CK – Centrumkyrkan Farsta

Andlig klarsyn, 2025-08-10 (Anders Johnson)

Dagens tema är ju Andlig klarsyn. Alltså med andens hjälp se klart och tydligt. Eller kanske ännu mer, att ha den där rena klara kontakten med min skapare. Han läser mina tankar, jag känner att han hör min bön och direkt ger han mig de rätta insikterna.

Jag vet inte hur det är för er men för mig är det oftast rätt grumligt. Det snurrar mest i mitt eget huvud, tycker jag. Och det går rätt långsamt och åt alla olika håll. Så ibland, på promenaden, här i kyrkan eller när jag sitter och skriver på en predikan, så kan det glimma till och jag ser allt mycket tydligare.

Om vi tittar på dagens text. När man läser det här så blir åtminstone jag lite orolig. Hur vet jag att det jag gör och tänker kommer från Gud och inte bara är egna idéer som jag använder för mina egna syften, även om jag tror att det är Guds vilja? T.ex., handlar jag efter Guds vilja och leds jag av anden eller står jag här i predikstolen bara för mitt eget egos skull. Jesus säger att människor som profeterat, gjort under och drivit ut andar i hans namn, skall kallas ondskans hantlangare.

Och så kommer den andra delen av dagens text.
Han som byggde huset på sanden, hans hus rasade så fort vädret blev tufft. Men den som byggde sitt hus på fast grund, han klarade riktiga oväder.

Jag har inte studerat byggnadsteknik och vet inte hur man spränger i berget så att pålarna fastnar. Kanske jag hade tänkt själv och pålat ner några rejäla störar i den mjuka sanden och tyckt att nu är det riktigt stadigt. Hmmm.

Jag tror mycket handlar om värderingar.
Vad bygger vi våra liv på?
Vad är grunden?
Lever vi det liv vi vill leva?
Det står att oavsett om vi bygger på sand eller på en stabil grund så kommer det att storma och blåsa ibland.

Hur tänker vi t.ex. om:

Ansvar – Agerar vi tillräckligt ansvarsfullt i våra liv? Vågar jag stå för det jag gjort?

Empati – Lätt att säga men bryr vi oss tillräckligt mycket? Vi låter barn svälta ihjäl i Gaza och vi tycker vi är maktlösa. Är vi det?

Integritet – Vågar jag stå för mina åsikter, oavsett vad omgivningen tycker? Är ni som jag att på kvällen kommer jag på vad jag egentligen skulle sagt.

Lära – Är jag fortfarande nyfiken efter så många år? Ser jag till mig själv då kan jag vara less på en hel del men väldigt nyfiken på andra saker. Är det samma sak för er?

Mod – Vågar du prova något nytt? Kasta dig ut och se hur du landar. Jag vet att här är vi alla väldigt olika men att gå utanför vår komfortzon lite då och då, det mår vi alla bra av.

Öppenhet – Vågar eller orkar jag vara öppen för nya tankar och idéer? Lägger jag ner tillräckligt mycket energi för att förstå hur min medmänniska tänker och vad hon vill förmedla?

Lite att fundera på.

Det räcker inte med att utföra gärningar i Guds namn och utåt vara en kristen. Det räcker inte heller med att försöka vara en kristen men bara lyssna på hjärtats inre röst. Man måste verkligen försöka följa Jesus. Förstå hur han handlade på den tiden och vad det gör med oss idag.
Här lägger han verkligen vikt vid att vi skall vara HANS ögon, öron, händer och armar, till alla de som vi möter i vår vardag. Frågan är alltså hur vi gör det på bästa sätt.

Ibland säger man att det är tre steg som utgör lärjungaskapets väg:
1. att lära känna Jesus
2. lyssna till hans ord
3. handla efter dem

Att lära känna Jesus är ju när vi känner längtan att få ha Jesus i våra sitt hjärtan och vara en del av hans gemenskap. Sedan kommer det som börjar bli lite svårare. Vi skall lyssna till hans ord och handla därefter.

Jesu budskap är ju inte en massa regler som skall följas. Det är något mycket större. Ett sätt att leva och förhålla sig till allt och alla. Sist i dagens text står det ”Hans undervisning är med makt och inte som deras skriftlärda”.

Sedan är det ju så klart lite annorlunda för dem som där och då lyssnade till Jesus. Vi får hålla till godo med evangelierna som skrevs 40 – 70 år efter händelserna på Golgata. (Och jag som kan ha svårt att komma ihåg vad predikanten sagt när gudstjänsten är slut.)

Jesus modersmål var arameiska så han predikade antagligen på det språket. Evangelierna skrevs på grekiska, som sedan blivit översatt till svenska. Men med det i åtanke tror jag ändå att Jesus är rätt nöjd med det som står i vår bibel.

Så nu tänker jag frossa lite i härliga bibelcitat, men jag gör en liten paus mellan varje så att du kan fundera lite vad de innebär för dig.
Först kommer en väldigt viktig text från Joh 3:16.
”Så älskade Gud världen att han utgav sin enfödde Son, för att var och en som tror på honom inte ska gå förlorad utan ha evigt liv.”

Från Mark 12:30–31 kommer
”Du ska älska Herren din Gud av hela ditt hjärta, av hela din själ, av hela ditt förstånd och av hela din kraft. Sedan kommer detta: Du ska älska din nästa som dig själv.”

Luk 6:35 är inne på samma tema.
”Älska era fiender, gör gott och ge lån utan att hoppas få igen.”

Joh 13:34–35 skriver också om kärlek.
”Ett nytt bud ger jag er: att ni skall älska varandra. Så som jag har älskat er skall också ni älska varandra. Alla skall förstå att ni är mina lärjungar om ni visar varandra kärlek.”

Matt 23:11-13 ger en god regel hur vi skall vara mot varandra.
”Den som är störst bland er skall vara de andras tjänare.”

Från Matt 7:12.
”Allt vad ni vill att människorna ska göra mot er, ska ni också göra mot dem.”

Längre ner skrev Matteus i 25:40
”Sannerligen, vad ni har gjort för någon av dessa minsta som är mina bröder, det har ni gjort för mig.”

Men Jesus säger också, enligt Mark 10:15
”Sannerligen, den som inte tar emot Guds rike som ett barn kommer aldrig dit in.”

Här kommer en god sammanfattning från Matt 22:37–40.
”Du skall älska Herren, din Gud, med hela ditt hjärta och med hela din själ och med hela ditt förstånd. Detta är det största och första budet. Sedan kommer ett av samma slag: Du skall älska din nästa som dig själv. På dessa båda bud vilar hela lagen och profeterna.”

Eller som det sammanfattas i Joh 14:15 .
”Om ni älskar mig kommer ni att hålla mina bud.”

Som vi alla förstått. Det handlar om kärlek, kärlek och kärlek.

Till sist ett citat från Paulus 1 Kor 13:2.
”Om jag har profetisk gåva och känner alla hemligheterna och har hela kunskapen, och om jag har all tro så att jag kan flytta berg, men saknar kärlek, är jag ingenting.”

En sak är helt klart, kärleken står i Centrum.

När jag var liten cyklade jag varje söndag morgon till Betania i Gunnarskog. Det var ett litet bönehus och där mötte jag snälla farbröder och tanter. De berättade om Jesus, vi fick sätta guldstjärnor i en bok och jag tror att vi fick bokmärken också. Jag minns att vi la pengar i en sådan där sparbössa med en färgad pojke som nickade. Usch. Men framför allt fick jag en barnatro av dem. Den har följt med mig i hela livet och är troligen anledningen till att jag står här bland er idag. Jag växte upp och flyttade. Huset finns kvar men det är inte längre Betania. Vet inte vad det blev av församlingen men jag brukar tänka att jag är ett litet resultat av allt det arbete de lade ner, drivna av anden och med kärlek till Jesus men också människorna i sin hembygd.

Så vi har våra värderingar och med dem växer vi förhoppningsvis under hela livet. Anden försöker leda oss och vi försöker lyssna, men viktigare än alla strävanden och all aktivitet är kärleken.

Amen

Sådd och skörd, 2025-02-09 (Jonas Thorängen)

4 Mos 11:24–30
Fil 1:12–18
Mark 9:38–41
Ps 37:1–7

Får jag låna ditt öra en stund!?
Du får gärna blunda.

Varde ljud! Ljud bli till!
Så står det skrivet:

Jorden var öde och tom, djupet täcktes av mörker och en gudsvind svepte fram över vattnet. (1 Mos 1:2)

I begynnelsen fanns Ordet, och Ordet fanns hos Gud, och Ordet var Gud. 2 Det fanns i begynnelsen hos Gud. 3 Allt blev till genom det, och utan det blev ingenting till av allt som finns till. (Joh 1:1-3)

Från allra första början var allt tyst, mörkt och meningslöst. Men bara efter en liten tid hördes en första svag susning – varde ljud! Ljud bli till! En liten susning som från en fjärilsvinge, likt ett svagt pulsslag, en växande vind som ökar i styrka till en storm, en storm som mynnar ut i ett crescendo – Ljus, bli till!

Gud sade: »Ljus, bli till!« Och ljuset blev till. 4Gud såg att ljuset var gott, och han skilde ljuset från mörkret. 5Gud kallade ljuset dag, och mörkret kallade han natt. Det blev kväll och det blev morgon. Det var den första dagen. (1 Mos 1:3-5)

Ett högtryck drog in över jorden och skingrade alla dimmor. Landskapets konturer började synas och det blev ordning på dag och natt. Det skapade mening och struktur. Vindarna förde med sig kottar och frön av alla de slag, och solen värmde jorden och alla frön började gro.

I Ordet var liv, och livet var människornas ljus. Och ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det. (Joh 1:4-5)
…

Om du har blundat tills nu och endast hört ljuden, ordet som var och blev till, från urtiden till nu. Öppna nu ögonen och se ljuset. Ljus bli till!

Ljudet måste ha kommit före ljuset. Annars skulle ju inte orden ”ljus, bli till!” kunna ha uttryckts (här idag med ord från 1 Mos 1 och Johannes 1)

…

Ämnet för idag är ”Sådd och skörd” – Jag växte upp på en liten gård i västra Värmland. Mamma och pappa var lantbrukare, som det stod i telefonkatalogen. Pappa körde timmer i skogen med häst på vintrarna. På vår och somrar var det åkerbruk, hösten tröskning och potatisplockning. Och varje dag var det djurskötsel och mjölkning. En ständigt återkommande process, varje dag, året om.

Det var sådd och skörd.
Det var bara små åkrar och i alla åkrar fanns det stenar och berg som stack upp ur jorden och på andra ställen kom berget nästan upp till ytan och var liksom osynliga grund strax under jordskorpan. Pappa kände sina åkrar väl och visste vara hans skulle vara försiktig när han plöjde så att plogen inte förstördes på något grund. Han visste förstås också att om det blev mycket regn efter sådd så skulle kornen spolas bort på dessa jord-grunda ställen, och att det skulle bli för surt i sänkorna. Om det blev för lite regn och allt för varmt innan kornen grott ordentligt efter att han sått så skulle det bli allt för torrt på en del av dessa ställen.

Jordbrukare är de mest hoppfulla av alla människor sa pappa nån gång. År efter år så stoppar de små nakna frön i jorden, i kall mörk fuktig jord, liksom i trots mot bättre vetande – de väntar, hoppas och tror att vädret ska vara rimligt fördelaktigt – inte för mycket eller för lite regn, ingen sen frostnatt. De hoppas att när våren kommer med högtryck och lite värme så ska de nakna fröna gro. Så har det hänt förr – så fungerar lagen om sådd och skörd ”Så länge jorden består skall sådd och skörd, köld och värme, sommar och vinter, dag och natt aldrig upphöra att skifta.” (1 Mos 8:22)

Ämnet sådd och skörd tror jag inte ska uppfattas så som det ibland, och kanske sarkastiskt, har uttryckts om den andre, i likhet med: ”som man bäddar får man ligga!”. I en negativ situation få kommentaren, att du får väl skylla dig själv.

Sådd och skörd är inte en måttstock för att utvärdera graden av framgång varken hos den andre eller mig själv. Inte för att mäta den andres liv, framgång eller uppförande.

Jag tror att ämnet sådd och skörd snarare ska ses som en metafor för attityden till livet, min egen attityd till livet. Min attityd och vår attityd. Vi talar ibland om ”lagen om sådd och skörd” – vi behöver förstå hur livet växer vidare och hur skörden mognar och ger nytt liv, trots allt. Trots alla negativa förutsättningar och olyckliga händelser.

Vad är då viktigt? Vad är vårt fokus?
I texterna vi har läst här idag (episteltext och evangeliet) så finns en underliggande konflikt, en jämförelse med ”de andra”. De andra – de som inte har rena motiv, de som är avundsjuka, de som inte hör till oss.

”Mästare, vi såg en som drev ut demoner i ditt namn, och vi försökte hindra honom, eftersom han inte hörde till oss.” (Markusevangeliet 9:38–41)

En annan text för denna dag med ämnet sådd och skörd. Så står det:

”Med himmelriket är det som när en man hade sått god säd i sin åker. Medan alla låg och sov kom hans fiende och sådde ogräs mitt bland vetet och gick sedan sin väg. När säden växte upp och gick i ax visade sig också ogräset. Då gick tjänarna till sin herre och sade: ’Herre, var det inte god säd du sådde i din åker? Varifrån kommer då ogräset?’ Han svarade: ’Det är en fiende som har varit framme.’ Tjänarna frågade: ’Skall vi alltså gå och rensa bort ogräset?’ – ’Nej’, svarade han, ’då kan ni rycka upp vetet samtidigt som ni rensar bort ogräset. Låt båda växa tills det är dags att skörda.” (Matteusevangeliet 13:24–30)

Psaltartexten som vi läst idag hjälper oss att finna fokus.
”Reta inte upp dig på de onda,
avundas inte dem som gör orätt!
De torkar snabbt som gräset
och vissnar bort som grönskan.” (Psaltaren 37:1-2)

Att jämföra sig med andra, att tävla i kompetens och framgång gynnar inte mig själv eller kollektivet. Jämförelserna hjälper oss inte.

När Paulus beskriver den kristna församlingen i 1 Korinthierbrevet så beskriver han församlingen som en kropp, där alla delar behövs för att kroppen ska fungera. Det handlar inte enbart om Centrumkyrkans församling, eller de kristna. Så fungerar ju också hela samhällskroppen. Lider en del så lider hela kroppen, och det är väl precis det som vi på ett tydligt och smärtsamt sätt upplever i Sverige nu. Lider en del så lider hela samhället.

När Paulus fortsätter att beskriva kroppen och karaktärsdragen som bygger oss starka så landar han till sist i de välkända orden ”Men nu består tro, hopp och kärlek, dessa tre, och störst av dem är kärleken.” (1 Kor 13:13)
Dessa ord är inte beteckningar på varma känslor, i första hand, utan det är drivkrafter och förutsättningar för hur vi kan leva och fungera tillsammans. Tro, hopp och kärlek är urkrafter som driver oss framåt. Tro, hopp och kärlek är vad vi är och gör. Tro, hopp och kärlek för oss samman och framåt till att bli en helare kropp. I lagen om sådd och skörd så är tro, hopp och kärlek också vårt utsäde.

Vi kan inte sitta och vänta på att hoppet ska komma till oss. Jean Zaru, en palestinsk kristen ledare och teolog, säger att när vi söker efter hopp, så tittar vi inte upp bland molnen. När vi söker hopp så måste vi arbeta för det.

Det finns en metod, som kallas ”aktivt hopp”.^[1] Det är en metod som beskrivs som en cirkulär process. Det är en metod för var och en att öva för att vara delaktig i en rörelse som vill skapa hopp.

Det första steget är Tacksamhet. Att i varje situation trots allt se allt det vi har att vara tacksam över. Det sägs ju att kan jag vara tacksam för de små sakerna så har vi mycket att vara tacksam över. Tacksamheten hjälper oss att vara mer närvarande i nuet och i mötet med andra och skapar utrymme för smärtan vi bär för vår värld.
Det andra steget är att se och hedra vår smärta för världen. När vi kan äga och hedra vår smärta för världen, och våga uppleva den, lär vi oss den sanna innebörden av medkänsla, att ”känna med”. Vi börjar lära känna vårt hjärtas oändliga kapacitet.

Ytterligare ett steg är att se och uppleva vår förbundenhet med omvärlden, det hjälper oss att se med nya ögon. Vi kan känna hur intimt och oupplösligt vi är relaterade till allt som är och börja förstå vår egen förändringskraft.

Sedan, om och om igen, går vi vidare. Vi vill skapa vad vi känner oss kallade till, i vår livssituation, tillsammans med andra och med de gåvor vi har. Vi söker möjliga vägar och sätter upp ett mål, lägger planer och tar steg. Vi väntar inte på en färdig ritning, eftersom varje steg kommer att lära oss något nytt, och nya perspektiv och möjligheter ständigt skapas.

Vi är en gemenskap med enorm potential. Jag och vi tillsammans får mötas i tacksamhet och vi kan på detta sätt vara med att bygga en infrastruktur av tro, hopp och kärlek.

Vår uppgift är inte att jämföra oss med andra och dra upp gränserna för Guds rike.

Vi, tillsammans får vara jordens och ordens brukare, som envist och hoppfullt igen och igen sår ut tro, hopp och kärlek. Jag tror att ett högtryck kommer att dra in över jorden igen och ge ny växt.

Vi är medskapare i världen. ”Vi är Guds medhjälpare”, och ”Gud ger växten” (1 Kor 3:6, 9)

Vi får ge och vi får ta emot – Vi har hört här idag:
”Den som ger er en bägare vatten att dricka därför att ni tillhör Kristus – sannerligen, han skall inte gå miste om sin lön.”

Bön:
Livets Gud
I Dig är alltid tid för fred.
Kom med fred där krigen rasar.
Kom med tröst till dem som sörjer.
Kom med hopp där misstro råder.
Kom med kraft där vanmakt lamslår.
Visa hela världen, Din väg till rättvisa och fred.
Hjälp oss att skapa platser, där Kristi fred får råda.

Amen

^[1] från boken, Aktivt hopp: att möta vår tids utmaningar utan att bli galen, av Joanna Macy och Chris Johnstone

Gudstjänsten på Youtube (länk).

Guds hus, 2025-01-05 (Kim Bergman)

Mark 11:15-19

Idag talar vi om Guds hus, och evangeliet för oss till när Jesus driver ut månglarna ur templet. Denna händelse är en tidlös förebild som manar oss att stå upp mot kommersialisering av det heliga. Jesus visar sin vrede genom att välta bord och stolar i Jerusalems tempel, och rensa upp bland månglarna. Ja, Jesus blir arg. Detta är en sida av Jesus som vi kanske borde lyfta fram mer i vår tid, om vi verkligen vill vandra i hans fotspår.

Att bli arg är inte enkelt, det ses ofta inte som rumsrent. Vrede finns till och med i den gamla medeltida katalogen över de sju dödssynderna, och vi vet alla hur obehaglig stämningen kan bli när någon blir arg. Men det finns en sund vrede, en helig vrede! Och det är den Jesus så tydligt visar i dagens text.

När vi talar om denna text blir det allvar. Det bränner till. Jesus är inte längre den fredliga, helande och talande figuren. Han är inte mysig längre. Han är inte snäll. Och vi i den priviligierade västvärlden kan känna oss upprörda och ta avstånd, för Jesus känns farlig. Samtidigt så är det kanske i denna text som vi verkligen ser Jesus inkarneras och bli medmänniska med oss på riktigt. Han är inte bara den skäggiga mannen med ett lamm över axlarna. Han är också den som utmanar oss, rensar upp, och visar att det finns en gräns.

Vi skulle kanske helst vilja välja en bild av Jesus som är den milda mannen med lammet över axlarna, eller den söta babyn i krubban. Få av oss skulle välja den lidande korsfäste eller den ilskne tempelrensaren. Men problemet är att Jesus är så mycket mer än så. Han vill så mycket mer än att bara vara en varm filt eller en mjuk kudde.

Kyrkans roll är inte bara att vara en resurs vid katastrofer eller en diakonal instans som tar vid där samhället inte orkar längre. Kyrkan behöver också vara en profetisk röst som ifrågasätter maktmissbruk, girighet, orättvisor och andra missförhållanden. Orättfärdighet har ingenting med politisk eller religiös ståndpunkt att göra. Det finns förhållanden som vi som kännande och tänkande människor bör bli arga och upprörda över. Och utifrån vår övertygelse ska vi arbeta för det goda!

Temat idag är Guds hus. Det är lätt att tänka på templet i Jerusalem eller våra kyrkorum. Men Guds hus är inte bara de heliga rum där vi firar gudstjänst. Det kan också handla om vår kropp – låt din kropp vara ett heligt tempel.

På templets förgård var det vanligt med handel, och det kom sig av att lagen sa att man skulle offra till Guds ära. Fel offergåvor skulle göra templet orent. Pengaväxlarna och offerdjursförsäljarna var en del i templets försvar mot orenhet. Men ändå blev det fel. Kanske blir det alltid så när vår vilja att rensa bort det som skaver blir viktigare än vår vilja att själva vara heliga.

Jesus rensar undan allt det. Han önskar att vi tar upp utmaningen och rensar bort allt det som vi ställer mellan oss och Gud. Vad ställer vi för krav för att någon ska få komma in i Guds hus? Hur hög gör vi kyrktrappan, medan Gud går allt längre ned?

Är du beredd att släppa in Jesus i templet, även om han kommer att vända upp och ned på allt?

Paulus skrev: ”Anpassa er inte efter denna världen, utan låt er förvandlas genom förnyelsen av era tankar, så att ni kan avgöra vad som är Guds vilja: det som är gott, behagar honom och är fullkomligt.”

Amen

Gudstjänsten på Youtube (länk).

Herrens moder, 2024-12-22 (Anders Johnson)

Luk 1:30-35

Om vi tittar lite mer i vår Bibel så ser vi att texten innan handlar om Sakarias som möter Herrens ängel framför altaret. Ängeln säger att hans fru Elisabet skall bli havande och föda dem en son. Det tror han inte alls på. Han och Elisabet är ju gamla. Det är kört för länge sedan. Ni har hört historien många gånger. Elisabet blir havande och den tröge Sakarias blir stum och får inte tillbaka rösten förrän Johannes är född och han får deklarera sin sons namn.

Sakarias och Elisabet fick ett uppdrag som jag är säker på att de uppfyllde med stor glädje och stolthet. Ett föräldraskap har alltid varit viktigt men jag tror att det var ännu större där och då än här och nu.

För Maria var uppdraget av en helt annan kaliber. Hon, kanske 13-14 år, förlovad med Josef, utbildad snickare, väsentligt mycket äldre än henne. Han utbildad i ett yrke, kanske också gått i skola i många år, kunde läsa och kände sin Toran. Hon, troligen analfabet och trolovad med Josef. Hon hade inte haft något att säga till om, och antagligen inte Josef heller. Deras släkt hade bestämt att det skulle bli de två. I princip var hon redan hans egendom. De var redan som gifta. Det gick inte att återkalla. Alla passade på dem. De fick så klart inte vara ensamma innan bröllopet. Och så händer det här för stackars Maria. Gud säger att hon skall bli med barn. Vem skall tro henne? Vad skall Josef säga? Vad skall alla släktingar säga? Otrohet var en dödssynd och kunde bestraffas på sådant sätt. De var ju inte gifta men skammen var fruktansvärd.

Maria tar sitt ok men sover väldigt oroligt de nästkommande nätterna. I Bibeln kan vi sedan läsa att hon reser till sin väninna Elisabet, som ängeln pratade om. Jag tror inte att Maria berättat för någon om vad som hänt henne. Hon är säkert allt för orolig och vill lätta sitt hjärta och diskutera saken med den kloka Elisabet. Men Maria hinner knappt in genom dörren förrän Johannes sparkar i Elisabets mage och hon ropar högt ”Välsignad är du mer än andra kvinnor, och välsignat det barn du bär inom dig.” Maria förstår att detta är något riktigt stort. Inte bara en dålig dröm utan ett fantastiskt uppdrag som just hon fått. Det står att hon stannade hos Elisabet i tre månader och jag är säker på att hon med starkt självförtroende reste hem för att ta tag i det som behövde fixas.

Det händer igen och igen och igen. Gud utser helt vanliga människor att utföra stordåd i hans namn. I Gamla testamentet Noa, Josef, Mose, David osv. I Nya testamentet har vi så klart Maria men också Elisabets son Johannes, som helt offrar sig för Jesus. Lärjungarna var ju helt vanliga män, som endast gått i Toranskola och som valde att följa Jesus och efter hans hädanfärd kämpat för tron och kärleken i Jesu budskap. Som ringar på vattnet har dessa män och kvinnor, under generationer i Jesu namn uträttat stordåd. Och det händer också idag. Jesus skickar sin kallelse till mig och till dig. Följ mig. Jag har ett uppdrag till dig. Du behövs här och nu. Du är viktigt för mig. Jag klarar inte att genomföra min plan utan dig. För en del innebär det att helt viga sitt liv åt Jesus. För andra kanske det innebär att be sin första bön på 10 år, och se vart det leder. Maria tog på sig uppdraget. Hon gick genom skam och förnedring. Men med Guds hjälp fick hon med sig Josef i uppdraget.

Temat idag är ju som bekant Herrens moder. Maria blev Jesus mamma. Den som fick huvudansvaret för Jesus de där första småbarnsåren. Det var säkert precis som idag, många nätter med dålig sömn, byta på Jesus så klart. Ett ständigt vakande öga så inget händer. Hon fick vara med när Jesus förvandlades från ett lite bylte som behövde ständig omvårdnad, till en liten människa som börjar utforska världen omkring sig. Så småningom börjar hon inse vidden av ängelns ord. Jag kan tänka mig att det inte bara var av stolthet utan också med en hel del ångest och oro som hon, efter tre dagars sökande, fann den 12-årige Jesus sittande i templet diskuterande med de lärde. Och sedan, när han istället för att jobba som snickare börjar dra runt i landet och predika. Och så kommer det värsta… Först Elisabets son Johannes och sedan Jesus. Fängslade och dödade som kriminella. Jag är säker på att hon, många gånger, i tårar, önskat sig ett vanligt föräldraskap.

Kommer ni ihåg texten från Filipperbrevet, som vi nyss hörde. Det är Paulus, som sitter i fängelse och som försöker uppmuntra församlingen i Filippi. Jag kan tänka mig att om det hade varit möjligt för den gamle Paulus att få trösta och uppmuntra den gråtande Maria hade det kanske gjort tillvaron lite lättare för henne.

Och vet ni vad, jag känner att det är en uppmuntran som även vi kan behöva känna nu när omvärlden är så mörk. Så klart har vi just nu väldigt lite sol men framför allt med tanke på alla de mörka moln i form av krig som aldrig verkar ta slut och regimer och regenter som snarare eldar på än gör freden möjlig. Under hösten har vi också sett det ena klimatmötet efter det andra som misslyckats. Sedan så är ju julen på väg med allt som skall fixas innan. Det är lätt att känna sig stressad, deprimerad och uppgiven. Paulus skriver ”Gläd er alltid i Herren”, ”Herren är nära”. ”Gör er inga bekymmer, utan när ni åkallar och ber, tacka då Gud och låt honom få veta alla era önskningar. Då skall Guds frid, som är mera värd än allt vi tänker, ge era hjärtan och era tankar skydd i Kristus Jesus.”

Vad jag tror att Paulus försöker säga till oss här på 2000-talet är att trots det mörka, dystra och jobbiga så har vi alltid vår Herre djupt här inne. Han finns redo att lyssna och tar vår oro och ångest på djupaste allvar. Genom att be till honom och berätta om våra bekymmer kan han ta dem på sina axlar och vi kan få det lugn här inne som vi så väl behöver.

Idag är det 4:e advent. Det är två dagar fram till julafton. Jag kan riktigt se dem. Maria är stor och rund om magen. Josef står bredvid och försöker hjälpa till så gott det går. De skall resa till Betlehem och han är säkert väldigt orolig för hur Maria skall klara det. Samtidigt ser jag också en stor lycka både i Marias och Josefs ögon. Att bli föräldrar kommer att innebära något nytt. En framtid med ett hopp om förändring till det bättre. Någonstans känner också paret att barnet i Marias mage kommer att bli något speciellt, även om de så klart inte har en aning. Vi som sitter här vet. Om två dagar föder Maria ett vackert litet gossebarn, i ett stall i Betlehem. Långt borta från Nasaret, där de har alla sina vänner, mormödrar, farmödrar och alla andra som gärna vill hjälpa till. Det är bara de tre. Ni som blivit föräldrar vet hur det blir, och ni andra kan säkert tänka er in i det också. Allt fokus blir på barnet och familjen. Resten av allt vi normalt tycker är viktigt bleknar bort. Inget annat betyder någonting. Så likt Josef och Maria. Vi har några dagar kvar med fix och iordningställande. Kanske skall vi resa bort, kanske kommer någon eller några till dig. Men sedan. Kom ihåg…. lugnet i stallet. Det är bara vi och Jesusbarnet. Allt annat är oviktigt.

Amen

Gudstjänsten på Youtube (länk).

Adventsbetraktelse, 2024-12-08 (Kim Bergman)

Från öster de kom, de tågade fram,
genom dag, genom natt, i solsken och damm.
Balthasar i spetsen, med hjärtat av guld,
Melchior och Kaspar, de reser för att sona världens skuld.
De skådat en stjärna som lyste så klart.
En profetia som viskade om hopp, så underbart.
Genom öknen och sand, i natten de gick,
att söka den sanning som stjärnan föregick.

De tre vise männen hade lång väg att vandra.
Därför gjorde de som scouter, hjälper varandra.
De vandrar genom berg och dalar om natten
allt för att tillsammans nå den himmelska skatten.

Att färdas mot ett mål man inte kan se
är modigt och spännande, men magsår kan ge.
Många har sagt att det låter lite dumt,
att bygga sin framtid på något så skumt.

När livet och karriären står på sin topp,
lämna allt och lita på ett till synes bräckliga hopp.
Som ett nyfött barn lagt på en enkel bädd av strå
skall ge försoning och hjälpa mänskligheten att freden nå.
Med facit i hand, vi vet hur det kommer att gå.
Att Herodes den förskräckliges hat ej Jesus kommer nå.
Men ondskan i världen den växer sig stark
runt människors hjärtan, likt en kylig is-bark.

Men kanske ett under i avlägset land,
som leder till förlåtelsens måltid vid Genesarets strand,
kan få vara det tecken som hjälper oss tro, att våga och se
att i varje människa det finns ett frö av godhet, om du är villig att ge.
Spar detta i ditt hjärta, som en stadig grund,
ett minne av tre vise mäns gudomliga stund.
Att målet på en vandring från hemmets gyllene sal
leder till mötet, med Gud lagd på den enklaste höbal.

Att få möta ett barn, med ljus i sitt sinne,
låt oss gå in i julen med det som vårt minne.
Att skåda mot himlens välde i öst.
Se vår stjärna som vittnar om framtid och tröst.

En ledfyr för hans väg, som vi alla kan gå.
En glädje och visdom, vi nu kan förstå.
Vi sjunger om ett barn som kommer ifrån Gud,
ett barn som ska lära oss kärleksbud.
Ett barn ska hjälpa oss att tro.
Här mitt ibland oss ska han bo.

Det är advent, var glad, tänd ljus.
Kom frid till varje hem och hus.

Amen