Vägen till livet, 2019-05-12 (Kim Bergman)

För det första, vet ni varför Jesus sa att han är vägen… för att han är född under hjulen. Nu när vi har rett ut det, så känns det skönt att ha satt nivån för den här predikan.

Med ett tema som detta är det nästan ett måste att raljera lite över vårt informationssamhälle. Hur länge sedan var det som du använde en vägbeskrivning senast, jag menar en sådan där gammeldags, typ åk förbi den gula kiosken, ta andra avfarten till vänster förbi sjön och över kullen, sen ser du huset till höger…

Nu för tiden så får man en adress, så slår man in den på sin mobil och börjar köra. Väldigt ofta så kommer man rätt, men fundera lite över tanken att det är en maskin som styr dina vägval….

Idag är temat Vägen till livet och Jesus talar om att vi alla skall vara där han är. Han är förvisso lite luddig där i början. Och jag kan förstå Tomas förvirring. När Jesus säger ”Och vägen dit jag går, den känner ni.” så tycker jag att Tomas ställer en högst berättigad fråga: ”Herre, vi vet inte vart du går. Hur kan vi då känna vägen?” Men så förtydligar Jesus det hela när han påpekar att han är vägen, sanningen och livet. Och det har jag liksom många andra tolkat som kärlekens väg.

Och tolkar man det så blir den vägen en väg som utesluter splittringar. Den vägen bekämpar alla möjliga motsättningar. Den vägen sätter stopp för utanförskap, ensamhet och marginalisering som vårt samhälle lider mycket av idag. Den vägen skapar enhet för alla som söker Jesus. Den vägen leder till en gemenskap där alla finner sin plats i kärlek.

Texter som vi hörde läsas idag talar om livet oss människor emellan. Vilka vägar vi väljer. Det händer ofta att vi hamnar i konflikt med varandra. Ibland tror vi att vi själva omedelbart kan lösa allting, eftersom vi bara ser den dag då vi lever, i ett kortsiktigt perspektiv, det liv som vi har just nu. Det leder till hat, hot, missförstånd, krig, splittring osv. Men visheten säger: ”Tänk på livets slut och hata inte mer; minns döden och förgängelsen, håll fast vid buden. Tänk på buden och vredgas inte på din nästa; minns förbundet med den Högste och glöm andras fel”.

Det handlar mycket om att först tänka på vad man själv gör istället för att förlora sin tid på vad de andra gör. Dag Hammarskjöld skrev: ”Den längsta resan är resan inåt”. Den längsta vägen eller den svåraste vägen är vägen inåt. Att se bjälken i sitt eget öga innan man ser flisan i sin syster.

Som ni märker har vi idag fått en text från en apokryfisk bok, nämligen Jesus Syraks vishet. Boken placeras i Gamla Testamentet, och det vill säga att den Jesus som man nämner här inte är samma Jesus som finns i Nya Testamentet. Men budskapet i boken hjälper oss att få goda råd för vårt liv. Kanske lite som en gammaldags vägbeskrivning.

Som kristen är liknelsen om vägar kanske den mest tacksamma som Jesus har gett oss. Det där med herde, fiskare och sådant är saker som på något sätt känns lite föråldrat. Men vägar är däremot något som istället snarare utvecklats. Det gamla uttrycksättet att alla vägar leder till Rom, var på många sätt sant, då det var romarna som byggde många av de moderna vägarna.
En väg kan och har många gånger börjat som en stig, en människa som gått en sträcka och sedan har andra följt. Ni har säkert liksom jag gått på oplogade gator och torg i Sthlm under vintern, och då gärna gått i andras fotspår, för att på så sätt slippa göra det besvärliga själv, att spåra genom orörd mark. Och inte alltid i den riktning man egentligen velat gå. Men om någon gått före så blir det lättare för mig…

Ibland bygger vi vägar för att ta oss förbi hinder, andra gånger för att det är många människor som går på en stig, och vi vill underlätta för att nå målet… ibland så spårar vi själva i orörd terräng. Ja, nu skulle vi kunna göra en paus och jag tänker att flera av oss här inne får liknande bilder och associationer om tron som jag, det är en suverän liknelse. Det finns många vägar till Jesus.

Den naturliga frågan i det här sammanhanget är då: Hur hittar jag rätt bland alla dessa vägar? Ett lika naturligt svar är att lyssna till Guds röst, eller i den moderna liknelsens bild, ställ in din gudomliga GPS. Läs Guds ord, Bibeln, lyssna inåt. Vad säger den mig?

Men precis som GPS´n jag har i mobilen, måste jag erkänna att Bibeln inte alltid är så där glasklar. Den välartikulerade damen i mobilens GPS kan till exempel upplysa mig om att jag ska ”om 500 m sväng svagt höger”.
Min avståndsbedömningsförmåga är inte på topp. Eller kan ni utan tvekan avgöra hur långt bort 500 m är? Och vad menas egentligen med ”sväng svagt höger”? Vad skiljer en svag sväng från en vanlig sväng?

Nu brukar det hela lösa sig under färden. Jag ser vad som menas. Tolkar helt enkelt mobilens GPS-instruktioner utifrån det jag ser omkring mig.

Bibeln, Guds ord, är inte alltid så där glasklar som man kanske skulle önska. Framförallt är den inte så detaljerad. Det står inte i en enda av böckerna vad jag skall äta till frukost eller vad jag ska lyssna på för musik. Bibeln måste alltid tolkas.

Men hur vet jag då att min tolkning är rätt, eller kan jag bedöma om din tolkning är fel? Troligen inte. Jag tror att det finns många vägar till Jesus, och oavsett om den är lång eller kort, krokig eller rak så är det rätt för dig. Jag tänker att vi som kyrka måste också förstå det, och det kan vara lite skrämmande. Tänk om den väg som jag trodde var rätt inte gäller för någon annan. Den resan kanske gick fortare, var enklare eller kanske mycket svårare. Är den i så fall lika mycket värd som min, eller mera?

Vi som baptistkyrka har ju faktiskt funnits här i Sverige i över 150 år. Hur kommer det sig att Hillsong med sina 7 år kan ha så mycket folk? Kan dom vara lika värdiga som oss?

För en tid sedan satt jag och samtalade med en kvinna. Vi pratade om livet, tro och att göra gott. Hon säger att hon inte anser sig kristen, men lever ett liv som många kristna skulle fått anställning och lön för om dom levt på samma sätt. Och så kommer jag på mig själv med att tänka mina fariseiska tankar om att hon skulle kunna göra så mycket nytta bara hon klev in i en församling… Vem är jag att döma? Troligen är hon på exakt rätt plats, och jag skulle inte bli förvånad om det är Gud som satt henne där, troligen bl.a. för att möta sådana som jag…
Det finns många vägar till Jesus.

Man säger ofta att det är resan som är mödan värd.
Hur trivs du på den väg som du har valt? Känner du att du har ett mål för din färd? På många sätt är det en resa vi gör själva. Det är inte upp till oss att bedöma andras vägar. Det finns en rolig historia med en poäng som är typ: om vi kommer till himlen, så kommer vi bli förvånade över att se vem som är där och vilka som inte är det.

Att vara och leva som kristen är att leva med Jesus. Att gå vägen tillsammans med honom, mot livet, i sanning och kärlek. Om det här nu hade varit ett känt tv-program hade vi ställt frågan: Vart är vi på väg?
Svar: Vi är på väg till Gud. Och vårt ressällskap och vår reseledare är Gud själv i Jesus Kristus. Och det är här någonstans som våra vägval blir viktiga. Och det är kanske här som vi måste ställa oss frågan, om vi har slutdestinationen klar för oss. För om vägen till Jesus kan vara lite flummig, så är vägen till Gud glasklar. Jesus säger: ”Jag är vägen sanningen och livet, ingen kommer till fadern utom genom mig.”

Det finns många vägar till Jesus, men Jesus är den enda vägen till Gud.

 

 

Den gode herden, 2019-05-05 (Kim Bergman)

Vad eller vem leder oss? Vilka konsekvenser får det för oss, baserat på vem vi följer? Och hur ska vi kunna lyssna till rätt röst?  Dagens predikotema är Den gode Herden. Hör Herrens ord ur Johannesevangeliet – Joh 10:11-16

Jag är den gode herden. Den gode herden ger sitt liv för fåren. Den som är lejd och inte är herde och inte äger fåren, han överger fåren och flyr när han ser vargen komma, och vargen river dem och skingrar hjorden. Han är ju lejd och bryr sig inte om fåren. Jag är den gode herden, och jag känner mina får, och de känner mig, liksom Fadern känner mig och jag känner Fadern. Och jag ger mitt liv för fåren. Jag har också andra får, som inte hör till den här fållan. Också dem måste jag leda, och de skall lyssna till min röst, och det skall bli en hjord och en herde.

Vår värld är full av röster, både yttre och inre. Röster som manar oss att göra si eller så.
Kommersialismen säger: köp så blir du lycklig.
Egoismen säger: tänk först och främst på dig själv så blir du lycklig.
Girigheten säger: ta för dig så mycket du kan så blir du lycklig.
Högmodet säger: du är värd mer än andra.

Och inte nog med det så finns där stora vägvisare som vill peka ut din väg, i form av ismer. Världen är full av ”ismer” – fascism, konservatism, liberalism, socialism, kommunism. Och många fler… Alla gör anspråk på att vara den rätta vägen för mänskligheten och världen.

Men samtidigt, bortom, genom och över allt detta brus ljuder en silverton. En klar himmelsk röst, som talar kärlekens språk. Som inte lovar guld och gröna skogar. Men som lovar ”liv, och liv i överflöd” (Joh 10:10). Det är den röst som Jesus i dagens evangelietext kallar ”den gode herdens”. Som är hans egen röst, Guds röst.

Det är en röst som fåren känner, en röst som bjuder trygghet och frid. I veckan besökte jag en av våra äldsta medlemmar, och vi kom att samtala om dagens predikotext. Då berättade han för mig om sin fru, som drabbades av demens. Men att han brukade sjunga några psalmer och när han gjorde det så glimtade igenkännandet till. En röst som påminde om trygghet och frid.

Det finns starka röster i dag, som jag inte tänker manar om trygghet och frid. Utan snarare om död och hämnd. Och att då ta med sig så många andra människor som möjligt i denna död. Vår värld fick uppleva det senast för några veckor sen med bombdåden på Sri Lanka under påsktiden.

Men hur ska vi kunna följa Gud – ”den gode herden”, silvertonen? Hur ska vi kunna urskilja hans röst i den kakafoni av röster som omger oss?

Ett sätt är att lyssna till målet…
Gud, han leder inte människor till döden, utan han går själv in i döden för att rädda mänskligheten. Guds son – Jesus Kristus – dör på korset för att utplåna den yttersta ondskan – döden själv. Hans motiv är ofattbar kärlek. Till skillnad mot bombdåd tar han själv konsekvensen, inget ohämmat dödande.

”Lyssna” säger Jesus. ”Lyssna till min röst” (Joh 10:16). Och uppmaningen att vi ska lyssna genomsyrar hela Bibeln. På 140 ställen in Gamla och Nya testamentet uppmanas vi att lyssna till Gud. Det är genom sitt Ord som Gud framträder och blir fattbar i världen.

När Gud i skapelseberättelsen skapar ordning och reda i kaos, så att liv kan växa på jorden, gör han det med sitt ord. ”Gud sade”, står det, ”och det blev så” (1 Mos 1). När människorna inte klarar av att följa hans vilja, så skickar han ut profeter. Människor som får uppdraget att tala Guds ord till människorna. Många gånger allvarliga ord, men oftast med kärlek.

Och så kommer han själv till oss i Jesus Kristus som ”det levande ordet”. ”Ordet blev människa och bodde bland oss…”, som det står i inledningen av Johannesevangeliet (Joh 1:14). Ordet som fanns i begynnelsen hos Gud och som var Gud.
I ett av de mest förtätade ögonblicken i Jesu liv är det just denna uppmaning som lärjungarna får. ”Detta är min son, den utvalde. Lyssna till honom.” (Luk 9:35), säger rösten från himlen till lärjungarna som följt Jesus upp på förklaringsberget och där fått se honom som evig Gud. Det är detta Ord vi ska lyssna till.

När vi i våra liv säger att Jesus är mitt ibland oss, så är han det. Han kom inte hit åkallad av våra böner. Utan han var redan här, väntande på att få möta dig, även om vi inte kan se honom. Han är faktiskt och påtagligt här. Bland annat genom sitt Ord. Genom att du och jag har hört hans röst, silvertonen som skär genom världens brus.

Nej, så inte saknar vi möjligheter att lyssna till Guds röst – lyssna till den gode herden! Och jag tror att det är viktigt att vi faktiskt ger Gud möjlighet att så tala direkt till oss. Visst kan det vara värdefullt att delta i en gudstjänst, att höra en predikan och att sjunga våra underbara psalmer. Men detta kan inte ersätta det personliga mötet med Gud.

På samma sätt som Gud är med oss där två eller tre är samlade i hans namn, så är han med dig i samma stund du söker honom, från den första spröda silvertonen.

Jag är övertygad om att det inte finns någon patentlösning på hur vi skall kunna lyssna till Gud. För någon så passar det med skogsvandringar, andra vill ha en tystnad, själv cyklar eller promenerar jag gärna, det jag kallar för aktiv vila.

För en tid sedan, då jag var scoutledare i Vårdkasen hade jag ansvar för en grupp scouter, ca 30 st, själv. Det kallades att vara TÅG:are, en form av modernt kyrkligt slavarbete. För att spara på rösten började jag använda en visselpipa. Vi utvecklade det där tillsammans så att vi hade en hel lista med olika signaler som vi kände till betydde olika saker. Så på ett läger en gång så pratade jag med en annan ledare som tyckte det där var lite kul. Och han frågade om han fick prova. När han hade blåst en signal så hörde vi en röst från skogen, ”det där lät inte som Kim”.

Det roliga var att min scoutgrupp kände igen signalerna på vem som blåste. Men det kom inte naturligt, vi hade övat under lång tid. På samma sätt tänker jag att det är med Gudsrösten. Jag är övertygad om att de flesta här inne är säkra på att den finns. Men att vi är många här inne som inte är lika säkra på att vi själv har hört den.

Jag tänker att det handlar om övning, och liksom all form av övning, hur rolig eller hur framgångsrik man är i övningen i början, kommer det förr eller senare bli tråkigt. Det är då man måste fortsätta. På samma sätt som i en vänskap, när den första sprudlande glädjen över att ha hittat en medvandrare som delar många av dina värderingar, som skrattar åt samma skämt och tycker om samma saker som du. Så betyder det inte att den dagen du inte hör av din vän att ni nu blivit främlingar. En klok flicka, kanske sagovärldens motsvarighet till Greta Thunberg, lär ha sagt ”om ni inte går nu, kan vi ju inte träffas igen imorgon”. Tomas Sjödin skriver i sin bok ”Det händer när du vilar” att vila är att släppa taget.

Att släppa taget om varandra oavsett i vilken relation man står i tänker jag är närande, att låta tystnaden, tomrummet, få tala. Att litegrann våga släppa kontakt är många gånger att komma närmare varandra. Vad skulle hända i våra liv om vi ibland vågade tystnaden i sökandet efter silvertonen…

Vi kan också lyssna till ekot av den världsvida kyrkan. Varje stund, varje sekund, dygnet runt, året runt läses Bibeln, hålls gudstjänster och ber människor till livets Gud. Runt om vår jord pågår oavbrutet samtalet mellan människa och Gud. Och på samma sätt som ett par som levt ett liv tillsammans, känner igen varandras röster genom sjukdomens barriär, tänker jag att ett hjärta riktat mot Gud även kommer känna igen silvertonen som talar om kärlek, trygghet och frid.

Den dag vår läsning och våra egna böner känns torra och tomma kan vi vila i detta. Vila i den tro som andra människor bär i världen. Deras tro bär också oss. Och ibland får vi bära dom.  Vi är, oavsett om vi förstår det eller ej, en hjord för vi har en och samma herde.

Vilket hopp livets Gud har kallat oss till! Jag vill avsluta med att åter igen läsa löftet i dagens gammaltestamentliga text (Hes 34:23-31):

Jag skall ge er en enda herde, min tjänare David, och han skall valla er. Han skall valla er, han skall vara er herde. Jag, Herren, skall vara er Gud. Ni är mina får, ni är får i min hjord. Jag är er Gud, säger Herren Gud.

Det är silvertonen som klingar genom världens brus.

 

Vägen till korset, 2019-04-14 (Jonas Thorängen)

Johannesevangeliet 12:1–16


Sex dagar före påsken kom Jesus till Betania, där Lasaros bodde, han som Jesus hade uppväckt från de döda. Man ordnade där en måltid för honom; Marta passade upp, och Lasaros var en av dem som låg till bords med honom. Maria tog då en hel flaska dyrbar äkta nardusbalsam och smorde Jesu fötter och torkade dem sedan med sitt hår, och huset fylldes av doften från denna balsam. Men Judas Iskariot, en av lärjungarna, den som skulle förråda honom, sade: ”Varför sålde man inte oljan för trehundra denarer och gav till de fattiga?” Detta sade han inte för att han brydde sig om de fattiga utan för att han var en tjuv; han hade hand om kassan och tog av det som lades dit. Men Jesus sade: ”Låt henne vara, hon har sparat sin balsam till min begravningsdag. De fattiga har ni alltid bland er, men mig har ni inte alltid.”

En stor mängd judar fick reda på att Jesus var där, och de kom dit inte bara för hans skull utan också för att få se Lasaros, som han hade uppväckt från de döda. Översteprästerna bestämde sig då för att döda Lasaros också, eftersom så många judar för hans skull gick ifrån dem och trodde på Jesus.

Nästa dag, när de många som hade kommit till högtiden fick höra att Jesus var på väg till Jerusalem, tog de palmkvistar och gick ut för att möta honom. Och de ropade: ”Hosianna! Välsignad är han som kommer i Herrens namn , han som är Israels konung.” Jesus fick tag i en åsna och satte sig på den, som det står skrivet: ”Frukta inte, dotter Sion. Se, din konung kommer, sittande på en ungåsna. ” (Lärjungarna förstod först inte detta, men när Jesus hade förhärligats kom de ihåg att som det stod skrivet om honom, så hade man gjort med honom.)

Predikan

Nu börjar stilla veckan – så kallas den vecka som nu börjar – ett namn den fått i retrospektiv.
Nu börjar den sista veckan i fastan. Nu är tid att reflektera.
Nu är det en vecka till påsk. Den stilla veckan innehåller stor dramatik, svek, självmord och mord – avrättningar. Vägen till korset.

Den stilla veckan var knappast särskilt stilla. På engelska kallas veckan som kommer för Holy Week – den heliga veckan.  Detta är förstås också en (ganska sen) efterhandskonstruktion. Inget av det som hände då uppfattades som särskilt heligt, och inte heller stilla.
Nu är tid att reflektera … Därför kallas den stilla veckan.

De händelser vi läser om idag då Jesus tillsammans med sina lärjungar är på fest hos de goda vännerna Marta, Maria och Lasaros och sen vandrar från Betania, där vännerna bor, till Jerusalem berättas också i Matteus, Markus och Lukas evangelium. Denna berättelse finns alltså med i alla de fyra evangelierna som vi har i vår bibel. Så är det ju inte med alla de berättelser vi har om Jesus. Några händelser som berättar om Jesus finns med endast i någon av evangelieberättelserna, men några berättelser finns med hos alla de fyra evangelierna som vi har i vår bibel.
Stilla veckan – läser vi igenom berättelserna om Jesus liv  så ser vi nu hur dramaturgin i berättelserna blir allt mer komprimerade, dramatiken tätnar, vi når snart ett crescendo, berättelsens höjdpunkt och dramatiska upplösning – stor dramatik, svek, självmord och mord – avrättningar. Vägen till korset.

Men vi har ju facit. Vi vet att redan nu ska livet komma åter. Döden får inte sista ordet. Gud dör men uppväcks till livet. Vi vet att påskdagen med all sin uppståndelse kommer inom en vecka. Återkom gärna till gudstjänster då (- händelserna i Jesus liv och hans död och uppståndelse är ju själva början på vår tro).

Orkar vi stanna upp ett ögonblick? Står vi ut med att dröja kvar och se hur det var den dagen? Orkar vi se hur det är idag?

Vad tänker du på när du tänker på palmsöndag?
Kanske en gudstjänst med glada barn som tågar in i kyrkan med palmblad eller palmkvistar i händerna, eller sälgkvistar? Sälg som har blivit våra nordiska palmkvistar. Det är en av de första träden att om våren vittna om liv efter en kall och till synes livlös vinter. Med dess knoppar och tidiga blom så anar vi vår och återfött liv i naturen medan det fortfarande är kallt i luften.

Jag minns söndagsskoleberättelsen om Palmsöndag och det som omtalades som ett triumfintåg i Jerusalem. I mina minnesbilder så är det illustrerat med kulörta figurer på flanellograf. Allt verkade oförargligt. Och triumfatoriskt. Roligt, fint och självklart. Vi hade ju facit – vi visste hur det skulle sluta och vi visste vad som var “rätt”. Vi hade rätt – vi var med på den goda sidan.

Kanske tänker du på vissa sånger, så som vi sjungit här idag – Se vi gå upp till Jerusalem.
Låt oss gå upp till Jerusalem.

Jesus och hans sällskap är på väg mot Jerusalem. De är på väg till Jerusalem för att fira påsk (Pesach). Påsken skulle firas i Jerusalem.

Jesus besöker sina vänner, syskonen Marta, Maria och Lasaros i Betania. Det står berättat om Jesus “att han höll mycket av dem” – de var goda vänner och det blev fest när han kom. I berättelser om andra tillfällen då Jesus besöker sina vänner i Betania, så förstår vi att de står varandra nära – de kommer honom till mötes, när de sänt bud om att Lasoros är sjuk och sen dör så kommer inte Jesus till dem omedelbart, och för detta förebrår Marta honom. Marta säger åt Jesus på ett sätt som jag tänker att endast goda vänner kan göra. Lasaros väcks till liv igen.
Nu, “Sex dagar före påsken kom Jesus till Betania, där Lasaros bodde, han som Jesus hade uppväckt från de döda” (Joh 12:1).
Människor var säkert nyfikna på Jesus – det hände ju märkliga saker omkring honom. Det fanns också en hotbild mot Jesus, såpass att Jesus och lärjungarna hade dragit sig undan vid flera tillfällen. Men det står också att de ville se Lasaros, som Jesus hade uppväckt från de döda – Lasaros hade fått nytt liv. Självklart var detta obegripliga intressant att se – var det verkligen sant att Lasaros varit död men nu levde? De måste få se med egna ögon.
Översteprästerna och fariséerna –  alltså de som var både politiker, rådgivare och rättesnöre bland det judiska folket, var nog delvis imponerade men kanske ännu mera rädda – de hade inte längre kontroll, de förstod inte. Några hade föreslagit att de skulle röja Jesus ur vägen, likvidera honom, döda honom – men de var oroliga att det kunde skapa negativ uppmärksamhet.

Nästa dag ska Jesus ta sig till Jerusalem. Det är inte särskilt långt. Betania låg på den sydöstra sluttningen av Olivberget. Jerusalem låg på andra sidan Olivberget. För att komma till Jerusalem så är det cirka 3 km att gå. Snart när de kommer upp på krönet av Olivberget så kunde de se Jerusalem. Detta var troligen för de allra flesta en stor händelse, något de längtade efter, om det var första gången eller om de kommit för att fira den judiska påsken (pesach) många gånger tidigare  – när de kom upp på Olivbergets krön så kunde de se Jerusalem med sitt stora tempel.

Många människor var i rörelse, många skulle till Jerusalem för att fira påsken, för att minnas och återberätta berättelserna om befrielsen och uttåget från Egypten, befrielsen från slaveriet. Påsken var en fest som helst av allt skulle firas i Jerusalem.
Många människor var i rörelse och många hade hört om denne Jesus. Några följde honom säkert från Betania.
Var Jesus den som skulle komma? Var kanske Jesus den som åter skulle komma med befrielse?

De hoppades, de ville tro, de var glada, de ropade Hosianna! (jmf Ps 118:25) – ”Ho­si­an­na! Välsig­nad är han som kom­mer i Her­rens namn, han som är Is­ra­els ko­nung.” (Joh 12:13) och de tog palmkvistar och de bredde ut sina kläder på vägen.
Bilderna från de gamla berättelserna stärktes ytterligare när Jesus fick tag på en åsna – kungen kommer, segraren kommer (så som det beskrivs i Sakarja bok).

Människorna uppfattade och trodde sannolikt att Jesus var den som skulle komma för att rädda och befria dem. De var trötta på sin livssituation och saknade hopp. Nu såg de Jesus, han som hade uppväckt Lasaros från de döda, honom kunde de hoppas på.

Han kom ridande på en åsna, inte alls lika pampigt som att komma på en häst. Jesus red in mot staden som en krigare men symboliken att rida på ett lastdjurs föl, måste ha sett märklig ut. För dem som levde med sitt folks berättelser så var nog kopplingen uppenbar, men för de utomstående, för de romerska soldaterna såg det kanske mest komiskt ut. Jesus har ju också sagt att hans rike är av ett annat slag och han har till och med sagt att vi ska älska vår fiende.

I en av de andra berättelserna om denna händelse – i Lukas – så stannar Jesus när han får se Jerusalem, och det berättas att; – “När han kom närma­re och såg sta­den börja­de han gråta över den och sa­de: ”Om du den­na dag ha­de förstått, också du, vad som ger dig fred!”
Jesus gråter när han får se staden (enligt Lukas 19:41 ff).

Nu, då?
Hur är det idag?

Mycket har förstås hänt sedan Jesus dagar i Palestina. Riken har kommit och gått, olika erövringar har skett, korsfarare har missionerat, olika kolonialmakter har avlöst varandra – Osmanska riket kollapsade för drygt hundra år sedan och Storbritannien hade mandat över Palestina och 1948 utropades staten Israel utifrån ett delningsförslag av området mellan Jordanfloden och Medelhavet, ett förslag som antagits i FN. Arabländer med flera hade motsatt sig hela delningsförslaget och direkt efter att Israel utropats som stat så bröt krig ut och Israel anfölls från flera håll.

I början av 1949 så kom man överens om en vapenstilleståndslinje – gröna linjen – som än idag är den gräns som det internationella samfundet uppfattar som Israels och Palestina gräns gentemot varandra. Den gröna linjen skär bland annat rakt igenom Jerusalem och vi talar om västra och östra Jerusalem, trots att gränsen eller gröna linjen inte alls uppfattas i Jerusalem vid ett besök idag.

Västbanken kom att lyda under Jordanien fram till 1967 då Israel vann ännu ett krig i regionen och sedan dess ockuperar Israel Västbanken. Allt fler israeler har sedan dess bosatt sig på det ockuperade området, vilket är ett brott mot den internationella folkrätten. Idag bor drygt en halv miljon israeler på ockuperad mark.

Under en av de många försöken att skapa fred så kom Oslo-förhandlingarna till. I ett försök att skapa en process där Palestinska myndigheten skulle ta över ett större ansvar för området skapades en områdesindelning – A, B, och C.  Område A är palestinska städer och samhällen på Västbanken där Palestinska myndigheten har ansvar. Det är de lite mörkare områdena på kartan och som ni ser så bildar de ett antal “öar”. Område C utgör drygt 60% av Västbankens yta och är de områden där Israel har ansvar och utövar militär makt. Det är områden som är militära områden (så som en stor del av Jordandalen, som Israel hävdar att de behöver som en säkerhetsbarriär), några naturskyddsområden och det är områden som utgör israeliska bosättningar, som alltså är olagliga enligt internationell folkrätt.

I början av 2000-talet beslöt Israel att bygga en säkerhetsbarriär som i städer och samhällen är en 8-9 meter hög betongmur. Muren är byggd till största delen på palestinsk mark och alltså inte byggd på gröna linjen och skiljer alltså inte palestinier från israeler, men muren skiljer också palestinier från andra palestinier och den skiljer palestinier från palestiniers mark.

För två veckor sedan var jag på resa i Palestina och var bland annat i samhället  al-Azariya (och det lilla berget Jabal al Baba (Påvens kulle*)). I al-Azariya bor ungefär 20 000 invånare idag. De allra flesta som bor här är muslimer men det finns också en del kristna. Byn som nu växt till ett litet samhälle har sitt namn efter Lasaros – al-Azariya – och här finns alltså det som tros vara Lasaros grav och arkeologer har genom tiderna även pekat ut hemmet till de tre syskonen – Lasaros, Marta och Maria. Nästan alla platser som på något sätt har en berättelse som förknippas med Jesus liv har senare fått en kyrka. I al-Azariya finns det också kyrkor som på olika sätt berättar om Lasaros, Marta, Maria och Jesus. Berättelserna om Lasaros och platsen där han begravts, är viktiga för både muslimer och kristna.

(*Vid ett besök av påve Paulus VI , år 1964 – fick påven en bit mark som gåva från kung Hussein av Jordanien – Jabal al-Baba)

Al-Azariya ligger endast 3-4 km från Jerusalems gamla stad. Det ligger på den sydöstra sluttningen av Olivberget. Så från Betania (det som idag alltså kallas Lasaros by/al-Azariya), som jag nämnde tidigare, så gick de upp på Olivbergets krön. Där kunde de se Jerusalem på andra sidan dalen som skiljer Olivberget från Jerusalem. Denna närmaste väg kan vi idag inte gå eller resa, då den 8 meter höga muren är byggd så att den hindrar vägen från Betania till Betfage och vidare mot Jerusalem.

Nu idag, om några timmar kl 14.30 lokal tid, så sker en stor ekumenisk Palmsöndagsmanifestation då lokala kristna, tillsammans med kristna från många länder, kommer samman för att gå från Betfage (där ”Jesus fick tag i en åsna”) på Olivberget – de kan ju inte börja sin procession i Betania/al-Azariya där Lasaros bodde – ner i dalen och sen upp till Lejonporten in i Jerusalems gamla stad. Samma väg som Jesus gick – via Dolorosa. Där, alldeles innanför porten, till höger så går de in till St Anne kyrka, där Betesda-dammen (Johannes kap 5) också ligger. Där vid St. Annes kommer de att fira en ekumenisk gudstjänst. Sedan kommer ungdomsgrupper och scouternas musikkårer efter gudstjänsten att gå i procession utanför stadsmuren på norra sidan, förbi de olika pampiga portarna i den gamla stadsmuren – Herodesporten, Damaskusporten, till Nya porten.

Vi ber att dagens palmsöndagsmanifestation i Jerusalem ska få genomföras på ett fredligt sätt utan våld och med möjlighet att uttrycka sin tro och identitet.

“När han (Jesus) kom närma­re och såg sta­den börja­de han gråta över den och sa­de: ”Om du den­na dag ha­de förstått, också du, vad som ger dig fred!” (Lukas 19:41 ff).

Jean Zaru är ledare för vännernas samfund/kväkarna i Ramallah på Västbanken.
Med hennes ord vill jag avsluta och be och hoppas inför framtiden:

Fred är den bräckliga harmoni som bär med sig erfarenheter av kamp och brottning, som bär med sig uthållighet i lidande och kärlekens styrka.

Må vi alla få styrka att arbeta för denna fred genom att skapa rättvisa, jämställdhet och en värld utan varken synliga eller osynliga murar. Det är vad jag hoppas.

Murar har byggts av människor och människor kan riva ner murar, genom att bryta igenom, genom att skapa öppningar, genom att gräva djupare för att underminera dessa murars fundament.

Mitt hopp är att dessa murar som skiljer oss åt ska brytas ner och att vi ska bli förenade i en enda kropp.

Mitt hopp är att, till slut, kärlek och fred ska få råda.

(Jean Zaru – 12 faces of hope, WCC
https://www.oikoumene.org/en/what-we-do/12-faces-of-hope )

Texter Palmsöndag
Sakarja 2:10–13

Gläd dig och jubla, dotter Sion!
Se, jag kommer
och tar min boning hos dig,
säger Herren.
Många folk skall den dagen
sluta sig till Herren och bli mitt folk.
Jag tar min boning hos dig.
Då skall du inse
att Herren Sebaot har sänt mig till dig.
Herren skall ta Juda i besittning
som sin del av den heliga marken.
Än en gång utväljer han Jerusalem.
Var stilla inför Herren, allt levande,
han bryter upp från sin heliga boning.

Filipperbrevet 2:5–11

Låt det sinnelag råda hos er som också fanns hos Kristus Jesus. Han ägde Guds gestalt men vakade inte över sin jämlikhet med Gud utan avstod från allt och antog en tjänares gestalt då han blev som en av oss. När han till det yttre hade blivit människa gjorde han sig ödmjuk och var lydig ända till döden, döden på ett kors. Därför har Gud upphöjt honom över allt annat och gett honom det namn som står över alla andra namn, för att alla knän skall böjas för Jesu namn, i himlen, på jorden och under jorden, och alla tungor bekänna att Jesus Kristus är herre, Gud fadern till ära.

Psaltaren 118:19–29

Öppna för mig rättfärdighetens portar!
Jag vill gå in och tacka Herren.
Här är Herrens port,
här får hans trogna gå in.
Jag tackar dig för att du hörde min bön
och blev min räddning.

Stenen som husbyggarna ratade
har blivit en hörnsten.
Detta är Herrens eget verk,
det står för våra ögon som ett under.
Detta är dagen då Herren grep in.
Låt oss jubla och vara glada!
Herre, hjälp oss!
Herre, ge framgång!
Välsignad den som kommer i Herrens namn!
Vi välsignar er från Herrens hus.
Herren är Gud. Han gav oss ljus.
Ordna er till procession, med kvistar i händerna,
ända till altarets horn!
Du är min Gud, jag vill tacka dig.
Min Gud, jag vill höja ditt lov.
Tacka Herren, ty han är god,
evigt varar hans nåd.

Guds mäktiga verk, 2019-03-24 (Gustav Fridolin)

När jag läser söndagens texter inför Maria bebådelse slås jag av hur mycket de handlar om förändring. Om bävan och förväntan inför hur det egna livet och hela världen kommer förändras. Jag har fått friheten att förhålla mig fritt till uppgiften att stå här och kommer inte utgå från texterna, men ändå tror jag att det jag har att säga handlar en hel del om just detta.

Jag tänkte låta stunden vi får här tillsammans börja och sluta i frågor jag en gång fått. Båda har ställts av människor jag imponerats av, som haft den där förmågan att fånga ens hela intresse, som ställt de där frågorna som tvingat mig att tänka.

Den första frågan ställdes av Zaida Catalan. Ni minns henne kanske från rapporterna om hennes död, för två år sedan. Den svenska FN-experten som mörades i Kongo.

Zaidas liv var kort, men helt fokuserat runt en fråga. Hennes mamma Maria berättade en gång för mig att Zaida kom till henne som barn och undrade hur hon skulle kunna göra allra mest förändring. Och Maria viftade inte bort undran, som man så lätt gör med barns, utan tänkte efter och svarade: ”Jurist”, tror jag. ”Då kan man förändra”.

Zaida blev jurist. Hon använde sin kunskap där den behövdes som mest. Första gången hon åkte till Kongo var det för att utbilda landets polisstyrka i genus och jämställdhet. Efter det hade hon uppdrag för EU och FN, bland annat i Gaza, innan hon återvände till Kongo. Då var hennes uppgift att söka efter bevis i en av dessa blodiga bortglömda konflikter, för att kunna ställa ansvariga till svars för förtrytelserna i ett krig som förser oss alla med mineralerna vi använder till våra telefoner och datorer, innan de blir till skräp när vi kastar oss över nyaste modellen.

Bevis som Zaida och hennes kollegor hittade kunde döma en tidigare oberörbar krigsherre och parlamentariker. Idag skakar han galler, och en reva har gjorts i den kultur av straffrihet som dessa män trodde att de verkade i. Eller inte har gjorts, förresten. Zaida gjorde det. Hon förändrade världen. Och till slut blev det också hennes död. Hon mördades i Kongo och vi väntar nu på att alla de som inte ville att hon skulle hitta fler bevis, alla ansvariga för mordet på henne, straffas.

Zaida sökte svaret på en fråga.

Vi delade ett par år i ungdomspolitiken. Åkte nattåg, besökte gymnasieklasser, peppade lokala fritidspolitiker. Och varje gång hon mötte en ny person, då formulerade hon den. Ställde den till någon som tvekade inför att engagera sig, någon som kanske i sig bar kraften att göra förändring men som fortfarande behövde övertygas, så ställde hon samma fråga.

Hur tycker du framtiden ska se ut? Om vi fick börja om, sa hon, om världen var ny, vad skulle du behålla av allt det som är nu? Vad skulle du göra dig av med?

Sedan ett par år tillbaka brukar jag bära frälsarkransen runt armen. Det var inget överlagt beslut, min dotter Charlie hittade den i ett församlingshem och vi köpte varsin, en i vuxen- och en i barnstorlek. Men jag trivs med den. Den blir en liten påminnelse, och ibland frågar Charlie vad pärlorna betyder.

De här två, de klarast lysande, är kärlekspärlorna. Martin Lönnebo, biskopen bakom frälsarkransen, beskriver ibland att de är två för att manifestera kärlekens övergripande betydelse för den kristna tron. En för kärleken vi får, av andra, och av Gud. Och en för kärleken vi ger.

Den där andra kallas också offerpärlan.

Min pastor Anna-Karin Klingsbo i Rissnekyrkan påminde om det i sin predikan just innan fastan. Och hon talade såklart om klimatet.

Vi är vana vid att tänka på det vi behöver göra för att möta klimathotet som uppoffringar. Sådant vi behöver ge upp.

Det är väl därför det skrämmer så många. Och får politiker och företagsledare och andra att lova att det ska gå att bara fortsätta som innan. Flyga som innan. Äta som innan. Köra som innan. Leva som innan.

Förra veckan var flygbranschen på besök i utskottet i riksdagen där jag sitter. De beklagade sig över att det inte fanns tillräckligt med fakta i klimatdebatten. Och så berättade de att de minsann har idéer om hur flygets utsläpp kan minska med 30 procent per flygresa. Och då behöver vi ju inte göra något. Det var bara det att samtidigt som utsläppen per mil skulle minska, så tänkte de sig att antalet flygresor skulle fortsätta öka. Så mängden utsläpp skulle i slutändan, ändå bli detsamma eller mer.

Vi kan inte fortsätta som det varit.

Det kommer bli förändringar. Uppoffringar.

Så ser jag på frälsarkransen. Kärlekspärlan som är en offerpärla.

Att man ger något, för att få något större.

Och jag tänker på resor jag gjort. Förmåtts göra. Till Bryssel fram och tillbaka. Sent hem till barnen, trots att jag hellre hade kunnat mötas över länk. All ny mat jag upptäckt när jag valt bort en del av köttet. Samtalen jag haft med människor på tåg. Skrattet hos Charlie när jag berättade för henne att bilen kör på biogas, på hennes äppelskrutt som hon lägger i kommunens bruna påse. Vad jag fått, när jag gett upp.

Jag har mött så många oroliga ungdomar de senaste åren. Jag har läst så mycket klimatrapporter, och kommit att dela oron. Jag har sett hur oron blir rädsla.

Förra fredagen mötte jag av en slump några av dem, på Mynttorget. Där de stod med tusentals andra. Och log. Kände styrkan i att vara många. Kraften i att göra förändring.

Maria Ojala heter en forskare vid Örebro universitet som tittat på detta med oro, stress och ångest över klimathotet bland unga. Och hon upptäckte i sin forskning att det inte var de ungdomar som faktiskt visste mest om hur allvarligt klimathotet är som var mest oroliga. Lite svårt att förstå, tills hon korskörde sina data. Och insåg att de som visste mest, också var de som gjorde mest. Som engagerade sig tillsammans med andra. Gjorde förändringar i sitt liv, och tillsammans med andra.

Offrade något. Och fick så mycket mer.

Jag minns när Greta satt där ensam, de första dagarna utanför riksdagen. Någon som stannade och tog hennes flygblad. Jag gick förbi, gav henne en skolbok. Uppmanade henne att använda sittunderlaget, som man gör. Oron lyste i hennes ögon. Det gör den fortfarande. Men nu syns något mer. Beslutsamheten. Hon satte sig ner, och fick en generation på fötter. De kommer aldrig sitta still något mer.

Och i det har de fått något större, än allt vi kan behöva avstå.

Anna-Karin delade en annan biblisk bild jag inte helt kunnat släppa. Ur Matteusevangeliet, en del av texterna för två veckor sedan. Hur Petrus reagerar när Jesus berättar att han kommer lida och bli dödad av de äldste och översteprästernas och de skriftlärdas beslut, men på tredje dagen ska återuppstå igen.

Petrus tar Jesus avsides och säger ”Något sådant skall aldrig hända dig”. Petrus, som följt Jesus som en av de första, som sett sin svärmor bli helad, som bar så stor tillit till Jesus att han ville följa honom på vågorna, som bekänner sin tro längst upp vid Genesarets sjö: ”Du är Messias, den levande Gudens son”. Nu står han där och säger som nej till hela påskens budskap. Han hör att Jesus ska lida och dö, och då kan han inte höra mer.

Han hör inte vad som kommer sedan.

Kanske är det här inte en berättelse som passar när vi talar om det verkligt världsliga. Världen vi delar. Men det stora med Jesus gärning var ju att Gud genom honom delade det världsliga med oss, och gav oss ledtrådar för att försöka förstå hur vi ska leva med varandra.

Och jag tror att en av sakerna vi har att förstå är att vi kan åstadkomma något bättre.

För att uppbåda kraften att möta klimathotet måste vi övervinna det som hindrar, inom oss.

Och jag tror ett av de största hindren är att vi inbillar oss att det här är den bästa av världar. Att det här är det bästa vi människor kan åstadkomma. Att inget finns att offra, utan att det blir sämre. Att allt vi har är värt att bevara.

Om världen var ny, vad skulle du behålla av allt det som är nu? Vad skulle du göra dig av med?

Och jag vet att det är så mycket. Så mycket jag vill ha kvar. Högteknologi och läkekonst. Resor och badbaljor. Kolonilotter och teatrar. Bibliotek och skolor.

Men också mycket jag är beredd att offra.

Hela den här ekonomin där vi ska köpa ny mobil så fort Apple vill det. Där vi springer allt fortare för att köpa allt mer. Det som bygger bergen av elektronikskrot på Afrikas stränder. Tvingar ner barnen djupare i Kongos gruvor. Fyller haven och fiskarnas magar med plast. Där vi, som någon sagt, jobbar mer för att kunna köpa sådant vi inte behöver för att imponera på sådana vi inte känner. Där vi sliter planeten, och bränner oss själva.

Nog måste väl vi människor kunna något bättre än så.

Och, handen på hjärtat: Vem lever egentligen som vi gjorde för femton år sedan? Vem äter exakt samma mat? Reser på samma sätt? Till samma ställen? Lika ofta? Kommunicerar med sina vänner på samma sätt? Om samma saker? Jobbar med exakt samma uppgifter, på samma sätt?

Varför skulle vi då stanna upp just här, fortsätta göra allt precis vi gör nu?

Frågan är inte om vi ska förändra oss, utan hur. Vad vi vill bevara, vad vi kan offra. Vad vi vill använda vår förmåga till förändring till.

Och det leder mig till frågan jag fick, som jag tänkte landa vår stund i.

Den kom från Charlie, min dotter.

Det var efter Lilla Aktuellt. I somras. När solen brände åkrarna. När korna hotades av nödslakt. När det klimatforskarna varnat för var här, när vi fick en försmak av vad som kan bli vardag.

”Kommer det regna igen?” frågade hon.
Och jag sa att ja, det kommer regna snart.
”Kommer miljön bli bra då?” frågade hon. Och jag såg oron i hennes ögon.

Vad svarar man?

Jag sa att miljön mår dåligt, just som de sagt på Lilla aktuellt. Men att vi fortfarande kan göra något åt det. Att vi fortfarande har tid att förändra.

Det är sant.
Än så länge.

Och jag tänkte att jag aldrig vill behöva ljuga för henne.
Att för det, för att hon ska få uppleva Guds mäktiga verk, är det värt att offra vad som krävs.

 

Den kämpande tron, 2019-03-17 (Tina Strömberg)

Söndagens bibeltexter
GT-text: 1 Kung 19:1-8
Evangelietext: Luk 7:36-8:3

Den kämpande tron är rubriken för denna söndagen, om man följer kyrkoårets textuppdelning och teman. En rubrik som kan kännas något tung. För inte vill vi behöva kämpa? Har man en gång funnit tro så borde den väl vara stark och inte kämpande? Ändå är jag övertygad om att många av oss här inne någon gång kämpat eller just nu kämpar på någon nivå med sin tro..

Jag ska försöka säga något om detta och jag kommer påstå följande:
– En kämpande tro är Också tro snarare än frånvaro av tro
– Gud har älskat oss först oavsett vad vi förmår
– Vi spelar roll för varandra i tro

Ibland är det tröstande att veta att man inte är ensam i sin kamp. Förutom att vi här inne kan känna igen oss i varandra så är också Bibeln fylld av exempel. Där skrivs det om storheter till personer som verkligen levt sitt liv för och med Gud, men som trots det ibland drabbats av tvivel och kämpat med sin tro. Ett exempel fick vi höra om i läsningen av den gammaltestamentliga texten. Elia, som var en välkänd Guds profet redan på sin tid, ja en kändis i hela landet, han blev ändå så pass rädd efter ett hot att han uppenbarligen tvivlade på Guds beskydd att han helt gav upp. Han begav sig ut i öknen för att dö. Det jag tycker är mest märkligt med det är att han nyss varit med om helt häpnadsväckande saker där Gud visat för honom och alla andra att han existerar och är med Elia. Bläddrar du tillbaka ett kapitel kan du nämligen läsa om hur Elia utmanade Baals profeter för att bevisa för dem och hela folket vilken gud som är den enda verkliga Guden. De andra profeterna, guden Baals, dansade och gjorde andra riter hela dagen för att få sin gud att tända eld på offeraltaret men inget hände. Elia till och med driver med dem och säger till dem att ropa högre eftersom deras gud kanske sover och inte hör dem. När det sedan var Elias tur så gjorde han det extra svårt för sig och Gud genom att hälla vatten på och runt om sitt offeraltare, sedan bad han till Gud att svara honom så att folket skulle förstå att det är Gud som är Herren, och då slog Gud ner en så kraftig eld att allt på och runt om altaret brändes upp. Trots detta drabbades Elia alltså snart av kämpande tro.

En annan person, bland massor av exempel, som vi träffar på i Bibeln är Petrus som levde flera hundra år efter Elia och som var en av dem som umgicks mest med självaste Jesus. Han hade sett med egna ögon hur Jesus gjorde under och tecken. Han till och med klev själv ut och gick på vattnet tillsammans med Jesus men blev mitt i den händelsen ändå rädd, tvivlade och sjönk (Matt 14:28-33).

Om dessa män som fått vara med om så storslagna saker ändå kunde drabbas av tvivel och kämpande tro, då är det kanske inte så konstigt att också du och jag kan drabbas. För åtminstone har inte jag varit med om liknande saker kan jag avslöja. Har du?

Nu kikar vi på dagens evangelietext. En av huvudpersonerna där är en kvinna som tränger sig ända fram till Jesus och beter sig närmast överdrivet i sin hängivenhet och översvallande tacksamhet, tro och kärlek till Jesus. Att hon lyckades ta sig in till dem som åt middag är inte så konstigt som det kan verka för det var tydligen vanligt på den tiden och i den kulturen att man lät fönster och dörrar vara öppna om man var en högt uppsatt person som bjöd hem en annan intressant person, för att folk skulle kunna lyssna och ta del av samtalet och klokheter som kanske skulle sägas.

Är denna kvinnan då också ett exempel på en som kämpade med tron? Knappast. Hon är snarare helt uppfylld av tro och så ivrig att visa det att hon inte bryr sig om vad andra ska tycka och tänka. Det händer att jag träffar eller läser om personer som är som denna kvinna. Kanske är du sådan som hon? Annars kan du också ha träffat sådan person eller hört sådana livsberättelser. Jag tänker på personer som levt på den absoluta botten både i andras och sina egna ögon. Ett destruktivt liv, ofta med droger, alkohol och brottslighet. Sedan har Jesus plötsligt mött dem, verkligen sett dem och befriat dem från blytungt inre. De har upplevt en total omvändelse, fått ett nytt liv och visar fullständig tacksamhet, tro och kärlek till sin frälsare Jesus.

Ibland kan jag snudda vid en viss avund för dessa personer och kvinnan i berättelsen. Jag är uppvuxen i en trygg familj, fått den kristna tron med modersmjölken utan att någon gång göra revolt mot det, och levt ett städat liv så här långt. Detta är jag tacksam för och skulle naturligtvis inte vilja byta ut det, men jag kan känna en saknad och längtan efter den tydliga omvändelse, översvallande tro och kärlek som dessa personer fått vara med om och lever med.

Jag känner alltså inte igen mig i kvinnan som kysser Jesus fötter. Snarare känner jag igen mig i Simon. Det är också Simon som Jesus egentligen vänder sig till vilket kanske innebär att det inte är bara jag utan var fler både då och som sedan kommit att läsa texten som känner igen sig i Simon.
Det står inte tydligt att Simon kämpade med sin tro men jag tycker det går att läsa in att han gjorde det. Han var uppenbarligen intresserad av att få lyssna på Jesus och komma närmare honom. Det stod han också för inför andra för han bjöd inte hem Jesus i skymundan utan lät som sagt fönster och dörrar stå öppna. Men han var samtidigt reserverad när han välkomnade in Jesus till sitt hem och han funderade ärligt kring huruvida Jesus var den som det sades att han var.

Jesus berättar en liknelse, men inte en svårtydd sådan så som han annars ofta gjorde utan det är enkelt att förstå poängen med den, det tyckte också Simon. Ändå förtydligar Jesus ännu mer när han går direkt på sak och förklarar att anledningen att kvinnan beter sig som hon gör är att hon haft mycket på sitt samvete och upplevt sig fått mycket förlåtet, hon och hennes liv har fått värde igen, och hennes kärlek är därför så översvallande stor. Simon däremot har inte haft ett lika tufft liv och eftersom han inte upplevt sig och fått lika mycket förlåtet så visar han inte så stor kärlek.

Ibland blir jag orolig att jag inte älskar Gud så mycket som jag borde. Oroas att det är en indikation på hur stark min tro är. Det står ju i Femte Mosebok att du ska älska Herren din Gud av hela ditt hjärta, av hela din själ och av hela din kraft. Något som också Jesus hänvisar till som det allra viktigaste. Jag vill älska Gud av hela mitt hjärta, själ och kraft men helt ärligt kan jag säga att så känner jag inte alltid, kanske inte ens ofta. När jag för ett tag sedan tog upp denna fundering med en vän så påminde hon mig med det befriande faktumet som bland annat uttrycks i Första Johannesbrevet 4 där det står om Guds kärlek, nämligen att det är Gud som älskat först oberoende av vår kärlek till honom (1 Joh 4:10).
Nu tänker jag att vilja till tro och längtan efter kärlek till Gud måste ju visa på att det finns tro en ärlig tro.

Ibland när man känslomässigt inte känner stor kärlek till Gud så kan det vara svårt att sjunga med i hyllande kärlekspsalmer och lovsång men en sång som jag i dem stunderna tycker om ska vi sjunga under bönestunden idag och den går i refrängen så här: Jag vill älska dig av hela mitt hjärta, lär mig älska dig Jesus.
Det kan ibland hjälpa att luta sig på andras formuleringar som man kan känna igen sig i, till exempel i sånger. En annan sång jag många gånger återkommit till är en sång av Clas Vårdstedt som jag tycker uttrycker helt naket ärligt den dubbelhet som ibland kan finnas i en kämpande tro. Den innehåller textrader som: ”Var finns du, är du nära? Det händer att jag tvivlar på dig. Ändå tror jag på dig, jag hoppas på dig att du finns där (…) Ja jag litar på dig (…) Min längtan efter dig är beviset för mig”.

När denna dubbelhet av tro och samtidigt tvivel pockar på, då kan vi vara särskilt betydelsefulla för varandra. Detta ska jag avslutningsvis säga något litet om.

I dag ska vi ha årsmöte efter gudstjänsten och efter att vi fikat. Då ska församlingen få säga om de ställer sig bakom den vision som styrelsen slipat på. I den står det som första punkt för vad vi vill att denna församling, Centrumkyrkan i Farsta, ska ha som grund och försöka göra: Att lära känna och leva nära Gud som fader, son och helig ande.
Att vara ett stöd för varandra i tro, för oss som är med här i församlingen och för andra som kommer hit, är alltså något vi gemensamt ska försöka vara. Vid kyrkkaffet, och andra tillfällen, kan vi berätta för varandra hur vi har det också vad gäller tron. I de stunder som jag kämpar med min tro kanske du har stark och stabil tro. Då kan du stärka och uppmuntra mig i tro.

Sammanfattningsvis har jag alltså försökt säga att också den kämpande tron är tro snarare än frånvaro av tro, att Gud hur som helst älskat oss först oavsett hur mycket vi förmår tro och älska honom, och att vi kan få spela roll för varandra i tron.