Okategoriserade – Centrumkyrkan Farsta

Ett nådens år, 2025-11-30 (Kim Bergman)

Jag har ett barndomsminne som sitter väldigt djupt inom mig. Vet egentligen inte exakt när det är, men jag ligger på hatthyllan i vår bil och ser de gula ljusen svepa förbi ovanför mig på motorvägen mellan Håtuna och Stockholm. Jag minns att det var mitt sätt att försöka somna, eller låtsas att jag sov. Vi hade varit på släktmiddag, och jag vet att jag gärna blev lite, tja, rörlig, och verbal, och inte så lyhörd för mina föräldrars uppmaning om att sitta still och vara tyst, trots att de på slutet använde hela mitt namn, för då vet man att det är allvar…
Det enda som då hjälpte var att somna i bilen på vägen hem, för då hade de inte mage att väcka mig och skälla. Det är nåd. Helt oförtjänt slippa undan.

Jag minns en gång i unga år när jag öppnar mitt skattebesked och läser att jag fått kvarskatt på nästan 20 000 kr. Den paniken i kroppen men efter några veckor får jag beskedet att det var fel. Den känslan i kroppen måste vara ren nåd.

Gott nytt kyrkoår! Temat i kyrkoåret är ”Ett nådens år”.

Vi går nu in i Advent – kyrkoårets början, då vi i både kropp och själ får förbereda oss i väntan på Kristi ankomst. Advent betyder ”ankomst”, och i kyrkoåret får vi reflektera över hjärtat i vår tro: nåden. Nåden är det fundament som allt kristet hopp vilar på. Den är inte ett tillägg, utan själva Guds väsen sådan Gud uppenbaras i Jesus Kristus.

Nåd är i djupaste mening Guds fria och suveräna initiativ. Aposteln Paulus skriver i Efesierbrevet: ”Ty av nåd är ni frälsta genom tron, inte av er själva – Guds gåva är det.” (Ef 2:8). Nåden är inte en mänsklig prestation, inte resultatet av vår fromhet, ansträngning eller förtjänst. Den är Guds gåva, oförtjänt och obegränsad, som ges till oss i ett litet barn, stark nog att lyfta den tyngsta börda från våra axlar.

Martin Luther betonade att människan är helt beroende av Guds nåd – ”sola gratia” – nåden allena. Det är i kraft av denna nåd som vi kan möta Gud, inte genom lagens gärningar eller vår egen rättfärdighet, utan endast genom Jesu försoningsverk.

I Jesus ser vi Guds nåd ta konkret gestalt. Han rider in i Jerusalem på en åsna, ödmjuk och fridsam, mitt i en desperat längtan efter befrielse och räddning undan en militär ockupation. Detta är en ankomst av tydlig messiansk kraft, där Gud visar att nåden inte kommer med makt och tvång, utan med ödmjukhet, självutgivande kärlek och barmhärtighet.

Kristus förkroppsligar nåden i mötet med syndare, i förlåtelsens ord, i gemenskapens bröd och vin. Där mänskligheten möter sin egen gräns, där gör nåden sitt inträde och öppnar en väg till försoning med Gud.

Det är inte bara en engångshändelse, utan en dynamisk verklighet som formar och helgar den troende. Det är inte bara förlåtelse, utan också kraft till förvandling. Nåden gör oss delaktiga i Guds liv, och leder oss in i helgelse – en livslång process där Jesu bild får växa fram i oss.

Detta innebär att leva i beroende av Gud, i ödmjukhet och tillit snarare än självtillräcklighet. Vi får vi ta emot nåden i sakramenten, dopet och nattvarden, där Gud möter oss konkret och ger oss del av sitt eget liv.

Nåd är inte bara individuell utan också relationell och i den kristna gemenskapen får vi vara bärare och mottagare. Vi är kallade att ge vidare det vi tagit emot – att förlåta som vi själva blivit förlåtna, att visa barmhärtighet där världen dömer. Så blir kyrkan ett nådens tecken i världen, ett vittnesbörd om att Gud upprättar, försonar och älskar.

Det finns stunder i livet då vår tillvaro ställs på sin spets. Som 5-åring var det kanske så för mig då insikten om mitt härjande drabbar mig på hatthyllan i vår bil, och jag inser konsekvensen.

Som vuxen drabbar insikten mig då jag får hålla mitt nyfödda barn i min famn. Jag är inte längre bara ansvarig för mig själv.

Vi väntar på ankomsten av ett litet barn. Det är inte bara tradition av vackra julkrubbor, levande ljus och finstämd sång. Nu mer än någonsin behöver vi drabbas av självinsikten och se in i ögonen på Jesus, som åter igen kommer till oss med ett nyfött hopp.

Det finns mycket att be om nåd för i vår värld, där barn föds i krigets skuggor, där jordens resurser tänjs till bristningsgränsen, där hela livets tillvaro ropar efter andrum och paus. Ett Nådens år, en stor hatthylla att få vila på.

När vi tänder det första ljuset i advent, låt oss minnas att vi lever av nåd, inte för att kräva, utan för att ge.

Vi får öppna oss för nådens mysterium, ta emot och bära det vidare. Kristus kommer, ödmjuk och mild, för att rädda, försona och förvandla. Må Guds nåd lysa i våra hjärtan, i församlingens gemenskap, i hela världen – nu och alltid.

Amen

Gudstjänsten på Youtube (länk).

Kristi återkomst, 2025-11-23 (Anders Johnson)

Dan 7:9-10
Upp 20:11-21:5
Joh 5:22-30

Kommer ni ihåg mannen i Betesda? Han hade varit sjuk i 38 år och det sas att den som först kunde ta sig ner i vattnet efter att en ängel stigit upp skulle bli helt frisk. Så klart, Jesus kommer dit och botar honom, och allt borde varit frid och fröjd, men det var ett problem. Han hade gjort det på sabbaten. Då blev judarna så klart upprörda. Jesus borde veta bättre än att jobba på vilodagen. När han senare i templet berättar att Gud verkar genom honom och att Gud är hans far, och att han kan göra under och uppväcka döda precis som sin far, då var det många runt honom som blev väldigt upprörda.

Kära vänner, idag är det alltså domsöndagen. Från Daniel får vi höra om en man i snövita kläder som sitter på en tron av eld och han blir betjänad av många. Så kommer domare fram och de har med sig böcker, många böcker, för nu skall alla människor dömas.
Från Uppenbarelseboken har vi en vit tron och jorden och himmelen blev rädda och flydde. Kvar blev människorna som stigit upp från sina gravar och alla dömdes efter sina gärningar. De som inte platsade kastades ner i den brinnande sjön medan de goda får en ny himmel och en ny jord och ett nytt Jerusalem kommer ner från skyn. Ingen död, ingen sorg och ingen smärta skall finnas mer.

Så kommer Jesus och det känns som om han vill försöka förklara för oss, och göra oss mindre oroliga. För det första, är det han som kommer att vara domare. Den milde och gode Jesus, som vi känner från texterna. För det andra. Den som lyssnar på honom och tror på Gud, han faller inte i domen utan skall ha evigt liv. Och för det tredje. Det är inte han som hittat på att det skall vara så här utan det har Gud bestämt. Det känns ju på sätt och vis rätt tryggt. Vi vet inte exakt vad som kommer att hända den där dagen. Jag tror att vi kommer att få träffa vår Herre, ansikte mot ansikte och prata igenom våra liv. För någonstans betyder det vad du och jag gör med våra dagar här på jorden.

Så nu undrar jag, går ditt liv på autopilot? Låter du det bara rulla på? Ofta när jag svara på frågan, ”Hur är läget?” brukar jag just svara så att det bara rullar på och att livet kanske är bäst just så då det bara rullar på. Är det verkligen så?

Har ni hört talas om boken Die with zero eller dö med noll. Underförstått noll kronor på bankkontot. Skriven av en rätt rik amerikan, Bill Perkins. Den handlar om att man inte bara skall låta livet rulla på. Bokens bärande idé är att man skall maximera antalet upplevelser i livet och för att kunna göra det så skall man planera sin livsekonomi på ett sådant sätt att pengarna tar slut samtidigt som jordelivet gör det. Man inser också att om man skall maximera sina upplevelser så är det olika saker man vill, och kan göra, i olika faser av livet. Så den berömda ”bucket list”, den som man hör att en del gör när de känner att det snart är dags. Den tycker han att man skall man skriva tidigt i livet och att man skall dela upp den i 5-års intervaller. Så klart att det är olika saker som är viktiga när man är 25 och när man är 65 och framför allt hänger inte kroppen med på en del av det som en 25-åring kan göra. Författaren tycker faktiskt att vi skall leta reda på någon hemsida på nätet där vi kan fylla i våra data och sedan får vi reda på när vi skall dö. Låter rätt fruktansvärt men det ger oss faktiskt perspektiv på våra liv. Hur många somrar har jag egentligen kvar här på jorden t.ex. Det hjälper oss bort från det tankesättet att jordelivet är oändligt och att vi alltid kan göra det sen. Bättre att tänka i perioder. Vad skall jag få in under den här 5-årsperioden, och vad kan jag vänta med till sen.

Kommer ni ihåg berättelsen från Luk 19 om mannen som gav varje tjänare ett pund att förvalta till dess att han kom tillbaka? Någon hade lyckats bra och tiodubblat värdet, medan en man bara stoppat undan pengarna och väntat på att han skulle komma tillbaka. Mannen var ju så klart olika nöjd med sina tjänare. Meningen med den berättelsen är ju att det handlar om livet som vi fått till låns och vad vi gör av det. I berättelsen är det mannen som är domaren över tjänarna.

När det är dags för mig, vet ni vem som förmodligen är den hårdaste domaren? Jag själv. Jag skulle inte vara nådig. Jag skulle nog berätta för mig själv vad jag borde gjort, varför och hur fel det var att agera som jag gjorde. Men nu är det inte så. Jesus är domaren. Han tar emot mig i sin öppna och mjuka famn. Där kan jag tryggt vila och behöver inte oroa mig. Han kommer säkert att berätta för mig vad jag kunde gjort bättre, men mer som en kompis som gör det för att hjälpa mig att förstå än för att döma och trycka ner.

Här i kyrkan har snart ett år gått. Nästa söndag börjar vi på nytt. En månad senare har även 2025 passerat och församlingens räkenskaper skall summeras. Uppfyllde vi våra mål och förväntningar? Gick ekonomin någorlunda som planerat? Arvet som vi fick från 2024, har vi förvaltat det väl och kommer 2025 att kunna lämna ifrån sig ett fint resultat för 2026 att förvalta?
För oss människor är ju överlämnandet från en generation till nästa mycket mer diffust. De är ju redo att ta över innan vi känner oss redo att lägga av. Men visst vill vi gärna att de skall få något som är lite bättre än det var tidigare.

Så meningen med livet, är det att maximera antalet upplevelser? Den som vinner är den som har mest häftiga minnen i skallen när man dör. Eller är det att ha levt ett liv med Jesus och offrat allt för hans skull? Eller är det att lämna efter sig något till eftervärlden som är lite bättre än vad det var tidigare?

Vet ni vad. Jag tror att allt det där är viktigt, men när jag sitter där i min gungstol och tittar tillbaka på livet så tror jag att det viktigaste av allt är att jag känner att jag varit med i ett sammanhang där jag varit älskad och kunnat älska. För störst av allt är kärleken.

Amen

Gudstjänsten på Youtube (länk).

Trons kraft, 2025-10-26 (Jonas Thorängen)

Gammaltestamentlig läsning – 1 Mos 15:5-6
Epistel – 1 Tim 6:11-12
Evangelium – Joh 9:1-12
Psaltarpsalm – Ps 73:23-26

Trons kraft
Jag tror jag tvivlar och min fru tvivlar att hon tror, och det brukar vi samtala om. Ni kanske undrar vad vi kommer fram till? Jo, vi kommer fram till att jag tror jag tvivlar och min fru tvivlar att hon tror. Och det här vet vi alldeles säkert och bestämt.

Jag tänker att det är klokt och riktigt att fundera över sin tro och försöka formulera den. Och ämnet för denna söndag är Trons kraft.
Vad tror jag? Vad tror jag på? Vad betyder denna tro för mig?
Trons kraft. Som uttryck låter det som om att tron skulle vara ett subjekt som har en egen inneboende kraft. Finns det en inneboende kraft i själva tron?
Var finns denna tro?
Eller är trons kraft något som jag kan prestera?
Kan vi mäta vår trons kraft i vad vi presterar?

Jag tvivlar men jag tror på berättelsen.

Abram blev Abraham
Har ni räknat stjärnorna nån gång?
Abram ombads av Gud att räkna alla stjärnor. Men redan i frågan finns ett tvivel: ”Se upp mot himlen och räkna stjärnorna, om du kan!”

Från Sverige påstås det att vi kan se 3 – 4000 stjärnor, om förutsättningar för sikt är de allra bästa. På andra platser på jorden så kan mann se betydligt fler så troligen så skulle nog Abram rent faktiskt kunnat se fler stjärnor, kanske 5-6000 stjärnor. Förutom siktmöjligheterna så är det ju också praktiskt krångligt att räkna stjärnor när du står och blickar upp mot himlen. Snart, kanske redan innan du hunnit till hundra stjärnor så skulle du säkert komma i tvivel om du råkat räkna en stjärna två gånger och du måste börja om. Tur för Abram att han inte hade tillgång till nutida teknik och beräkningsmöjligheter för då hade han fått stå och räkna i flera livstider för att räkna alla stjärnor. Det beräknas att det finns 200 triljoner stjärnor. Ni får själva räkna ut hur lång tid det skulle ta att räkna dem.

Men det är inte tron på och möjligheten att kunna räkna alla stjärnorna som är poängen i berättelsen. Abram var gammal och barnlös, ingen skulle kunna fortsätta hans livslinje, han trodde att han skulle gå ur livet och dö barnlös, men nu får han ett löfte om att han ska få barn och ättlingarna ska bli många.
Poängen är att Abram trodde. Han fann tron på en framtid och fortsättningen på hans egen livslinje.
Långt senare lyfts Abrams tro som ett exempel i Hebreerbrevet. Kapitel 11 börjar med ”Tron är grunden för det vi hoppas på; den ger oss visshet om det vi inte kan se” och därefter lyfts fram många exempel på tro.
Abram fick ett nytt namn av Gud – Abraham. Det låter ju nästan lika som Abram men Abraham betyder ”fader till många”.

Mannen som var blind
Vi har idag läst berättelsen om hur en man som är blind från födseln botas av Jesus (i Johannes 9: 1-12). I kapitlet före, i kapitel 8, så har Jesus en minst sagt hetsig diskussion med de lärda och kunniga om just fader Abraham. De lärda påstår att Jesus är besatt, för att de inte förstår och tror på det Jesus säger. Det blir så hetsigt att de lärda plockar upp stenar för att kasta på Jesus, men han lyckas ta sig undan och lämnar tempelområdet.

Jag tänker att det här är en berättelse om tro och tvivel.
Det är också en berättelse om kunskap och tilltro.

Det fanns tydligen en föreställning om att mannens blindhet berodde på synd. Antingen sin egen synd eller föräldrarnas. Det är en så vanlig föreställning så att det är den första tanke som lärjungarna lyfter fram när de möter mannen (som är utan namn) och frågar Jesus. ”Vem har syndat?”

I mitt perspektiv så tycker jag det låter som en helt tokig tanke. Hur skulle en persons blindhet kunna bero på att personen har begått en synd eller att personens föräldrar skulle begått en synd? Nu är ju begreppet synd också komplicerat i sig och det skulle kunna studeras länge, men …. Jesus avvisar den tanken utan några diskussioner. Det är jag glad för.

Men samtidigt tänker jag att det är väl bra att de funderar på orsaken till mannens blindhet. Att själv ställa sig frågan kan ju vara början på en tanke som leder till forskning kring orsaker och skapa lösningar, en början till eventuella förändringar eller hjälpmedel som kan tas fram. I Dagens Nyheter idag, finns på förstasidan en rubrik*, som man skulle kunna tro att de tagit fasta på dagens evangelietext. Det står en liten rubrik längst ner på sidan, ”Blinda fick synen tillbaka”.

Det krävs personer som ifrågasätter fenomen, föreställningar och brister i våra liv för att de ska börja fundera, pröva och forska sig fram till nya tekniker och hjälpmedel i vår vardag. Denna artikel handlar om hur de med ett inopererat chip och smarta glasögon lyckas få blinda att se.

Jesus hade inte tillgång till denna teknik förstås. Han spottar på marken och gör en deg av saliv och damm som han stryker på den blinde mannens ögon och ber honom att gå och tvätta av sig. Så får mannen sin syn.

Jag måste säga att jag personligen sätter mycket större tilltro till dagens teknik än till den saliv-och-damm-deg som Jesus gjorde. Jag tvivlar på att en sådan deg skulle kunna ge en blind man hans syn tillbaka.

Jag tvivlar. Men jag tror på berättelsen.
Den blinde mannen hade tilltro till Jesus och gjorde som Jesus sagt och fick sin syn. Nu kunde han se.

Man skulle kunna säga att mannens grannar och vänner och de som kände igen honom nu inte trodde sina ögon. De tvivlade på att han var samme man som tidigare hade tiggt på gatorna som de nu såg. Men, han bekräftar själv: ”Det är jag”.
Sen får han berätta för andra hur det gått till och nu väcks nyfikenhet, vem är Jesus och var är han?

Nu får ni ursäkta mig men jag tycker faktiskt att den här sista frågan är lite lustig och jag blir full i skratt när jag läser. De frågar en man, som till alldeles nyss varit blind och som de själva inte trodde kunde vara samma man, honom frågar de var Jesus är. Hur skulle han kunna veta? Han har ju aldrig sett Jesus! Han kan omöjligt ens känna igen honom, på utseendet i vart fall. Hans enkla svar är ”Jag vet inte!”

Visst är det ganska befriande? ”Jag vet inte”.
Vi behöver inte kunna ge svar på varenda fråga men vi kan liksom denna man utan namn få sätta vår tilltro till det som inte har en uppenbar och/eller en vetenskaplig förklaring.
Jag vet inte är ju också en början för att försöka förstå mer.

Jag kan också avslöja att denna berättelse fortsätter med att mannen och Jesus möts igen och det mötet slutar lyckligt. De skriftlärda och fariséerna är däremot inte nöjda och lyckliga. De tror inte på att mannen varit blind och de kallar Jesus en syndare eftersom han har arbetat på sabbaten – han har ju gjort medicin, en lera på saliv och damm och strukit den på mannens ögon – det är synd att göra det på sabbaten. Att arbeta på sabbaten var att göra fel enligt deras förstelnade sätt att se på sin tro på Gud.

Dessa lärda män borde ha läst och tagit till sig orden från profeten Mika:
”Människa, du har fått veta vad det goda är,
det enda Herren begär av dig:
att du gör det rätta, lever i kärlek
och troget håller dig till din Gud.”
(Mika 6:8, GT text, från föregående söndag med ämnet ”Att lyssna i tro”)

Vi idag
Vi har idag också läst: ”Sträva efter rättfärdighet, gudsfruktan, tro, kärlek, uthållighet och ödmjukhet. Kämpa trons goda kamp, sök vinna det eviga livet, som du har kallats till och för vars skull du har avlagt den rätta bekännelsen inför många vittnen.” (1 Tim 6:11-12)

Och från 1 Kor kan vi läsa mer om hur tro och kärlek hänger samman för ”om jag har all tro så att jag kan flytta berg, men saknar kärlek, är jag ingenting” (1 Kor 13:1).

Tro hänger nära ihop med hopp och kärlek. ”Men nu består tro, hopp och kärlek, dessa tre, och störst av dem är kärleken.”
Tro hopp och kärlek – dessa tre igen. Jag har många gånger sagt att dessa ord inte enbart är de fina och varma känslor som följer förälskade människor och som vi så ofta förknippar med bröllop. De är riktade till församlingen, i ett brev till församlingen i Korint, men vi får också ta till oss dem. Dessa tre ord må vara en känsla, men de är också en gåva och de är alla tre en uppgift. De är att tro, att hoppas och att älska. Alltså något vi gör. Men inte nödvändigtvis som en prestation.

Peter Halldorf har uttryckt det så här:

”Kärleken uppstår inte genom ansträngning.
Den finns där som en del av vårt väsen; vi är skapade i kärlek, av kärlek, för kärlek.
Man kan inte bestämma sig för att älska, på samma sätt som man inte kan bestämma sig för att tro.
Men man kan bestämma sig för att låta kärleken prägla sitt liv.
En känsla kan gå förlorad, det kan inte kärleken.” (Peter Halldorf)

Trons kraft är inneboende i oss, på samma sätt som kärleken är inneboende i oss.
Det är tillsammans som vi kommer till vår bästa rätt. Trons kraft fullkomnas tillsammans, ”om jag har all tro så att jag kan flytta berg, men saknar kärlek, är jag ingenting” (1 Kor 13:1). ”Älska din nästa som dig själv” (Matt 22:39) – ja, det är bra och viktigt att ge kärlek vidare och det börjar med och i dig själv.

Jesus, som mannen-utan-namn mötte – mannen som fick sin syn tillbaka, denne Jesus hälsar oss alla människor, åter och åter igen: ”Ett nytt bud ger jag er: att ni skall älska varandra. Så som jag har älskat er skall också ni älska varandra.” (Joh 13:34)

Amen

Ett är nödvändigt, 2025-09-28 (Anders Johnson)

1 Kung 17:8–16
Apg 4:32-35
Matt 11:28-30

Det är rätt spännande texter vi har idag, tycker jag. Först från gamla testamentet Kungaboken 17. Vi kan väl säga att det varit lite stökigt i Israels ledning och Herren har tröttnat så han skickar en torka till landet som varar i flera år. Men Elia vill han ju ta hand om så han skickar honom först till Kerits bäckravin där det finns vatten och han matas av korpar. Men när det inte regnar på många månader så torkar ju till slut den bäcken också. Det är nu vi kommer in i berättelsen. Elias skickas till Sarefat där en fattig änka tar emot honom. Hon har bara lite mjöl och lite olja i sitt krus. Men precis som när Jesus gör brödundret är hennes mjölkruka och oljekruka magiska. De tar aldrig slut och kvinnan kan föda både sig själv, hennes son och Elia under en väldigt lång tid. Brödet och fiskarna, mjölet och oljan. Samma viktiga insikt trots att det skiljer många år och det är med eller utan Jesus.

Texten från Apostlagärningarna, där vi hör hur inget längre är mitt eller ditt. Alla var så uppslukade av den nya läran. Man sålde allt, lämnade alla pengar till församlingen och levde sedan i ett sammanhang där vår Herre ser till att var och en får vad han eller hon vill ha. Det måste ju varit som ett stort kollektiv och så klart var säkert var och en tvungen att fortsätta dra sitt strå till stacken, gå till jobbet eller göra de ”vanliga” sysslorna i deras gemensamma hem, men man kunde slippa oroa sig för framtiden. Kan dock tänka mig att det var en del pyssel och tankearbete hos dem som försökte administrera och hålla ihop allt och läser man vidare i Apostlagärningarna ser man också att kommunism i den renaste och vackraste formen är väldigt svår att få att fungera i praktiken.

Och så sammanfattningen direkt från Jesus mun: ”Kom till mig, alla ni som är tyngda av bördor. Ta på er mitt ok jag skall skänka er vila för er själ. Mitt ok är skonsamt och min börda är lätt.”

Här har vi fått tydliga och som det känns för mig rätt extrema exempel på hur det kan bli om man lägger sitt liv helt och fullt i Herrens händer. Men det finns faktiskt många, många fler exempel där man lägger sitt liv i Guds händer. Se t.ex. vår pastor Kim. Han har berättat för oss hur han i sin ungdom bestämt sig för att följa i Jesus fotspår. Jag är säker på att han ibland oroat sig över vad han och hans familj skulle äta och dricka imorgon, men han har i grunden litat på att Gud tar hand om honom.

Själv tror jag nog att jag har haft lite svårt för att riktigt lita på det löftet. Klart att man först måste plugga hårt, skaffa sig en utbildning och sedan jobba 8 till 5. Hur skall man annars få mat på bordet, försörja sin familj. Jag kommer från en familj där pappa var lärare och mamma förskollärare. Så det har säkert präglat mig rätt mycket. Men ibland händer saker som gör att man måste fundera lite extra.

För många, många år sedan var jag och min bäste kompis Wolfgang ute på ett riktigt äventyr. Vi tågluffade genom Europa. Hans mamma var musiklärare och hans pappa var pastor och före detta missionär. Det hade gått några veckor och nu var det dags att skaffa oss lite solbränna. Vi bestämde oss för att ta oss till Sardinien. Så först tåget till Civitavecchia där vi sov på stranden och sedan tog vi den första båten över till Sardinien. Vi kom fram någon gång efter lunch. Solen stekte, det var varmt. Vi bar var sina rejäla ryggsäckar eftersom vi hade med oss både tält och stormkök. På båten hade vi fått reda på att det var bara att hålla till vänster, ut från hamnen och gå någon km så var vi framme vid en fin camping vid havet. Vi började gå och gå och gå. Det var VARMT och vi svettades ymnigt. Alltså, inte speciellt kul. Och ingen tillstymmelse till camping. Efter säkert en timme vandrande i solen stannar plötsligt en bil. ”Hoppa in så skjutsar jag er till campingen”, säger mannen bakom ratten. Jag tittar på Wolfgang och han gör det tydligt att det är bara att hoppa in. Mannen presenterar sig som pastor i en lokal församling och han hade plötsligt drabbats av en väldigt stark känsla av att han borde åka mot hamnen och plocka upp några som behövde hans hjälp. Det var väldigt långt till campingen och på vägen dit erbjöd han oss även att komma hem till honom på middag lite senare, vilket Wolfgang vänligen men bestämt avböjde. Väl ute ur bilen var jag ju tvungen att fråga Wolfgang. ”Hur gick det där till? Hur kunde han veta att vi behövde hjälp?” ”Äh, jag bad till Jesus”, svarade Wolfgang, som den naturligaste saken i världen.

Kanske är det så enkelt. Våga lita på Jesus. Våga tro att han kommer att ta hand om dig.

För ett par veckor sedan lyssnade jag på en inspirationsföreläsning av äventyraren Annelie Pompe. Under en timme berättade hon om sina äventyr där resan tog henne hela vägen upp till Mount Everest och ned till 126 m under utan, utan tuber. Hon pratade mycket om äventyr och hur viktiga de är för oss. Men såklart dina och mina äventyr är ju inte samma som hennes. Tror inte att någon här drömmer om just hennes resa, men visst behöver vi alla äventyr. Men de behöver inte alltid vara så stora.

Jag vill komma tillbaka till berättelsen om Elia och nu tänker jag på kvinnan. En helt okänd man tilltalade henne. Hon gav honom vatten, släppte in honom i hennes och pojkens liv, gav honom vatten och bröd och på något magiskt vis blev även de räddade. Vilket äventyr.

Apostlagärningarna där familjer sålde allt de hade för att starta om i den nya rörelsen. Nu snackar vi äventyr…

Men att laga en ny rätt som du inte testat förut är ju faktiskt också ett litet äventyr. Kanske ta en rejäl promenad i eftermiddag på något ställe där du inte brukar promenera. Kanske kan just ditt nästa äventyr vara att våga lita på Jesus lite mer. Våga lyssna på vad han säger här inne. Kanske skall just du ta bilen och hämta upp ett par okända grabbar vid vägkanten. Kanske skall du möta den okände på gatan och ge just honom bröd och vatten. Nu pratar vi äventyr. Våga lyssna, våga tro på att Jesus vandrar med dig, så kommer du att märka att han gör det.

Jag skall strax avsluta med att läsa evangelietexten en gång till, för jag tycker att den är så fin och i den står det ju att vi skall ta på oss hans ok. Jag har aldrig använt ett ok men jag har ju sett hur det är fint utformat för att passa våra axlar. Med hans ok går vi lättare genom livet och han hjälper oss att finna våra äventyr som är så där lagom stora för oss.

Jesus sade: ”Kom till mig, alla ni som är tyngda av bördor; jag skall skänka er vila. Ta på er mitt ok och lär av mig, som har ett milt och ödmjukt hjärta, så skall ni finna vila för er själ. Mitt ok är skonsamt och min börda är lätt.”

Amen

Andlig klarsyn, 2025-08-10 (Anders Johnson)

Matt 7:22–29

Dagens tema är ju Andlig klarsyn. Alltså med andens hjälp se klart och tydligt. Eller kanske ännu mer, att ha den där rena klara kontakten med min skapare. Han läser mina tankar, jag känner att han hör min bön och direkt ger han mig de rätta insikterna.

Jag vet inte hur det är för er men för mig är det oftast rätt grumligt. Det snurrar mest i mitt eget huvud, tycker jag. Och det går rätt långsamt och åt alla olika håll. Så ibland, på promenaden, här i kyrkan eller när jag sitter och skriver på en predikan, så kan det glimma till och jag ser allt mycket tydligare.

Om vi tittar på dagens text. När man läser det här så blir åtminstone jag lite orolig. Hur vet jag att det jag gör och tänker kommer från Gud och inte bara är egna idéer som jag använder för mina egna syften, även om jag tror att det är Guds vilja? T.ex., handlar jag efter Guds vilja och leds jag av anden eller står jag här i predikstolen bara för mitt eget egos skull. Jesus säger att människor som profeterat, gjort under och drivit ut andar i hans namn, skall kallas ondskans hantlangare.

Och så kommer den andra delen av dagens text.
Han som byggde huset på sanden, hans hus rasade så fort vädret blev tufft. Men den som byggde sitt hus på fast grund, han klarade riktiga oväder.

Jag har inte studerat byggnadsteknik och vet inte hur man spränger i berget så att pålarna fastnar. Kanske jag hade tänkt själv och pålat ner några rejäla störar i den mjuka sanden och tyckt att nu är det riktigt stadigt. Hmmm.

Jag tror mycket handlar om värderingar.
Vad bygger vi våra liv på?
Vad är grunden?
Lever vi det liv vi vill leva?
Det står att oavsett om vi bygger på sand eller på en stabil grund så kommer det att storma och blåsa ibland.

Hur tänker vi t.ex. om:

Ansvar – Agerar vi tillräckligt ansvarsfullt i våra liv? Vågar jag stå för det jag gjort?

Empati – Lätt att säga men bryr vi oss tillräckligt mycket? Vi låter barn svälta ihjäl i Gaza och vi tycker vi är maktlösa. Är vi det?

Integritet – Vågar jag stå för mina åsikter, oavsett vad omgivningen tycker? Är ni som jag att på kvällen kommer jag på vad jag egentligen skulle sagt.

Lära – Är jag fortfarande nyfiken efter så många år? Ser jag till mig själv då kan jag vara less på en hel del men väldigt nyfiken på andra saker. Är det samma sak för er?

Mod – Vågar du prova något nytt? Kasta dig ut och se hur du landar. Jag vet att här är vi alla väldigt olika men att gå utanför vår komfortzon lite då och då, det mår vi alla bra av.

Öppenhet – Vågar eller orkar jag vara öppen för nya tankar och idéer? Lägger jag ner tillräckligt mycket energi för att förstå hur min medmänniska tänker och vad hon vill förmedla?

Lite att fundera på.

Det räcker inte med att utföra gärningar i Guds namn och utåt vara en kristen. Det räcker inte heller med att försöka vara en kristen men bara lyssna på hjärtats inre röst. Man måste verkligen försöka följa Jesus. Förstå hur han handlade på den tiden och vad det gör med oss idag.
Här lägger han verkligen vikt vid att vi skall vara HANS ögon, öron, händer och armar, till alla de som vi möter i vår vardag. Frågan är alltså hur vi gör det på bästa sätt.

Ibland säger man att det är tre steg som utgör lärjungaskapets väg:
1. att lära känna Jesus
2. lyssna till hans ord
3. handla efter dem

Att lära känna Jesus är ju när vi känner längtan att få ha Jesus i våra sitt hjärtan och vara en del av hans gemenskap. Sedan kommer det som börjar bli lite svårare. Vi skall lyssna till hans ord och handla därefter.

Jesu budskap är ju inte en massa regler som skall följas. Det är något mycket större. Ett sätt att leva och förhålla sig till allt och alla. Sist i dagens text står det ”Hans undervisning är med makt och inte som deras skriftlärda”.

Sedan är det ju så klart lite annorlunda för dem som där och då lyssnade till Jesus. Vi får hålla till godo med evangelierna som skrevs 40 – 70 år efter händelserna på Golgata. (Och jag som kan ha svårt att komma ihåg vad predikanten sagt när gudstjänsten är slut.)

Jesus modersmål var arameiska så han predikade antagligen på det språket. Evangelierna skrevs på grekiska, som sedan blivit översatt till svenska. Men med det i åtanke tror jag ändå att Jesus är rätt nöjd med det som står i vår bibel.

Så nu tänker jag frossa lite i härliga bibelcitat, men jag gör en liten paus mellan varje så att du kan fundera lite vad de innebär för dig.
Först kommer en väldigt viktig text från Joh 3:16.
”Så älskade Gud världen att han utgav sin enfödde Son, för att var och en som tror på honom inte ska gå förlorad utan ha evigt liv.”

Från Mark 12:30–31 kommer
”Du ska älska Herren din Gud av hela ditt hjärta, av hela din själ, av hela ditt förstånd och av hela din kraft. Sedan kommer detta: Du ska älska din nästa som dig själv.”

Luk 6:35 är inne på samma tema.
”Älska era fiender, gör gott och ge lån utan att hoppas få igen.”

Joh 13:34–35 skriver också om kärlek.
”Ett nytt bud ger jag er: att ni skall älska varandra. Så som jag har älskat er skall också ni älska varandra. Alla skall förstå att ni är mina lärjungar om ni visar varandra kärlek.”

Matt 23:11-13 ger en god regel hur vi skall vara mot varandra.
”Den som är störst bland er skall vara de andras tjänare.”

Från Matt 7:12.
”Allt vad ni vill att människorna ska göra mot er, ska ni också göra mot dem.”

Längre ner skrev Matteus i 25:40
”Sannerligen, vad ni har gjort för någon av dessa minsta som är mina bröder, det har ni gjort för mig.”

Men Jesus säger också, enligt Mark 10:15
”Sannerligen, den som inte tar emot Guds rike som ett barn kommer aldrig dit in.”

Här kommer en god sammanfattning från Matt 22:37–40.
”Du skall älska Herren, din Gud, med hela ditt hjärta och med hela din själ och med hela ditt förstånd. Detta är det största och första budet. Sedan kommer ett av samma slag: Du skall älska din nästa som dig själv. På dessa båda bud vilar hela lagen och profeterna.”

Eller som det sammanfattas i Joh 14:15 .
”Om ni älskar mig kommer ni att hålla mina bud.”

Som vi alla förstått. Det handlar om kärlek, kärlek och kärlek.

Till sist ett citat från Paulus 1 Kor 13:2.
”Om jag har profetisk gåva och känner alla hemligheterna och har hela kunskapen, och om jag har all tro så att jag kan flytta berg, men saknar kärlek, är jag ingenting.”

En sak är helt klart, kärleken står i Centrum.

När jag var liten cyklade jag varje söndag morgon till Betania i Gunnarskog. Det var ett litet bönehus och där mötte jag snälla farbröder och tanter. De berättade om Jesus, vi fick sätta guldstjärnor i en bok och jag tror att vi fick bokmärken också. Jag minns att vi la pengar i en sådan där sparbössa med en färgad pojke som nickade. Usch. Men framför allt fick jag en barnatro av dem. Den har följt med mig i hela livet och är troligen anledningen till att jag står här bland er idag. Jag växte upp och flyttade. Huset finns kvar men det är inte längre Betania. Vet inte vad det blev av församlingen men jag brukar tänka att jag är ett litet resultat av allt det arbete de lade ner, drivna av anden och med kärlek till Jesus men också människorna i sin hembygd.

Så vi har våra värderingar och med dem växer vi förhoppningsvis under hela livet. Anden försöker leda oss och vi försöker lyssna, men viktigare än alla strävanden och all aktivitet är kärleken.

Amen