CK – Sida 2 – Centrumkyrkan Farsta

Kristi återkomst, 2023-11-26 (Kim Bergman)

Jag har funderat över varför Jesus aldrig direkt säger att himmelriket är som att umgås med honom resten av evigheten.

Kanske är det för att det är så svårt för oss att förstå en tillvaro av enbart frid. Skall man beskriva himmelen så hamnar man ofta i bilder på gröna ängar, ljusa platser och vita kläder. Allt detta är ganska surrealistiskt, självklart just för att det är så få som har varit i himmelen och kunnat återkomma och berätta.

Medan helvetet är enklare att beskriva, då vi har det bokstavligt talat utanför vår egen dörr.

Vår uppgift som kyrka, det är att uttrycka oss tydligt om gemenskapen med vår Herre, i dopet, nattvarden, bönen och i gudstjänsten. Kanske inte i första hand om att ange en specifik tid på Kristi ankomst.

Jag tänker att för Gud är tid inte samma sak som för oss, och att vi när vi ber på något sätt förväntar oss omedelbar respons. Jag har inte hittat någonstans i Bibeln att Jesus säger att man skall be minst sex år innan svaret kommer, för all del inte heller att man skall få omedelbart svar. Däremot så säger han att vi skall be, och om vi ber i ande och sanning så skall vi få svar.

Jag tänker att då vi ber om ett under, så tänker vi väldigt ofta linjärt, att undret skall ske direkt efter det att vi bett om det. Men tänk om det är så att bön inte alltid är en persons sak. Tänk om det är att det finns fler som ber för samma sak, fast i olika tider, och svaret kommer när det är dags och i rätt tid.

Att vi ber är snarare ett sätt att visa för Gud att mitt hjärta är öppet för din vilja Gud, och inte nödvändigtvis att jag förväntar mig att Gud skall utföra min vilja då jag önskar det.

Om vi alltid fick det vi ber om, vad skulle det göra med vår relation till Gud? Skulle inte Gud då bli som en andlig bankomat, där vi då bara kan gå och plocka ut vårt andliga kapital då vi själva behövde det?

När Jesus talar om himmelriket så säger han att det finns inom oss. Kanske kan domsöndagen få bli den dag då du i ditt inre gör plats för en ny himmel och en ny jord. Kanske det kan handla om att himmelriket skall få lysa igenom oss, så att andra kan se.

Domen är både stor och samtidigt personlig. Det är du som i första hand bedömer dina egna handlingar.

Vi talar mycket om Jesu återkomst, samtidigt som Jesus söker oss dag för dag, i den hemlöses önskan om mat och värme, i den sjukes hopp om tröst och mod, i din medmänniskas blick.

Slutligen, det finns vissa saker som vi inte kan ta för givet. Vi kan inte ta för givet att det vi ber om kommer att ske på en gång och i vår tid. Vi kan inte ta för givet att min vilja skall ske på jorden och i himmelen, samtidigt som det finns andra saker som vi däremot både kan och skall se som självklart.

Guds kärlek är en sak, och Guds nåd är en annan. Och att Kristus skall komma åter en tredje.

PoS 796
Så kom du då till sist, du var en främling,
en mytgestalt som jag hört talas om.
Så många hade målat dina bilder
men det var bortom bilderna du kom.
Vi trodde du var användbar, till salu,
vi skrev ditt namn på våra stridsbanér,
vi byggde katedraler högt mot himlen
men du gick hela tiden längre ner.

You need to add a widget, row, or prebuilt layout before you’ll see anything here. 🙂

Vaksamhet och väntan, 2023-11-19 (Hanna Sundén)

Luk 17: 20-30

Den 23 juli 1896 lämnade en grupp människor sina hem i Nås i Dalarna. De tog sig hela den långa vägen till Jerusalem för att där invänta Jesu återkomst. Många av er har säkert läst boken eller sett filmatiseringen av Selma Lagerlöfs bok Jerusalem. Ett exempel på hur kristna har valt att förhålla sig till Jesu återkomst.

I vårt evangelium idag får vi höra en av bibelns bilder för tiden för Jesu återkomst, domens dag.
Jesus jämför Människosonens, d v s sin återkomst med berättelser om när stora grupper människor fick sätta livet till. I berättelsen om Noas ark när flodvågen kom och tog så många liv. Och när Lot lämnade Sodom och Sodom och Gomorra förintades. Det berättas att Abraham som var Lots farbror stod och såg på platsen där staden legat. Han fick se röken stiga som från en smältugn.

Det ligger inte långt borta att se den bild Abraham hade framför sig när han såg den ödelagda staden. Bilder från sönderbombade platser där röken stiger. Dammet som yr från högar där hus har stått, bilden av livlösa kroppar, gråtande anhöriga som förlorat sina älskade familjemedlemmar och vänner. Vi får det rapporterat från krigshärdar i Ukraina, Gaza, Israel den 7 oktober, Syrien, Jemen och alla andra platser. En del konflikter okända för oss.

Somalia, torkan som skördar dödsoffer. I september i år skrev journalisten Magda Gad flera reportage från Somalia. Där visar sig klimatförändringarna med katastrofala följder redan nu. Människor där som knappt bidragit till utsläppen av växthusgaserna dör i torkan i brist på mat och vatten.

Hon var också på plats i Libyen under september, i staden Dernah där vattendammar brustit och vattnet tog med sig människor och byggnader. Flera tusentals människor förlorade sina liv.

Levnadsförhållanden som jag inte ens med min starkaste fantasi kan sätta mig in i.

Här i vår närmiljö finns rädslan och oron hos många som en sorts flodvåg. Våldet som eskalerat. Så många barn som blivit skjutna. Så många som är rädda att gå ut på samma sätt som de gjort tidigare.

Det skulle kunna gå att tolka tidens tecken som att Jesu återkomst är nära. Som bibeltexterna antyder kan vi inte veta när och hur den ankomsten blir. Och väntan på ankomsten kan förlama och i sig sprida rädsla för domen. För vem är det vi väntar på ska komma? Det är vår vän och bror, Jesus Kristus. Som har älskat oss till det yttersta på korset.

Vårt ansvar kan vi ändå inte släppa. För mitt i all den förödelse som sker i vår omvärld och närhet, som orsakas av så många faktorer, så kommer tanken på vårt eget ansvar. Som människa och kristen. Vi är kallade att följa Jesus. Bära hans budskap vidare.

Vi närmar oss domsöndagen. En dag då vi får möjlighet att lägga fram allt det som vi bär på inför Gud, att vi vill ta ansvar för oss och det vi gör. Vi får vara raka i vårt tilltal till Gud som känner oss.

Som vi hörde i Psaltarpsalmen: Om jag står eller sitter vet du det, fast du är långt borta vet du vad jag tänker.

Att vi med Guds hjälp vill fortsätta kämpa för Guds rike. Guds rike, där fred och frid är byggstenar.

Vi behöver vara öppna för att vi ska få lägga av den skuld som vi bär på. Vi måste också vara öppna för Guds nåd. För den Gud som möter oss då ansikte mot ansikte har varit människa som vi i Jesus Kristus.

I radiodokumentären ”Uteliggaren som blev advokat” får vi möta Stefan. Han kände redan vid ung ålder en stor oro i livet. Alkoholen kom tidigt in i hans liv. Sedan amfetaminet. Han kom till Stockholm och levde här som hemlös. Han blev medbjuden av en grupp som tog amfetamin i en mörk källarlokal i centrala Stockholm. Även om han visste att det var skadligt för honom att ta amfetamin så var han så glad och tacksam att fått bli medbjuden. Att han fick tillhöra en gemenskap.

Åren passerar och Stefan märker att hans kropp tar skada av missbruket. Han sitter i fängelse vid tillfälle och börjar där drömma om att kanske kunna bli advokat. Läser in gymnasiet. Då han kommer ut så faller han tillbaka i missbruket igen.

En natt så ska han göra ett inbrott för att kunna få pengar till droger. Han är på Östermalm. Vid vägen så står en bil. I bilen sitter en äldre dam som verkar omtöcknad. Stefan närmar sig bilen och frågar kvinnan om hon behöver hjälp. Hon önskar hjälp upp till sin lägenhet. I rädsla för att få skulden om något skulle inträffa ringer Stefan i stället larmcentralen. Personalen kommer och kvinnan får hjälp.

Den natten förändras något hos Stefan. Han vill inte ta droger, utan vill att denna natt ska vara ren. Gärningen, känslan som uppfyllde honom är större än behovet att ta droger.

Stefan återkommer till adressen för att se efter kvinnan och hennes bil. Han visste inte om hon klarade sig. Han såg vare sig kvinnan eller hennes bil. En dag blir Stefan kontaktad av Heidi som kvinnan heter. Hon berättar att han räddade hennes liv. De möts. Han vill inte ta emot belöningen hon vill ge. Utan värdet av att ha räddat ett liv var större för honom. Stefan förstod att han inte kunde få det värdet om han fortsatte i samma spår.

Vägen från drogerna är inte enkel. Till slut får han uppnå sin dröm att bli advokat. Han insåg att han måste göra den inre resan först innan hans yttre väg kunde ta en ny riktning.

Mötet mellan Stefan och Heidi visar på hur Guds rike bryter fram redan här och nu. Nåden som de båda fick ta emot. Heidi som behövde hjälp, Stefan som också behövde hjälp men här fick vara hjälparen. Hans erfarenhet av det blev så stark att den också bidrog till att han ville lägga av med sitt missbruk.

Mötet satte igång ett skede som fick nya vägar att öppnas för både Heidi och Stefan.

Gud kan göra mörker till ljus då vi öppnar den dörren på glänt, Guds rike är inom er säger Jesus. Det finns nedlagt hos var och en av oss. Liksom vi är en del av Guds avbild. Gud önskar att vi ska ta tillvara på detta och sprida Gudsriket just där vi är. När vi gör det så uppstår det en rörelse. Som vi inte alltid vet hur den slutar.

Våra församlingar, Centrumkyrkan och Farsta församling får vara del av detta. I våra möten med varandra, inom kyrkans väggar och utanför så får vi vara ambassadörer för Guds rike.

Guds rike breder ut sig i vardagliga möten. Det finns redan bland oss men kommer nå sin fullhet när Gud blir allt i alla.

Vi får ta med oss de goda berättelserna och låta dem ge oss livskraft så att vi får nytt mod att sprida Guds kärlek vidare.

Vi ber: Tack för att vi får ana ditt rike redan nu Gud. Vi ber att vi i tiden för domsöndagen kan lägga fram det vi bär på inför dig, vid dina fötter. Vi ber att hela skapelsen, allt som lever, får del av din nåd och kärlek Gud. I Jesu Kristi namn.
Amen

Förlåtelse utan gräns, 2023-11-12 (Anders Johnson)

Matt 6:9-15

Den 11 februari 1990 gick Nelson Mandela, efter 27 år i fängelse ut i frihet. En plågad, slagen och vad makten trodde, en knäckt man. Han konstaterade: ”Mina tiotusen dagar i fängelse är över.” Hans hjärta var så klart fyllt av hat och längtan efter hämnd men istället, samma dag som han frigavs, höll han ett tal där han ville skapa fred och försoning med den vita minoriteten.
Det är inte så många som skulle klarat av att förlåta det som Nelson Mandela varit med om men han visste att det var enda vägen om inte Sydafrika skulle förtäras av inre stridigheter.

Idag ser vi krigen i Ukraina och det mellan organisationen Hamas och staten Israel. Fruktansvärda lidanden och övervåld som drabbar många helt oskyldiga. Någon gång kommer också de krigen att ta slut, men skall det bli en långvarig fred måste bägge parter först kunna försonas med vad som skett och till viss mån även förstå hur den andre tänkt. I Sydafrika fick förövaren erkänna vad de hade gjort inför de överlevande. Så klart var det svårt att på riktigt förlåta men när de såg hur förövaren uppriktigt ångrade vad han/hon hade gjort, var det lättare att gå vidare och hitta någon form av varaktig relation där ömsesidigt förtroende sakta kunde börja byggas.

Rätt så lätt för oss att sitta här och säga, att stater långt borta skall börja förlåta varandra för ohyggligheter som vi knappt kan tänka oss. Och det är faktiskt inte bara så att det är stater som skall förlåta. Det är en massa människor som också skall förlåta varandra.

I Matt 18 frågar Petrus: ”Hur många gånger skall min broder kunna göra orätt mot mig och ändå få förlåtelse av mig? Så mycket som sju gånger? Jesus svarade: Jag säger dig: inte sju gånger utan sjuttiosju gånger.”

För några år sedan blev jag rätt ordentligt misshandlad av två personer som jag åtminstone uppfattade som mina vänner. Inte fysiskt men verbalt. Jag minns att jag inte kunde sova, inte tänka på något vettigt. Allt bara snurrade runt det som hänt. Jag försökte bearbeta genom att prata med riktiga vänner, skriva en massa, röra på mig. Att gå hit till kyrkan och leda en gudstjänst minns jag var fantastiskt för då var jag tvungen att fokusera på något helt annat.
Och ni vet hur det är. Tiden läker och det gällde även mig. Ett stort ärr finns här inne och det kommer jag alltid att bära med mig. Har jag förlåtit mina så kallade vänner? Vet inte. Tror snarare att de blivit rätt likgiltiga för mig och jag är inte ens säker på att de förstod hur illa de gjorde mig.

Enligt all forskning är det inte bra att inte kunna förlåta. Risken för hjärtattack ökar, dina kolesterolvärden blir sämre, blodtrycket går upp, du får svårt att sova. Så klart blir du deprimerad och i värsta fall börjar du självmedicinera med alkohol eller andra droger.

Så för att hålla sig frisk och leva länge, hur skall man göra när man känner sig sårad? Tja inte som jag i alla fall och bara låta tiden verka, men vänta ett par dar så att man hinner bearbeta situationen är inte fel. Försök att förstå vad som hände och framför allt varför. Pröva också att sätta dig in i den andres perspektiv. Han eller hon var ju långt ifrån perfekt men det är ju i sanningens namn ingen. Så när du känner att du kan, bestäm dig för att nu är det dags att förlåta. Jag vet, lättare sagt än gjort men…
Och till slut, om du kan och är redo, konfrontera personen och berätta att du förlåtit honom eller henne. Det kan nog kanske bli några tårar men ditt ärr kommer nästan att vara helt borta då.

Men om det är jag som sårat någon, för det kan ju tyvärr hända och förhoppningsvis inser jag det eller någon annan ger mig en vink om att jag farit för hårt fram. Jag brukar tänka och försöka göra så här:
Oftast är det inte bara den andres fel eller bara mitt fel. Om vi blivit osams, ta det nästa dag så att det lugnat ner sig. Sedan sover jag dåligt på natten…
Nästa dag tar jag det jobbiga samtalet, öga mot öga. Ber om förlåtelse för det jag gjort och sagt samtidigt som jag lyssnar på den andre.
Det är ju så att genom att be om förlåtelse och ångra det man sagt eller gjort, samlar man på sig ytterligare en erfarenhet och växer lite som människa.
Hur tänker och gör du?

Dagens text är ju från Matteus-evangeliet och kommer någonstans mitt i bergspredikan, där Jesus berättar hur vi skall leva som kristna. Strax innan själva bönen säger Jesus att på samma sätt som vi skall ge våra gåvor så att det inte syns och blir skrytsamt skall vi också be i vår kammare.

Temat för den här söndagen är ju ”Förlåtelse utan gräns” och eftersom vi kan vår bön tänker jag att vi skall fundera på delar av texten,
”förlåt oss våra skulder, liksom vi har förlåtit dem som står i skuld till oss.”
och det som står utanför själva bönen men som är med i dagens text,
”Ty om ni förlåter människorna deras överträdelser skall er himmelske fader också förlåta er. Men om ni inte förlåter människorna skall inte heller er fader förlåta er era överträdelser.”

Det verkar ju enkelt. Jag skall förlåta dem som har gjort mej illa så skall Gud förlåta mig för allt dumt jag ställt till med. Vet ni vad. Jag tror faktiskt att många icke-kristna tror att det är så enkelt för oss, men nej. Vi vet att skall vi få förlåtelsen som betyder något krävs det att vi ångrar oss och försöker låta bli nästa gång.
Och funderar vi lite längre så blir det faktiskt riktigt svårt. Kan den far som blivit av med hela sin familj i ett regn av bomber i Gaza, förlåta dem som är ansvariga för dådet? Jag tror att det är ett omänskligt krav som bara ytterst få personer skulle klara av. Innebär det i så fall att pappan utan sin familj inte kan få förlåtelse av Gud för det han gjort?

Och vet ni vad, jag berättade ju nyss att jag inte riktigt förlåtit dem som gjorde mig illa. Jag har bara bestämt mig för att strunta i dem. Någonstans landar vi alltid i den räddningsplanka som Gud har skickat till oss. Johannes 3:16-18, ”Så älskade Gud världen att han gav den sin ende son, för att de som tror på honom inte skall gå under utan ha evigt liv. Ty Gud sände inte sin son till världen för att döma världen utan för att världen skulle räddas genom honom. Den som tror på honom blir inte dömd.”

Till sist och någonstans där jag började… Hur skall det någonsin kunna bli lugnt och fred i Mellanöstern? Jag har inte svaret men jag är väldigt säker på att det kommer att krävas ledare med vilja att se saker från den andra sidan, kreativitet att finna nya lösningar, mod att börja försoningsprocessen och styrka att någonstans kunna förlåta.

Amen

Ett är nödvändigt, 2023-09-17 (Jonas Thorängen)

Lukasevangeliet 10:38–42
Medan de var på väg gick han in i en by, och en kvinna som hette Marta bjöd honom hem till sig. Hon hade en syster vid namn Maria, som satte sig vid Herrens fötter och lyssnade till hans ord. Men Marta tänkte på allt hon hade att ordna med. Hon kom och ställde sig framför Jesus och sade: ”Herre, bryr du dig inte om att min syster låter mig ensam ordna med allt? Säg åt henne att hjälpa till.” Herren svarade henne: ”Marta, Marta, du gör dig bekymmer och oroar dig för så mycket, fast bara en sak behövs. Maria har valt det som är bäst och det skall inte tas ifrån henne.”

Marta och Maria, två systrar som vi möter i de bibliska berättelserna, erbjuder oss en inblick i olika dimensioner av tro och tjänst. Jesus själv lär oss något oerhört viktigt genom deras berättelse.

Marta representerar det praktiska, det som vi alla känner igen oss i. Hon var upptagen med att tjäna, förbereda måltider och se till att allt var i ordning. Marta representerar vårt vardagliga ansvar, våra uppgifter och vårt arbete. Det är nödvändigt att ha människor som Marta i världen – människor som tar hand om de grundläggande behoven och som handlar med kärlek och omsorg.

Men sedan har vi Maria, som valde att sätta sig vid Jesu fötter och lyssna till hans undervisning. Hon representerar den andliga dimensionen av våra liv, tid med Gud, bön, och att fördjupa vår tro. Jesus sa att Maria hade valt “det som är bäst” och det utmanar oss att inte förlora fokus på det som är överlägset viktigt.

Det utmanande budskapet som Jesus ger oss är när han säger: “Ett är nödvändigt.” Han syftar på att andligt liv, vår relation med Gud, är oöverträffligt viktigt. Det betyder inte att vi inte ska göra våra vardagliga uppgifter som Marta, men att vi måste prioritera den andliga fördjupningen, precis som Maria gjorde.

Så låt oss vara som Marta i vår tjänst och omsorg för andra, men låt oss också vara som Maria i vår strävan efter att fördjupa vår tro och relation med Gud. Ett är nödvändigt, och det är att hålla våra ögon och hjärtan riktade mot vår Frälsare. Amen.

Tack för predikan så långt, säger vi till Chat GPT.
Det är alltså en AI, en artificiell intelligens som har skrivit det jag hittills har sagt.
Några vänner föreslog att jag inför predikan skulle ta hjälp av Chat GPT för att skriva predikan och vi skrev in ”en kort predikan om Marta och Maria och Jesus-uppmaningen att ett är nödvändigt”, och ett par sekunder senare så var predikan klar.

Ja, det var väl ändå ganska bra, eller hur?
Men jag är ändå inte helt nöjd, så jag fortsätter. Om jag får?

Ämnet, formuleringen, ”Ett är nödvändigt” kommer från att evangelieboken relaterar till den äldre svenska översättningen av Bibeln där det står: ”Marta, Marta, du gör dig bekymmer och oro för mångahanda,men allenast ett är nödvändigt.”.
I den översättning vi läst idag så står det fast bara en sak behövs.

När Bengt och jag skrev mail till varandra inför den här gudstjänsten, och Bengt frågade mig om inriktningen på predikan så att han kunde välja passande sånger så frågade han om min predikan skulle handla mer om ”tjänst” eller vara mer ”meditativ”?
Spontant tänkte jag svara: Ja!
Men det skulle ju inte ha varit särskilt hjälpsamt att svara ”ja!” och inget mer. Chat GPT säger ändå ungefär just det – vi ska vara som Marta i vår tjänst men också som Maria i vår strävan att fördjupa vår tro och relation med Gud och med tillägget och uppmaningen – ett är nödvändigt.
Ja! Både och.
Men det verkar ju enklare sagt än gjort.

Jag undrar också, är det sant att bara en sak behövs?
Hur tänker vi här i Centrumkyrkan? Fokuserar vi endast på en sak? Är det bara ”ett som är nödvändigt” eller ”bara en sak som behövs”?

Jag tänker att det är många saker som vi som församlingsgemenskap behöver. Vi vill ha en kyrkolokal som vi vill ska användas av många och vi vill att den ska fungera bra, då behöver den underhållas och lagas ibland. Vi vill ha ljud och ljus som fungerar och samma sak med orgel och flygel som behöver vårdas och stämmas. Vi vill ha ett kök som är funktionellt så vi kan fika tillsammans efter gudstjänster och kunna hyra ut till föreningar som behöver möteslokal och ibland vill vi själva ha en fest i våra lokaler – allt detta kräver mångas vilja, händer och kloka tankar för att pengarna ska räcka och vi ska ha det bra här i vår kyrka. Det är inte bara en sak som behövs.

På samma sätt är det ju med oss var och en. Var och en av oss har ju behov som är en förutsättning för att vi överhuvudtaget ska kunna leva.
Psykologen Abraham Maslow tog fram en modell, på 1940-talet, som beskrev människans grundbehov. Den här modellen har sedan både kritiserats och vidareutvecklats. Men den beskriver ändå att vi var och en i grunden behöver vissa grundläggande saker så som mat, vatten och luft. På en annan nivå i Maslows behovstrappa – som den kallas – så behöver vi trygghet och säkerhet så som en trygg och bra plats att bo på. Och vi behöver förstås vänskap och kärlek, vi behöver gemenskap och i den här gemenskapen behöver vi också känna oss trygga så vi upplever att vi kan uttrycka oss och få en självkänsla.

Kan vi då säga att bara en sak behövs?

Är det så att vi i vårt samhälle och vår gemenskap här i Centrumkyrkan är så privilegierade så att vi inte ens tänker på alla dessa grundbehov och därför modigt kan läsa och ta till oss de ord Jesus säger till Maria – att bara en sak behövs och att vi då som Maria kan sätta oss ner vid Jesus fötter? Och om det är så, då gjorde väl Marta fel och Maria gjorde rätt, eller hur?

Jag undrar vad det var Maria väntade sig höra från Jesus.
Eller förväntade hon sig att han skulle göra något särskilt.
Och jag undrar vad det var Jesus faktiskt berättade.

Det verkar vara en ganska familjär relation mellan Jesus, Marta och Maria. Det var ju inte vanligt att män och kvinnor otvunget umgicks och samtalade med varandra men här är det Marta som bjuder in, Maria som sätter sig ner intill Jesus för att lyssna på när han berättar och undervisar, kanske är det det han gör? Kvinnor förväntades inte studera vid en mästares fötter. Kvinnor var inte ens värda att lyssna till som vittnen. Men här kommer till och med Marta – en kvinna – och ställer sig framför Jesus och säger åt honom. Hon säger åt Jesus att ta hennes parti i denna syskonrivalitet. Maria måste ju fatta att hon ska hjälpa till.
Men, ”Marta, Marta, du gör dig bekymmer och oroar dig för så mycket, fast bara en sak behövs. Maria har valt det som är bäst och det skall inte tas ifrån henne.”

Marta och Maria verkar ändå ha allt det där som Maslows behovstrappa säger att vi som individer behöver – de har mat som de bjuder på. De har trygghet och säkerhet så som en trygg och bra plats att bo på. Och de har vänskap och kärlek. Vi behöver gemenskap och i den här gemenskapen behöver vi också känna oss trygga så vi upplever att vi kan uttrycka oss och få en självkänsla. Det är i den tryggheten som också olika tankar och synsätt och viljor kan få uttryckas och en konflikt kan hanteras. I vänskap och med kärlek.

Men vad var det Jesus berättade? Vad sa han, som gjorde att Maria valde att sätta sig ner hos Jesus och ignorera alla de praktiska saker som skulle göras och som hon då överlät på Marta?

I den text vi har läst så sägs inget om vad Jesus faktiskt sa vid just detta tillfälle och Marta och Maria omnämns bara två gånger till i bibeln och då i Johannes evangelium.

Men precis före den berättelse vi har läst idag så finns berättelsen som vi kallar den barmhärtige samariern och direkt efter vår text idag så frågar en av lärjungarna Jesus; ”Herre, lär oss att be, liksom Johannes lärde sina lärjungar.” Och då lär Jesus ut den bön som vi och kyrkor över hela världen ber: Fader, låt ditt namn bli helgat. Låt ditt rike komma. Ge oss var dag vårt bröd för dagen som kommer. Och förlåt oss våra synder, ty också vi förlåter var och en som står i skuld till oss. Och utsätt oss inte för prövning.”

Berättelsen om den barmhärtige samariern börjar ju med att det är en laglärd som vill sätta Jesus på prov och frågar då vad han ska göra för att vinna evigt liv och Jesus svarar med motfrågan, ”Vad står det i lagen?” Svaret är: ”Du skall älska Herren, din Gud, av hela ditt hjärta och med hela din själ och med hela din kraft och med hela ditt förstånd, och din nästa som dig själv… Det är rätt. Gör det så får du leva” svarar Jesus. Den laglärde kunde ha nöjt sig med svaret men han ville ju sätta Jesus på prov och fortsatte ställa frågor och då svarar Jesus, som så ofta, med en berättelse, berättelsen som vi lärt oss kallas den barmhärtige samariern. Det är ju en av storberättelserna som är värd att läsas och reflektera över många gånger, men det gör vi inte just idag.

Kyrkan och kristna finns idag över hela jorden och ännu har ju ingen helt och tydligt kunnat sammanfatta vad Jesus lärde men jag vågar mig på ett försök.

Älska din nästa så som dig själv. Kärleksbudet är det första och det största säger Jesus.
Var som ett barn, var närvarande just nu. Alltid nu.

Och detta får vi öva och pröva i livet varje dag.

Love is all you need – Kärlek är allt du behöver. En av Beatles mest kända sånger hörde vi melodin till i preludiet vid gudstjänstens början. Love is all you need – Kärlek är allt du behöver. Jag tror att Jesus och Beatles är helt överens. Och att älska din nästa som dig själv betyder ju att en förutsättning för att älska min nästa är att vara så trygg i mig själv så att jag älskar mig själv. Då kan jag också älska min nästa som jag möter. Att älska sin nästa är också att älska Gud – denna kärlek är hel och odelbar. ”Gud är kärlek” och ”om vi älskar varandra är Gud alltid i oss, och hans kärlek har nått sin fullhet i oss.” (1 Joh 4:8-12)

Vid några tillfällen tar Jesus barn som exempel i hur vi bör vara och Jesus tar också barn i famnen. Flera gånger bryter Jesus med de rådande konventionerna och samtalar med kvinnor. Det är tillfällen då männen i hans närhet förskräcks över det olämpliga i att en kvinna rör vid Jesus, kvinnor som smörjer Jesus fötter eller har välluktande olja i hans hår. Maria sätter sig vid Jesus fötter och jag tänker mig att hon är förundrad och uppslukad av hur Jesus är som person och hon vill vara nära för samtal och höra honom. Här och nu.
Barn är här och nu. Små barn uttrycker sina behov och sin vilja på ett omedelbart sätt och de kan uppslukas av ett ögonblick. Så tycks Maria vara också vid detta tillfälle. När Jesus säger åt Marta att hon oroar sig (för) så mycket, fast bara en sak behövs så är det möjligen inte att hon gör fel saker men en uppmaning och utmaning till henne att vara närvarande i nuet också i det som behöver göras, att vara mer som ett barn. Maria har valt det som är bäst och det skall inte tas ifrån henne. Men Marta har också fått den möjligheten. Att vara närvarande.

Att älska sig själv, att älska sin nästa och att alltid vara närvarande i nuet upplever säkert många av oss som att det är lättare sagt än gjort. Men vi får öva oss och pröva oss fram.

Jag lyssnade till biskop Anders Arborelius, Stockholms katolska biskop, för ganska många år sen nu när han undervisade om bön och uppmaningen om att ”be ständigt” (Fil 5:17), som ju verkar vara en omöjlig prövning av att vara närvarande i nuet. Han sa ungefär så här:
”Vi har ett nu, ett Du och två öppna händer. Du – Gud är alltid med oss och vi får öva oss i att vara här och nu. Tänk dig att du sitter i tunnelbanan på väg till något och det blir stopp i trafiken. Istället för att börja bli irriterad över detta som du inget kan göra något åt så tänk på att vi var och en har ett nu, ett Du och två öppna händer. Tänk om Stockholms alla kristna skulle tänka och göra så, tänk då så många böner som skulle komma upp ur underjorden.”
Tack biskop Anders för de orden.

Att vara är att göra. Att öva att vara närvarande i allt vi gör.
Love is all you need. Love is all we need. Kärlek är allt vi behöver.

Låt oss öva och pröva det.
Amen

Att inte döma, 2023-07-02 (Anders Johnson)

Luk 6:36-42

Jag har aldrig riktigt förstått hur man kan få in en stor stock i sitt öga, men kanske är det här bjälken som vi lever med just nu.

I Stockholm har det så här långt under 2023 varit 25 skjutningar och 12 har avlidit.

Lördagen den 10 juni, bara några 10-tals meter från kyrkan, sköts två människor ihjäl med ett automatvapen som bara får användas av militärer i krig. Hur kan det ha gått så fel? Vem eller vilka var ansvariga för att vi tagit emot så många människor utan att ta hand om dem på ett bra sätt? Vem eller vilka har tillåtit att det skapats områden i Sverige där inte längre svenska lagar råder? Vem eller vilka har tillåtit att skola och övriga sociala myndigheter inte har haft resurser och kompetens att ta hand om ungdomar på glid? Vem eller vilka har låtit de kriminella gängen växa och sett mellan fingrarna på hur deras tentakler växer. Vem underlåter sig att göra? VEM?

I trosbekännelsen läser vi ”… sittande på allsmäktig Gud Faders högra sida, därifrån igenkommande till att döma levande och döda.”

Alltså är det inte upp till oss att döma men samtidigt får vi inte vara rädda för att säga till när vi ser att någonting är riktigt fel. Vi måste agera.

För några helger sedan var jag i Kista och fotograferade Kista Sport Club. Jag träffade en massa härliga ungdomar och ledare och vi tog porträtt och lagbilder. En tjej i 20-årsåldern träffade jag rätt många gånger. Hon hade spelat handboll och kom från en rysktalande familj. Nu lägger hon all sin lediga tid på att ge barn från Ukraina en vettig fritid. För dem är ryska vad engelska är för oss, så hon kunde kommunicera med dem. Idrottssverige är fullt av dessa fantastiska ledare som jobbar och sliter med den uppväxande generationen. Inte för att skapa en ny Zlatan men för att ge barn och ungdomar en meningsfull fritid och ett alternativ till gängens brutalitet.

Här i kyrkan har vi en fantastisk scoutkår med entusiastiska ledare som varje torsdagskväll är med barn och ungdomar och låter dem upptäcka gemenskap och spänning. På somrarna tar de en vecka av sin semester och åker på läger. År efter år.

Hela Människan i Stockholm jobbar ju med utsatta personer och runt Anette Kyhlström finns det en mängd frivilliga som ställer upp och hjälper till.

När skotten föll här i Farsta och många människor behövde hjälp och stöd, då kom Kim och blev en representant för kyrkan här i Farsta. Det stödet han gav var ovärderligt för många av dem han mötte första dygnet. Och Centrumkyrkan i Farsta skulle inte finnas om inte vi medlemmar drar vårt strå till stacken och hjälper till där vi kan.

Dagens tema är att inte döma, och det är sannerligen lättare sagt än gjort, men att döma är inte detsamma som att analysera och försöka förstå vad som gått fel och hur man kan göra saker bättre.

I mitt jobb behöver jag hjälp av en massa andra personer för att vi skall komma framåt. Jag kan tjata, gnata och ligga på men jag vet att det som betyder något är vad jag själv gör. Om jag levererar mina saker i tid kommer andra att göra det också. Börjar jag slarva ser andra att det är ok och hela projektet hamnar på glid.

Dagens text tycker jag är rätt tydlig.
Döm inte, så skall ni inte bli dömda.
Förklara ingen skyldig, så skall ni inte dömas.
Ge, så skall ni få.

Så oss alla vill jag uppmana att sträva på med det goda, att hitta vår plats och göra det vi kan och orkar. På så sätt blir vi förebilder för fler och det smittar av sig.

Det goda tar överhanden, vi får ett bättre samhälle och till råga på allt så är jag också säker på att vi får mer skratt och mindre gråt i våra liv.

Amen