Jesu dop, 2022-01-09 (Anders Johnson)

2 Mos 1:22-2:10
Luk 3:15-17, 21-22

Det är alldeles tyst i folkmassan. Man hör bara vindens sus i träden och vågorna som slår mot stranden. Jesus, snickaren, den nästan perfekte sonen till Maria, sänks med Johannes hjälp ner under vattenytan. Alla håller andan. Hela skapelsens uppmärksamhet riktas just mot den här platsen, det här ögonblicket. Så bryts vattenytan igen. Mästaren sträcker på sig. Torkar av ögonen med handen, och alla ser. Någonting har hänt. Det är samme Jesus men ändå inte.  Så,…. vingslagen. En duva kommer flygande ner mot vattnet där Jesus och Johannes står. Allt är fortfarande stilla, förutom vindens brus som plötsligt tilltar. Så kommer rösten. Som ett sus men ändå så tydligt hörbart för alla som är där. ”Du är min älskade son, du är min utvalde.” Nu går det inte längre att hålla emot. Folket skriker, jublar. Alla inser att det är något fantastiskt de varit med om. Jesus vet också att detta är vändpunkten i hans liv. Från att ha varit en rätt normal ung man skall han nu axla en uppgift som ingen annan någonsin gjort tidigare och ingen annan kommer att göra senare.

Jag är rätt säker på att Jesus såg detta som en stor milstolpe i sitt liv. Kanske den allra största. Från den här stunden tog livet en helt ny riktning för honom. Målet för allt han gjorde efter dopet fokuserade nu på kallelsen han fått från Gud.

Vet ni vad, jag tror att vi alla känner igen oss. Inte att vändpunkten kantats av flygande duvor och röster från himmelen, men att vi plötsligt slagits av en insikt och vi bestämmer oss att från och med idag så skall jag ändra mitt liv på ett eller annat sätt. Och förmodligen har vi flera vändpunkter där vi justerar riktningen på vår vandring.

För många år sedan satt jag i ett litet studentrum i Linköping och funderade. Insikten att jag inte kunde gå omkring och tro på en gud och inte låta det märkas, fungerar inte. Antingen bestämmer jag mig för att han inte finns och slutar att be till honom eller också bestämmer jag mig för att han faktiskt existerar och då måste jag ta konsekvensen och försöka se mig som kristen på riktigt. Jag tog ett beslut, köpte mig en bibel och med darrande knän knackade jag på hos bönegruppen på skolan.

För min del blev det ett beslut, en ändring i mitt liv, som jag kunnat hålla fast vid. Men så klart. Jag har många fler viktiga milstolpar i mitt liv. En del har jag hållit fast vid. Andra visade sig inte vara så viktiga efter ett tag.
Hur är det med dig? Vilka milstolpar är viktiga för dig? Kanske du fick tron och att tillhöra Jesus med modersmjölken? Säkert om och när du träffat din livskamrat och bestämmer att med henne eller honom vill jag leva resten av mitt liv med. Eller kanske när du bestämmer dig för att byta karriär efter många år på samma arbetsplats.
Fundera en liten stund på dina ögonblick. När bytte livet riktning? Blev det som du tänkt dig? Är det kanske dags att vända blad igen? ……

I dag har vi i texterna också hört om några fantastiska personer som varit bifigurer i berättelserna men som huvudpersonen inte skulle klarat sig utan. Först Moses storasyster Mirjam som på ett mycket smart och snabbtänkt sätt räddar livet på sin lillebror. Han kommer ju att lägga grunden till något riktigt stort. Vad hade hänt om inte Mose hade fått växa upp i Faraos hov? Ett kort ögonblick. En ingivelse och så blev allt rätt.

Mirjam fortsätter att vara en del av berättelsen. Man läser om henne att hon leder glädjesången då Faraos arme dränkts i havet efter att judarna passerat torrskodda på havets botten.
Några år senare dyker hon upp igen, då hon och hennes bror motsäger sig Moses giftermål med den nubiska änkan Adoniah. Gud ställer sig på Moses sida och som straff blir Mirjam spetälsk i en vecka.
Till sist läser vi att hon fick sin sista vila i Kadesh, innan folket nådde Judeen.
Mirjam var en stark person och faktiskt den första kvinnliga profet som omnämns i Bibeln.

För Johannes döparen är mötet med Jesus inte bara ett kort ögonblick. Hela hans liv har varit en förberedelse för just denna stund. Först lever han som en asket ute i öknen. Äter gräshoppor och vildhonung. Börjar säga till folk att leva ett bättre liv. Att ta hand om varandra och att älska Gud är viktigare än att följa alla regler. Så klart att folk mår dåligt när de inser att de gjort fel. Vad kan då vara skönare att sänkas ner i Jordans svala vatten och bli av med all smuts. Inte bara på utsidan utan också insidans lort får följa med vattnet hela vägen ner till Döda havet. Tänk dig att du stiger upp ur vattnet helt ren och fast besluten att börja om på nytt. Inte konstigt att verksamheten börjar gå allt bättre och bättre för Johannes. Inte i pengar, för de struntar han helt i, men i människor. Och så klart folk undrar, är du Messias? Är du den som skall komma? Och han svarar ”Jag döper er med vatten. Men det kommer en som är starkare än jag, och jag är inte värdig att knyta upp hans sandalremmar. Han skall döpa er med helig ande och eld.” Och så kommer den dagen. Johannes ser Jesus komma en bit bort och han säger ”Där är Guds lamm som tar bort världens synd”.
Jesus kommer fram till Johannes. Sysslingarna möts och det är säkert inte den första gången de träffas. Johannes vill först inte döpa Jesus, men han insisterar. Det blir ett dop. Anden kommer ner som en duva och rösten som sa ”Du är min älskade son, du är min utvalde”, kunde alla höra. Det var inget snack. Något stort och fantastiskt hade precis skett och Johannes karriär var på topp.

Efter den stunden börjar människorna favorisera Jesus. Allt färre söker sig till Johannes. Jesus döper faktiskt människor en bit bort från Johannes och de flesta går till honom nu. Efter några veckor frågar några vänner till Johannes hur det känns. Han svarar då ”Jag är inte Messias utan har blivit utsänd att gå framför honom. Brudgum är den som har bruden. Brudgummens vän, som står och hör på honom, gläder sig åt brudgummens röst. Den glädjen har nu blivit min helt och fullt. Han skall bli större och jag bli mindre.” Jag tänker att Johannes faktiskt myste åt det han såg. Han hade förberett vägen för Jesus och nu var det klart och han kunde nöjt se hur Jesus bar budskapet vidare.

Två fantastiska personer. Kvicktänkta, envisa men ändå lyhörda. Vågade lita på sin inre röst samtidigt som de böjde sig för Guds vilja.

Jag tänker att du, jag, vi alla spelar våra biroller i det skådespel som pågår runt omkring oss. Men det är våra roller som bär hela berättelsen. Från Adam och Eva, uttåget ur Egypten, barnet i krubban, dopet vid Jordans strand, korsfästelsen på Golgata, genom hela historien fram till idag och vidare tills han kommer tillbaka i härlighet. Var stolt för den du är. Vi är Mirjams och Johannes efterföljare och vi formar berättelsen om Guds rike här och nu.

Amen

Jesu dop, 2019-01-13 (Petter Jakobsson)

1 Joh 5:6-12

11. Och detta är vittnesbördet: Gud har gett oss evigt liv, och det livet finns i hans son. 12. Den som har hans son har livet. Den som inte har Guds son har inte livet.

Det här är den söndagen på året då vi berättar om Jesu dop och om vem Jesus är. Samtidigt har vi ett litet barn som ska barnvälsignas och vi är i en baptistkyrka.

Jag tror att tillhörighet är den största bristvaran för de flesta av oss. Känslan och vetskapen om att man verkligen har en självklar plats som är en egen. Upplevelsen av att höra till, att vara hemma, att vara helt säker. Att det finns saker som ligger bortom det valbara och flyktiga.

Hur blev det så?

Jag tänker på min mormor som föddes för nästan 140 år sedan i en tid som teknologiskt hade mer likheter med vikingatiden än med vår. Hon hade kanske färre val under sitt liv än jag har under en enda dag. Hon kunde troligen välja vem hon skulle gifta sig med, hon kunde i någon mån välja vilken kyrka hon skulle tillhöra. Men inte utbildning, inte resande, inte yrke, inte om hon skulle ha barn eller inte. Inte var hon skulle bo.  De första fyrtio åren av hennes liv hade hon inte rösträtt. Hennes liv var rikt på tillhörighet och sammanhang och fattigt på frihet. Hennes liv var ganska likt miljarder kvinnor i fattiga länder idag. Ganska få val.

Jag föddes för drygt femtio år sedan. Jag föddes liksom i en tid när folkhemmet stod på topp. Det fanns en plan för allt. Ett svar på alla frågor om hur vi brukar göra. En kollektiv lösning.

Någonstans där ändrades allt. Valmöjligheterna exploderade. Min generation brukar kallas generation X- den första generationen som levde helt med bilden av att vi var ensamt ansvariga för våra liv. De äldre suckade och talade om att individualismen bredde ut sig och trodde kanske nånstans att vi- folkhemmets prinsar och prinsessor skulle ändra oss och bli som dom, bli kollektiva. Men vi stod själva med ansvaret för hela vårt eget livsprojekt. Den som föds nu och de som kallas millenials står fortfarande med friheten och ansvaret, men utan den trygga grund som folkhemmet utgjorde. De som är unga nu står med hela bördan av att ha miljoner möjligheter, miljoner framgångsberättelser, men helt utlämnade till att själva få ansvarar för allt detta. Ingen äldre kan ge svar, inga upptrampade stigar finns, inga giltiga råd om hur vi brukar göra. Allt kan väljas och allt måste väljas. Inget är givet och självklart. Detta är både skräckinjagande och underbart. Vi har alla lämnat den mentala byn och klivit ut i en mental väglös öken där vi kan gå vart som helst. Vägen tillbaka till den självklara autenticiteten och tillhörigheten är stängd.

Tillhörighet är den största bristvaran.

Inte konstigt att människor röstar på starka män och auktoritära ledare som lovar att leda oss tillbaka till ett folkhem. Bara det att de inte kan hålla sina löften och att det är ett folkhem som bygger på utestängning av allt som oroar och därför inte är möjligt utan våld och övergrepp på de andra.

Finns det något som kan erbjuda autenticitet utan att vara auktoritärt. Finns det något som kan ge sammanhang på riktigt- utan att kränka min integritet?

Att bli kristen är att få din egen berättelse inkorporerad i en större berättelse. Dopet är en enkel symbol för det. Det som kyrkan har berättat genom dopet från första början är vattnets historia genom bibeln. Och det som kyrkan säger är: att nu är du en del av denna berättelse. Ditt liv har i verkligheten blivit en del av denna berättelse. Din egen berättelse börjar inte med dig, utan med jordens skapelse. Före jorden skapas så står det att jorden var öde och tom. Kaos rådde. Havet var överallt och det första Gud gjorde var att skilja hav från land. I vår svenska tradition är havet positivt, men i bibelns tradition är havet det samma som kaos och elände. Havet är död. Så Gud skiljer hav från land och skapar världen.

Så minns ni berättelsen om Noa- där Gud är på väg att ge upp skapelsen och låter kaos komma tillbaka i form av havet. Där han nästan låter den gå under. Men han ångrar sin vresighet och lovar att det aldrig ska ske igen. Återigen är det havet som hotar.

Profeten Jona som försöker fly undan sin kallelse och sitt uppdrag och som till slut hamnar i magen på en fisk på havets botten- bilden för att vara så långt borta från Gud och liv som man kan vara. Bilden för den yttersta ångesten. Återigen säger kyrkan. Nu är du en del av den berättelsen också. Det är också din historia.

Och den lille gossen Moses som räddas ur floden och folket som går genom havet i flykten från Egypten. Det är då de blir ett folk.

Du är en av dem som döps med Jesus vid Jordanfloden av en subversiv sanningssägande profet. Du är en av alla historiens outsiders som utmanar makterna.

Och du är en del av de första lärjungarnas skara när Jesus går på vattnet. De första lärjungarna är båtfolk. Människor som kan hantera kaos. Som kan hantera vågorna. Den berättelsen är din berättelse nu.

På något vis blir Jesu död och uppståndelse en del av dopet. Att dö, att gå ner i döden och komma upp som något annat. Att gå igenom alla krisers kris och komma upp som något förändrat. Som något nytt och hoppfullt.

Så när en människa sänks ner i dopet är det inte en liten tvätt utan en lång berättelse om att bli en del av skapelsen och av den nya hoppfulla skapelsen.

Det finns något vuxet över detta. Något som både låter mig vara mitt sannaste jag och samtidigt sätter mig i relation och sammanhang. Att komma till tro är att bli sitt sanna jag utan att kränka mig. Att ge mig tillhörighet utan att stänga in mig. Och det är att få sammanhang och ansikte i ett öde landskap. Att möta en Gud som går med mig genom berättelsen. Som inte gör mig mindre eller begränsar min frihet. Men som ser mig som vuxen, bemyndigad och fri, men fullständigt tillhörig och förankrad. Det är en möjlighet.

AMEN