Författare: CK

Den kämpande tron, 2020-06-14 (Dawei Zhang)

Mark 14: 3-9

Tron är grunden för det vi hoppas på. Den ger oss visshet om det vi inte kan se. Tron är viktig för alla kristna. Paulus har sagt ’Men nu består tro, hopp och kärlek’. Tron är grunden för hopp, och tron plus hopp bidrar till kärlek. Kärleken är störst av dessa tre medan tron är grunden för dessa tre. Så vad är tron? Jag tycker att det finns tre aspekter så att vi kan reflektera över betydelsen av tron.

Första aspekten; tro betyder att vi lever ett inre liv med Gud. Jesus har sagt att han är den sanna vinstocken, och vi är grenar som växer upp ur honom. Vi ska bli kvar i honom så att han ska bli kvar i oss. Tron är den första motivationen som gör att vi får nära kontakt med Jesus. Tron driver oss att komma till Jesus och försöka stanna i honom. När vi har tro på Jesus så kommer vi att känna glädje att förbli i honom. Steg för steg kan vi bära frukt och äntligen kan vi smaka Guds godhet. Det är det inre livet. När vi blir kvar i Jesus då ska han ge oss andlig näring för vår ande, liksom ett träd som är planterat nära vatten. Det bär sin frukt i rätt tid. Aldrig vissnar bladen och allt vad som händer går väl eftersom det är nära vatten. Precis så vill Jesus fortsätta att förse oss med andliga gåvor så länge som vi blir kvar i honom genom tron.

Så hur kan vi förbättra det inre livet med Gud? Det rätta sättet att utveckla vårt inre liv är att lovsjunga Gud med Bibelns ord. Ty Jesus har sagt ’Om ni blir kvar i mig och mina ord blir kvar i er.’ När vi lovsjunger Jesus vår Herre med psalmer, hymner och andlig sång, som är olika kategorier av Bibelns ord, kommer vår tro att utökas och vårt inre liv att växa upp. Det är ett löfte som Jesus har gett. Det betyder att om vi gör det av hela vårt hjärta och vår tro, kommer vårt inre liv bli rikt och mogna så småningom, eftersom det är Jesu löfte. Ju mer vi lovsjunger Herren, desto flera gåvor ska vi få från honom. Lovsjung Herren, tro på Herren, ty hos Herren finns nåd och makten att befria. Han ska befria vårt inre liv från all förtvivlan.

Den andra manifestationen av tro är att vänta på Herrens tid. Moses föräldrar väntade på Guds frälsning i tre månader, på att Gud skulle förbereda Faraos dotter att bada i floden Nilen. Om de hade satt ut Mose en dag tidigare, kunde Moses och Israels folks öde varit annorlunda. Inte många av oss idag ber och väntar på Gud i tre månader bara för en sak. I de flesta fall avslutar vi vår väntetid mycket tidigare än vi borde. Men väntetiden i tro bör vara helt uppfylld av fullkomlighet om vi längtar efter ett härligt resultat. Väntetiden gör vår uthållighet bättre. Så uthålligheten måste visa sig i fullkomliga gärningar, så att vi blir fullkomliga och hela, utan någon brist. Annars är tron bara barnslig och omogen.

Att vänta på Gud är att omvända våra hjärtan tillbaka till Gud. Innan man har tro på Gud finns det en slöja över hjärtat så att man varken kan känna Gud eller rikta sitt liv till honom. Så vad ska vi göra? Vi ska omvända oss till Gud. I 2 Kor 3:16 det står ’Men för den som vänder sig till Herren tas slöjan bort.’ När vi vänder oss till Herren ska vi se bättre och tydligare så att vår tro utformas och byggs upp och slöjan försvinner så småningom. Då kan vi förstå vad som är Herrens tid. I Psalm 130 det står ’Ur djupen ropar jag till dig, Herre. Herre, hör mitt rop, lyssna när jag bönfaller dig.’ Det är självklart en period av väntetid. Under en sådan period kan ens tro växa till i nåd och kunskap om Jesus. Så väntetid är det nödvändiga steget till mogen tro för oss.

Den tredje punkten är att tron är den kämpande tron. När vi förankrar vårt inre liv i Jesus har vi börjat vår tros väg och väntetiden gör att vår tro övas och utvecklas, liksom för den kvinna som hade en flaska dyrbar äkta balsam. Kvinnan hällde ut balsam över Jesu huvud eftersom hon trodde att Jesus skulle dö och även uppstå igen. Hennes tro är den kämpande tron eftersom hon måste möta motstånd från andra lärjungar. De tyckte att balsamflaskan borde säljas och pengarna doneras till de fattiga. Annars skulle det vara ett slöseri även för Jesus. Men tvärtom, kvinnan tyckte att Jesus alltid kommer i första hand och alltid bör få det bästa. Detta är den kämpande tron eftersom den utmanas av andra åsikter, som är också riktiga. Det är en liten paradox. Jesus säger att ni kan göra gott mot de fattiga när ni vill, medan han också säger att kvinnan har gjort en god gärning mot honom. Jesus är en mästare i tolkning av lagen. Nu citerar han lagen i 5 Mos (Deuteroronomium) 15, ’Det kommer aldrig att saknas fattiga i landet.’ Det är självklart att Jesus har omsorg om de fattiga, men nu prisar han kvinnans gärning. Utmaningen är hur vi ska välja när vi träffar på samma fall. Hur ska vi fördela det vi äger mellan oss själva och Gud? Hur lång tid ger vi oss att läsa Guds ord? Hur mycket tid avsätter vi för bön inför Herren. Det är kampen.

Den kämpande tron behöver den Helige Ande. Men hur mycket tillåter vi den Helige Ande att fylla oss? I boken av Jesaja står det att Herren Guds ande fyller mig så jag kan frambära glädjebud till de betryckta och ge dem bot. Denna skrift användes också i den första predikan när Jesus började undervisa folket i synagogan. Tjänsten behöver vägledning och påfyllning från den Helige Ande, även för Jesus själv. Har vi låtit den Helige Ande fylla oss tillräckligt så att vi segrar när vi tjänar Jesus, liksom kvinnan? Den Helige Ande hjälper den kämpande tron. Med denna tro ska vi börja göra en god gärning för Jesus oavsett vilken miljö vi befinner oss i. Annars gör vi ytliga gärningar bara för att trösta vårt samvete. Men Jesus kräver den kämpande tron så att han kan komma ihåg oss såväl som han kom ihåg kvinnan som hällde ut balsam över honom.

Den kämpande tron innebär också att vi måste överge något som kanske var viktigt och bekvämt för oss, vid den aktuella tiden. I tro ville Mose hellre fara illa tillsammans med Guds folk än ha en kortvarig glädje i Egyptens slott. Han jämförde Egyptens skatter med den smälek som Kristus fick utstå, och han bestämde sig för att välja smäleken. Det är också en paradox. Varför föredrar Mose den smäleken istället för Egyptens skatter? Eftersom Mose såg dessa genom sin kämpande tro. För stunden tycks väl varje tuktan vara mera till sorg än till glädje, men genom den kämpande tron gjorde Mose ett rätt val. Egyptens väg ledde till intet, men Herren är trofast och är med den som tror på honom och hoppas på hans nåd. Till slut ger han dem huvudprydnad istället för aska, glädjens olja istället för sorgdräkt, lovsång istället för modlöshet.

Med den kämpande tron kan vi också göra ett rätt val. Amen!

Gud – Fader, Son och Ande, 2020-06-07 (Karin Wiborn)

Joh 11:18-27

Tidigare hörde vi den gamla testamentliga texten från 1 Mos 18 om Abraham som satt i tältöppningen den hetaste tiden på dagen när tre främlingar kom på besök.

En av världens mest kända ikoner har hämtat inspiration från den berättelsen. Den fick jag som gåva när jag avslutade min tjänst här i Centrumkyrkan 2000, och idag har jag tagit med den. Den kallas ofta för den Heliga treenigheten eller den gammaltestamentliga treenigheten, och är enormt symbolrik. Originalet är målat i början av 1400-talet av den ryska ikonmålaren, en av världens största, Andre Rublev.

En ikon är resultat av kristen meditation och vill hjälpa oss att fördjupa vår tro och växa in i den. Den är en tolkning av bibelns texter.

Rublev utgick ifrån texten i 1 Mos 18 då Herren visade sig för Abraham i Mamres lund som tre män och knyter därmed samman gamla testamentets berättelse med nya testamentet. Vi ser Gud fader, son och den Heliga Ande. En försmak av den Gud vi skulle möta i evangelierna genom Jesus. Det är en bild av Guds natur – som en enhet bestående av tre aspekter som samspelar med varandra.

Det är också en berättelse om gästfrihet. Bordet är dukat, ett fyrkantigt bord, kanske för att symbolisera jordens fyra hörn. I mitten är kalken som välsignas av Kristus. I texten berättas hur Abraham säger till Sara att ta det bästa mjölet och baka bröd, och hur han själv springer bort till boskapen efter kalv, tjockmjöl och sötmjölk att bjuda på.

Bakom de tre figurerna skymtar tre änglar som sitter i en cirkel för att symbolisera evigheten och den perfekta enheten. De sitter runt bordet och omsluter så hela jorden och alla folk.

Jag skulle kunna fortsätta med alternativa tolkningar och problematisera, men jag nöjer mig så här. Det är en bild på den heliga treenigheten som talar om gemenskap och om gästfrihet för hela världen. Därför blir det också en ekumenisk bild i dess djupaste betydelse. Hela den bebodda världen, hela Guds hushåll.

Det grekiska ordet oikos betyder hus eller hushåll. Förutom oikomene – som strikt betyder mitt hushåll eller jag bebor, har vi ekonomi – husets lagar eller förvaltare och ekologi – husets logik.

Idag, på treenighetens söndag, efter en vår vi aldrig förväntade oss eller trodde oss uppleva, vill jag påminna oss om vårt världsvida ansvar och samtidigt varje människas enskilda kallelse, varken mer eller mindre, och vi får se om det låter sig göras.

Vi har just nu ett gemensamt raster som stavas corona. Vi har också – under lång tid haft ett gemensamt uppdrag att rädda vår jordglob. Rastret klimatkris. Den senare har inte bara uppstått ur intet, vi har levt över våra resurser, vi, och då menar jag inte dig och mig personligen och specifikt, utan vi som mänsklighet, har inte tagit ekonomiskt och ekologiskt ansvar för hela den bebodda världen, för hela Guds hushåll. Vi har sett den ekonomiska obalansen, men inte förmått göra något åt den. Likaså med den ekologiska obalansen. Så kom pandemin.

Jag tror inte på en Gud som sänder sjukdomar, nöd och bestraffningar. Efter Noa och syndafloden visar sig regnbågen i skyn nu och då som ett löftestecken från Gud att inte utplåna sitt folk.

Likväl kom pandemin och satte stora delar av vår värld, av oss i karantän. På gott och på ont. Ja, jag tror det finns ett både och i den tid vi lever i. Det är hemskt med höga dödssiffror, tro inte att jag säger något annat, men vi är på väg mot en än större katastrof om vi inte vänder om – vilket pandemin i viss mån tvingat oss till. Vi får inte en massa saker som vi vanligtvis gör, och som bidrar till klimatets ohälsa. Det är ett både och som kan hjälpa oss till reflektion och  sinnesändring.

Jag jobbar hemifrån. Jag tycker inte om att jobba hemifrån, jag vill gå till jobbet. Likväl har jag fått tid till förfogande att odla och promenera. Jag har sett våren slå ut, skäggdoppingarna lägga ägg och ruva och jag har tvingats göra en omställning jag inte har velat men som jag ändå tror är bra för mig. Fast jag inte tycker om den. Jag tvingas in till nya djup i mig själv och jag märker hur jag omvärderar saker i mitt liv. Det är liksom både – och.

Faktiskt tror jag att vi just nu befinner oss i möjlighetens tid. Möjligheten till en ny era i vårt hushåll. I Guds hushåll. Jag tror på ett andligt uppvaknande, en ekonomisk och ekologisk medvetenhet i krisens fotspår. Och må vi inte glömma bort att den världsvida nöd vi upplever nu är sann – också på andra områden. Klimatkrisen är ett faktum. Så också situationen för de 70 miljoner män, kvinnor och barn på flykt som allt oftare kommer till länder som redan innan pandemin stängt sina gränser.

Därför är den heliga treenighetens ikon viktig för mig. Den talar om gästfrihet i hela den bebodda världen. Den beskriver hur Gud i sig själv är gemenskap. En treenighet. Och in i den gemenskapen bjuds du och jag.

Mänsklighetens världsvida ansvar är ekonomi och ekologi i balans och jämvikt för hela Guds hushåll, för hela den bebodda världen. Och jag vet innerligt väl att det är svårt som enskild människa att veta vad jag kan göra. Ändå måste vi påminna oss om det stora, gemensamma ansvaret, för hur det än är så är vi en del av mänskligheten. Det finns de som har större möjlighet än jag att vända utvecklingen, men jag måste ändå höra till den del av den världsvida gemenskapen som mikroskopiskt bidrar. Och därför påminnas om hur viktigt ekonomisk och ekologisk  balans är. Det vet vi i vårt lilla hushåll och i varje förening och församling.

Så vad är din och min kallelse i det hela? Förutom att sopsortera, äta bra, hjälpa till med reflektioner över livets mål och mening, bidra ekonomiskt till goda ting och ta vårt demokratiska ansvar på allvar?

Egentligen är det bara du själv som kan hitta din specifika och unika kallelse till att vara den du är. Det vi har gemensamt är kallelsen att leva i kärlek. Vi är födda av kärlek, skapade till Guds avbild och därmed ifrån början en del av gemenskap. Du är kallad till gemenskap. I bibeln läser vi i det dubbla kärleksbudet – som egentligen är det trippla kärleksbudet att du ska ”älska Herren din Gud av hela ditt hjärta, och med hela din själ och med hela din kraft och med hela ditt förstånd och din nästa som dig själv”  (Luk 10:27)

Hela hjärtat, hela själen, hela din kraft och hela ditt förstånd – ordet ”hela” på svenska är ett bra ord eftersom det kan betyda både odelat och att göra frisk. Du ska älska allt du bara orkar med hela dig, och budet är att du ska älska Gud, din nästa och dig själv.

Gud förstår jag som den treeniga Guden, alltings skapare, befriare och upprätthållare som i sig är gemenskap.

Nästan förstår jag som din medmänniska – i vid gemenskap. Vi hör samman, vi människor.

Och dig själv förstår jag som att vi alla har ett jobb med att älska oss själva sådana vi är i all vår ofullkomlighet och bristfällighet. Det är då vår förmåga växer att också se allt det fullkomliga och vackra – även i oss själva. När vi ser det i oss själva är det lättare att se det i vår nästa.

Människor som är i kärleken förmår bättre att räta på ryggen och stå rakt med lyfta huvuden. Jag tror vi är kallade att vara så. Upprättade och älskade. Och där bor också hopp. Utan hopp är vi förlorade. Den kristna vägledningstraditionen säger att det är långt allvarligare att förlora hoppet än att synda. Den som faller kan alltid resa sig upp och ta emot förlåtelse, sju gånger sjuttio gånger säger Jesus.

Johannes Chrysostomos säger att det är misströstan, inte synden, som driver oss mot katastrofens rand.

Varje människa, också du och jag, har möjlighet att vara bärare av hopp. Det är ett oerhört bidrag i vår tid. Att bära hopp.

Och jag vill sluta i hoppet genom att avslöja slutet i de båda bibelberättelserna som legat till grund för mina reflektioner idag. Jag har inte sagt så mycket om den nytestamentliga texten, mer om Abraham, men de har funnits där i min tanke. Båda slutar innan berättelsens upplösning.

I 1 Mos 18 lämnade vi texten ungefär där ikonen visar oss. Vid måltiden där främlingarna – Herren- satt till bords och Abraham stod bredvid dem vid trädet. Sen står det:

Var är Sara, din hustru? Abraham svarade: ”Inne i tältet.” Då sade han: ”Jag kommer tillbaka till dig nästa år vid den här tiden och då skall din hustru Sara ha en son.” Detta hörde Sara, där hon stod i tältöppningen bakom honom. Nu var både Abraham och Sara mycket gamla och Sara var inte längre i fruktsam ålder. Därför log Sara för sig själv och tänkte: ”Skulle jag upptändas av lusta nu när jag är vissnad och min man är gammal”. Då sade Herren till Abraham: ”Varför log Sara och tänkte: Skulle jag föda barn, jag som är så gammal? – Finns det någonting som är omöjligt för Herren?”

Så fick sedan Sara och Abraham sin Isak.

I Betania mötte vi Marta och Jesus i ett samtal. Det som hände sen var att Jesus bad att få gå till Lasaros grav. Där bad han att de skulle ta bort stenen, först ville de inte, för han luktade nog redan. Men Jesus insisterade, de tog bort stenen, Jesus bad en bön sedan ropade han med hög röst: Lasaros, kom ut” Och den döde kom ut med armar och ben inlindade i bindlar och med ansiktet täckt av en duk. Jesus sade åt dem: ”Gör honom fri och låt honom gå” .

Två berättelser som slutar med det omöjligas möjlighet. Jag gillar Jesu ord om Lasaros som var inlindad i bindlar och täckt ansikte: Gör honom fri och låt honom gå.

Låt dig bli fri och gå i Gudsgemenskapens, treenighetens kärlek och träna dig själv att älska, inte bara Gud, inte bara din nästa, inte bara dig själv, utan den treenigheten allt du orkar och förstår.

Amen

Den heliga Anden, 2020-05-31 (Kim Bergman)

Joh 7:37–39

37På högtidens sista och största dag ställde sig Jesus och ropade: ”Är någon törstig, så kom till mig och drick. 38Den som tror på mig, ur hans inre skall flyta strömmar av levande vatten, som skriften säger.” 39Detta sade han om Anden, som de som trodde på honom skulle få. Ty ännu hade Anden inte kommit, eftersom Jesus ännu inte hade blivit förhärligad.

Är det någon som sett Jonas Glans sketch då han pratar om påskfirandet? Han spelar en konsult som föreslår olika teman för påskfirandet, och det blir lite obegripligt med kycklingar, harar, ägg och påskmust.

Påsken är ändå en viktig högtid för den kristna kyrkan, och vi har hittat former och liturgi för att fira den. Men hur är det med pingsten? Hur firar vi pingst? Vad säger vi till varandra; ”Glad pingst”, ”God pingst” eller ”May the force be with you”?

Runt jul smyckar vi våra miljöer med allt från glitter, ljus och tomtar. Påsken har sitt ris, med fjädrar, ägg, och inte minst påskliljans symbol för det uppståndna livet. Vilka symboler använder vi kring pingsten? Lågan är ju naturligtvis en. Man kanske skulle kunna tänka sig att man drog ihop en massa saker som man inte längre behövde eller ville bli av med, ogräs, trädgårdsrens, den där gamla soffan som stått längst in i garaget, och så tänder man en eld. Så får det symbolisera att det gamla försvinner och något nytt får komma. Ja, det symbolspråket är redan upptaget, men naturligtvis så har jag en idé men det återkommer jag till.

Kan det vara så att det här med Anden är lite för ogripbart? Liv och död är på något sätt hanterbart medan ett löfte om en ande är svårare att ta till sig. Men det är ett enastående löfte och erbjudande som vi får påminna oss om när vi firar pingst. Jul och påsk vet de allra flesta vad det handlar om i kyrkan. Men vad betyder pingsten, förutom att det är en röd dag? Jag tänker att utan pingsten, skulle julens och påskens händelser vara ofullbordade. Pingsten handlar om löftena som Jesus gav när han vandrade i världen, resultatet av att Jesus besegrade dödens makter. Det var inte bara tomma ord. “Jag skall be Fadern och han skall ge er en annan hjälpare, som skall vara hos er för alltid: Sanningens Ande”, säger Jesus.

Anden bär sanningen. Hon visar på Jesus och det som han gjorde. Vi erbjuds en gåva, som kan förändra våra liv. Den Helige Ande borgar för att Jesus ord och löften blir en levande verklighet för oss. Jesus seger blir vår. Han dog och uppstod. Hans offer var inte förgäves. Julens budskap blir vårt och påskens seger blir levande.

Jag har rötter i en rörelse där andedopet var superviktigt, och man hade inte blivit riktigt frälst förrän man förstått Andens värde, och blivit andedöpt. Jag har även under större delen av min tid i församlingstjänst tjänat i gemenskaper där man inte talat så mycket om andedopet.

Likheten mellan de två ytterligheterna är ändå att man aldrig har förnekat Anden. Ingen har någonsin sagt att Anden inte är viktig. Anden är en förutsättning i vår kristna kyrka. Genom Anden dras människor till Gud. Hon inspirerar och entusiasmerar oss som kyrka att möta varandra runt tro och livsfrågor. Anden bär det nya livet till oss. Hon förvandlar, omskapar och förnyar oss.

För ett år sedan så var vår församling på ett församlingsläger i Åre. På resan upp passerade vi genom de trakter som året innan hade drabbats hårt av skogsbränderna. Det var inga öde trakter. Här spirade livet. Det var förvisso en ung grönska, men många stora och gamla strukturer hade bränts bort så att underliggande frön hade börjat blomstra. Kanske en bild av sanningens Ande, eller den låga som Gud tänt i oss genom den heliga Anden.

Hur märker vi att Anden är hos oss och arbetar med oss? i Gamla Testamentet läser vi om den första kungen i Israel, Saul. Från den stund Herrens Ande kommer över honom, blev han en ny människa.

Jesus kopplar Anden till ordet. Bevara mitt ord, håll mina bud, så skall jag uppfylla dig och förvandla villkoren i ditt liv, säger Jesus. Jesus förklarar att hans Ande är sanningens Ande. Paulus utvecklar detta senare när han talar om Andens frukter, resultatet av att Anden fått verka. (Gal 5:22-23)

Den heliga Anden känns igen på att hon förvandlar en människa. Den heliga Anden reparerar och återställer. Hon hjälper oss med bitterhet och klagan. Hon ändrar livsinställning och pekar ut nya mål. När Anden kommer nära händer det alltså något. Hon ställer fram saker och ting i sanningens ljus. Det är en av orsakerna till att vi inte kan bli eller vara kristna på egen hand. Vi är beroende av Guds Ande.

En andefylld kyrka känns igen på en kärleksfull gemenskap, är Kristuscentrerad, och talar om honom och visar på Gud i allt hon gör, har Gud i centrum. “Anden skall lära er allt och påminna er om allt jag har sagt er”, säger Jesus.

“Frid lämnar jag kvar åt er, min frid ger jag er. Jag ger er inte det som världen ger. Känn ingen oro och tappa inte modet”. Anden känns igen på att hon ger lindring, tröst och frid åt ett oroligt sinne. Hon skapar frid.

Den Heliga Anden gör Guds ord levande. Bibeln får liv. Genom kyrkans gemenskap kan vi som församling få påminnas om det glada budskapet. När tiden var fullbordad sände Gud oss en hjälpare, en Frälsare som alltjämt är verksam ibland oss i sin kyrka, genom sin Ande, genom församlingens kärlek.

Vår kyrka är Andens redskap att ge oss det nya livet. Utan Anden blir kyrkan till vilken organisation som helst. Det är därför vi firar pingst. Vi påminns idag om den Heliga Andens utgjutande och hur lärjungarna blev förvandlade och fick ny entusiasm. Hur den nya rörelsen fick kraft, hur Anden blåste in och uppfyllde den första unga kyrkan.

Det är Anden som ger oss tron och kraften att kämpa och hoppas, många gånger mot alla odds och mänskligt förstånd. Guds heliga Ande verkar än idag och vill komma till oss och inspirera och tända oss på nytt.

Som avslutning vill jag återkomma till min symbol. Den är på inte ny, och fler än jag har delat den tanken.

Om jag skulle be er tänka på en ballong, så tror jag att det är flera av oss som i vårt inre skulle se en röd ballong svävande i änden på ett snöre. Det är min bild. Jag tänker att den luft som uppfyller ballongen även ger den dess form som det var tänkt. Den luft som uppfyller ballongen bär också dess struktur. Den luft som uppfyller ballongen får för mig symbolisera den ande som uppfyller vår församling, den som ger vår kyrka dess form, som bär vår församlings struktur. Så att vi kan få den form som det var tänkt.

Jag vill vara en andefylld församling.

May the force be with you, always.

Hjälparen kommer, 2020-05-24 (Bengt Ekelund)

Joh 16:12–15

Det finns en bok som heter Världens smartaste ord. Fredrik Lindström
har skrivit den. Ordet är SSCH. Det funkar överallt och finns på alla
språk, även finska, fast de inte har det sje-ljudet i sitt språk. Kanske är
det ett djupt lagrat minne från varje människas tid i livmodern. Det
tysta hyschandet fungerar om man är i ett rum där ljudnivån kanske är
lite för hög till exempel. Det kan också användas med makt. En del
människor och kulturer tar väldigt illa vid sig att bli hyshade åt. Det är
något föräldrar gör till sina barn, inte vuxen till vuxen. Det är
intressant. Tystnad har flera dimensioner. Kanske har du läst eller hört
om landet Turkmenistan, i forna Sovjet. Där är det förbjudet att nämna
ordet corona. Säger man det inte, så finns det inte, eller hur? En del
saker tänker vi att vi kan tiga ihjäl. Då blir tystnaden ett sätt att inte
vara ärlig. Tystnad kan också vara oroande. Om du sitter tyst i ett
sammanhang där de flesta andra pratar, undrar säkert någon varför
du är sur eller ointresserad.

Hur gör Gud? Jesus säger i sitt avsked till lärjungarna att efter honom
ska de bli vägledda av sanningens ande. Jag har visserligen mycket
mer att säga er, men ni förmår inte ta emot det nu. Lite som när allt
som sägs på radio och teve handlar om viruset. Till slut blir man mätt
och det tar stopp. Så det är högst pedagogiskt av Jesus att låta en del
vara, tills det behövs. Det är inte orden som gör det. Det är en
vägledning till att vara sann och visa kärlek. Jag tänker idag ganska
ofta att det går bra att sitta still på en stol och tro hur mycket som
helst på Gud, älska hela världen och vara sanningsenlig. Men det är
först när jag reser mig upp, möter mig själv, andra människor och
världen omkring mig som jag verkligen vet om det jag tror och tänker
håller och bär. Du måste vara på väg, våga leva, för att kunna bli ledd.

Profeten Elia i 1 Kung 19 var rädd. Han hade försökt stå upp för Guds
sak, men han hade också dödat Baalsprofeterna och såg sig inte som
bättre än någon annan. Tvärtom. Och rädslan, skulden och skammen
fick honom att fly till en grotta. Det här kan jag känna igen både hos
mig själv och hos människor jag möter i mitt arbete som
fängelsesjälavårdare. Men jag tror inte någon är unik med detta. När
det blir för mycket drar vi oss till sist undan. Men jag vet också, att jag
inte kan fly varken från Gud eller mig själv i det långa loppet. När Elia
tittar ut genom grottöppningen, med sin sinnesstämning, upplever han
först en oerhörd storm, som drar fram. Berg klyvs. Klippor krossas.
Det stämmer med känslan inombords. Gud borde vara där. Så borde
han bemöta mig. Men Herren var inte i stormen. Sedan kommer ett
jordskalv. Elia skälver. Gud borde vara där. Men Herren var inte i
skalvet, eller i elden som kom sedan. Efter stormen, skalvet och elden
kommer ett stilla sus, världens smartaste ord. Elias liv är avslöjat, nu
står det klart. Han täcker sitt ansikte. Han möter Gud och sig själv. Där och då talar Gud till honom, kommer honom så nära som bara mitt
eget ursprung kan göra. Han får vägledning och han går.

För 150 år sedan skrevs psalmen ”O, hur saligt att få vandra hemåt
vid vår Faders hand. Snart vi slutat ökenfärden och går in i Kanaans
land”. För att komma ut ur en öken måste man fortsätta gå. En öken
går inte över av sig själv. När psalmen skrevs var det fattigt i Sverige.
Man kämpade och gick mot en oviss framtid. Vi har idag vår
ökenvandring. Bilden har varit malplacerad under min livstid, men idag
fungerar den igen. Kanske måste ändå rösten från vägledaren först
röja rum i mitt sinne, för att jag ska höra den. Så mycket av det jag
trodde att jag ville ha och göra ligger i vägen. Kanske måste jag
skakas om av både stormar och jordbävningar och en renande eld,
innan jag hör det stilla suset. Hysch… Vägar jag inte gått förut, spår i
sanden som blåst igen. Då får jag öva mig i att lyssna inåt. Öknen är
själens gymnasium har någon sagt. Själens gym, träningslokal. ”Är
dagen fylld av oro och bekymmer, och ovisshet gör vägen svår att gå,
så stanna upp och ge dig tid att lyssna, ty kanske, kanske skall du
finna då: Guds Ande bor i djupet av ditt hjärta, och av hans vishet kan
du ledning få”, skriver May Bylock i psalm 543. Den här öknen har vi
inte själva valt att gå ut i. Vi har tvingats hit och ändå valt att inte
fortsätta som förut. Tänk om livet före pandemin ändå förtryckte oss
så mycket att vi inte förmådde lyssna. Tänk om det är först nu vi kan
höra Guds Andes röst. Han var inte i bestraffningen. Han var inte i
nöden, rädslan eller skammen. Men när allt annat klingat av och lagt
sig, då hörs en viskning: ”Följ mig”.
Amen

Bönen, 2020-05-17 (Kim Bergman)

Matt 6:5-8

Vår Fader, du som är i himlen.
Låt ditt namn bli helgat.
Låt ditt rike komma.
Låt din vilja ske, på jorden så som i himlen.
Ge oss idag det bröd vi behöver.
Och förlåt oss våra skulder,
liksom vi har förlåtit dem som står i skuld till oss.
Och utsätt oss inte för prövning,
utan rädda oss från det onda.
Ditt är riket,
din är makten och äran,
i evighet.

Herrens bön handlar om Jesu gudstro, hans människosyn och världsbild. Var och en som helhjärtat ber med hans ord, blir delaktiga i Jesu vision, tar ett steg närmare till att bli hans lärjunge. I bönen möts Guds värld, ett nätverk av gemenskap, skapande och helande kraft. Men vi blir även medvetna om en mörk värld, det som är motsatsen. Men att be bönen är att ta ställning, inte förneka det som skaver, men ta del av nätverket av goda krafter.

I Bibeln finns det många böner nedtecknade, allt från rop på hjälp till lovprisning och jubel. Men genom tiden har Herrens bön blivit den viktigaste. ”Det finns intet på jorden någon ädlare bön än det dagliga Fader vår”, lär Martin Luther ha utryckt sig.

Enligt Lukas 11:1 tillkom bönens ursprung som en beställning av lärjungarna. Det var vanligt att mästaren lärde ut böner. Johannes döparen hade lärt ut en särskild bön att be, och nu ville Jesu lärjungar ha detsamma. Jesus ger dem en kort bön som sammanfattar vad lärjungarna skulle samtala med Gud om. Det sker i ett sammanhang där Jesus undervisar om bön. I Matt 6 uppmanas vi att inte pladdra, att bönen är en hjärtesak som inte kräver långa monologer.

Jag brukar säga att jag är andligt uppfostrad i Pingströrelsen. Jag kom till tro i Pingstkyrkan, blev både döpt och andedöpt, och fick tungotalet, och på många sätt såg jag mig själv som en bra bönemänniska, och där de riktiga orden inte räckte till hade jag tungotalet till stöd. Jag var långt ifrån färdiga böner, växelläsning och liturgi.

Innan jag nu fortsätter vill jag säga att det här är min personliga resa, inget ställningstagande för eller emot. Bön är ett språk, en personlig handling och uttrycksätt. Jag älskar att äta en enkel skiva bröd, men många gånger vill jag gärna ha smör och pålägg, och i vissa fall mer än så, kanske till och med en hamburgare.

Jag har många gånger fått uppleva kraften i bön. Jag har lagt händer på medmänniskor och tillsammans känt Gud verka. Jag har ofta fått känna mig behövd och i tjänst. Men som så ofta händer när man är använd av Gud, så kommer tvivlet. Även Jesus kände väl till det och lär oss även att be för det, ”utsätt oss inte för prövning”.

För mig slog krisen djupt. Jag började tvivla på mig själv. Jag började väga varje ord, för jag ville att det skulle vara rätt, och i vissa fall pladdrade jag bara på… Herre, hur skall jag be?

Jag började mitt yrkesliv som målare, hade en plan på att bli inredningsarkitekt. Men med tiden så har jag tagit med mig en bild från den tiden. Jag ser mitt tidiga böneliv som ett ståtligt hus jag fick i arv, gärna många rum, höga spiror och mycket snickarglädje. Men som ofta med stora hus så finns det många tomrum, vrår som aldrig eller sällan används, platser där mer och mer samlas utan att man har kontroll på vad det är. Och utan underhåll så förfaller det.

Jag tror att vi är fler här som någon gång har varit med om att renovera ett rum eller hus. Vill man få det riktigt bra så går det inte att bara stryka på lite ny färg, hänga upp andra gardiner och lägga in en ny matta. För ett bra resultat kräver ett gott underarbete. Det kommer inte att märkas utanpå på annat sätt än att bära resultatet.

Tillbaka till min bild av mitt böneliv. Jag påbörjade min renovering. Jag började göra mig av med det ena rummet efter det andra. Ni vet så där som när man börjar ta bort någonting så ser man hur illa det är med nästa osv. Det slutade som ni förstår med att jag rev allt, kvar blev bara grunden. Under väldigt lång tid hade jag inget bönespråk men som tur var så hade jag grunden. Och från den har jag sen byggt mitt nya böneliv, inte lika stort, inte lika många rum, men stabilt och mitt eget.

Jag tänker att ett bönespråk är samma som med ett vanligt språk. Det finns olikheter, dialekter och mångtydigheter. Ett ord för mig kan betyda något annat för en annan. Men som med alla språk måste man först bli lärd. Det sägs att ett av de första ord ett barn lär sig är mamma, följt utav lampa, kanske för att det är i blickfånget så ofta. Var har vi vår blick riktad i vårt böneliv?

Jesus säger att vi skall börja med pappa. Själv använder han det tilltalet i alla sina böner, utom på korset då orden är desamma som ps 22. Kanske lär han lärjungarna det tilltalet för att hjälpa dom att våga vara frimodiga. I Luk direkt efter bönen börjar han undervisa om hur barn ber sina föräldrar om något. Det är inte högtravande eller förestavat. Det är oftast, ur ett barns perspektiv sprunget ur ett spontant behov, en hjärtesak.

I Herrens bön är nog den enklaste raden att förstå, ”vårt dagliga bröd, giv oss idag”. Vem av oss har inte bett om just det, att få något vi tycker vi behöver, eller som vi önskar, kanske till och med läkedom och sedan inte fått det? Är det vår tro det är fel på, vår formulering? Naturligtvis finns en del av svaret i att det svar vi får är inte alltid detsamma som vi tänkt det, att Guds plan är större än vad jag kan se. Men vad hjälper det då att hela ens värld för tillfället ryms i frågan om man kan få det där man vill ha? Eller om den man bad för om läkedom dör. I Luthers tanke var allt jordiskt gott inrymt i den bönen.

Åter igen så finns där fler tolkningar och dialekter. Idag läser vi bönen som: ”Giv oss idag vårt bröd för dagen som kommer”. För den som verkligen saknar bröd är det naturligtvis en hjärtebön, men för mig i min situation, är det det jag verkligen behöver. I Joh 6, kapitlet om Livets bröd, ger Jesus ett av sina ”Jag är” ord: Jag är livets bröd. Kanske är det så i min bönedialekt, att jag ber för att bli lik Kristus. Hjälp mig idag att bli som du, så jag kan göra det du vill imorgon.

Om bönen för bröd är den enklaste delen, är nog bön om förlåtelse den svåraste. Jag har inget problem med att se ett samband i Jesu undervisning om bön. Om bön måste vara helhjärtad, så kan inte skulden stå i vägen. Någonting som söker en förlåtelse, tar plats i ett helhjärtat rum. Ta först på dig din syrgasmask. Därefter hjälper du dem som behöver. Förlåt mig mina skulder, så att jag kan förlåta.

För ca 20 år sedan upplevde jag en av mitt livs största prövningar, då jag befann mig i en flygmaskin, knappt 50 meter upp i luften och sekunderna innan vi skulle landa. Jag och Helene skulle besöka Korea för första gången tillsammans.  Hade jag bett att Gud flyttat mig i den stunden så hade det nog skett så, för en mer helhjärtad bön har jag nog aldrig bett. Fram till den dagen så hade mitt liv varit präglat av ovissheten runt att vara adopterad. Vi landade och allt gick bra och vi lyfte från samma flygplats nästan tre veckor senare. Jag är övertygad om att min tilltro till Gud hjälpte mig igenom prövningen, och räddade mig till trygghet.

Att be är inte bara en egoistisk handling. Det påverkar andra, även om du ber för dig själv. I torsdags så hade jag ett samtal med en man medan vi väntade på att maten skulle bli klar. Han såg min krage och genast började han bekänna sin tro. Han bad mig att vi skulle be för honom på söndag.

Att be är en maktfaktor, men det får aldrig bli teater.
Att be är en rättighet, men det får inte missbrukas.
Att be är ett ansvar, men aldrig ett krav.

Där slutar Jesu undervisning om bön, men jag vill istället för den vanliga lovprisningen avsluta med Jesu egna ord. ”Jag prisar dig, fader, himmelens och jordens herre, för att du dolt detta för de lärda och kloka och uppenbarat det för dem som är som barn. Ja fader, så har du bestämt. Matt 11:25-26