CK – Sida 3 – Centrumkyrkan Farsta

Trons kraft, 2024-10-06 (Bengt Ekelund)

Det enda du egentligen behöver veta om Gud, är att det inte är du, skriver Kenth Wisti.

Jag har en självbild som säger att jag har svårt att hänge mig åt saker. I viss mån kanske det stämmer. I viss mån är det inte helt sant. Jag tror att jag i många lägen vill ha kontroll, innan jag ger mig hän. Jag vill inte heller missa något annat. Så kanske den stora rädslan är att göra fel. Att välja fel. Samtidigt har jag nu varit pastor i drygt 40 år. Ibland under protest men ändå. Det är väl hängivenhet? Det jag tänker att jag är mest hängiven mot i detta är nog människor. Jag tycker det är så oändligt viktigt att vi var och en är menade att vara människor. Inte gudar.

Jag tänker på hängivenheten hos Noa och hos kvinnan i templet. Tro. Vad motiverar deras hängivenhet, deras tro? Idag växer rymdturismen fram. Jag tror inte att det bara handlar om en häftig upplevelse. Det handlar säkert om att planera för ett annat liv, någon annanstans. Nu när den här planeten är körd. Är det samma vision som driver Elon Musk och andra till att göra turer i rymden, som den som drev Noa att börja bygga sin ark? Det skaver lite att tänka så. Noa ses ju som en hjälte, idag, efteråt. Musk vill bara visa sina ekonomiska muskler. Kanske.

I tidigare generationer och fortfarande i vissa traditioner finns en längtan bort från den här jorden. Jag såg ett par avsnitt av Minns du sången. Det är inte jättemånga år sen man sjöng ”Vi skall fara bortom månen vi skall fara bortom mars. Vi skall fara bortom Vintergatans stjärnevärld med hast. Vi skall fara hem till Jesus han som är blev vår bäste vän. Vi skall fara ända in i himmelen.”

En anledning till att så många kristna sydstatsamerikaner ber om fred i Israel är för att då kommer Jesus tillbaka och ”jag” slipper leva kvar i fattigdom och armod. Jag vet inte om Noa var glad över att få uppdraget att bygga arken. Men hängiven verkar han ha varit. När han var 600 år, började det regna och närmare ett år senare, i början av den tionde månaden på året (oktober) blev det torrt.

Tro är inte prestation, det är en gåva, har jag fått lära mig. Orden har följt mig länge och jag vet inte om jag förstår. Det tar i alla fall bort hjälteglorian över den som verkar ha stark tro, tänker jag. Istället för att ta tag i tron handlar det om att låta tron ta tag i mig. Jag har inte läst min Kirkegaard. Men jag har hört uttrycket att tro är som att kasta sig ut på 70 famnars djup. Han talar om sanningen för individen och det som är den objektiva sanningen. Att tro är att kasta sig ut i det som är objektivt sant. På något sätt att släppa taget om det jag vet och i stället lita på det jag tror. Det finns en liten film på nätet. Församlingen ska göra en klassisk tillitsövning. En man står med bindel på en bordskant. Bakom honom står en grupp människor redo att ta emot honom. Men han faller inte bakåt utan framåt, där ingen står och inget annat än golvet tar emot. Tror jag. För man får inte se hur det går. Troligen slår han sig ganska illa. Jag har tyckt att filmen är tragikomisk. Men i relation till tro är det just det jag menar att vi borde göra. Jag borde klippa banden bakåt och våga falla framåt. Jag möter människor i fängelset som är uppfyllda av allt som gått fel. Tänk om det gick att ställa av sig ryggsäcken och istället falla framåt. Jag tror inte på en Gud som rotar i min gamla, avställda ryggsäck. Jag tror inte på en Gud som går bakom, knackar på axeln och säger ”Nu gjorde du fel! Igen!” Jag tror på en Gud som möter mig och säger ”Kom! Ta ett steg till!”

Jesus säger att man måste välja var man har sitt hjärta. Känn gärna efter om du har det på rätta stället. Man kan inte tillbe både Gud och mammon, ägodelarna, egot, pengarna. Jag kan bara älska den ene och hata den andre. Kanske är det ett enkelt val för kvinnan vid tempelkistan. Hon har inget att förlora. Eller också har hon gjort sitt val mycket tidigare. Det Jesus gör upp med är hyckleriet. Hon är kanske inte en hjältinna i tro. Men i kontrast till fariséerna som säger en sak och gör en annan så är hon äkta.

Vi ska strax fira nattvard. En av dimensionerna i nattvarden är förlåtelsen. Du får ställa av din ryggsäck. Kanske vill du symbolisera det med att lägga en sten vid korset längst bak i kyrkan. Det kan vara skönt att symbolisera din frihet. Det stora är vad som sker i din tanke och ditt hjärta. Vill du ställa av ryggsäcken? Vågar du falla framåt? Litar du på de sjuttio famnarna som möter dig? Att göra det fysiskt här och nu är ganska dumt och gör säkert ont. Men i ditt sinne. Du är fri. Är det din tro? Sen är vi såna, vi människor, att vi snart fyller en ny ryggsäck. Men troligen är det första gången du ställer av den som är den viktigaste, svåraste och skönaste. Vad som väntar vet vi inte. Om du har svårt att förlåta dig själv, så kom ihåg att du är människa och Gud är Gud. Tro är inte att hålla för sant. Det är att släppa taget, i tillit till en kärlek som bär.

Amen

Tro och liv, 2024-08-11 (Bengt Ekelund)

Luk 18:9–14

Om vi bara skulle läsa till vem Jesus vänder sig idag kanske ingen av oss skulle lyssna? ”Till några som litade på att de själva var rättfärdiga och som såg ner på alla andra riktade han denna liknelse.”. Vem vill vara självrättfärdig?

Micael Dahlen, som är ekonomiprofessor, säger att en lagom lön för att känna lycka är 30 000 kr/månaden. Och om folk får välja mellan att tjäna 40 och alla andra tjänar 80 eller 20 000 och andra tjänar 10 så väljer folk 20 000. Dvs. man jämför, och det är egentligen dit jag vill komma. Och kanske är lycka lika relevant som rättfärdighet, i vår tid? Dahlen kallar det Happykondri: Vi tänker oss olyckligare än vi egentligen behöver vara. Eftersom vi tror att vi borde vara lyckligare…

Lycka är inte att vara lycklig eller olycklig. Det är inte ett tillstånd, ingenstans där du parkerar. Det är en skala, där vi ibland ligger lite högre och ibland lite lägre, men sällan väldigt långt ner. Men vi jämför oss hela tiden med andra eftersom vi inte vågar lita på vår egen lycka. Vi kan faktiskt se det här med jämförelsen i dagens evangelium. ”Farisén ställde sig och bad för sig själv: ’Jag tackar dig, Gud, för att jag inte är som andra människor, tjuvar och bedragare och horkarlar, eller som tullindrivaren där.’ ” Lite motsatt, men ändå. Mitt liv blir mer rättfärdigt, eftersom jag inte är som han där.

Jag läser ganska många Facebook-kommentarer, ofta med kristna förtecken, och det är skrämmande hur mycket fördömanden det finns. Fariséerna kan vara du och jag. De som tycker att andra ska klara det jag själv inte klarar. Och egentligen handlar det om den absoluta motsatsen. Varje människa bär sitt eget liv. Sin egen kamp och sin egen mognad. Det är inte tack vare din dåliga moral som min moral blir bättre. Berättelserna som omger vår text är om den envisa änkan och den orättfärdige domaren, där domaren till slut ger med sig, för att få slut på tjatet och få ro att sova vidare. Det är också den om den unge, rike mannen som levde efter alla konstens och religionens regler, men hade hjärtat kvar bland sina ägodelar och pengar. Men, säger ni som kan er Bibel, berättelsen om mammorna och barnen då? De som lärjungarna visade bort och som vi just anknöt till i samband med dopet, alldeles nyss? Precis! Tänk om nyckeln ligger där. En förälder bär sitt barn i och vid sitt hjärta. Barnet påminner oss om kärleken utan beräkning. Och barnet väcker den kärleken. Den som inte tar emot Guds rike som ett barn, kommer aldrig dit in. Aldrig. Vägen är det oförställda. Det är inte jämförelsen, den egna bekvämligheten eller smickret som leder till Guds rike. Det är bara om jag tar emot det, som jag får det. Lycka, lika lite som rättfärdighet, är något jag kan prestera mig till eller förtjäna.

I en kommentar till dagens texter läser jag: I söndagens psalm utropar David: ’Jag sträcker mina händer mot dig i bön, min själ längtar efter dig som uttorkad jord.’ Meningen är inte fullständig. Istället för att beskriva hur uttorkad jord längtar efter vatten vill psalmisten att läsaren ska skapa en inre bild av torr jord som i glödhet värme desperat törstar efter vatten. Istället för att avsluta meningen lämnas rum till läsarens fantasi att lägga till egna ord och då förstärks vad som just sagts. Barnet sträcker sina armar och läppar mot tröst och mat. Den heta jorden längtar efter vatten. Och kan bara ta emot.

Hur ser din torra jord ut? Hur ser din längtan efter liv ut? Ja, det vet bara du. Det öppna sinnet, den öppna längtan är personlig. Och det är ur det som livet mognar fram. Det liv som tar sig uttryck i omsorg om andra, nöd för den som lider, kamp för en värld som bryts ner. Allt som tillhörigheten och tron kallar just dig och mig till. Inte för att andra gör det, men för att det är ditt sanna jag. Det som växer ur din mylla. Trons konsekvenser är som frukter som mognar. Som tacksamhetshandlingar för att just jag får vara med och få del i Guds rike. Jag gör väl som jag vill med det som är mitt, säger Gud ibland i Bibelns berättelser, när människor beklagar sig. Redan där blir det tydligt att jag inte kan ta saker för givet. Livet är en gåva av nåd. Tänk på det, om du nån gång får för dig att se ner på en annan människa.

Amen

Goda förvaltare, 2024-07-28 (Bengt Ekelund)

Matt 25:14-30

Oförståndig Klok
Oförberedd, prokrastinerar Förberedd

Rädd, slö och dålig God och trogen i det lilla
Gömmer sin talent Gör goda affärer

Orättfärdig Rättfärdig
Självisk kärlek Osjälvisk kärlek

Luk 7
Därför säger jag dig: hon har fått förlåtelse för sina många synder, ty hon har visat stor kärlek. Den som får litet förlåtet visar liten kärlek.

Man växer med förtroende

Jesus vänder sig ofta till de självrättfärdiga. De som fruktar Gud med rädsla. De som skrämmer andra med sin egen gudsbild. Till judarna, fariséerna.

Vad är du rädd för? Om det var pengar den här texten handlar om så skulle den inte stämma med min gudsbild, men väl med vårt samhälle idag. Aldrig har det funnits så många miljardärer i Sverige, som idag. Människor som investerat sina pengar och låtit dem växa. Kanske bara genom ett tryck eller två på sin dator. Den som har mest pengar när han dör, vinner! Naturligtvis går det också många förlorare på varje miljardär. Både de som varit på väg men gjort en felspekulation och huset har rasat, men främst de som lever på marginalen både vad gäller ekonomi och social trygghet. Vi vet att det är så, men eftersom det inte direkt berör mig så låter jag det vara. Om det är vad texten säger då är förloraren den med minst resurser från början. Sådan tror jag inte att Gud är.

Jag har länge haft svårt med att den som får minst förtroende också är den som misslyckas, och straffas för det. Det är också så som vi behandlar människor i vårt samhälle. Vi kan nog titta på alla världens länder och se att de mest utsatt grupperna också är överrepresenterade i ländernas fängelser. I USA de med afrikansk eller latinamerikansk börd, i Australien ursprungsbefolkningen och visst har många intagna i Sverige sin bakgrund i invandrartäta förorter. Sådan tror jag inte heller att Gud är.

Textens sammanhang är att Matteus har fört samman tre tal av Jesus om tidens slut. Vi har berättelsen om brudtärnorna. Fem var oförståndiga och fem var kloka. De kloka var förberedda. De oförståndiga tänkte att det mesta gick att lösa under morgondagen. Jag fick googla på inneordet prokrastinera. ”Prokrastinering är ett annat ord för att vi skjuter upp eller förhalar saker som behöver göras inom en viss tid trots att vi vet att det kommer att få negativa konsekvenser.” Så det gjorde de. När de kom tillbaka med sin olja var porten till festen stängd.

Efter vår text talar Jesus om hur det blir när människosonen kommer och skiljer fåren från getterna. Fåren som gjort gott mot sina medmänniskor har utan baktanke älskat sina medmänniskor. Getternas svar är ”Om vi bara hade vetat att det var du, så hade vi gjort något.” Fåren in, getterna ut.

I det ljuset måste vi läsa om talenterna. Jag vill inte översätta det med talanger för de fördelas inte så, tror jag, men att göra vad man kan med det man har, tänker jag. Länge har jag tänkt att det handlar om nåd. Jesus säger vid ett tillfälle att den som får lite förlåtet visar liten kärlek och den som får mycket förlåtet visar stor kärlek. Det är en tilltalande tolkning tycker jag. Då är fariséer och självgoda de som får en talent, som de gräver ner på grund av sin stränga gudsbild och sneda gudsfruktan. Den som de hellre lägger på andra än tar itu med själva. Man har kontroll för man vet ju ändå hur det kommer att gå. Hos de andra två förvandlas upplevelsen av nåd till en vilja att sprida det goda.

Men kanske är det också så att jag har lite av båda de här sidorna i mig? Det finns en rädsla att göra fel och då gör jag hellre ingenting. Jag vet att jag är förlåten men för säkerhets skull så prokrastinerar jag. Det går ju alltid att gräva upp skatten i morgon. Den andra sidan vill pröva, vill utforska, vill leva och det sker ibland utan kontroll över att resultatet blir perfekt. Den som ser att jag försökt, har nog förståelse.

Kanske är bilden inte relevant men för mig har det blivit en lärdom att göra utan att veta säkert, att ha gudstjänster och andra aktiviteter på anstalt. Jag gör alla förberedelser, pratar med alla, dukar för nattvard och fika, väljer sånger att sjunga osv. Allt är redo. Plötsligt går ett larm och då fryses all verksamhet. Alla blir inlåsta. Det blir ingen samling. Det händer ibland och jag har liknande erfarenheter. Men jag har kommit fram till att ”sånt är livet”. Jag har gjort så gott jag kunnat, men det blev inte som jag tänkte. Kanske går det att översätta på andra förhållanden i livet. Jag visar mig för någon. Jag ställer mig till livets, Guds förfogande. Sedan kanske inte resultatet blir som det var planerat, eller jag kan ha en alternativ lösning. Och visst vore det gott att höra en dag ”Bra, du är en god och trogen tjänare. Du har varit trogen i det lilla, jag skall anförtro dig mycket. Gå in till glädjen hos din herre.”

Amen

Kallelsen till Guds rike, 2024-06-09 (Bengt Ekelund)

Liknelsen om festen, Luk 14:15–24

En av de bästa ursäkter jag sett är uttrycket ”Jag kan tyvärr inte komma, p.g.a. vill inte”. Det är bland det ärligaste jag hört och läst. Brutalt, men sant. Uttrycket ”Jag ska bara” förknippas annars ofta med barn. Du ropar på barnet som svarar ’jag kommer, jag ska bara…’. En del säger säkert det samma om sin partner.

Att gå hem från kyrkan när ens partner är pastor har drag av detsamma. Jag brukar säga att det inte handlar om antalet meter som ska gås utan om hur många människor det finns på den ytan. Och det är så livet är. Tänk så tråkigt att varje gång passera genom en grupp människor där ingen har något viktigt att säga. Eller bara tyst betraktar dig. Uttrycket ’jag ska bara’ är mycket relevant, oftast, och ursäkterna från dem som är bjudna på fest har fullt legitima skäl. Det finns till och med en lag som säger ”En nygift man behöver inte gå ut i krig och får inte heller åläggas andra plikter. Ett år är han fri att vara hemma och glädja sin hustru.” (5 Mos 24).

Jesus sätter alla ursäkter i ett evighetsperspektiv. Då gäller det att prioritera. Lagen ja! Men människan först. Ärligt talat, vad skulle du och jag svarat? Lagen, vanan, kutymen säger en sak och så upplever jag att något är ännu viktigare. Det är kanske i perspektivet av den nygifte mannen som Jesus till och med säger ”Om någon kommer till mig utan att hata sin far och sin mor och sin hustru och sina barn och sina syskon och därtill sitt eget liv, kan han inte vara min lärjunge. Den som inte bär sitt kors och följer efter mig kan inte vara min lärjunge.” Om vi inte förenklar, mjukar upp eller förklarar bort, så är det vad Lukas påstår att Jesus säger. Då kanske det där brutala svaret är mest ärligt? Jag kan inte för jag vill inte.

Man kan inte ha flera gudar, t ex Gud och mammon. Och det har jag ju inte, jag ger ju kollekt och går till kyrkan då och då. Ganska regelbundet, om jag får säga det själv. Så jag har mitt på det torra.

Frälsningen, kallelsen till Guds rike, är inte något jag får för min egen skull. Jag tror att det blir fel om det är för att jag ska bli räddad. Kallelsen till Guds rike handlar om de andra. Det finns de som försöker rycka till sig Himmelriket med våld och med fel motiv. (Sedan Johannes döparens dagar tränger himmelriket fram, och somliga söker rycka till sig det med våld.) Det handlar inte om dig och det handlar inte om makt. Himmelriket tränger sig fram när ett barn gråter på Gazaremsan. Himmelriket kallar på mig när någon skriker ut sin ensamhet ljudligt eller i tystnad. Himmelriket kallar på mig när någon skjuter eller blir skjuten på gatan, när en kvinna misshandlas i sitt hem. Och vad svarar jag? ’Jag ska bara… ’, eller ’Jag kan inte p.g.a. vill inte.’

Å ena sidan ska vi inte låta kärleken vara beräknande. Å andra sidan måste vi räkna med att kärleken har ett pris. Men jag tror att det jag får när jag följer kallelsen är så mycket mera värt att jag inte ens saknar det som det kostar.

Min kollega är präst från Nigeria. Tre dagar innan man prästvigs blir man inlåst i ett rum med en Bibel, en säng och ett glas vatten. Där får man sitta tills tiden för prästvigningen är inne. Man få avbryta men det betyder att man inte är redo. Om jag ser det som en symbol så känns det som att det är möjligt för var och en av oss att ibland värdera, eller ställa in mitt fokus på just kallelsen. Kan jag, vill jag fortsätta följa kallelsen? Är det värt priset att följa Jesus? Vad kan det komma att kosta mig, den närmaste tiden? Jag väljer inte själv vad jag behöver rensas från för att kunna säga mitt ja, men jag ställer mig till förfogande med mina brister, gåvor och möjligheter.

Tänk den dag när vi kommer till kyrkan och hela rummet är fyllt av liv och lust. Glädjen är stor över att just jag fick vara med. Du sätter dig längst bak kanske lite full av förundran och vilsenhet. Plötsligt säger någon längst framifrån åt dig att stiga fram. Någon ser din osäkerhet och ödmjukhet. Ditt tjänande bär frukt. Du som minst förtjänat det får hedersplatsen, bland hemlösa, barn och avsidestagna. Du behöver inte rycka till dig Himmelriket. Det är ingen aktivitet eller prestation. Himmelriket självt tränger sig fram och du får plats! Om du vill.

Amen

Gud – Fader, Son och Ande, 2024-05-26 (Jonas Thorängen)

Textläsningar enligt evangelieboken:

5 Mos 6:4-9
Apg 2:24-35
Matt 11:25-27

Gud
Gud är
Gud är som en mobiltelefon, en smartphone – ständigt närvarande. Den kan allt, den håller reda på min tid, alla mina möten och händelser. Den håller reda på mina pengar, Du har koll på min status, Du räknar alla mina steg, Du påminner mig när det är dags att sova.

Gud ser dig alltid. Smartphone hör dig och är ständigt vid din sida, dag som natt. Smartphone räknar dina pulsslag och analyserar din nattsömn och väcker dig om morgonen.

Guds rike är som ett globalt nätverk som drar oss alla samman. Ingen är för stor eller för liten, ingen för rik, ingen för fattig … kanske?

Guds rike, min mobiltelefons kapacitet, är som en virtuell värld där vi är i ständig interaktion. Här i denna virtuella värld får jag alltid likes, jag blir bekräftad – här får vi alla ge utlopp för våra innersta känslor (med ett kort tweet eller en utläggning på Facebook…) – vänd ditt ansikte till mig.

Om jag beger mig långt ut i vildmarken, längst ut i skärgården, högt upp på fjället – så förlorar vi täckning …

Gud är.

Vi läser dagens evangelium tillsammans:

Matt 11:25-27
Vid den tiden sade Jesus: ”Jag prisar dig, fader, himlens och jordens herre, för att du har dolt detta för de lärda och kloka och uppenbarat det för dem som är som barn. Ja, fader, så har du bestämt. Allt har min fader anförtrott åt mig. Och ingen känner Sonen, utom Fadern, och ingen känner Fadern, utom Sonen och den som Sonen vill uppenbara honom för.
Amen

Alla människor bekänner sig till något eller inget.

Vi behöver alla en utgångspunkt, något vi tar spjärn emot för att förstå världen och oss själva. Vi behöver en grund, en utgångspunkt, om inte för annat så behöver vi nånting att ta avstånd ifrån.

Gud är. – Gud är långt större än vad vi kan uttrycka i ord. Och det understryks också i dagens evangelietext att ”ingen känner sonen, utom Fadern, och ingen känner Fadern utom Sonen..”

Idag är det Heliga trefaldighetsdag eller missionsdagen (som den också har kallats), det är också Mors dag i Sverige och här i Centrumkyrkan också ett fokus på Diakonia – hur ska vi få ihop allt det här?

Och det är förstås för att lyfta fram den kristna kyrkans bekännelse att Gud är treenig. I Sverige finns många kyrkosamfund och de flesta finns med som medlemmar i Sveriges kristna råd. 26 medlemskyrkor är medlemmar (tänk att det finns så många kyrkosamfund i Sverige!) och det är faktiskt en världsunik bredd i vårt kristna råd. Alla dessa kyrkor har de sin egen historia och bakgrund men alla bekänner sig till samma lära om treenigheten.

På SKRs hemsida kan vi läsa om ”kyrkans trosbekännelse, som talar om treenig Gud. Den talar om Fadern som är skaparen av universum, av allt synligt och osynligt. Den talar om Sonen, Jesus som blev människa och som också idag möter oss med hopp, förlåtelse och kärlek. Den talar om den heliga Anden som ger kraft och vägledning i livets vardag och gudstjänst.” (från https://www.skr.org/kristen-tro/vad-ar-tro/)

Var står nu detta i bibeln?

Ja, det finns nu ingenstans där det står sammantaget på ett enda ställe att Gud är treenig så som Gud fader, Guds son och den Helige ande. Men vi kan ändå förstå att det är så utifrån många skriftställen. Som människor så vill ständigt försöka förstå vem Gud är, och hur Gud är.

Det är faktiskt just nu i dagarna ett tusen sexhundra nittionio år sedan som det första stora ekumeniska mötet ägde rum. Det var kejsar Konstantin som då bjöd in nästan 300 biskopar från de unga kyrkorna i Romarriket och de möttes i Nicea år 325, (eller dagens Iznik i Turkiet) för att diskutera och söka enas i en rad frågor rörande teologi och kyrklig ordning. Nästa år är det alltså 1700 år sedan kyrkomötet i Nicea, som gav oss den nicenska trosbekännelslen. [Textbrytning]

Efter Jesus död och uppståndelse och lärjungarna som bar med sig denna nya lära i alla väderstreck och utmanande tänkandet och teologin i den judiska tron. Jesus och lärjungarna hade ju sin grund i den judiska bekännelsen – ”Šəmaʿ Yīsrāʾēl YHWH ʾĕlōhēnū YHWH ʾeḥād …”-

Hör, Israel! Herren är vår Gud, Herren är en. Du skall älska Herren, din Gud, av hela ditt hjärta, med hela din själ och med all din kraft. Dessa ord som jag i dag ger dig skall du lägga på hjärtat. Du skall inpränta dem i dina barn och tala om dem när du sitter i ditt hus och när du är ute och går, när du lägger dig och när du stiger upp. Du skall binda dem som ett tecken kring din arm, och de skall vara ett kännemärke på din panna. Du skall skriva dem på dina dörrposter och i dina stadsportar. (5 Mos 6:4-9)

I Jesus lärjungars fotspår växte kyrkan fram och mötte (stort) motstånd och många andra ideer och föreställningar. Lärjungarna hade ju själva hört Jesus tala om Gud som fader. De hade egna erfarenheter av allt som hänt och berättelserna återberättades, skrevs ner så småningom, och skrevs av igen och berättelser mötte nya frågor. Hur skulle de som nu hörde om berättelserna om Jesus, en människa av kött och blod, hur skulle de förstå att han var Gud? Det är ju omöjligt! Det är ju svårt att förstå att Gud som skapat allt också är född som ett litet ömtåligt barn av en ung kvinna. Kan Gud vara så stor att kan han utsätta sig för att vara ett litet ömtåligt barn? Det är svårt att förstå och att ta in idag och det var verkligen svårt i den tid och miljö som den unga kyrkan växte fram i.

En bekännelse svarar på sin egen samtids frågor. Och min inledning idag är ju ett slags försök till denna samtida bekännelse men i en lite ironisk och travesterande form över hur jag och många med mig många gånger alltför mycket förlitar oss på att ha en mobiltelefon i min närhet. Jag är ju också medveten om att den inte håller. Gud som en smartphone är ingen grund att stå på, men det är lätt gjort att den tar upp mer tid än relationer med medmänniskor och med Gud får.

Kejsar Konstantin hade bekänt sin tro på Kristus. Förföljelserna av de kristna avtog (i vart fall till dels och för en tid) och Konstantin, som inte var döpt, kallade nu samman alla biskopar för att diskutera, reda ut och tydliggöra den kristna tron. Där i Nicea kom de fram till och majoriteten slog fast att Sonen är av samma väsen som Fadern. I det följande stora kyrkomötet (koncilierna) i Konstantinopel så växte en formulerad trosbekännelse fram, den vi kallar den Nicenska trosbekännelsen (men som kanske mer korrekt borde kallas den nicensk-konsantinopolitanska trosbekännelsen.)

Gud är relation. Kanske har ni sett ikonen Treenigheten. Där kan vi se att Gud är en i tre och tre i en – Fadern, sonen och den helige ande.

Jag sa att det inte finns ett sammantaget uttryck för denna tydliga treenighet i bibeln. Men biskoparna som möttes i Nicea och Konstantinopel satt inte och hittade på. När vi läser bibeln så anar vi hela tiden olika aspekter av Gud, Gud som ju inte kan fångas och beskrivas i ord.

Gud är relation och lika lite som vi kan beskriva kärleken med några enkla formuleringar så kan vi heller inte helt och hållet beskriva Gud.

Från allra första början, redan i skapelseberättelsen så berättas det om att ”jorden var öde och tom, djupet täcktes av mörker och en gudsvind svepte fram över vattnet”. Genom alla tider, alltid och överallt finns Guds närvaro med oss, mitt ibland oss och inom oss och vi är en del i hela kyrkans världsvida kropp.

I skapelseberättelsen läser vi också att ”Så formade Herren Gud människan av jord från marken och blåste in liv genom hennes näsborrar, så att hon blev en levande varelse” (1 Mos 2:7)

Och långt senare, i en tid då rädsla dominerade och allt hopp verkade vara ute, en mörk kväll…

På kvällen samma dag, den första i veckan, satt lärjungarna bakom reglade dörrar av rädsla för judarna. Då kom Jesus och stod mitt ibland dem och sade till dem: »Frid åt er alla.« Sedan visade han dem sina händer och sin sida. Lärjungarna blev glada när de såg Herren. Jesus sade till dem igen: »Frid (och fred) åt er alla. Som Fadern har sänt mig sänder jag er.« Sedan andades han på dem och sade: ”Ta emot helig ande.” (Joh 20:19-22)

Vi har fastat och firat, det har varit påsk (med all sin dramatik och uppståndelse!), därefter Kristi himmelsfärd och pingst, då Anden tog form liksom eldslågor på var och en som hade samlats och de talade med varandra så att de alla förstod varandra – tänk vilket mirakel! Nu, efter alla dessa dramatiska högtider som är del av vår tradition, så går vi nu in i vardagstider, som trefaldighetstiden innebär. Nu ett tag framöver handlar kyrkoårets ämnen, liksom hela naturen, om spröda plantors tillväxt och mognad. Vi får fördjupa oss i vår tro, växa och mogna med ämnen som Vårt dop, Kallelsen till Guds rike och senare under sommaren om Fria eller fälla, Lärjungaskapet och Efterföljelse och Medmänniskan.

All denna vardags och varjedags-formation får då ha sin grund i en bekännelse på vad vi tror på.

Vi får tro och vi får tvivla. Vi får söka efter det goda att tro på. Vi får pröva och vi får leka med orden så som barn prövar ord och så som det står i dagens evangelietext så har han uppenbarat ”detta” för dem som är som barn.

En annan slags treenighet som vi läser om är (”Men nu består) tro, hopp och kärlek, dessa tre, och störst av dem är kärleken”. (1 Kor 13:13). Ofta hör vi dessa ord när förälskade par ska gifta sig, och det är fint och bra.

Tro, hopp och kärlek – kanske förknippar vi alla dessa tre ord framför allt med en känsla? Eller känslor? Men dessa ord var riktade till församlingen, till oss. Och det var inte tänkt som en identifikation av känslor utan det handlar om handling. Tro, hopp och kärlek – det är vårt uppdrag, och uppenbarligen så finns det ett stort behov i vårt samhälle och vår tid av dessa tre – tro, hopp och kärlek.

Tro, hopp och kärlek omsätts i handling här i Farsta, i Sverige och i hela världen, precis så som vi fått höra genom Diakonias arbete här idag. Vi som världsvid kyrka är en hoppets och kärlekens infrastruktur, som med tro bär kärlek och hopp vidare till alla.

Pingsten med sina dramatiska och mirakulösa händelser är förbi. Nu är det trefaldighetstid – vardag, växt och mognad och Guds heliga ande, hjälparen följer och är med oss.

”Gud som har skapat världen och allt den rymmer, han som är herre över himmel och jord, bor inte i tempel som är byggda av människohand. Inte heller låter han betjäna sig av människohänder som om han behövde något, han som själv ger alla liv och anda och allt. Av en enda människa har han skapat alla folk. Han har låtit dem bo över hela jordens yta, och han har fastställt bestämda tider för dem och de gränser inom vilka de skall bo. Det har han gjort för att de skulle söka Gud och kanske kunna treva sig fram till honom – han är ju inte långt borta från någon enda av oss. Ty i honom är det vi lever, rör oss och är till, som också några av era egna skalder har sagt: Vi har vårt ursprung i honom.” (läser vi i Apg 17:24-28)

Om du vill så läser och ber vi den nicenska trosbekännelsen tillsammans.

Nicenska trosbekännelsen

Jag tror på en enda Gud allsmäktig Fader, skapare av himmel och jord, av allt, både synligt och osynligt;
och på en enda Herre, Jesus Kristus, Guds enfödde Son, född av Fadern före alla tider, Ljus av Ljus, sann Gud av sann Gud, född och icke skapad, av samma väsen som Fadern, på honom genom vilken allt blev till; som för oss människor och för vår frälsnings skull steg ner från himlarna och blev kött av den Helige Ande och Jungfru Maria och blev människa; och som blev korsfäst för oss under Pontius Pilatus, led och blev begravd, som uppstod på tredje dagen i enlighet med skrifterna, steg upp till himlarna, sitter på Faderns högra sida och skall återkomma i härlighet för att döma levande och döda, och vars rike aldrig skall ta slut;
och på den Helige Ande, som är Herre och ger liv, som utgår av Fadern, som tillsammans med Fadern och Sonen blir tillbedd och förhärligad och som talade genom profeterna;
och på en enda, helig, katolsk och apostolisk kyrka.
Jag bekänner ett enda dop till syndernas förlåtelse och väntar på de dödas uppståndelse och den kommande världens liv.

Amen