Okategoriserade – Sida 10 – Centrumkyrkan Farsta

Guds hus, 2021-01-03 (Karin Wiborn)

Bröder och systrar, ni heliga som har fått kallelsen till himlen, se därför på aposteln och översteprästen som vi bekänner oss till, Jesus, som var betrodd av den som hade utsett honom, så som Mose var betrodd i hela Guds hus . Men han har visat sig värdig större härlighet än Mose, liksom en byggmästare äras mer än det hus han har byggt. Varje hus har en byggmästare, men den som har byggt allt är Gud. Väl var Mose betrodd i hela hans hus , men som tjänare, för att vittna om det som senare skulle förkunnas; Kristus däremot var som son betrodd att råda över hans hus. Och hans hus är vi, så länge vi behåller den frimodighet och stolthet som vårt hopp ger oss. (Hebr 3:1-6)

Ljuvlig är din boning, Herre Sebaot!
Jag förtärdes av längtan
till Herrens förgårdar.
Nu jublar min själ och min kropp
mot den levande Guden.
Sparven har funnit ett rede
och svalan ett bo för sina ungar:
dina altaren, Herre Sebaot,
min konung och min Gud.
Lyckliga de som bor i ditt hus
och alltid kan sjunga ditt lov. (Psaltaren 84:2-5)

Ljuvlig är din boning, Herre Sebaot! Jag förtärdes av längtan till Herrens förgårdar. Sparven har funnit ett rede och svalan ett bo. Min konung och min Gud. Lyckliga de som bor i ditt hus och alltid kan sjunga ditt lov.

Längtar du till Guds hus? Längtar du att komma till kyrkan, sjunga med i psalmerna, dela bön tillsammans med andra och lyssna till Guds ord? Jag längtar efter den rytm jag haft i hela mitt liv att söndagen är gudstjänstdag när jag får möta andra som bärs och närs av längtan och utmanas av ordet. Jag saknar våra gudstjänster som vi är vana, i kyrkrummet, i fikarummet. Jag saknar våra samtal. Vår grundlagsskyddade rätt att mötas i tron. Kanske möts vi i saknaden av varandra och längtan, inte bara efter Gud, utan efter våra mer mänskliga möten.

Ja, ljuvlig är din boning, Herre Sebaot, en tillflykt för delad glädje, delad sorg, delat sökande och delad lovsång.

Jag uppskattar kyrkobyggnader i alla dess former. Under mina år på SKR har jag besökt många olika kyrkor i olika traditioner, och jag drabbas ofta av de enkla bönhusens innerlighet och katedralernas rymd. Helt olika som byggnadsverk, men ett och samma i att människor har, likt sparven som finner sitt rede, där funnit ett bo för sin andliga längtan, sökande, tillbedjan och lovsång. Må så vara i väckelserörelsens suckar eller liturgiska slingor; olika uttryck men kanske med samma innerlighet och uppriktiga längtan. I enkelhet eller i arkitektonisk konst.

Jag är delvis uppväxt i kyrkor. På två sätt. Det var inte ovanligt att pastorsbostaden fanns i direkt anslutning till kyrkan, det var liksom ”hemma” också i kyrksalen. Som pastorsbarn var jag också ofta på plats så att kyrkan, Guds hus blev hemma. Jag känner lite igen mig i Jesus i templet; jag satt där redan innan jag var tolv år och tog emot både klokhet och tokigheter från äldre människor på plats.

Viktigast av alla byggnader var Tranås baptistkyrka. Där blev jag invigd scout, jag döptes och välkomnades i församlingen, blev tonåring och tränade mina färdigheter på olika sätt. Det var ett andra hem och en växtplats på flera sätt. För cirka tio år sedan fick jag vara med om att stänga den kyrkan och i förberedelserna var jag nyfiken på hur det skulle kännas att avsluta en epok som betytt så mycket för mig. När jag hade fått sörja ett tag och vältra mig i minnen om platsens betydelse, och när det var dags för mig att, som missionsföreståndare för Svenska Baptistsamfundet hålla den sista predikan i den här kyrkan blev det alldeles glasklart för mig att det på inget sätt är byggnaden som är det viktiga, det var ju människorna som satt i bänkarna och som snart skulle sitta på andra bänkar i en annan kyrkolokal. Det är levande människor som hjälpt mig att växa. Byggnaden var bara en temporär, men viktig boplats.

Så tänker jag om Guds hus. Guds hus är mer ett tält där vi får dra upp tältpluggarna nu och då för att dra vidare, tacka för tiden och ta med oss lärdomar och minnen för framtiden.

Idag har jag möjlighet att vara i det Guds hus, det tempel och helgedom som några av oss kallar vår kyrka. Det är fint. Här finns rymd, altarfönstret som ger inspiration till reflektion, orgeln som talar ett kyrkspråk, och vi är en liten, liten skara som utgör den gudstjänstfirande församlingen, som bebor byggnaden med våra kroppar och böner. Det känns fint, men samtidigt en smärtsam påminnelse om att just nu är vi, som enligt Hebreerbrevet är Guds hus, åtskilda i tid och rum, i sinnlig närvaro.

Kristus var som son betrodd att råda över Guds hus. Och Guds hus är vi, så länge vi behåller den frimodighet och stolthet som vårt hopp ger oss.

Guds hus är vi. Och må vi ha kraft att behålla frimodighet och stolthet som hoppet ger oss. Hoppet är kanske kristendomens bästa superkraft just nu, och möjligtvis är det just den superkraften som vi just nu har ett innerligt behov av. Hopp om framtid för jordklotet, hopp om hälsa och hopp om fred, ja, helt enkelt hopp som bär oss framåt.

Guds hus är vi. Också när vi inte möts innanför dessa väggar är det så. Vi bär Guds hus och vi bärs av byggmästaren, skaparen själv.

Om allt hade varit som vanligt, då hade vi delat bröd och vin, firat nattvard tillsammans. Nu gör vi inte det. Jag har under det nödvändiga avståendets tid lärt mig att tänka nattvarden. Det är en brist att inte dela måltiden, men det har ändå hänt. Det är ändå så. Kristi kropp för dig utgiven och Kristi blod för dig utgjutet. Till liv och försoning. Hopp.

Idag får jag lägga till tanken att Guds hus är vi. Också när vi inte möts som vi har varit vana, som vi tänker, hör vi samman och är Guds hus på samma sätt som jag för tio år sedan insåg att det inte var Tranås Baptistkyrka som var viktigast för min andliga växt. Det var människorna som befolkade huset.

Visst kan vi vara glada över de byggnader vi kallar Guds hus och visst ska vi vårda och värna dem som växtplatser för människor på väg och människor som söker och längtar som en boplats.

Men nog vet vi att Gud inte ryms i ett hus. Gud är egentligen lika mycket i ditt hem som i kyrkan. Guds hus är vi och Gud möter oss där vi är och där vi vill, där vi söker och längtar.

Guds hus är vi.

Amen

Guds rike är nära, 2020-12-06 (Jenny Dobers)

Luk 21:25–36

Tecken skall visa sig i solen och månen och stjärnorna. Vi ska gripas av ångest och rådlöshet vid havets och vågornas dån. Människorna ska förgås av skräck i väntan vad som skall komma över världen.

Ja, kära nån. Det är inga små ord. Men nog klingar de väldigt bekant? För den som följer nyheter och orkar läsa artiklar, skulle dagligen kunna höra om tecken på himlen och än mer i haven, skogarna, djurlivet och isarna. Tecken på att en klimatkatastrof är på väg och delvis redan är här. Bevisligen väcker detta ångest, framför allt hos unga. Bevisligen väcker det rådlöshet hur vi ska hantera allt detta, hur vi skall ställa om. På det en pandemi som försatt oss i skräck i väntan på vad som skall komma över världen. Mer träffande har väl den här texten knappast känts.

Hade det inte varit skönt att slippa höra om detta i gudstjänsten också? Vem kom på den dåliga idén att stoppa in en så här krävande, ångestframkallande text, mitt i advent, när vi gör så gott vi kan för att hitta friden, den goda stämningen? Samtidigt… så bra att detta benämns i Bibeln.

I DN är Greta Thunberg chefredaktör idag. Bland alla artiklar om klimatet finns också en om den kulturkanon vi har – 10 klassiska verk som berör klimatet. Förtjänstfullt nämns Bibeln ett flertal gånger. För där finns resurser för oss, stöd, utmaning, allvarsord, hopp om att leva i samspel med resten av skapelsen. Friden, vi talar om i advent och jul, kommer inte som billigt utanpåsmet. Den kommer till oss rakt in i vår verklighet. Väjer inte för det svåra, utmanande. Därför talar den också trovärdigt om hoppet.

Människosonens återkomst
– ett tema Lukas återkommer till i evangeliet. Det talar om tidens slut. Kristna har genom årtusende levt med tron – och hoppet – att Jesus kommer tillbaka. Många gånger genom historien har människor hävdat att nu kommer Jesus snart tillbaka. Det går ju att utläsa tecknen så tydligt. Det sägs ju att det skall vara så enkelt att förstå. I texten hör vi att det är lika naturligt som att vi vet att när fikonträdet knoppas – då är det snart sommar. Men Lukas skrev också Apg. I Apg 1:7 står det: Det är inte er sak att veta vilka tider och stunder Fadern i sin makt har fastställt.

Guds rike
”När ni ser detta hända så vet att Guds rike är nära”. Finns det en framtid då vi kommer få möta Guds rike? Det är tydligt hos Lukas och många andra av Bibelns författare. Hur ska man få del av det? Hur svårt är det inte att komma in i Guds rike. Saliga ni som är fattiga, er tillhör Guds rike. Den som inte tar emot Guds rike som ett barn, han kommer aldrig dit in. Det behövs väldigt lite för att det ska räcka, växa. Så lite som ett senapskorn. Ingen kan säga här är det eller där är det. Guds rike är inom er.

Frälsning i nutid
Det är viktigt hos Lukas att det finns ett hopp för framtiden. Samtidigt, frälsningen, räddningen, otvetydigt också här och nu. Jesus säger t.ex. hos Sackeus: Idag har räddningen nått detta hus. Idag når räddningen kanske ditt hus!

Slutet enligt Lukas:
Det viktigaste är inte att det ska bli våldsamt och omtumlande. Fullföljer det Jesus levde som människa. Mästaren som betjänar slaven. Guds befriande kraft. Det gäller att vara alert, att vara på sin vakt.

Nuet är den arena där de som följer Jesus ska följa honom för de fattigas och förlorades skull. För Guds befrielses skull.

Mitt i allt som är med livet, på det personliga planet – kaos eller harmoni. Jag tror inte att Gud använder skräcken som redskap. Däremot vågar Gud benämna det Gud ser att vi står i, faktiskt går med oss in i det. Guds redskap är hopp.

Jesus säger till oss: Räta på er och lyft era huvuden, ty er befrielse närmar sig. Himmel o jord skall förgå men mina ord skall aldrig förgå.

Ni missade väl inte orden ur Romarbrevet 15?
Kanske den viktigaste, vackraste beskrivningen av Gud just nu. Att ta till oss i vår tid, att Gud är uthållighetens och tröstens Gud. Det är starka ord till oss som kristna, både när det gäller pandemin och klimatet. Vi har en djupt meningsfull och viktig uppgift. Verka för Guds rike: Alla profetior i skriften står där för att undervisa oss, så att vi genom vår uthållighet och den tröst skriften ger oss kan bevara vårt hopp.

Ett nådens år, 2020-11-29 (Kim Bergman)

Matt 21:1–9

Ibland ser man inte skogen för alla träd står i vägen…

Tänk att det kan vara på det här sättet ganska ofta i våra liv. Saker blir inte riktigt som vi har tänkt oss det. Våra förväntningar på vad som skall komma stämmer sällan överens med verkligheten och hur det blir. Trots att vi planerat, förberett och tänkt igenom det noga och ofta, och det gäller alla, inte ens som kristen, då jag planerat förberett och bett för det noga och ofta…

Här hade det ockuperade judiska folket i Jerusalem gått och väntat på sin befriare, på Messias. Konungen som skulle komma och en gång för alla kasta av det romerska oket. Frihet för de fångna, upprättelse för de förtryckta, skaffa änkan rätt osv. Ryktet har gått och det viskas, nej ropas, att mannen, mannen är Jesus. Att det är Han som de har väntat på. Och så kommer han då äntligen, deras befriare, Messias, den smorde!… på en åsna…

Ok, lite udda, inte vad vi räknade med, men ok det är ju ändå vår nya kung och de heliga skrifterna talar om ett ödmjukt riddjur, även om det hade varit ståtligare med en mäktig hingst.
Men folket gör vad de kan, de är ju så uppfyllda, så längtansfyllda. De skär palmblad från träden. De brer ut mantlarna och ropar: Hosianna!! Hade dagens tidningar varit där hade man pratat om ”folkfest” och att ”alla var där”. Stämningen är på topp, trots åsnan och avsaknaden av skinande rustning och glittrande guld.
Samma folkmassa som nu står och ropar Hosianna kommer om några dagar vråla ut sitt korsfäst. Lärjungarna som just nu går bakom och solar sig i glansen, kommer förskrämda fly och förneka allt samröre.
De väntade på en Konung på en vit springare.
De fick en Gudason på en enkel åsna.

Vi alla har våra förväntningar på livet och på Gud. Kanske förväntar vi oss liksom att Han skall finnas där för oss, som någon slags lyckobankomat, och besvara våra böner och tillfredsställa våra önskningar när vi ber om det. Vi blir besvikna när inte våra böner blir besvarade. Sårade, ja nästan arga när något går oss emot, trots att vi bönat och bett till Gud att det skulle gå som vi ville. Och så blir vi besvikna på Gud, som inte gör som vi vill. Som inte lever upp till våra förväntningar.

Det är så enkelt att ropa Halleluja, när Kungen rider in, även när han gör det på en åsna. Det är så svårt att ens viska det, när långfredagens mörker drabbar våra liv.

Vi kan ibland inte förstå varför Gud gör så här mot oss, vi, som ju är så snälla, och ber så mycket och gör allting rätt.

Vi som läst boken och sett filmen vet ju hur det slutar. Vi vet att Långfredagens panikartade mörker kommer att bytas ut mot påskdagens strålande ljus. Att det aldrig var meningen att Jesus skulle komma på en vit stridshingst och kasta ut romarna, utan att han skulle möta oss, vanliga, i ögonhöjd, och slutligen besegra, inte romarna, utan Döden själv, för att kunna ge oss livet.

Jag tror att det är fler än jag som denna dag reflekterar över ordet hosianna. För många så är det ett glädjerop, inte minst genom våra kära sånger som vi sjunger i jultiden, där sången i sig själv nästan mer bär adventstidens känsla, än vad texten berättar. För 3 månader sedan såg vi att vi äntligen skulle få börja mötas igen. För en månad sedan planerade vi för körsång i första advent. Idag så är vårt hosianna ärligare och tydligare än någonsin, Gud rädda oss!

Adventstiden, från nu och fram till julafton, är en fastetid i kyrkan. En förberedelsetid inför julen. En jultid i år som på många sätt kommer att drabba de redan drabbade, där julevangeliets dramatik ligger nära verkligheten om tillbommade värdshus och stängda kyrkor. Tänk om vi kunde få vara det stall där hoppet får sin boning.

Och trots att vi vet hur det går, och kanske snarare just för att vi vet hur det går, så är det viktigare än någonsin att vi skär palmblad och går ut och utbrister vårt hosianna. Trots att det är fler som snart kommer ropa korsfäst, så är vi många som ändå vet att hoppet är fött.

Man kanske tänker att det inte spelar så stor roll. Jag tror att det spelar stor roll. Det vi gör när vi tar ställning är att sätta oss på osynliga åsnor och rida genom Jerusalem. Det handlar om att göra orättvisor synliga och våga säga den sanning som bor i våra bröst/hjärtan. Den gudomliga sanning som kan leda oss mot en bättre värld.

Vi vet att det handlar om förtröstan, om tillit. På samma sätt som lärjungarna visade när de gick iväg och hämtade åsnan. Jag tror nog att de funderade lite. Vad skulle Jesus ha den till? Men litade på och gjorde som han bad.
Att tro, handlar om att lita på.
Att tro handlar om att våga jubla på palmsöndagen, att orka gråta på långfredagen, och våga tro att påskdagen kommer.
Att tro handlar om att se träden och lita på att det är en skog.

Frälsningen, 2020-11-08 (Jonas Thorängen)

Joh 12:35-43

Det var måndag, hemma i Fjärran från hemlandet.
Och jag tänkte på delarna och helheten av livet när jag gick över den smala bron och jag såg en halv måne spegla sig i floden Pings grumliga vatten.

Jag tänkte också på en annan gång, i den svenska augustinatten då jag såg en halv måne på den kolmörka himlen.
Den gången låg den andra halvan av månen i Nyvalssjön.

Jag tänkte också på den gången då vi med tusentals dansade i den mörka men varma natten under dödsguden Kalis bild.
Den gången sänkte sig hela månens skiva ner i Arabiska havet samtidigt som solen gick upp och värmde min rygg.

– – –

Visst finns det viktiga vändpunkter i allas våra liv. Tillfällen som blir en vändpunkt, en händelse då vi får en helt ny insikt om livet. För en del blir upplevelsen dramatisk och får stora och direkta konsekvenser, för andra kommer vändpunkten som en stillsam gryning. Ett nytt ljus kommer sakta in i livet.

Dagens ämne är frälsningen. Frälsningen går nog inte att enkelt förklara eller att fånga i en formel och kanske är den lika svår att definiera som kärleken eller livet. Den är pågående men ännu inte helt färdig, det är som Thomas Tranströmmer uttrycker det ”Du blir aldrig färdig, och det är som det skall”. Den måste levas och upplevas i ett nu. I sin färdiga och fullbordade form som frälst finner jag uttrycket inte alls i bibeln.

Men ord ändrar betydelse. ”Det var nästan som att bli frälst” var en rubrik i en DN-artikel för en vecka sen. Och synonymordboken säger att frälst betyder tänd på, eller engagerad och entusiasmerad för att till sist också ge betydelsen räddad. Frälsning är ett gammaldags ord på svenska. Att bli frälst = frihalsad, alltså befriad från slavbojan eller stupstocken – bojan är avtagen. Fångad och dömd, men nu frigjord, befriad, räddad. Frälsning som en befrielse åter till livet. En ny startpunkt. Säkerligen en stor och genomgripande upplevelse för en individ.

”Från Nordmännens raseri, bevare oss milde herre Gud”. ”Från Nordmännens raseri, fräls oss milde herre Gud”, berättas det var en vanlig bön i Europa på 800-talet. Och nordmännen, det var de vikingar som inte enbart gjorde handel utan de som plundrade, slog sönder och våldtog. Terror och våld ser vi i vår värld idag också. Nyligen i sin råaste form i Österrike och Frankrike. Men också på ett mer systematiskt sätt så finns orättvisor och förtryck. Allt detta skapat av oss som människor. Bevare oss milde Herre Gud, för oss själva.

Vi vill också befrias från sjukdom i alla sina former, och från konspirationer och lögner och från fake news. Och vi ber ofta ”utsätt oss inte för prövning, utan rädda oss från det onda”. Idag finns anledning att också be:
Bevara Nordamerika från inre raseri, låt presidentvalet få bli en försonande process för hela folket.

I Johannes evangelium, som vi har läst idag, utrycker sig oftast Jesus i nutid. Vi uppmanas att ”vandra medan ni har ljuset, så att inte mörkret övervinner er”. Det vi söker och eftersträvar är inte en enstaka händelse eller upplevelse. Frälsningen är inte ett kvitto eller en upplevelse av en bekräftelse som är en biljett in till ett framtida himmelrike.
Så som det är med så många saker i vårt liv så är frälsningen, eller bättre befrielsen, både en gåva och en uppgift. Liksom det är med livet och kärlek. Vi får ta emot gåvan, ta emot befrielsen och vi får fortsätta att uppfylla och ge näring åt befrielsen, så som Paulus också uttrycker det i Filipperbrevet, arbeta på er frälsning (Fil 2:12).

Johannes skriver ”Den som tror har evigt liv” (Joh 6:47) och som vi läst idag ”Vandra medan ni har ljuset” – livet pågår nu. Jag tror att evigt liv är ett uttryck för en kvalitet snarare än kvantitet. Jag tror inte att det handlar om oändligt utsträckt tid i ett framtida lyckorike. Evigt liv är den upplevelse av frälsning, befrielse där livet kommer helt till sin rätt. En kvalitet av helhet där delar blir en helhet och harmoni. De olika delarna i våra liv kan dock te sig motsägelsefulla, det är saker som skaver och inte verkar passa in men tillsammans läggs delarna och det är det som är att få ihop det stora livspusslet.

Det är detta vi också önskar varandra och ber om – om fred och frid. I bibeln är ordet för fred, det ganska välkända hebreiska ordet Shalom – som en hälsning om fred – men i sin djupare innebörd används om både människor och företeelser. Det handlar inte enbart om frihet från krig och konflikt utan är än mer ett uttryck för alltings harmoni. Det handlar om var och en av oss men det handlar också om relationen mellan oss och hela skapelsen. Gång på gång uttrycks det i bibeln att denna harmoni är eftersträvansvärd. Om en del lider så lider hela kroppen. Vi söker och vi ger varandra befrielse och vi får ta emot. Vi har alla vår egen historia, vi är inte alla lika eller har lika åsikter men vi möts med önskan om varandras fred och befrielse – vi är räddade!

Men kanske finns de som inte alls vill ha denna befrielse? Jesus berättar att:
”Ni har hört att det blev sagt: Du skall älska din nästa och hata din fiende. Men jag säger er: älska era fiender och be för dem som förföljer er; då blir ni er himmelske faders söner. Ty han låter sin sol gå upp över onda och goda och låter det regna över rättfärdiga och orättfärdiga.” (Matt 5:43-45) (Ofta är uttryck som detta citat från skrifterna men uttrycket ”Ni har hört att det blev sagt: Du skall älska din nästa och hata din fiende” går inte att återfinna i Bibeln utan är nog uttryck för en vanlig föreställning)

Det handlar om dig och mig och var och en av oss, och det handlar också om vår närmaste gemenskap och om hela vårt samhälle och hela vår jord. Frälsningen, räddningen, befrielsen är inte endast min lycka.
I Psaltaren utrycks det att ”Godhet och trofasthet möts, fred och rättvisa omfamnar varandra. Trofasthet spirar ur jorden, rättvisa blickar ner från himlen. Herren själv ger allt gott, vårt land ger sin gröda. Rättvisa går framför honom, fred och välgång i hans spår” (Ps 85:11-14)

Och Paulus skriver att denna fred är större än allt vi kan tänka, ”Då skall Guds frid, som är mera värd än allt vi tänker, ge era hjärtan och era tankar skydd i Kristus Jesus”. (Fil 4:7)

En ny vecka börjar, en ny dag och solen går upp och värmer vår rygg och vi kommer lite närmare ett stort shalom.

Jesus säger till oss ”Jag är ljuset som har kommit hit i världen för att ingen som tror på mig skall bli kvar i mörkret. ⁴⁷Om någon hör mina ord men inte tar vara på dem, så dömer inte jag honom, ty jag har inte kommit för att döma världen utan för att rädda världen.” (Joh 12:46-47)

Vårt evighetshopp, 2020-11-01 (Kim Bergman)

Luk 20:37–38

Det finns mycket elände i vår värld idag, terrorhot, naturkatastrofer, våld i hemmet, för att nämna något man dagligen läser i våra tidningar. Jag tror att ni liksom jag till och från ställer frågan: Är det en hopplös värld vi skapat?

Finns det hopp? Vi har snart levt 9 månader med ett virus som lamslagit vår värld på många sätt, men ändå så hoppas vi. Vi hoppas på att det snart skall vara över. Vi hoppas att vår forskning kan hitta ett botemedel. Vi hoppas att vi snart kan få mötas som vanligt.

I en av mina tidigare tjänster jobbade jag med en organisation som heter Origo Resurs. Vi fanns till för den som varit långtidssjukskriven, kämpade med sociala kontakter och stod långt från arbetsmarknaden.
En av de metoder vi använde var att vi gjorde ”moodboards”. Vi hade en hög med tidningar och en tom skiva. Sedan fick man fylla skivan med bilder som man tyckte beskrev sin livssituation. När vi sedan tittade på våra ”moodboards” vi skapat så var de naturligtvis oftast väldigt mörka, men i allt det så fanns det alltid en liten bild av en sommarstuga, en hundvalp, en vacker blomma eller något gott att äta. Och det var oftast så att det var först när andra påpekade det som vi upptäckte det på våra egna tavlor. Vi upplevde livet väldigt mörkt, men det fanns alltid en strimma ljus, ett litet hopp…

Finns det hopp? Ja, det gör det, inte var som helst och inte hur som helst, men det finns hopp.

Det jag tänker är att hoppet har en grundton som spelar hela tiden, men hoppet behöver något som den kan ge resonans ifrån, någon som förstärker.

I min världsbild så blir Gud den klangbotten. Romarbrevets författare skriver: “Må hoppets Gud fylla er tro med all glädje och frid och ge er ett allt rikare hopp genom den heliga andens kraft” (Rom 15:13). För mig är min tro den resonansbotten som gör att hoppets grundton kan ljuda i mig. Samtidigt så vet jag att det inte är alla som känner så, inte minst i den tid vi står i nu, där hela helgens kärna påminner oss om de som vi saknar och de som har lämnat oss. Då är det inte alltid så lätt att få hoppets grundton att stämma med livets ackord. Kanske är till och med klangbotten sprucken.

Den här helgen är också en tid då vi i kyrkans gemenskap läser Bibelns texter om hoppet. Vi sjunger psalmerna om hoppet och vi inbjuds att meditera över hoppet om evigheten och härligheten. För någon blir dessa texter som fasta klippor att stå på och bli burna av. För någon väcker de mer frågor än de ger svar. För ytterligare någon säger de kanske ingenting alls – orden passerar förbi utan att de lämnar några direkta avtryck i oss – åtminstone inte just nu.

Jag har under de senaste månaderna märkt att det är fler människor än vanligt som söker sig till kyrkan. Jag har haft mycket mer samtal än tidigare, och många av de jag samtalat med har sagt att de egentligen inte tror på Gud, men att kyrkan blir en symbol för det namnlösa. Det som inte är så lätt att sätta namn på, det ljusa i den mörka bilden.

Jag tänker att församlingens främsta uppgift är att leva hopp, att möjliggöra hopp, att kämpa för hoppet, att viska med en stilla smekning, här finns det hopp.

Det är den kyrka jag vill vara, inte en plats för snabba svar, men en fyrbåk för hoppet. Vi ställde oss här en gång för att vi vill vara bärare av hopp och tro.

En alternativ text till dagens skulle kunna vara Mark 1:1, “Här börjar glädjebudet om Jesus Kristus, Guds son!”

Tänk om vi för ett år levde men den korta bibelversen i våra samlingar, i vår vision, i våra församlingsmöten. Vad skulle hända om OAS-grupperna började sina uppdrag med de orden? Här på denna plats och i denna uppgift börjar glädjebudet om Jesus Kristus, Guds son. Skulle det påverka dig om du började varje morgon med orden: Här börjar glädjebudet om Jesus Kristus, Guds son?

Idag så har vi tillsammans fått tänka på de som vi tror har fått flytta hem till den himmelska gemenskapen, en gemenskap som vi egentligen vet väldigt lite om. Det mesta är i stort sätt bara kilgissningar…

Men i den stund Gud rörde vid mitt hjärta, och tron tog sin plats i mig, så är det för mig ett stråk av hopp, en framtidstro, som ligger bortom morgondagen. Och som ger mig kraft i nuet. “Gud är inte en Gud för döda utan för levande”. För denna levande Gud är inte bunden eller begränsad av tid och rum – eller ens av döden. Allt finns i Guds eviga nu.

Ja, jag vill tro att det finns hopp, kanske inte överallt, kanske inte hur som helst, men jag vill tro, att där det finns en församling så växer hoppet.

Här och Nu börjar glädjebudet om Jesus Kristus, Guds son!