten fortsätter med två berättelser som jag inte tycker är helt enkla att förstå: En påträngande vän som tigger till sig bröd mitt i natten och bilden av en far (kanske ska byta ut det mot mor dagen till ära?) som ger sin son en orm när han ber om en fisk. Slutsatsen av både den påträngande vännen och fadern som ger barnen det dom ber om kan vara att Gud hör bön, också när den är påträngande, och att Gud ger det vi ber om. Samtidigt är det kanske för enkelt, för nog har jag idogt bett och fortfarande ber om sånt som inte händer. Och nog har det hänt att jag efterhand har kunnat se ett bönesvar, men inte som jag hade tänkt mig. Kanske är Gud bättre på att svara än jag på att be, kanske är bönens innersta av annan betydelse. För jag tror: bed, så ska du få, sök, så ska du finna, bulta, så ska dörren öppnas och jag tror att fadern i himlen ger helig ande åt dem som ber honom.

Vad bön framför allt är och så förstår jag dagens texter är att vara med Gud. Eller, vara i Gud. Att vara en bön, som vi sjöng förut.

Bön är att leva med Gud, den kraft som skapar och bär världen. Om vilken profeten Jeremia skriver: Jag vet väl, vilka avsikter jag har för er, välgång och inte olycka. Jag skall ge er en framtid och ett hopp.

Bön är framför allt att bygga relation med den treeniga Guden, Fader, son och ande. Som skapar, vandrar med, hjälper och vägleder. Den som förändras, den som öppnar upp är framför allt jag.

Om vi gräver ett varv till bortom en endimensionell förståelse av Lukas text: Be, så skall du få. Sök, så skall du finna. Bulta, så ska dörren öppnas. Det är inte du som är den som ber och tar emot, inte bara. Allt är i dig. I bönen får du extra krafter (superkrafter). Genom att du ber får du, finner du och du öppnar dig. Din dörr mot Gud.

Jag ber inte främst för att Gud ska ge mig. Det händer, men mest ber jag för att Gud ska förändra mig.

Jag ber ständigt för fred på jorden, om ett människovänligt och människovärdigt samhälle, om rättvisa. Jag ber ofta för världens framtid och vår villighet att leva hållbart. Min tanke är inte att Gud ska som en blixt göra allt som jag ber om. Min bön handlar om att människor ska förändras så vi kan göra det vi är satta till: Leva väl med jorden och med varandra.

För att återvända till min början: Klosterlivets tideböner, 5 eller 7 gånger om dagen, eller Islams 5 böner, judendomens 3 bönetider. Hinduernas och buddhisternas stillhet och meditation. Bön finns i många religioner i lite olika klädnad. När jag var ung trodde jag att andra religioners böner var farliga. Det tror jag inte längre. Jag tror det är farligare med människor som inte ber. Som inte stannar upp och andas. Som inte skapar en stund för reflektion.

Jag skulle önska att jag hittade en tydligare rytm för mitt eget böneliv. Att det var något mer formaliserat. Morgonbön, bordsbön, mitt på dagen bön och kvällsbön. Lite mindre av samtal på vägen och mer en avsatt stund. Världen behöver människor som ber. Vi har receptet, så att säga. Att söka en stilla stund, med bibel och/eller psalmbok i hand eller inte. Tidebön och skrivna böner eller god morgon gud böner. Att vända sitt ansikte till Gud är välsignelse i sig och där öppnar sig en värld som blir till välsignelse för världen.

Som psaltaren skriver: Jag litar på din godhet, mitt hjärta skall jubla över din hjälp. Jag vill sjunga till Herrens ära, ty han är god mot mig.

Amen

Vägen till livet, 2019-05-12 (Kim Bergman)

För det första, vet ni varför Jesus sa att han är vägen… för att han är född under hjulen. Nu när vi har rett ut det, så känns det skönt att ha satt nivån för den här predikan.

Med ett tema som detta är det nästan ett måste att raljera lite över vårt informationssamhälle. Hur länge sedan var det som du använde en vägbeskrivning senast, jag menar en sådan där gammeldags, typ åk förbi den gula kiosken, ta andra avfarten till vänster förbi sjön och över kullen, sen ser du huset till höger…

Nu för tiden så får man en adress, så slår man in den på sin mobil och börjar köra. Väldigt ofta så kommer man rätt, men fundera lite över tanken att det är en maskin som styr dina vägval….

Idag är temat Vägen till livet och Jesus talar om att vi alla skall vara där han är. Han är förvisso lite luddig där i början. Och jag kan förstå Tomas förvirring. När Jesus säger ”Och vägen dit jag går, den känner ni.” så tycker jag att Tomas ställer en högst berättigad fråga: ”Herre, vi vet inte vart du går. Hur kan vi då känna vägen?” Men så förtydligar Jesus det hela när han påpekar att han är vägen, sanningen och livet. Och det har jag liksom många andra tolkat som kärlekens väg.

Och tolkar man det så blir den vägen en väg som utesluter splittringar. Den vägen bekämpar alla möjliga motsättningar. Den vägen sätter stopp för utanförskap, ensamhet och marginalisering som vårt samhälle lider mycket av idag. Den vägen skapar enhet för alla som söker Jesus. Den vägen leder till en gemenskap där alla finner sin plats i kärlek.

Texter som vi hörde läsas idag talar om livet oss människor emellan. Vilka vägar vi väljer. Det händer ofta att vi hamnar i konflikt med varandra. Ibland tror vi att vi själva omedelbart kan lösa allting, eftersom vi bara ser den dag då vi lever, i ett kortsiktigt perspektiv, det liv som vi har just nu. Det leder till hat, hot, missförstånd, krig, splittring osv. Men visheten säger: ”Tänk på livets slut och hata inte mer; minns döden och förgängelsen, håll fast vid buden. Tänk på buden och vredgas inte på din nästa; minns förbundet med den Högste och glöm andras fel”.

Det handlar mycket om att först tänka på vad man själv gör istället för att förlora sin tid på vad de andra gör. Dag Hammarskjöld skrev: ”Den längsta resan är resan inåt”. Den längsta vägen eller den svåraste vägen är vägen inåt. Att se bjälken i sitt eget öga innan man ser flisan i sin syster.

Som ni märker har vi idag fått en text från en apokryfisk bok, nämligen Jesus Syraks vishet. Boken placeras i Gamla Testamentet, och det vill säga att den Jesus som man nämner här inte är samma Jesus som finns i Nya Testamentet. Men budskapet i boken hjälper oss att få goda råd för vårt liv. Kanske lite som en gammaldags vägbeskrivning.

Som kristen är liknelsen om vägar kanske den mest tacksamma som Jesus har gett oss. Det där med herde, fiskare och sådant är saker som på något sätt känns lite föråldrat. Men vägar är däremot något som istället snarare utvecklats. Det gamla uttrycksättet att alla vägar leder till Rom, var på många sätt sant, då det var romarna som byggde många av de moderna vägarna.
En väg kan och har många gånger börjat som en stig, en människa som gått en sträcka och sedan har andra följt. Ni har säkert liksom jag gått på oplogade gator och torg i Sthlm under vintern, och då gärna gått i andras fotspår, för att på så sätt slippa göra det besvärliga själv, att spåra genom orörd mark. Och inte alltid i den riktning man egentligen velat gå. Men om någon gått före så blir det lättare för mig…

Ibland bygger vi vägar för att ta oss förbi hinder, andra gånger för att det är många människor som går på en stig, och vi vill underlätta för att nå målet… ibland så spårar vi själva i orörd terräng. Ja, nu skulle vi kunna göra en paus och jag tänker att flera av oss här inne får liknande bilder och associationer om tron som jag, det är en suverän liknelse. Det finns många vägar till Jesus.

Den naturliga frågan i det här sammanhanget är då: Hur hittar jag rätt bland alla dessa vägar? Ett lika naturligt svar är att lyssna till Guds röst, eller i den moderna liknelsens bild, ställ in din gudomliga GPS. Läs Guds ord, Bibeln, lyssna inåt. Vad säger den mig?

Men precis som GPS´n jag har i mobilen, måste jag erkänna att Bibeln inte alltid är så där glasklar. Den välartikulerade damen i mobilens GPS kan till exempel upplysa mig om att jag ska ”om 500 m sväng svagt höger”.
Min avståndsbedömningsförmåga är inte på topp. Eller kan ni utan tvekan avgöra hur långt bort 500 m är? Och vad menas egentligen med ”sväng svagt höger”? Vad skiljer en svag sväng från en vanlig sväng?

Nu brukar det hela lösa sig under färden. Jag ser vad som menas. Tolkar helt enkelt mobilens GPS-instruktioner utifrån det jag ser omkring mig.

Bibeln, Guds ord, är inte alltid så där glasklar som man kanske skulle önska. Framförallt är den inte så detaljerad. Det står inte i en enda av böckerna vad jag skall äta till frukost eller vad jag ska lyssna på för musik. Bibeln måste alltid tolkas.

Men hur vet jag då att min tolkning är rätt, eller kan jag bedöma om din tolkning är fel? Troligen inte. Jag tror att det finns många vägar till Jesus, och oavsett om den är lång eller kort, krokig eller rak så är det rätt för dig. Jag tänker att vi som kyrka måste också förstå det, och det kan vara lite skrämmande. Tänk om den väg som jag trodde var rätt inte gäller för någon annan. Den resan kanske gick fortare, var enklare eller kanske mycket svårare. Är den i så fall lika mycket värd som min, eller mera?

Vi som baptistkyrka har ju faktiskt funnits här i Sverige i över 150 år. Hur kommer det sig att Hillsong med sina 7 år kan ha så mycket folk? Kan dom vara lika värdiga som oss?

För en tid sedan satt jag och samtalade med en kvinna. Vi pratade om livet, tro och att göra gott. Hon säger att hon inte anser sig kristen, men lever ett liv som många kristna skulle fått anställning och lön för om dom levt på samma sätt. Och så kommer jag på mig själv med att tänka mina fariseiska tankar om att hon skulle kunna göra så mycket nytta bara hon klev in i en församling… Vem är jag att döma? Troligen är hon på exakt rätt plats, och jag skulle inte bli förvånad om det är Gud som satt henne där, troligen bl.a. för att möta sådana som jag…
Det finns många vägar till Jesus.

Man säger ofta att det är resan som är mödan värd.
Hur trivs du på den väg som du har valt? Känner du att du har ett mål för din färd? På många sätt är det en resa vi gör själva. Det är inte upp till oss att bedöma andras vägar. Det finns en rolig historia med en poäng som är typ: om vi kommer till himlen, så kommer vi bli förvånade över att se vem som är där och vilka som inte är det.

Att vara och leva som kristen är att leva med Jesus. Att gå vägen tillsammans med honom, mot livet, i sanning och kärlek. Om det här nu hade varit ett känt tv-program hade vi ställt frågan: Vart är vi på väg?
Svar: Vi är på väg till Gud. Och vårt ressällskap och vår reseledare är Gud själv i Jesus Kristus. Och det är här någonstans som våra vägval blir viktiga. Och det är kanske här som vi måste ställa oss frågan, om vi har slutdestinationen klar för oss. För om vägen till Jesus kan vara lite flummig, så är vägen till Gud glasklar. Jesus säger: ”Jag är vägen sanningen och livet, ingen kommer till fadern utom genom mig.”

Det finns många vägar till Jesus, men Jesus är den enda vägen till Gud.

 

 

Den gode herden, 2019-05-05 (Kim Bergman)

Vad eller vem leder oss? Vilka konsekvenser får det för oss, baserat på vem vi följer? Och hur ska vi kunna lyssna till rätt röst?  Dagens predikotema är Den gode Herden. Hör Herrens ord ur Johannesevangeliet – Joh 10:11-16

Jag är den gode herden. Den gode herden ger sitt liv för fåren. Den som är lejd och inte är herde och inte äger fåren, han överger fåren och flyr när han ser vargen komma, och vargen river dem och skingrar hjorden. Han är ju lejd och bryr sig inte om fåren. Jag är den gode herden, och jag känner mina får, och de känner mig, liksom Fadern känner mig och jag känner Fadern. Och jag ger mitt liv för fåren. Jag har också andra får, som inte hör till den här fållan. Också dem måste jag leda, och de skall lyssna till min röst, och det skall bli en hjord och en herde.

Vår värld är full av röster, både yttre och inre. Röster som manar oss att göra si eller så.
Kommersialismen säger: köp så blir du lycklig.
Egoismen säger: tänk först och främst på dig själv så blir du lycklig.
Girigheten säger: ta för dig så mycket du kan så blir du lycklig.
Högmodet säger: du är värd mer än andra.

Och inte nog med det så finns där stora vägvisare som vill peka ut din väg, i form av ismer. Världen är full av ”ismer” – fascism, konservatism, liberalism, socialism, kommunism. Och många fler… Alla gör anspråk på att vara den rätta vägen för mänskligheten och världen.

Men samtidigt, bortom, genom och över allt detta brus ljuder en silverton. En klar himmelsk röst, som talar kärlekens språk. Som inte lovar guld och gröna skogar. Men som lovar ”liv, och liv i överflöd” (Joh 10:10). Det är den röst som Jesus i dagens evangelietext kallar ”den gode herdens”. Som är hans egen röst, Guds röst.

Det är en röst som fåren känner, en röst som bjuder trygghet och frid. I veckan besökte jag en av våra äldsta medlemmar, och vi kom att samtala om dagens predikotext. Då berättade han för mig om sin fru, som drabbades av demens. Men att han brukade sjunga några psalmer och när han gjorde det så glimtade igenkännandet till. En röst som påminde om trygghet och frid.

Det finns starka röster i dag, som jag inte tänker manar om trygghet och frid. Utan snarare om död och hämnd. Och att då ta med sig så många andra människor som möjligt i denna död. Vår värld fick uppleva det senast för några veckor sen med bombdåden på Sri Lanka under påsktiden.

Men hur ska vi kunna följa Gud – ”den gode herden”, silvertonen? Hur ska vi kunna urskilja hans röst i den kakafoni av röster som omger oss?

Ett sätt är att lyssna till målet…
Gud, han leder inte människor till döden, utan han går själv in i döden för att rädda mänskligheten. Guds son – Jesus Kristus – dör på korset för att utplåna den yttersta ondskan – döden själv. Hans motiv är ofattbar kärlek. Till skillnad mot bombdåd tar han själv konsekvensen, inget ohämmat dödande.

”Lyssna” säger Jesus. ”Lyssna till min röst” (Joh 10:16). Och uppmaningen att vi ska lyssna genomsyrar hela Bibeln. På 140 ställen in Gamla och Nya testamentet uppmanas vi att lyssna till Gud. Det är genom sitt Ord som Gud framträder och blir fattbar i världen.

När Gud i skapelseberättelsen skapar ordning och reda i kaos, så att liv kan växa på jorden, gör han det med sitt ord. ”Gud sade”, står det, ”och det blev så” (1 Mos 1). När människorna inte klarar av att följa hans vilja, så skickar han ut profeter. Människor som får uppdraget att tala Guds ord till människorna. Många gånger allvarliga ord, men oftast med kärlek.

Och så kommer han själv till oss i Jesus Kristus som ”det levande ordet”. ”Ordet blev människa och bodde bland oss…”, som det står i inledningen av Johannesevangeliet (Joh 1:14). Ordet som fanns i begynnelsen hos Gud och som var Gud.
I ett av de mest förtätade ögonblicken i Jesu liv är det just denna uppmaning som lärjungarna får. ”Detta är min son, den utvalde. Lyssna till honom.” (Luk 9:35), säger rösten från himlen till lärjungarna som följt Jesus upp på förklaringsberget och där fått se honom som evig Gud. Det är detta Ord vi ska lyssna till.

När vi i våra liv säger att Jesus är mitt ibland oss, så är han det. Han kom inte hit åkallad av våra böner. Utan han var redan här, väntande på att få möta dig, även om vi inte kan se honom. Han är faktiskt och påtagligt här. Bland annat genom sitt Ord. Genom att du och jag har hört hans röst, silvertonen som skär genom världens brus.

Nej, så inte saknar vi möjligheter att lyssna till Guds röst – lyssna till den gode herden! Och jag tror att det är viktigt att vi faktiskt ger Gud möjlighet att så tala direkt till oss. Visst kan det vara värdefullt att delta i en gudstjänst, att höra en predikan och att sjunga våra underbara psalmer. Men detta kan inte ersätta det personliga mötet med Gud.

På samma sätt som Gud är med oss där två eller tre är samlade i hans namn, så är han med dig i samma stund du söker honom, från den första spröda silvertonen.

Jag är övertygad om att det inte finns någon patentlösning på hur vi skall kunna lyssna till Gud. För någon så passar det med skogsvandringar, andra vill ha en tystnad, själv cyklar eller promenerar jag gärna, det jag kallar för aktiv vila.

För en tid sedan, då jag var scoutledare i Vårdkasen hade jag ansvar för en grupp scouter, ca 30 st, själv. Det kallades att vara TÅG:are, en form av modernt kyrkligt slavarbete. För att spara på rösten började jag använda en visselpipa. Vi utvecklade det där tillsammans så att vi hade en hel lista med olika signaler som vi kände till betydde olika saker. Så på ett läger en gång så pratade jag med en annan ledare som tyckte det där var lite kul. Och han frågade om han fick prova. När han hade blåst en signal så hörde vi en röst från skogen, ”det där lät inte som Kim”.

Det roliga var att min scoutgrupp kände igen signalerna på vem som blåste. Men det kom inte naturligt, vi hade övat under lång tid. På samma sätt tänker jag att det är med Gudsrösten. Jag är övertygad om att de flesta här inne är säkra på att den finns. Men att vi är många här inne som inte är lika säkra på att vi själv har hört den.

Jag tänker att det handlar om övning, och liksom all form av övning, hur rolig eller hur framgångsrik man är i övningen i början, kommer det förr eller senare bli tråkigt. Det är då man måste fortsätta. På samma sätt som i en vänskap, när den första sprudlande glädjen över att ha hittat en medvandrare som delar många av dina värderingar, som skrattar åt samma skämt och tycker om samma saker som du. Så betyder det inte att den dagen du inte hör av din vän att ni nu blivit främlingar. En klok flicka, kanske sagovärldens motsvarighet till Greta Thunberg, lär ha sagt ”om ni inte går nu, kan vi ju inte träffas igen imorgon”. Tomas Sjödin skriver i sin bok ”Det händer när du vilar” att vila är att släppa taget.

Att släppa taget om varandra oavsett i vilken relation man står i tänker jag är närande, att låta tystnaden, tomrummet, få tala. Att litegrann våga släppa kontakt är många gånger att komma närmare varandra. Vad skulle hända i våra liv om vi ibland vågade tystnaden i sökandet efter silvertonen…

Vi kan också lyssna till ekot av den världsvida kyrkan. Varje stund, varje sekund, dygnet runt, året runt läses Bibeln, hålls gudstjänster och ber människor till livets Gud. Runt om vår jord pågår oavbrutet samtalet mellan människa och Gud. Och på samma sätt som ett par som levt ett liv tillsammans, känner igen varandras röster genom sjukdomens barriär, tänker jag att ett hjärta riktat mot Gud även kommer känna igen silvertonen som talar om kärlek, trygghet och frid.

Den dag vår läsning och våra egna böner känns torra och tomma kan vi vila i detta. Vila i den tro som andra människor bär i världen. Deras tro bär också oss. Och ibland får vi bära dom.  Vi är, oavsett om vi förstår det eller ej, en hjord för vi har en och samma herde.

Vilket hopp livets Gud har kallat oss till! Jag vill avsluta med att åter igen läsa löftet i dagens gammaltestamentliga text (Hes 34:23-31):

Jag skall ge er en enda herde, min tjänare David, och han skall valla er. Han skall valla er, han skall vara er herde. Jag, Herren, skall vara er Gud. Ni är mina får, ni är får i min hjord. Jag är er Gud, säger Herren Gud.

Det är silvertonen som klingar genom världens brus.