Vårt dop, 2021-06-06 (Kim Bergman)

Om man googlar på hur länge man klarar sig utan vatten, så brukar man säga ca tre dagar. Att få tillgång till rent vatten är livsviktigt. Har ni tänkt på hur olika vatten kan vara, och hur många olika saker man kan använda det till?

Vatten kan vara energigivande, från början med små vattenhjul för att driva kvarnar, till dagens stora turbiner som förser städer med energi.

Vatten kan vara avgränsande. Floder bildar gränser, hav blir barriärer, och förr i tiden byggde man vallgravar för skydda sig mot främmande makter.

Vatten kan även vara broar och vägar som förbinder. Visby ligger mitt ute i havet. Det var en knutpunkt som var lätt att nå från så många olika ställen. I Jämtland så vet jag att på vintern då sjön fryser till, plogar man upp en väg, som blir en genväg på flera kilometer.

Vatten kan förekomma i så många olika former, från det vidsträckta havet, till den lilla vattenpölen efter ett stilla sommarregn som speglar himlen. Ibland upplevs vattnet mörkt och otillgängligt, andra gånger lockar det med en känsla att man bara vill slänga sig i det och njuta.

Ibland sipprar det fram ur dolda sprickor i urberget, andra gånger dundrar det fram med urtidskraften från ett mäktigt vattenfall. Ibland är det som dimman som nästan omärkligt fuktar vår hud.

Ibland så serveras det till besvikna barn som måltidsdryck, andra gånger är det smakbärare för den söta saften, oftast kolsyrad, eller uppskopad med handen ur den porlande fjällbäcken.

Ibland använder man vatten för att släcka en glöd.

Vattnet är nästan alltid flerbottnat. Vattnet kan kväva och spola bort, men samtidigt bära och ge liv.

För oss i ett av världens sötvattenrikaste länder, har vi aldrig långt till friskt vatten. Vi vrider bara på en kran, och kan kosta på oss lyxen att spola ett tag så att temperaturen blir den vi vill ha. I andra länder går man kilometervis för att hämta sitt vatten.

Känner ni igen bilderna?
Och det är nu som jag säger att på många sätt är det detsamma med Gud.

Naturligtvis så kan en människa klara sig mer än tre dagar utan Gud. Prova att under tre dagar se om ni kan undvika att komma i kontakt med Gud, höra talas om det, eller själv snudda vid tanken på det gudomliga i en natur som sprider liv.

Har ni tänkt på hur olika man kan tänka sig Gud?

För mig är Gud energigivande, många gånger en drivkraft till det jag gör och hur jag handlar och vilka beslut jag tar i livet. Jag vet att Gud kan vara en skiljefråga, där det finns de som säger att man inte tror och andra att man tror. För mig kan Gud få vara det vatten som bygger broar, och min tro får vara den båt som vi kan samtala i. På samma sätt som vattnet har olika skepnader, så har tron lika många vägar. Som det sipprande vattnet från den hårda stenen, eller den forsande floden.

I vår del av världen är tron inget konstigt. För någon lika naturligt som att vi har rinnande vatten i alla hus. För oss kräver det nästan ingen arbetsinsats för att komma i kontakt med en kyrka. Och nästan dagligen så kan vi komma i kontakt med något som påminner oss om att det finns människor som tror.

I andra delar av världen blir du fängslad eller dödad om du söker din tro. Här finns ingen respekt för andras tro.

I kyrkan är vattnet en naturlig bild. I den gammaltestamentliga tiden så var vattnet en symbol för oro, och vi läser om hur Jesus stillar stormen och går på vattnet.

I det baptistiska dopet, är vattnet symbolen för det nya. Vattenytan är gränsen som passeras. Den som döps sänks ned helt under ytan, för att i ett kort ögonblick nästan sväva viktlöst, buren av vattnet men ändå utestängd från vår värld, för att ögonblickligen lyftas upp till ett nytt liv.

Vatten ger liv, och som barnets saft är det en smakbärare. Jag tror att Gud är som vattnet, som kan ge liv och smak till det som är torrt.

Den spruckna krukan

Det var en gång en vattenbärare som varje dag gick hela vägen ner för berget för att hämta vatten åt sin herre. Över axlarna bar han ett ok med två stora ler-krukor och dem fyllde han med vatten från floden vid bergets fot. Sedan gick han hela vägen uppför berget igen med de fyllda krukorna.

Den ena lerkrukan var hel och fin, men den andra hade en spricka i sig och under den långa vägen från floden till bergets topp hann hälften av vattnet läcka ut. Så när vattenbäraren kom fram, var krukan bara halvfull.

Efter många år av detta började den spruckna lerkrukan känna sig väldigt illa till mods och till slut stod den inte ut längre utan utbrast: – “Jag är så ledsen för att jag inte kunnat klara det som den hela lerkrukan kunnat. Kan du förlåta mig?”

Då svarade vattenbäraren: “Vad skall jag förlåta dig för?”

– “Ja, men alla dessa år har du burit mig upp för backen troget, varenda dag, och ändå har jag alltid bara varit halvfull när vi kommit fram. Ett så stort arbete du har haft bara på grund av mig.”

Då log vattenbäraren och sade till lerkrukan:
– “Se där, stigen nerför berget. På ena sidan är det helt tomt. Där har jag burit den hela krukan. Men se på den andra sidan. Där växer det fullt med blommor. Det var den sidan jag bar dig på. Blommorna växte där så vackra och så granna tack vare allt vatten som läckt från dig. Men på den perfekta lerkrukans sida finns inga blommor.”