Vägen till korset – Centrumkyrkan Farsta

Vägen till korset, 2023-04-02 (Anders Johnson)

Jesus hade kommit till Betania, en liten by strax utanför Jerusalem, vid Olivbergets östra sida. Där bodde en familj som Jesus tyckte mycket om, Maria, Marta och Lasaros. Tre syskon, förmodligen rätt lika men också väldigt olika.

Lasaros, man och med det den som hade sista ordet i familjen, åtminstone skulle det verka så. Han kände säkert ansvarets tyngd på sina axlar och arbetade hårt under veckan men var säkert också familjens ansikte utåt. Hördes ofta i diskussioner med andra män i byn om hur saker och ting borde vara.

Marta, jag tror att det var hon som hade huvudansvaret i huset. Styrde och ställde och fixade så att allt fungerade. Full kontroll och förmodligen trivdes hon bäst när hon jobbade i köket och kände att hon gjorde nytta.

Maria, gjorde självfallet det som krävdes av henne men hade inget behov av att vara duktig. Normalt kunde inte kvinnor läsa men eftersom familjen var hyfsat välbärgad så kanske hon hade fått lära sig att tyda de arameiska tecknen.

Det var ju så att familjen var inte bara vänner till Jesus utan också väldigt tacksamma eftersom Jesus alldeles nyligen gett Lasaros livet tillbaka när han varit död i flera dagar. Så nu när Jesus och han närmaste följe kom på besök fick inget gå fel. Lasaros skulle självfallet sitta till bords med Jesus och konversera. Ingen skulle ha det tråkigt runt bordet.

Så fort Marta förstod att Jesus skulle komma började hennes hjärna gå på högvarv och hon planerade och förberedde något riktigt gott till gästerna. Lite bittert tänkte hon säkert också, att så mycket hjälp av Maria var väl inte att räkna med.

Maria, hjälpte säkert till och gjorde det som Marta sa till henne men hennes hjärna gick också på högvarv även om det var i det tysta. Hon funderade på hur hon skulle kunna överraska Jesus med något som han definitivt inte förväntade sig?

Tänk vad fantastiskt och bra det är att vi som människor är olika och också har möjlighet att formas åt olika håll. När en uppgift skall lösas, typ bjuda in lite vänner till en liten fest. Någon tar huvudansvaret för maten, någon fixar lekarna, men alla hjälps åt. Här i kyrkan är det samma sak. Vi har olika förmågor och gör olika saker, samtidigt som vi utvecklas och kan ta nya uppgifter, i en härlig gemenskap.

Middagen börjar i Betania. Marta och Maria har dukat bordet och när gästerna kommer kan måltiden börja.

Kom ihåg att på Jesu tid var kvinnans liv rätt annorlunda mot männens. Hon fick knappt lämna huset och när hon mötte främmande män så skulle hon vara helt täckt och fick inte prata med dem.

Men efter att maten dukats upp gick Maria fram till Jesus och satte sig i närheten och började lyssna. Jag tror inte att någon blev förvånad. Det hade ju hänt förr och Jesus verkade ju tycka det var ok. Men så hände något märkligt. Hon tog upp ett litet krus som hon gömt under tygerna, öppnade försiktigt korken och med varsamma händer började hon smörja in Jesus fötter. Alla tittade, först på Maria och Jesus, och sedan på varandra. Vad är det som händer? Så började de känna doften. Något som de normalt förknippade med pengar, mycket pengar. Doften från nardusbalsam [1]. En parfym som bara användes av de allra rikaste i landet. Marta och Lasaros tittade bestört på varandra. Vad gör hon? Vi vet inte om flaskan var Marias egen personliga eller om familjen hade köpt den tillsammans, att ha som en investering och kunna sälja när man behövde pengarna men alla i rummet tyckte att detta var ett fasansfullt slöseri. Alla utom Maria och Jesus. Mästaren tittade ner på Maria och log samtidigt som hon lite blygt tittade tillbaka och försiktigt besvarade hans leendet. Så knäppte hon upp tyget runt sitt huvud och släppte ut sitt vackra hår för att sedan försiktigt torka mästarens fötter med sina lockar. En kärlekshandling så stor att bara Jesus kunde ta emot den. Kanske förstod Maria vad som väntade honom och då slösade hon det finaste hon hade.

Nu kunde ju inte Judas längre hålla tyst. ”Hur kan du tolerera detta Jesus? Sätt stopp för galenskapen. Pengarna kan ju användas till så mycket mer.”

Känner ni igen er? Jag hade definitivt kunnat vara den som sa det, om jag varit med då. Jag tror det är mänskligt. Vi vill ju att våra knappa resurser skall utnyttjas så optimalt som möjligt. Ser vi oss om idag så slösar vi ju inte bara med pengar utan vi förbrukar vår natur och vårt klimat på ett ohållbart sätt. Själv kan jag titta mig omkring och se en massa saker som jag inte gillar, men är också fullt medveten om att i andras ögon är jag också väldigt långt från att vara perfekt.
Men…. Livet blir väldigt tråkigt om vi inte lyxar till det ibland. En semesterresa med flyg, ett lyxigt restaurangbesök eller kanske inköp av en ny jacka trots att den gamla kanske skulle klara sig en säsong till. Som församling kanske vi tar in en riktigt dyr predikant, köper in gott fika till någon söndag eller åker på ett församlingsläger som ger stort underskott i kassan. Självfallet så måste vi sträva efter att hela tiden leva hållbart med vi får inte heller glömma visdomsorden från Galenskaparna ”Dä skall va gött och leva” åtminstone ibland. Vi får inte heller glömma bort att det bästa i livet är gratis.

I närheten finns också några av den tidens ledare, överstepräster, som med Gud i ryggen, började känna sig hotade. Inte bara utav Jesus utan också den där Lasaros, som blir allt mer och mer populär. Och när maktens män, med Gud i ryggen, säger att vi måste döda dem, finns det många som kan tänka sig att verkställa den dödsdomen. Vem kan kritisera någon som har fått sin position av Gud och därför står över oss andra? Jesus gjorde det hela tiden. Som en nagel i ögat på de religiösa ledarna, var han.

Och vet ni, det är minst lika viktigt för oss idag. Det är så lätt att vi nickar med när några av våra ledare tar ställning i viktiga frågor, men jag uppmanar oss alla att tänka själv, diskutera med andra och bilda dig en egen uppfattning. Det är inte bara en rättighet men också en skyldighet mot det samhälle som vi verkar i.

Så, det är inte palmsöndag om vi inte får höra texten om hur Jesus rider in i Jerusalem. Han kommer genom fårporten, kanske tillsammans med lammen som är på väg till templet för att slaktas. Folket jublar Hosianna! Välsignad är han som kommer i Herrens namn, han som är Israels kung. Jesus rider på en åsna och alla förstår att här är det kungen som kommer. Och det är klart att Jesus njuter av stunden. Jag skulle till och med säga att han laddar sina batterier, på samma sätt som han gjorde i Betania kvällen innan, för han vet att han kommer att behöva allt för att klara det som komma skall senare i veckan.

Texten idag handlar verkligen om början på vår Herres sista vandring upp mot korset. En vandring mot döden, men som också blir en vandring mot livet. En vandring som tack vare honom erbjuds oss alla. Vi behöver inte ta spikarna på korset, vi behöver inte dra ut och evangelisera om vi inte känner att det är rätt, men vi måste vilja vandra kärlekens väg, hand i hand med Jesus.

Amen

[1] Vad är egentligen nardusbalsam? Råvaran var då, och är också nu för den delen, roten till växten Nardostachys jatamansi. En liten blommande växt som man hittar på Himalayas sluttningar, 3 – 5 000 meter upp.

Vägen till korset, 2022-04-10 (Jonas Thorängen)

Luk 19:28-40

Med livet som insats

Med livet som insats, står de med sina tjocka skyddsvästar med PRESS skrivet med stora bokstäver, och rapporterar i direktsänd TV. Oftast ser vi dem stå omgivna av mörker, ibland ute, ibland har jag anat att de står i en hotellfoajé. Någon gång så flikar de in en kommentar om en plötslig smäll eller ljud av muller på distans. Vi anar krigets destruktiva verklighet. På distans, i dubbel bemärkelse – jag och vi här på relativt långt avstånd och nyheterna kommer till oss genom PRESS-folkets röster i radio och TV.

De vet förstås att varken skyddsväst eller bokstäverna – P R E S S – kan skydda dem om himlen faller ner och helvetet bryter ut. Det skulle faktiskt räcka med att taket faller in. Med livet som insats möter journalister människor utan något enda skydd. Jag tror att de som vittnar om sanningen gör en livsviktig insats. De räddar liv. De är, kanske, livrädda livräddare.

Journalister möter dem som lämnat allt. De som förlorat sitt hem, sin hund, de som skiljts från vänner och skiljts från alla männen som har lyft vapen, med livet som insats.

De som lyft vapen. Mot dem som lyft vapen. Med livet som insats.
För att någon – vem? – har gett dem en order!
Vem har den rätten, att ge order att någon annan ska riskera sitt eget liv för att…ja varför?
Livrädda mördare. De förstör och förgör.
Tänk om de förstod, tänk om de vågade att trotsa sina befäl, trotsa dem som ger dessa mördarorder.

Med livet som insats arbetar nu också barnmorskor, vårdbiträden, sjuksköterskor, läkare och brandmän. Och många fler i livets tjänst, med livet som insats. Det ska inte behöva vara så, men så är det. De som ger order om krig vill förstöra, döda och skapa skräck. Barnmorskor startar inga krig.

Kriget. Jag känner mig säker på att ni alla först och främst tänker på kriget i Ukraina. Men det är ju inte endast ett krig i världen. Det pågår ett antal krig och konflikter över världen och utan att jämföra vilket som är störst eller värst, så vet vi att krig bara är destruktivt, det är rädsla och skräck. Människor flyr i tusental, tiotusental och miljoner. Med livet som insats. De kan bara rädda sig själva, sina barn och sina gamla och kanske sin hund eller en fågel i sin bur eller något annat husdjur. Kanske, kan de det.

Vi lever i fastetid. En fastetid som nu alla kristna och muslimer delar. Vi lever också i en tid av oro, rädsla och skräck. Snart är det påsk. En dramatisk och viktig del av den kristna berättelsen, en händelse som Jesus går in i med livet som insats. Jesus går mot den heliga staden. Idag på Palmsöndagen rider han in i Jerusalem – Fredens stad – som namnet betyder. Idag firas palmsöndag av kristna i Jerusalem. Alla kyrkor gör en gemensam palmsöndagsvandring, i Jesus fotspår, från Olivberget och in genom Jerusalems gamla stad. Jerusalem, fredens stad och ett religiöst epicentrum där tre religioner har sina heligaste platser. I år under april månad sammanfaller de tre religionernas högtidskalendrar så att den judiska pesach firas, de kristna firar palmsöndag och påsk och muslimer uppmärksammar den heliga fastemånaden ramadan.
Palmsöndagen är en festdag i Jerusalem, som samlar alla kristna, gamla och barn, män och kvinnor i alla åldrar. De firar Jesus – Välsignad är han som kommer, konungen, i Herrens namn. Fred i himlen och ära i höjden (Lukas 19:38)

Livet är heligt. Livet är heligt, tror jag och kanske har vi alla tänkt och sagt så nån gång – Livet är okränkbart. Alla människors lika värde och rätt till liv. Jag vill tro att det är så, jag vill leva så.

Livet är heligt säger kristna ledare i Palestina och Israel. I ett bibelstudiematerial nu i påsktid har de lyft fram ett initiativ att be och arbeta för fred i Jerusalem.[1]
De säger att gudstjänsten och tillbedjan är helig, och med Jesaja ord påminner de om att ”mitt hus skall kallas ett bönens hus för alla folk”. (Jes 56:7)

De säger att hemmet är heligt och de läser från Jesaja igen, som skriver till dem som lever i landsflykt:
”Rätten skall bo i öknen, rättfärdighet i trädgården.
Rättfärdighetens verk är fred och välstånd, dess frukt beständig ro och trygghet.
Mitt folk skall få bo i ett fredligt land, i hem där de känner sig trygga och får vila sorglösa.” (Jes 32:16-18)

De säger att familjen är helig, och de säger att identiteten är helig: Varenda människa har en identitet, som har formats och nedärvts i familj och kultur, och med sina alldeles egna berättelser:
”Innan jag formade dig i moderlivet utvalde jag dig, innan du kom ut ur modersskötet gav jag dig ett heligt uppdrag: att vara profet för folken.” (Jeremia 1:5)

Människans liv och värdighet är heligt. ”Gud sade: ’Vi skall göra människor som är vår avbild, lika oss. De skall härska över havets fiskar, himlens fåglar, boskapen, alla vilda djur och alla kräldjur som finns på jorden.’ Gud skapade människan till sin avbild, till Guds avbild skapade han henne. Som man och kvinna skapade han dem.” (1 Mos 1:26-27)

Solidaritet är heligt – vi har fått uppdraget att älska varandra. I kärleken finns inte rädsla.

I första Petrusbrevet visar Petrus på en modell för solidaritet: ”Var gästfria mot varandra utan att knota. Tjäna varandra, var och en med den nådegåva han har fått, som goda förvaltare av Guds nåd i dess många former.” (1 Petr 4: 9-10)

Idag är det palmsöndag och veckan som ligger framför oss kallas inom en del av den världsvida kyrkan för stilla veckan. Tanken är att det är en vecka för särskild stillhet och eftertanke över de berättelser som vi läser i bibeln om Jesus sista dagar. Berättelsen om när han med livet som insats reser in i Jerusalem. Jesus är på väg för att fira påsken, eller pesach som den kallas av judar. De minns och firar befrielsen från slaveriet i Egypten, en stor folkfest, som i vår berättelse slutar med att Jesus korsfästs och dör.
Begreppet stilla veckan har kommit till i efterhand förstås, för den veckan, då när det hände, var inte alls stilla. Det var uppenbar konflikt, som slutade i död.

Kriget. Kriget i Ukraina präglar vår vardag. Berättelserna och bilderna om krigets förstörelse, vanvett, våld och död tränger in i våra hem och i våra liv varje dag.
Jag önskar, ber och hoppas att vi i framtiden får se tillbaka på kriget i en slags ”stilla vecka”. En tid då vi reflekterar över krigets dårskap som ett minne.

Den belarusiska nobelpristagaren i litteratur, Svetlana Aleksijevitj, utryckte i en intervju i DN häromdagen att det behövs stor kärlekskraft för att läka alla sår som syskonfolken har åsamkat varandra. ”Bara med kärlek kan man läka allt detta”[2]

Vi ber:

Barmhärtige Gud, du är vårt sanna hem, för ”våra hjärtan är oroliga tills de finner vila i dig”. Vi ber för flyktingar, asylsökande och för alla dem som tvingats lämna sina hem eller leva utan hem. Inspirera oss med din rättvisa och rättfärdighet att arbeta för trygga och säkra hem för våra medmänniskor, över hela vår värld.
Helige Gud, i mötet med dig i tillbedjan och gudstjänst får vi liv och vår tro blir stärkt. I gudstjänsten blir vi ödmjuka inför din närvaro, omslutna av din kärlek och sänds ut i tjänst för våra medmänniskor. Vi ber för dem som hindras att fritt fira gudstjänst och tillbe dig, och för alla som får utstå trakasserier och våld för att de vill fira gudstjänst. Hjälp oss att genom din Ande arbeta för en värld där alla människor fritt, tryggt och i glädje samlas i ditt bönehus.

Käre Gud, du skapade oss människor för gemenskap – med dig och med varandra. Du gav oss kärlekens gåva som binder samman familjer och samhällen. Vi ber för de familjer och samhällen som hotas av interna konflikter och av yttre påfrestningar. När svåra tider kommer ber vi att ditt folk får tålamod, medkänsla och hopp så att vi tillsammans kan möta utmaningarna och att ditt folk kan leva tillsammans i enhet, nu och för all framtid.

Levande, helige Gud: Vi tackar dig för din stora kärlek till oss, för att du bevarar oss i ditt hjärta och har skapat oss med en kallelse och en uppgift. Vi ber dig om hjälp att ge uttryck för vår kristna identitet med stolthet och vara kanaler för din kärlek i den här världen.

Himmelske fader, dina gärningar på jorden och dina välsignelser över oss är underbara. O Herre, när vi går igenom svårigheter och utmaningar i våra liv, hjälp oss då att komma ihåg att du alltid är med oss och älskar oss. Hjälp oss att komma ihåg att det mänskliga livet och värdigheten är grundläggande i den här världen. Herre, skydda oss i allt som möter oss och hjälp oss att bevara din välsignelse över våra liv.

Hjälp oss, Herre, att se ditt ansikte i varje människa som är fattig och behövande, i varje människa som behöver omsorg och vägledning. Hjälp oss att vara solidariska med allt ditt folk.

Amen

(bön sammanställd från Be och agera för fred i Jerusalem – Följeslagarprogrammet (foljeslagarprogrammet.se) )

…

Ta emot Guds välsignelse,

Må Gud välsigna dig med obehag
inför enkla svar, halvsanningar och ytliga relationer
så att du får leva på djupet av ditt hjärta.
Må Gud välsigna dig med vrede
över orättvisor, förtryck och utsugning
så att du kan verka för rättvisa, frihet och fred.
Må Gud välsigna dig med tårar
att fälla över dem som drabbas av lidande, övergivenhet,
hunger och krig,
så att du kan sträcka ut handen och trösta dem
och förvandla deras smärta till glädje.
Och må Gud välsigna dig med tillräckligt mycket dåraktighet
för att du ska kunna tro att du kan få betyda något för världen,
så att du kan göra det andra hävdar är omöjligt
för att komma med rättvisa och godhet till
alla våra barn och fattiga och behövande, här nära och över hela jorden.
I Jesu Kristi namn, amen.

(Franciskansk välsignelse och bön av Philip Yancey – Bön Spelar det någon roll?, Libris, 2008.)

[1] Se hela materialet med berättelser och böner på Följeslagarprogrammets hemsida Be och agera för fred i Jerusalem – Följeslagarprogrammet (foljeslagarprogrammet.se)

[2] Intervju med Svetlana Aleksijevitj i DN 2022-04-04 Svetlana Aleksijevitj: Ryska fascismen hotar hela världen – DN.SE

Vägen till korset, 2021-03-28 (Anders Johnson)

Mark 11:1–11

Det är Pesach [1], påsk. Det är nu det händer. Den allra viktigaste högtiden bland judarna. Alla som kan tar sig till Jerusalem. Lammet skall offras och det är fest.

Jesus har varit i Jerusalem på påskfirande många gånger tidigare. Han vet att det är en viktig vecka för många och han vet hur allt brukar gå till. Men i år är det en stor skillnad. Jesus är inte längre en i mängden. Han är en kändis. Det pratas om honom. Alla vet vem han är och han har många vänner men också en hel del fiender.
Jesus funderar säkert på hur folk skall märka att nu anländer han till Jerusalem. Och för honom blir det självklart, han skall rida in på en åsna.
Och …. Jag fattar ingenting…..

Dum som en åsna heter det ju och på limförpackningen kan man läsa ”Alla använder Karlsons klister utom jag, för jag är en åsna”.

Det visar sig efter lite googlande att det var drottning Kristina som lät införa ett åsnestraff i svensk skola 1649. Det var ett skamstraff som gick ut på att en elev som hörts tala på sitt modersmål på rasten, och inte latin som den skulle, tvingades bära ett konstgjort åsnehuvud på sina axlar under lektionen efteråt. Så att åsnan var så korkad att hon inte pratade latin på rasten var inget som man visste på Jesu tid. Men däremot kunde ALLA på den tiden orden från Sakarja 9:9.
”Se, din konung kommer till dig. Rättfärdig är han, seger är honom given. I ringhet kommer han, ridande på en åsna, på en ung åsnehingst.”
Så, om en kändis som Jesus rider in i Jerusalem på en åsna, då förstår alla, och jag menar verkligen alla vad det är frågan om.

Nästa fundering måste ju ha varit hur han får fatt i en åsna och förmodligen är det inte konstigare än att han kände en åsnehandlare i byn där framme och kom ihåg att han brukade visa upp några fina exemplar utanför sin butik.
Så när sedan en av lärjungarna lånade en åsna och berättade vem som behövde den kanske ägaren helt enkelt tänkte att det var bra som marknadsföring att han levererade åsnor till den berömde Jesus.
Och det blir precis som Jesus räknat ut. Han rider in på åsnan och tas emot som en kung.

Men här kommer nästa konstiga sak. Ok att man skär av grenar och kastar ut löv på vägen men här står det att man kastar sin mantel på vägen, så att åsnan med Jesus på ryggen skall trampa på den. Det verkar ju både väldigt jobbigt för åsnan men tänk på manteln. Den måste ju gått sönder.
Det står i bibeln att Elia kastade sin mantel över Elisha, när han utsågs till profet. Här kommer den störste profeten. Då kanske han skall ha alla mantlar under sig och låta åsnan gå på dem.
Eller kanske är det så enkelt att i slottet, där fanns det gott om mattor för kungligheterna att gå på. Men för vanligt folk var detta en lyx som ingen hade råd med. Men de ville ju visa att han var deras kung och i stället la de sina mantlar på vägen, som ekipaget kunde gå på.

Hosianna, kommer från hebreiska och betyder “rädda oss” eller “kom med hjälp!” så egentligen så skriker folket till Jesus och ber om hjälp, men det har på den tiden utvecklats till en hyllning som man ofta använde till kungar och andra personer med makt.

Så Jesus använde ett litet tecken. Han red in i staden på en åsna och genast förstod alla vad det var frågan om. Alla förstod signalen. Den var supertydlig för folket i Jerusalem.

Och vi gör på samma sätt idag. Med olika attribut visar vi vem vi är. Många är rätt små.
Jag har två ringar på mitt finger. En slät visar att jag åtminstone är förlovad, så tjejer, ingen idé att sätta in en stöt på mig. Min andra ring är kantig med mönster. En ingenjörsring. Den berättar om min utbildning och något om vad jag troligen jobbar med.
Signaler som lätt tolkas bland de människor där jag normalt rör mig.

Kim, har du något attribut på dig? Så klart att Kim bär en skjorta med frimärkskrage. En fantastiskt tydlig signal till de flesta i vår tid att här kommer en präst. För så tänker nog merparten av människorna Kim möter på stan. Vi vet ju att den används även av pastorer, diakoner, biskopar och präster och signalerar att personen du möter har vigt sitt liv i tjänst åt Gud.

Väldigt mycket av det vi gör och bär skickar ut signaler om vilka vi är, och vad vi tycker är viktigt. Fundera ett litet tag vad du signalerar. Vad ser främlingen som möter dig på gatan? Vem ser vännerna och kollegorna på jobbet? Vem ser Kim när han möter dig på kyrktorget?

Jesus han visste. Han red in i Jerusalem som kung, folkets kung. Inser han, i detta ögonblick, att om några dagar kommer han att föras fram som ett lamm, slaktas på mänsklighetens altare, som ett offer för oss alla? Vi vet inte. Men det viktiga är att han lägger sitt liv i sin fars händer. Han följer den plan som ligger i hans hjärta.

Hur ser den plan ut som ligger i ditt hjärta? Har du vågat öppna på locket, rullat ut papperet? Har du vågat läsa?
Så klart. Det är inte så enkelt. Det kräver lite ansträngning. Vad är meningen med mitt liv, här och nu? Vad är Guds plan med mitt liv?
Jag uppmanar dig, jag uppmanar mig till att lägga lite energi på att hitta planen, som ligger långt här inne. Skriv upp på din att-göra-lista: hitta planen för mitt liv från nu och framåt.
Oj, det där blev ju jättesvårt.

Innan Jesus red in till Jerusalem så hade han varit aktiv i ca 2,5 år. Han hade skaffat sig lärjungar, han hade predikat, han hade helat sjuka, klarat sig ur knipa ett flertal gånger. Vi kan nog säga att Jesus var intelligent. Han hade gott minne. Han var också en naturlig ledare och han var framför allt en väldigt duktig predikant. Jag är helt säker på att Jesus, för det mesta, gillade det uppdrag han fått.

Det är samma sak för oss. Det som Gud lagt i våra hjärtan är inget tungt uppdrag. Han vill att vi skall må bra och få göra det som vi egentligen tycker är rätt kul. Så när du sitter där framför din att-göra-lista och ser texten ”hitta planen för mitt liv från nu och framåt”, tänk då:

Vad är det som ger mig positiv energi?
Vad är det som jag tycker om att göra och som andra tycker är lite jobbigt?
Vad är det som andra kommer till mig och ber om, samtidigt som jag tycker att det är roligt att få hjälpa till?
När jag gör det här så är det så roligt att jag lätt glömmer bort vad klockan är.
Om någon ber mig att berätta om det här, kan jag hålla på hur länge som helst.

Nästa steg blir så klart, nu när jag vet vad jag vill göra.

Hur hittar jag ett lämpligt sammanhang?
Vem behöver hjälp med det jag vill göra?
Vilka kan jag kontakta?

Just nu lever vi fortfarande i Corona. Det innebär att mycket inte är som vanligt. Vi kan inte göra det vi brukar och det blir mer tid hemma. Låt oss ta tillvara på de här månaderna innan vi alla blivit vaccinerade. Nu har vi chansen att planera framåt. Vad finns där inne i mitt och ditt hjärta som vi inte riktigt vågat ta fram?

Efter intåget i Jerusalem berättar texten att Jesus gick till templet där han tittade på allt. Sedan gick han tillbaka till Betania, för det hade hunnit bli sent. Det var första dagen för Jesus i det som vi nu kallar för stilla veckan. Men för honom var den helt annat än lugn.

Imorgon, måndag, äter Jesus förmodligen en rätt dålig frukost för han är hungrig när han passerar ett stackars fikonträd som inte hade någon frukt, eftersom det var fel tid på året. Jesus förbannar trädet och nästa dag är det helt dött. Sedan tar han sig in till templet för att ställa till med oreda bland försäljarna som växlade pengar och sålde duvor.

Onsdagen blir en dag med debatter. Främst med skriftlärda, fariséer och andra som gärna försöker sätta dit honom på ett eller annat sätt. I templet visar han också på den fattiga änkan som ger två kopparslantar, en förmögenhet för henne, och att hennes gåva är så mycket mer värd än de rikas, som ger av sitt överflöd. Jesus hinner också, på Olivberget, berätta lite om framtiden för sina lärjungar.

Nästa gång vi har möjlighet att träffas är här utanför kyrkan, på torsdagens Getsemanevandring. Då erbjuds vi först en kort vandring runt Farstaängen för att sedan dela den sista måltiden med Jesus och hans lärjungar.
Stämningen kommer att vara en helt annan. Jesus följer fortfarande den plan hans far lagt i hans hjärta men den glada och segerrusiga stämningen från intåget i Jerusalem är långt, långt borta.

Låt oss be.
Herre nu kommer stilla veckan. Låt oss vara kvar i förberedelserna inför Jesu lidande men också se fram emot glädjen och segern i uppståndelsens under.

Amen

………………………………………………………………………………..

[1] Pesach = Påsk hos judarna

Den firas till minnet av uttåget ur Egypten och befrielsen från slaveriet.

Pesach kallas också det osyrade brödets högtid, eftersom man inför uttåget inte hade tid att jäsa brödet.

Inom judendomen firas påsken till minne av judarnas uttåg ur Egypten. Högtiden inleds vid första fullmånen efter vårdagjämningen. Under påskens första två dagar håller man ”seder”, en symbolisk påskmåltid. Påskfesten pågår i sju dagar då ingen syrad eller jäst mat äts.

Efter uttåget så pågår en ökenvandring på 40 år där hela den vuxna befolkningen skulle dö.

Vägen till korset, 2020-04-05 (Kim Bergman)

Matt 21:1-11

Palmsöndagen

Vi är inne i tredje söndagen i karantänen, som även sammanfaller med 6:e söndagen i fastetiden. Jag funderar på om det skulle gå att se några likheter, om det skulle kunna vara så att vi istället för att förbanna mörkret, tänder ett ljus. Kan vår tilltvingade karantän, få förvandlas till en frivillig fasta?

Jag funderar hur Gud möter vår nöd. Jag ser kyrkoåret och fastan som ett sätt där Gud förbereder oss för nöden. För Gud vet att vi kommer att möta nöd under vår vandring. Jesus mötte mycket nöd under sin vandring här på jorden. Som bekant så lever vi just nu i en tid där hela värden står inför nöd.

Jag tänker att det som vi kan lära oss av Jesu möte med nöden, är att han greps av medkänsla för dem som lider, med dem som inte har tillräckligt med pengar, för dem som blir diskriminerade på olika grunder, för dem som hör till minoriteter som samhället inte vill veta av.

Den som har sett Jesus har också sett Fadern. Det var en av Jesu uppgifter här på jorden, att göra oss medvetna om hurudan Fadern är, vad Han tänker om oss, vilka drömmar Han har för oss, vilken kallelse Han har för oss. Jag hoppas att det kan vara till hjälp för oss, som på olika sätt nu hamnar i radioskugga.

I vår text idag så förstår vi att människor har kommit ut på gatorna för att hylla Jesus som rider in på en åsna, just som profetian sagt. En mäktig scen, alla var där, för vem skulle inte dras med om man hade det minsta hopp om att här kommer befrielsen.

För några dagar sedan så satt jag i ett samtal, där en person uttryckte sig så här: Jag har trott på Gud hela mitt liv. Varför drabbas jag lika som den som inte tror?

Jag tänker att det var säkert många som kantade gatorna den där dagen då Jesus drog in i Jerusalem. Säkert var det många som verkligen trodde, men även de som tvivlade men alla fick samma chans att se Jesus.

När vi bestämmer oss för att följa Jesus så väljer vi att följa det livsmönster som Jesus ger oss. Det är ett mönster som inte bara innehåller guld och gröna skogar, eller är en dans på rosor. Många icke-troende tror att vi som valt att följa Jesus gör det som en flykt från livet eller för att vi inte vågar se verkligheten så som den är.

Att tro på Gud är ingen flykt, det är inget enkelt sätt att slippa livets baksidor. Det är heller ingen garanti för att bli lycklig och framgångsrik, eller klara sig frisk genom den pandemi som härjar över jorden.

Att följa Jesus innebär att jag vågar se mig själv och livet precis som det är. Att jag ser på mig själv och tillvaron med Guds ögon. Att jag vågar den tillit som innebär att jag inte behöver visa upp en fin fasad och ska klara allting själv.

Att tro på Gud innebär att jag aldrig behöver möta medgång eller motgång ensam. Det finns en som går med mig, gått före mig, både när det jublas och hyllas, och när det hånas och skymfas. Men framtiden bär en tillit för evigheten.

Att följa Jesus är ingen snabb lösning på livets alla svårigheter. Det är ett livslångt projekt. Där uthållighet och fasthet i bön, bibelläsning och gudstjänstfirande stärker och övar oss inför de stunder vi behöver hopp.

Livet som sådant kommer alltid att drabba oss människor, oavsett om jag bär en tro eller inte, på samma sätt som ett regn faller över alla som är i skogen. Den som är scout kanske bygger ett vindskydd. Att vara redo är ingen garanti för att man inte blir blöt, men det ökar förutsättningar att klara av situationen.

Jag tänker att min tro på Gud, inte skyddar mig mot att bli sjuk, men det ger mig en kraft som hjälper mig att klara av det

Tillbaka till fastan, eller karantänen. Hur ser fasta ut för dig och mig? Vad innebär det? Skulle det vara möjligt att använda karantänen till att utforska fastan?

En viktig sak som jag har tänkt på är att bara för att man är 70+ och i karantän, betyder inte det att man är sjuk eller hjälplös. Att mycket av kyrkans vanliga verksamhet är på sparlåga, beror ju på att vi vill skydda vår aktiva 70+-grupp.

Jag tänker att fastan är ett sätt att förbereda sig inför nödens dag. Om jag regelbundet väljer att inte äta, vet jag hur det känns, rent fysiskt, att vara utan mat. Då jag väljer att inte träffa andra människor, vet jag vad det innebär att vara ensam.

Då jag väljer att fasta från olika saker kan jag lära mig att se Guds godhet i annat än mina ekonomiska möjligheter, i annat än att jag får vara mätt och belåten alla dagar.

Jag tänker att fasta är att lägga åt sidan något som i sig är gott, för att göra utrymme för det som kan förändra.

Fastan ger oss tid för Gud och utmanar oss att växa som individer. Den skapar utrymme i våra liv. Då vi fastar från något, kommer det med stor sannolikhet att orsaka förändringar i vår vardag.

I vår påtvingade karantän sker samma sak. Det kommer att orsaka förändring i vårt liv, vårt sätt att vara kyrka. Kanske bidrar det till att vi blir ännu mera kyrka.

Att fasta är som en förberedelse. Efter fastan har vi stora högtider och efter det kommer det tider av tillväxt. Här vilar några djupa insikter om det mänskliga livet och om livet i Guds rike. På samma sätt som jorden behöver sin vinter för att åter kunna bära gröda, så är fastan en tid då vi förbereder oss för en tid av tillväxt. Fastan är en tid då vi förbereder oss för att ta emot budskap från Herren.

Vem vet, kanske är det till dig han kommer nästa gång och vill låna en åsna. Herren behöver dig.

Att fasta är att göra tid för Gud, att göra tid för vår medmänniska. Att fasta är att förbereda oss för att gå igenom nöden och att bereda oss för de dagar då vi får jubla i Herren.

Att vara i karantän kan vara en tid för Gud, att göra tid för vår medmänniska. Att vara i karantän kan vara att förbereda oss för att gå igenom nöden och att bereda oss för de dagar då vi får jubla i Herren.

Tob 12:17
Men ängeln sade till dem: ”Var inte rädda, frid över er. Upphör aldrig att prisa Gud.”

Vägen till korset, 2019-04-14 (Jonas Thorängen)

Johannesevangeliet 12:1–16

”
Sex dagar före påsken kom Jesus till Betania, där Lasaros bodde, han som Jesus hade uppväckt från de döda. Man ordnade där en måltid för honom; Marta passade upp, och Lasaros var en av dem som låg till bords med honom. Maria tog då en hel flaska dyrbar äkta nardusbalsam och smorde Jesu fötter och torkade dem sedan med sitt hår, och huset fylldes av doften från denna balsam. Men Judas Iskariot, en av lärjungarna, den som skulle förråda honom, sade: ”Varför sålde man inte oljan för trehundra denarer och gav till de fattiga?” Detta sade han inte för att han brydde sig om de fattiga utan för att han var en tjuv; han hade hand om kassan och tog av det som lades dit. Men Jesus sade: ”Låt henne vara, hon har sparat sin balsam till min begravningsdag. De fattiga har ni alltid bland er, men mig har ni inte alltid.”

En stor mängd judar fick reda på att Jesus var där, och de kom dit inte bara för hans skull utan också för att få se Lasaros, som han hade uppväckt från de döda. Översteprästerna bestämde sig då för att döda Lasaros också, eftersom så många judar för hans skull gick ifrån dem och trodde på Jesus.

Nästa dag, när de många som hade kommit till högtiden fick höra att Jesus var på väg till Jerusalem, tog de palmkvistar och gick ut för att möta honom. Och de ropade: ”Hosianna! Välsignad är han som kommer i Herrens namn , han som är Israels konung.” Jesus fick tag i en åsna och satte sig på den, som det står skrivet: ”Frukta inte, dotter Sion. Se, din konung kommer, sittande på en ungåsna. ” (Lärjungarna förstod först inte detta, men när Jesus hade förhärligats kom de ihåg att som det stod skrivet om honom, så hade man gjort med honom.)
”

Predikan

Nu börjar stilla veckan – så kallas den vecka som nu börjar – ett namn den fått i retrospektiv.
Nu börjar den sista veckan i fastan. Nu är tid att reflektera.
Nu är det en vecka till påsk. Den stilla veckan innehåller stor dramatik, svek, självmord och mord – avrättningar. Vägen till korset.

Den stilla veckan var knappast särskilt stilla. På engelska kallas veckan som kommer för Holy Week – den heliga veckan. Detta är förstås också en (ganska sen) efterhandskonstruktion. Inget av det som hände då uppfattades som särskilt heligt, och inte heller stilla.
Nu är tid att reflektera … Därför kallas den stilla veckan.

De händelser vi läser om idag då Jesus tillsammans med sina lärjungar är på fest hos de goda vännerna Marta, Maria och Lasaros och sen vandrar från Betania, där vännerna bor, till Jerusalem berättas också i Matteus, Markus och Lukas evangelium. Denna berättelse finns alltså med i alla de fyra evangelierna som vi har i vår bibel. Så är det ju inte med alla de berättelser vi har om Jesus. Några händelser som berättar om Jesus finns med endast i någon av evangelieberättelserna, men några berättelser finns med hos alla de fyra evangelierna som vi har i vår bibel.
Stilla veckan – läser vi igenom berättelserna om Jesus liv så ser vi nu hur dramaturgin i berättelserna blir allt mer komprimerade, dramatiken tätnar, vi når snart ett crescendo, berättelsens höjdpunkt och dramatiska upplösning – stor dramatik, svek, självmord och mord – avrättningar. Vägen till korset.

Men vi har ju facit. Vi vet att redan nu ska livet komma åter. Döden får inte sista ordet. Gud dör men uppväcks till livet. Vi vet att påskdagen med all sin uppståndelse kommer inom en vecka. Återkom gärna till gudstjänster då (- händelserna i Jesus liv och hans död och uppståndelse är ju själva början på vår tro).

Orkar vi stanna upp ett ögonblick? Står vi ut med att dröja kvar och se hur det var den dagen? Orkar vi se hur det är idag?

Vad tänker du på när du tänker på palmsöndag?
Kanske en gudstjänst med glada barn som tågar in i kyrkan med palmblad eller palmkvistar i händerna, eller sälgkvistar? Sälg som har blivit våra nordiska palmkvistar. Det är en av de första träden att om våren vittna om liv efter en kall och till synes livlös vinter. Med dess knoppar och tidiga blom så anar vi vår och återfött liv i naturen medan det fortfarande är kallt i luften.

Jag minns söndagsskoleberättelsen om Palmsöndag och det som omtalades som ett triumfintåg i Jerusalem. I mina minnesbilder så är det illustrerat med kulörta figurer på flanellograf. Allt verkade oförargligt. Och triumfatoriskt. Roligt, fint och självklart. Vi hade ju facit – vi visste hur det skulle sluta och vi visste vad som var “rätt”. Vi hade rätt – vi var med på den goda sidan.

Kanske tänker du på vissa sånger, så som vi sjungit här idag – Se vi gå upp till Jerusalem.
Låt oss gå upp till Jerusalem.

Jesus och hans sällskap är på väg mot Jerusalem. De är på väg till Jerusalem för att fira påsk (Pesach). Påsken skulle firas i Jerusalem.

Jesus besöker sina vänner, syskonen Marta, Maria och Lasaros i Betania. Det står berättat om Jesus “att han höll mycket av dem” – de var goda vänner och det blev fest när han kom. I berättelser om andra tillfällen då Jesus besöker sina vänner i Betania, så förstår vi att de står varandra nära – de kommer honom till mötes, när de sänt bud om att Lasoros är sjuk och sen dör så kommer inte Jesus till dem omedelbart, och för detta förebrår Marta honom. Marta säger åt Jesus på ett sätt som jag tänker att endast goda vänner kan göra. Lasaros väcks till liv igen.
Nu, “Sex dagar före påsken kom Jesus till Betania, där Lasaros bodde, han som Jesus hade uppväckt från de döda” (Joh 12:1).
Människor var säkert nyfikna på Jesus – det hände ju märkliga saker omkring honom. Det fanns också en hotbild mot Jesus, såpass att Jesus och lärjungarna hade dragit sig undan vid flera tillfällen. Men det står också att de ville se Lasaros, som Jesus hade uppväckt från de döda – Lasaros hade fått nytt liv. Självklart var detta obegripliga intressant att se – var det verkligen sant att Lasaros varit död men nu levde? De måste få se med egna ögon.
Översteprästerna och fariséerna – alltså de som var både politiker, rådgivare och rättesnöre bland det judiska folket, var nog delvis imponerade men kanske ännu mera rädda – de hade inte längre kontroll, de förstod inte. Några hade föreslagit att de skulle röja Jesus ur vägen, likvidera honom, döda honom – men de var oroliga att det kunde skapa negativ uppmärksamhet.

Nästa dag ska Jesus ta sig till Jerusalem. Det är inte särskilt långt. Betania låg på den sydöstra sluttningen av Olivberget. Jerusalem låg på andra sidan Olivberget. För att komma till Jerusalem så är det cirka 3 km att gå. Snart när de kommer upp på krönet av Olivberget så kunde de se Jerusalem. Detta var troligen för de allra flesta en stor händelse, något de längtade efter, om det var första gången eller om de kommit för att fira den judiska påsken (pesach) många gånger tidigare – när de kom upp på Olivbergets krön så kunde de se Jerusalem med sitt stora tempel.

Många människor var i rörelse, många skulle till Jerusalem för att fira påsken, för att minnas och återberätta berättelserna om befrielsen och uttåget från Egypten, befrielsen från slaveriet. Påsken var en fest som helst av allt skulle firas i Jerusalem.
Många människor var i rörelse och många hade hört om denne Jesus. Några följde honom säkert från Betania.
Var Jesus den som skulle komma? Var kanske Jesus den som åter skulle komma med befrielse?

De hoppades, de ville tro, de var glada, de ropade Hosianna! (jmf Ps 118:25) – ”Hosianna! Välsignad är han som kommer i Herrens namn, han som är Israels konung.” (Joh 12:13) och de tog palmkvistar och de bredde ut sina kläder på vägen.
Bilderna från de gamla berättelserna stärktes ytterligare när Jesus fick tag på en åsna – kungen kommer, segraren kommer (så som det beskrivs i Sakarja bok).

Människorna uppfattade och trodde sannolikt att Jesus var den som skulle komma för att rädda och befria dem. De var trötta på sin livssituation och saknade hopp. Nu såg de Jesus, han som hade uppväckt Lasaros från de döda, honom kunde de hoppas på.

Han kom ridande på en åsna, inte alls lika pampigt som att komma på en häst. Jesus red in mot staden som en krigare men symboliken att rida på ett lastdjurs föl, måste ha sett märklig ut. För dem som levde med sitt folks berättelser så var nog kopplingen uppenbar, men för de utomstående, för de romerska soldaterna såg det kanske mest komiskt ut. Jesus har ju också sagt att hans rike är av ett annat slag och han har till och med sagt att vi ska älska vår fiende.

I en av de andra berättelserna om denna händelse – i Lukas – så stannar Jesus när han får se Jerusalem, och det berättas att; – “När han kom närmare och såg staden började han gråta över den och sade: ”Om du denna dag hade förstått, också du, vad som ger dig fred!”
Jesus gråter när han får se staden (enligt Lukas 19:41 ff).

Nu, då?
Hur är det idag?

Mycket har förstås hänt sedan Jesus dagar i Palestina. Riken har kommit och gått, olika erövringar har skett, korsfarare har missionerat, olika kolonialmakter har avlöst varandra – Osmanska riket kollapsade för drygt hundra år sedan och Storbritannien hade mandat över Palestina och 1948 utropades staten Israel utifrån ett delningsförslag av området mellan Jordanfloden och Medelhavet, ett förslag som antagits i FN. Arabländer med flera hade motsatt sig hela delningsförslaget och direkt efter att Israel utropats som stat så bröt krig ut och Israel anfölls från flera håll.

I början av 1949 så kom man överens om en vapenstilleståndslinje – gröna linjen – som än idag är den gräns som det internationella samfundet uppfattar som Israels och Palestina gräns gentemot varandra. Den gröna linjen skär bland annat rakt igenom Jerusalem och vi talar om västra och östra Jerusalem, trots att gränsen eller gröna linjen inte alls uppfattas i Jerusalem vid ett besök idag.

Västbanken kom att lyda under Jordanien fram till 1967 då Israel vann ännu ett krig i regionen och sedan dess ockuperar Israel Västbanken. Allt fler israeler har sedan dess bosatt sig på det ockuperade området, vilket är ett brott mot den internationella folkrätten. Idag bor drygt en halv miljon israeler på ockuperad mark.

Under en av de många försöken att skapa fred så kom Oslo-förhandlingarna till. I ett försök att skapa en process där Palestinska myndigheten skulle ta över ett större ansvar för området skapades en områdesindelning – A, B, och C. Område A är palestinska städer och samhällen på Västbanken där Palestinska myndigheten har ansvar. Det är de lite mörkare områdena på kartan och som ni ser så bildar de ett antal “öar”. Område C utgör drygt 60% av Västbankens yta och är de områden där Israel har ansvar och utövar militär makt. Det är områden som är militära områden (så som en stor del av Jordandalen, som Israel hävdar att de behöver som en säkerhetsbarriär), några naturskyddsområden och det är områden som utgör israeliska bosättningar, som alltså är olagliga enligt internationell folkrätt.

I början av 2000-talet beslöt Israel att bygga en säkerhetsbarriär som i städer och samhällen är en 8-9 meter hög betongmur. Muren är byggd till största delen på palestinsk mark och alltså inte byggd på gröna linjen och skiljer alltså inte palestinier från israeler, men muren skiljer också palestinier från andra palestinier och den skiljer palestinier från palestiniers mark.

För två veckor sedan var jag på resa i Palestina och var bland annat i samhället al-Azariya (och det lilla berget Jabal al Baba (Påvens kulle*)). I al-Azariya bor ungefär 20 000 invånare idag. De allra flesta som bor här är muslimer men det finns också en del kristna. Byn som nu växt till ett litet samhälle har sitt namn efter Lasaros – al-Azariya – och här finns alltså det som tros vara Lasaros grav och arkeologer har genom tiderna även pekat ut hemmet till de tre syskonen – Lasaros, Marta och Maria. Nästan alla platser som på något sätt har en berättelse som förknippas med Jesus liv har senare fått en kyrka. I al-Azariya finns det också kyrkor som på olika sätt berättar om Lasaros, Marta, Maria och Jesus. Berättelserna om Lasaros och platsen där han begravts, är viktiga för både muslimer och kristna.

(*Vid ett besök av påve Paulus VI , år 1964 – fick påven en bit mark som gåva från kung Hussein av Jordanien – Jabal al-Baba)

Al-Azariya ligger endast 3-4 km från Jerusalems gamla stad. Det ligger på den sydöstra sluttningen av Olivberget. Så från Betania (det som idag alltså kallas Lasaros by/al-Azariya), som jag nämnde tidigare, så gick de upp på Olivbergets krön. Där kunde de se Jerusalem på andra sidan dalen som skiljer Olivberget från Jerusalem. Denna närmaste väg kan vi idag inte gå eller resa, då den 8 meter höga muren är byggd så att den hindrar vägen från Betania till Betfage och vidare mot Jerusalem.

Nu idag, om några timmar kl 14.30 lokal tid, så sker en stor ekumenisk Palmsöndagsmanifestation då lokala kristna, tillsammans med kristna från många länder, kommer samman för att gå från Betfage (där ”Jesus fick tag i en åsna”) på Olivberget – de kan ju inte börja sin procession i Betania/al-Azariya där Lasaros bodde – ner i dalen och sen upp till Lejonporten in i Jerusalems gamla stad. Samma väg som Jesus gick – via Dolorosa. Där, alldeles innanför porten, till höger så går de in till St Anne kyrka, där Betesda-dammen (Johannes kap 5) också ligger. Där vid St. Annes kommer de att fira en ekumenisk gudstjänst. Sedan kommer ungdomsgrupper och scouternas musikkårer efter gudstjänsten att gå i procession utanför stadsmuren på norra sidan, förbi de olika pampiga portarna i den gamla stadsmuren – Herodesporten, Damaskusporten, till Nya porten.

Vi ber att dagens palmsöndagsmanifestation i Jerusalem ska få genomföras på ett fredligt sätt utan våld och med möjlighet att uttrycka sin tro och identitet.

“När han (Jesus) kom närmare och såg staden började han gråta över den och sade: ”Om du denna dag hade förstått, också du, vad som ger dig fred!” (Lukas 19:41 ff).

Jean Zaru är ledare för vännernas samfund/kväkarna i Ramallah på Västbanken.
Med hennes ord vill jag avsluta och be och hoppas inför framtiden:

Fred är den bräckliga harmoni som bär med sig erfarenheter av kamp och brottning, som bär med sig uthållighet i lidande och kärlekens styrka.

Må vi alla få styrka att arbeta för denna fred genom att skapa rättvisa, jämställdhet och en värld utan varken synliga eller osynliga murar. Det är vad jag hoppas.

Murar har byggts av människor och människor kan riva ner murar, genom att bryta igenom, genom att skapa öppningar, genom att gräva djupare för att underminera dessa murars fundament.

Mitt hopp är att dessa murar som skiljer oss åt ska brytas ner och att vi ska bli förenade i en enda kropp.

Mitt hopp är att, till slut, kärlek och fred ska få råda.

(Jean Zaru – 12 faces of hope, WCC
https://www.oikoumene.org/en/what-we-do/12-faces-of-hope )

Texter Palmsöndag
Sakarja 2:10–13

Gläd dig och jubla, dotter Sion!
Se, jag kommer
och tar min boning hos dig,
säger Herren.
Många folk skall den dagen
sluta sig till Herren och bli mitt folk.
Jag tar min boning hos dig.
Då skall du inse
att Herren Sebaot har sänt mig till dig.
Herren skall ta Juda i besittning
som sin del av den heliga marken.
Än en gång utväljer han Jerusalem.
Var stilla inför Herren, allt levande,
han bryter upp från sin heliga boning.

Filipperbrevet 2:5–11

Låt det sinnelag råda hos er som också fanns hos Kristus Jesus. Han ägde Guds gestalt men vakade inte över sin jämlikhet med Gud utan avstod från allt och antog en tjänares gestalt då han blev som en av oss. När han till det yttre hade blivit människa gjorde han sig ödmjuk och var lydig ända till döden, döden på ett kors. Därför har Gud upphöjt honom över allt annat och gett honom det namn som står över alla andra namn, för att alla knän skall böjas för Jesu namn, i himlen, på jorden och under jorden, och alla tungor bekänna att Jesus Kristus är herre, Gud fadern till ära.

Psaltaren 118:19–29

Öppna för mig rättfärdighetens portar!
Jag vill gå in och tacka Herren.
Här är Herrens port,
här får hans trogna gå in.
Jag tackar dig för att du hörde min bön
och blev min räddning.

Stenen som husbyggarna ratade
har blivit en hörnsten.
Detta är Herrens eget verk,
det står för våra ögon som ett under.
Detta är dagen då Herren grep in.
Låt oss jubla och vara glada!
Herre, hjälp oss!
Herre, ge framgång!
Välsignad den som kommer i Herrens namn!
Vi välsignar er från Herrens hus.
Herren är Gud. Han gav oss ljus.
Ordna er till procession, med kvistar i händerna,
ända till altarets horn!
Du är min Gud, jag vill tacka dig.
Min Gud, jag vill höja ditt lov.
Tacka Herren, ty han är god,
evigt varar hans nåd.