Vägen till korset, 2020-04-05 (Kim Bergman)

Matt 21:1-11

Palmsöndagen

Vi är inne i tredje söndagen i karantänen, som även sammanfaller med 6:e söndagen i fastetiden. Jag funderar på om det skulle gå att se några likheter, om det skulle kunna vara så att vi istället för att förbanna mörkret, tänder ett ljus. Kan vår tilltvingade karantän, få förvandlas till en frivillig fasta?

Jag funderar hur Gud möter vår nöd. Jag ser kyrkoåret och fastan som ett sätt där Gud förbereder oss för nöden. För Gud vet att vi kommer att möta nöd under vår vandring. Jesus mötte mycket nöd under sin vandring här på jorden. Som bekant så lever vi just nu i en tid där hela värden står inför nöd.

Jag tänker att det som vi kan lära oss av Jesu möte med nöden, är att han greps av medkänsla för dem som lider, med dem som inte har tillräckligt med pengar, för dem som blir diskriminerade på olika grunder, för dem som hör till minoriteter som samhället inte vill veta av.

Den som har sett Jesus har också sett Fadern. Det var en av Jesu uppgifter här på jorden, att göra oss medvetna om hurudan Fadern är, vad Han tänker om oss, vilka drömmar Han har för oss, vilken kallelse Han har för oss. Jag hoppas att det kan vara till hjälp för oss, som på olika sätt nu hamnar i radioskugga.

I vår text idag så förstår vi att människor har kommit ut på gatorna för att hylla Jesus som rider in på en åsna, just som profetian sagt. En mäktig scen, alla var där, för vem skulle inte dras med om man hade det minsta hopp om att här kommer befrielsen.

För några dagar sedan så satt jag i ett samtal, där en person uttryckte sig så här: Jag har trott på Gud hela mitt liv. Varför drabbas jag lika som den som inte tror?

Jag tänker att det var säkert många som kantade gatorna den där dagen då Jesus drog in i Jerusalem. Säkert var det många som verkligen trodde, men även de som tvivlade men alla fick samma chans att se Jesus.

När vi bestämmer oss för att följa Jesus så väljer vi att följa det livsmönster som Jesus ger oss. Det är ett mönster som inte bara innehåller guld och gröna skogar, eller är en dans på rosor. Många icke-troende tror att vi som valt att följa Jesus gör det som en flykt från livet eller för att vi inte vågar se verkligheten så som den är.

Att tro på Gud är ingen flykt, det är inget enkelt sätt att slippa livets baksidor. Det är heller ingen garanti för att bli lycklig och framgångsrik, eller klara sig frisk genom den pandemi som härjar över jorden.

Att följa Jesus innebär att jag vågar se mig själv och livet precis som det är. Att jag ser på mig själv och tillvaron med Guds ögon. Att jag vågar den tillit som innebär att jag inte behöver visa upp en fin fasad och ska klara allting själv.

Att tro på Gud innebär att jag aldrig behöver möta medgång eller motgång ensam. Det finns en som går med mig, gått före mig, både när det jublas och hyllas, och när det hånas och skymfas. Men framtiden bär en tillit för evigheten.

Att följa Jesus är ingen snabb lösning på livets alla svårigheter. Det är ett livslångt projekt. Där uthållighet och fasthet i bön, bibelläsning och gudstjänstfirande stärker och övar oss inför de stunder vi behöver hopp.

Livet som sådant kommer alltid att drabba oss människor, oavsett om jag bär en tro eller inte, på samma sätt som ett regn faller över alla som är i skogen. Den som är scout kanske bygger ett vindskydd. Att vara redo är ingen garanti för att man inte blir blöt, men det ökar förutsättningar att klara av situationen.

Jag tänker att min tro på Gud, inte skyddar mig mot att bli sjuk, men det ger mig en kraft som hjälper mig att klara av det

Tillbaka till fastan, eller karantänen. Hur ser fasta ut för dig och mig? Vad innebär det? Skulle det vara möjligt att använda karantänen till att utforska fastan?

En viktig sak som jag har tänkt på är att bara för att man är 70+ och i karantän, betyder inte det att man är sjuk eller hjälplös. Att mycket av kyrkans vanliga verksamhet är på sparlåga, beror ju på att vi vill skydda vår aktiva 70+-grupp.

Jag tänker att fastan är ett sätt att förbereda sig inför nödens dag. Om jag regelbundet väljer att inte äta, vet jag hur det känns, rent fysiskt, att vara utan mat. Då jag väljer att inte träffa andra människor, vet jag vad det innebär att vara ensam.

Då jag väljer att fasta från olika saker kan jag lära mig att se Guds godhet i annat än mina ekonomiska möjligheter, i annat än att jag får vara mätt och belåten alla dagar.

Jag tänker att fasta är att lägga åt sidan något som i sig är gott, för att göra utrymme för det som kan förändra.

Fastan ger oss tid för Gud och utmanar oss att växa som individer. Den skapar utrymme i våra liv. Då vi fastar från något, kommer det med stor sannolikhet att orsaka förändringar i vår vardag.

I vår påtvingade karantän sker samma sak. Det kommer att orsaka förändring i vårt liv, vårt sätt att vara kyrka. Kanske bidrar det till att vi blir ännu mera kyrka.

Att fasta är som en förberedelse. Efter fastan har vi stora högtider och efter det kommer det tider av tillväxt. Här vilar några djupa insikter om det mänskliga livet och om livet i Guds rike. På samma sätt som jorden behöver sin vinter för att åter kunna bära gröda, så är fastan en tid då vi förbereder oss för en tid av tillväxt. Fastan är en tid då vi förbereder oss för att ta emot budskap från Herren.

Vem vet, kanske är det till dig han kommer nästa gång och vill låna en åsna. Herren behöver dig.

Att fasta är att göra tid för Gud, att göra tid för vår medmänniska. Att fasta är att förbereda oss för att gå igenom nöden och att bereda oss för de dagar då vi får jubla i Herren.

Att vara i karantän kan vara en tid för Gud, att göra tid för vår medmänniska. Att vara i karantän kan vara att förbereda oss för att gå igenom nöden och att bereda oss för de dagar då vi får jubla i Herren.

Tob 12:17
Men ängeln sade till dem: ”Var inte rädda, frid över er. Upphör aldrig att prisa Gud.”

Vägen till korset, 2019-04-14 (Jonas Thorängen)

Johannesevangeliet 12:1–16


Sex dagar före påsken kom Jesus till Betania, där Lasaros bodde, han som Jesus hade uppväckt från de döda. Man ordnade där en måltid för honom; Marta passade upp, och Lasaros var en av dem som låg till bords med honom. Maria tog då en hel flaska dyrbar äkta nardusbalsam och smorde Jesu fötter och torkade dem sedan med sitt hår, och huset fylldes av doften från denna balsam. Men Judas Iskariot, en av lärjungarna, den som skulle förråda honom, sade: ”Varför sålde man inte oljan för trehundra denarer och gav till de fattiga?” Detta sade han inte för att han brydde sig om de fattiga utan för att han var en tjuv; han hade hand om kassan och tog av det som lades dit. Men Jesus sade: ”Låt henne vara, hon har sparat sin balsam till min begravningsdag. De fattiga har ni alltid bland er, men mig har ni inte alltid.”

En stor mängd judar fick reda på att Jesus var där, och de kom dit inte bara för hans skull utan också för att få se Lasaros, som han hade uppväckt från de döda. Översteprästerna bestämde sig då för att döda Lasaros också, eftersom så många judar för hans skull gick ifrån dem och trodde på Jesus.

Nästa dag, när de många som hade kommit till högtiden fick höra att Jesus var på väg till Jerusalem, tog de palmkvistar och gick ut för att möta honom. Och de ropade: ”Hosianna! Välsignad är han som kommer i Herrens namn , han som är Israels konung.” Jesus fick tag i en åsna och satte sig på den, som det står skrivet: ”Frukta inte, dotter Sion. Se, din konung kommer, sittande på en ungåsna. ” (Lärjungarna förstod först inte detta, men när Jesus hade förhärligats kom de ihåg att som det stod skrivet om honom, så hade man gjort med honom.)

Predikan

Nu börjar stilla veckan – så kallas den vecka som nu börjar – ett namn den fått i retrospektiv.
Nu börjar den sista veckan i fastan. Nu är tid att reflektera.
Nu är det en vecka till påsk. Den stilla veckan innehåller stor dramatik, svek, självmord och mord – avrättningar. Vägen till korset.

Den stilla veckan var knappast särskilt stilla. På engelska kallas veckan som kommer för Holy Week – den heliga veckan.  Detta är förstås också en (ganska sen) efterhandskonstruktion. Inget av det som hände då uppfattades som särskilt heligt, och inte heller stilla.
Nu är tid att reflektera … Därför kallas den stilla veckan.

De händelser vi läser om idag då Jesus tillsammans med sina lärjungar är på fest hos de goda vännerna Marta, Maria och Lasaros och sen vandrar från Betania, där vännerna bor, till Jerusalem berättas också i Matteus, Markus och Lukas evangelium. Denna berättelse finns alltså med i alla de fyra evangelierna som vi har i vår bibel. Så är det ju inte med alla de berättelser vi har om Jesus. Några händelser som berättar om Jesus finns med endast i någon av evangelieberättelserna, men några berättelser finns med hos alla de fyra evangelierna som vi har i vår bibel.
Stilla veckan – läser vi igenom berättelserna om Jesus liv  så ser vi nu hur dramaturgin i berättelserna blir allt mer komprimerade, dramatiken tätnar, vi når snart ett crescendo, berättelsens höjdpunkt och dramatiska upplösning – stor dramatik, svek, självmord och mord – avrättningar. Vägen till korset.

Men vi har ju facit. Vi vet att redan nu ska livet komma åter. Döden får inte sista ordet. Gud dör men uppväcks till livet. Vi vet att påskdagen med all sin uppståndelse kommer inom en vecka. Återkom gärna till gudstjänster då (- händelserna i Jesus liv och hans död och uppståndelse är ju själva början på vår tro).

Orkar vi stanna upp ett ögonblick? Står vi ut med att dröja kvar och se hur det var den dagen? Orkar vi se hur det är idag?

Vad tänker du på när du tänker på palmsöndag?
Kanske en gudstjänst med glada barn som tågar in i kyrkan med palmblad eller palmkvistar i händerna, eller sälgkvistar? Sälg som har blivit våra nordiska palmkvistar. Det är en av de första träden att om våren vittna om liv efter en kall och till synes livlös vinter. Med dess knoppar och tidiga blom så anar vi vår och återfött liv i naturen medan det fortfarande är kallt i luften.

Jag minns söndagsskoleberättelsen om Palmsöndag och det som omtalades som ett triumfintåg i Jerusalem. I mina minnesbilder så är det illustrerat med kulörta figurer på flanellograf. Allt verkade oförargligt. Och triumfatoriskt. Roligt, fint och självklart. Vi hade ju facit – vi visste hur det skulle sluta och vi visste vad som var “rätt”. Vi hade rätt – vi var med på den goda sidan.

Kanske tänker du på vissa sånger, så som vi sjungit här idag – Se vi gå upp till Jerusalem.
Låt oss gå upp till Jerusalem.

Jesus och hans sällskap är på väg mot Jerusalem. De är på väg till Jerusalem för att fira påsk (Pesach). Påsken skulle firas i Jerusalem.

Jesus besöker sina vänner, syskonen Marta, Maria och Lasaros i Betania. Det står berättat om Jesus “att han höll mycket av dem” – de var goda vänner och det blev fest när han kom. I berättelser om andra tillfällen då Jesus besöker sina vänner i Betania, så förstår vi att de står varandra nära – de kommer honom till mötes, när de sänt bud om att Lasoros är sjuk och sen dör så kommer inte Jesus till dem omedelbart, och för detta förebrår Marta honom. Marta säger åt Jesus på ett sätt som jag tänker att endast goda vänner kan göra. Lasaros väcks till liv igen.
Nu, “Sex dagar före påsken kom Jesus till Betania, där Lasaros bodde, han som Jesus hade uppväckt från de döda” (Joh 12:1).
Människor var säkert nyfikna på Jesus – det hände ju märkliga saker omkring honom. Det fanns också en hotbild mot Jesus, såpass att Jesus och lärjungarna hade dragit sig undan vid flera tillfällen. Men det står också att de ville se Lasaros, som Jesus hade uppväckt från de döda – Lasaros hade fått nytt liv. Självklart var detta obegripliga intressant att se – var det verkligen sant att Lasaros varit död men nu levde? De måste få se med egna ögon.
Översteprästerna och fariséerna –  alltså de som var både politiker, rådgivare och rättesnöre bland det judiska folket, var nog delvis imponerade men kanske ännu mera rädda – de hade inte längre kontroll, de förstod inte. Några hade föreslagit att de skulle röja Jesus ur vägen, likvidera honom, döda honom – men de var oroliga att det kunde skapa negativ uppmärksamhet.

Nästa dag ska Jesus ta sig till Jerusalem. Det är inte särskilt långt. Betania låg på den sydöstra sluttningen av Olivberget. Jerusalem låg på andra sidan Olivberget. För att komma till Jerusalem så är det cirka 3 km att gå. Snart när de kommer upp på krönet av Olivberget så kunde de se Jerusalem. Detta var troligen för de allra flesta en stor händelse, något de längtade efter, om det var första gången eller om de kommit för att fira den judiska påsken (pesach) många gånger tidigare  – när de kom upp på Olivbergets krön så kunde de se Jerusalem med sitt stora tempel.

Många människor var i rörelse, många skulle till Jerusalem för att fira påsken, för att minnas och återberätta berättelserna om befrielsen och uttåget från Egypten, befrielsen från slaveriet. Påsken var en fest som helst av allt skulle firas i Jerusalem.
Många människor var i rörelse och många hade hört om denne Jesus. Några följde honom säkert från Betania.
Var Jesus den som skulle komma? Var kanske Jesus den som åter skulle komma med befrielse?

De hoppades, de ville tro, de var glada, de ropade Hosianna! (jmf Ps 118:25) – ”Ho­si­an­na! Välsig­nad är han som kom­mer i Her­rens namn, han som är Is­ra­els ko­nung.” (Joh 12:13) och de tog palmkvistar och de bredde ut sina kläder på vägen.
Bilderna från de gamla berättelserna stärktes ytterligare när Jesus fick tag på en åsna – kungen kommer, segraren kommer (så som det beskrivs i Sakarja bok).

Människorna uppfattade och trodde sannolikt att Jesus var den som skulle komma för att rädda och befria dem. De var trötta på sin livssituation och saknade hopp. Nu såg de Jesus, han som hade uppväckt Lasaros från de döda, honom kunde de hoppas på.

Han kom ridande på en åsna, inte alls lika pampigt som att komma på en häst. Jesus red in mot staden som en krigare men symboliken att rida på ett lastdjurs föl, måste ha sett märklig ut. För dem som levde med sitt folks berättelser så var nog kopplingen uppenbar, men för de utomstående, för de romerska soldaterna såg det kanske mest komiskt ut. Jesus har ju också sagt att hans rike är av ett annat slag och han har till och med sagt att vi ska älska vår fiende.

I en av de andra berättelserna om denna händelse – i Lukas – så stannar Jesus när han får se Jerusalem, och det berättas att; – “När han kom närma­re och såg sta­den börja­de han gråta över den och sa­de: ”Om du den­na dag ha­de förstått, också du, vad som ger dig fred!”
Jesus gråter när han får se staden (enligt Lukas 19:41 ff).

Nu, då?
Hur är det idag?

Mycket har förstås hänt sedan Jesus dagar i Palestina. Riken har kommit och gått, olika erövringar har skett, korsfarare har missionerat, olika kolonialmakter har avlöst varandra – Osmanska riket kollapsade för drygt hundra år sedan och Storbritannien hade mandat över Palestina och 1948 utropades staten Israel utifrån ett delningsförslag av området mellan Jordanfloden och Medelhavet, ett förslag som antagits i FN. Arabländer med flera hade motsatt sig hela delningsförslaget och direkt efter att Israel utropats som stat så bröt krig ut och Israel anfölls från flera håll.

I början av 1949 så kom man överens om en vapenstilleståndslinje – gröna linjen – som än idag är den gräns som det internationella samfundet uppfattar som Israels och Palestina gräns gentemot varandra. Den gröna linjen skär bland annat rakt igenom Jerusalem och vi talar om västra och östra Jerusalem, trots att gränsen eller gröna linjen inte alls uppfattas i Jerusalem vid ett besök idag.

Västbanken kom att lyda under Jordanien fram till 1967 då Israel vann ännu ett krig i regionen och sedan dess ockuperar Israel Västbanken. Allt fler israeler har sedan dess bosatt sig på det ockuperade området, vilket är ett brott mot den internationella folkrätten. Idag bor drygt en halv miljon israeler på ockuperad mark.

Under en av de många försöken att skapa fred så kom Oslo-förhandlingarna till. I ett försök att skapa en process där Palestinska myndigheten skulle ta över ett större ansvar för området skapades en områdesindelning – A, B, och C.  Område A är palestinska städer och samhällen på Västbanken där Palestinska myndigheten har ansvar. Det är de lite mörkare områdena på kartan och som ni ser så bildar de ett antal “öar”. Område C utgör drygt 60% av Västbankens yta och är de områden där Israel har ansvar och utövar militär makt. Det är områden som är militära områden (så som en stor del av Jordandalen, som Israel hävdar att de behöver som en säkerhetsbarriär), några naturskyddsområden och det är områden som utgör israeliska bosättningar, som alltså är olagliga enligt internationell folkrätt.

I början av 2000-talet beslöt Israel att bygga en säkerhetsbarriär som i städer och samhällen är en 8-9 meter hög betongmur. Muren är byggd till största delen på palestinsk mark och alltså inte byggd på gröna linjen och skiljer alltså inte palestinier från israeler, men muren skiljer också palestinier från andra palestinier och den skiljer palestinier från palestiniers mark.

För två veckor sedan var jag på resa i Palestina och var bland annat i samhället  al-Azariya (och det lilla berget Jabal al Baba (Påvens kulle*)). I al-Azariya bor ungefär 20 000 invånare idag. De allra flesta som bor här är muslimer men det finns också en del kristna. Byn som nu växt till ett litet samhälle har sitt namn efter Lasaros – al-Azariya – och här finns alltså det som tros vara Lasaros grav och arkeologer har genom tiderna även pekat ut hemmet till de tre syskonen – Lasaros, Marta och Maria. Nästan alla platser som på något sätt har en berättelse som förknippas med Jesus liv har senare fått en kyrka. I al-Azariya finns det också kyrkor som på olika sätt berättar om Lasaros, Marta, Maria och Jesus. Berättelserna om Lasaros och platsen där han begravts, är viktiga för både muslimer och kristna.

(*Vid ett besök av påve Paulus VI , år 1964 – fick påven en bit mark som gåva från kung Hussein av Jordanien – Jabal al-Baba)

Al-Azariya ligger endast 3-4 km från Jerusalems gamla stad. Det ligger på den sydöstra sluttningen av Olivberget. Så från Betania (det som idag alltså kallas Lasaros by/al-Azariya), som jag nämnde tidigare, så gick de upp på Olivbergets krön. Där kunde de se Jerusalem på andra sidan dalen som skiljer Olivberget från Jerusalem. Denna närmaste väg kan vi idag inte gå eller resa, då den 8 meter höga muren är byggd så att den hindrar vägen från Betania till Betfage och vidare mot Jerusalem.

Nu idag, om några timmar kl 14.30 lokal tid, så sker en stor ekumenisk Palmsöndagsmanifestation då lokala kristna, tillsammans med kristna från många länder, kommer samman för att gå från Betfage (där ”Jesus fick tag i en åsna”) på Olivberget – de kan ju inte börja sin procession i Betania/al-Azariya där Lasaros bodde – ner i dalen och sen upp till Lejonporten in i Jerusalems gamla stad. Samma väg som Jesus gick – via Dolorosa. Där, alldeles innanför porten, till höger så går de in till St Anne kyrka, där Betesda-dammen (Johannes kap 5) också ligger. Där vid St. Annes kommer de att fira en ekumenisk gudstjänst. Sedan kommer ungdomsgrupper och scouternas musikkårer efter gudstjänsten att gå i procession utanför stadsmuren på norra sidan, förbi de olika pampiga portarna i den gamla stadsmuren – Herodesporten, Damaskusporten, till Nya porten.

Vi ber att dagens palmsöndagsmanifestation i Jerusalem ska få genomföras på ett fredligt sätt utan våld och med möjlighet att uttrycka sin tro och identitet.

“När han (Jesus) kom närma­re och såg sta­den börja­de han gråta över den och sa­de: ”Om du den­na dag ha­de förstått, också du, vad som ger dig fred!” (Lukas 19:41 ff).

Jean Zaru är ledare för vännernas samfund/kväkarna i Ramallah på Västbanken.
Med hennes ord vill jag avsluta och be och hoppas inför framtiden:

Fred är den bräckliga harmoni som bär med sig erfarenheter av kamp och brottning, som bär med sig uthållighet i lidande och kärlekens styrka.

Må vi alla få styrka att arbeta för denna fred genom att skapa rättvisa, jämställdhet och en värld utan varken synliga eller osynliga murar. Det är vad jag hoppas.

Murar har byggts av människor och människor kan riva ner murar, genom att bryta igenom, genom att skapa öppningar, genom att gräva djupare för att underminera dessa murars fundament.

Mitt hopp är att dessa murar som skiljer oss åt ska brytas ner och att vi ska bli förenade i en enda kropp.

Mitt hopp är att, till slut, kärlek och fred ska få råda.

(Jean Zaru – 12 faces of hope, WCC
https://www.oikoumene.org/en/what-we-do/12-faces-of-hope )

Texter Palmsöndag
Sakarja 2:10–13

Gläd dig och jubla, dotter Sion!
Se, jag kommer
och tar min boning hos dig,
säger Herren.
Många folk skall den dagen
sluta sig till Herren och bli mitt folk.
Jag tar min boning hos dig.
Då skall du inse
att Herren Sebaot har sänt mig till dig.
Herren skall ta Juda i besittning
som sin del av den heliga marken.
Än en gång utväljer han Jerusalem.
Var stilla inför Herren, allt levande,
han bryter upp från sin heliga boning.

Filipperbrevet 2:5–11

Låt det sinnelag råda hos er som också fanns hos Kristus Jesus. Han ägde Guds gestalt men vakade inte över sin jämlikhet med Gud utan avstod från allt och antog en tjänares gestalt då han blev som en av oss. När han till det yttre hade blivit människa gjorde han sig ödmjuk och var lydig ända till döden, döden på ett kors. Därför har Gud upphöjt honom över allt annat och gett honom det namn som står över alla andra namn, för att alla knän skall böjas för Jesu namn, i himlen, på jorden och under jorden, och alla tungor bekänna att Jesus Kristus är herre, Gud fadern till ära.

Psaltaren 118:19–29

Öppna för mig rättfärdighetens portar!
Jag vill gå in och tacka Herren.
Här är Herrens port,
här får hans trogna gå in.
Jag tackar dig för att du hörde min bön
och blev min räddning.

Stenen som husbyggarna ratade
har blivit en hörnsten.
Detta är Herrens eget verk,
det står för våra ögon som ett under.
Detta är dagen då Herren grep in.
Låt oss jubla och vara glada!
Herre, hjälp oss!
Herre, ge framgång!
Välsignad den som kommer i Herrens namn!
Vi välsignar er från Herrens hus.
Herren är Gud. Han gav oss ljus.
Ordna er till procession, med kvistar i händerna,
ända till altarets horn!
Du är min Gud, jag vill tacka dig.
Min Gud, jag vill höja ditt lov.
Tacka Herren, ty han är god,
evigt varar hans nåd.