Tro och liv, 2019-09-01 (Kim Bergman)

Finns det några idag som bekymrar sig om rättfärdighet? Hur ofta diskuterar vi om hur man lever ett rättfärdigt liv eller hur man ska leva för att kunna kalla sig rättfärdig? Använder vi ens ordet rättfärdig i vår vardagsvokabulär? Om inte, finns det andra ord som vi tänker på som menar samma sak?

Kanske reflekterar vi över vad Gud kommer att säga till oss den dagen vi står inför honom och ska avlägga räkenskap. Eller kanske vi är mer nyfikna på vad han kommer att säga till en del andra, vilkas liv och leverne vi kan ha synpunkter på. Vad är det egentligen som gäller som inträdesbiljett till Guds Rike? Och hur bedömer man ett gott kristet liv? Går det ens att mäta tro? Och kan vi, här och nu bedöma vilka som kommer att vara med och vilka som får stanna utanför?

Många kristna har lagt ner mycket möda på att fundera över dessa frågeställningar. Även om vi oftare gör det mer omedvetet, många gånger i vårt sätt att bedöma andra. Om ni inte läst Rune W Dahléns krönika i Sändaren, gör det. Där beskriver han ett tydligt exempel från sitt eget liv.

Tidigare hette denna söndag ”Äkta eller falsk fromhet”. Att vi nu har rubriken ”Tro och liv” tänker jag bara förstärker speglingen av vår världsbild.

Vi kan ju bara se varandras yta. Det är bara Gud som kan se in i våra hjärtan. Det kan vara lätt för en människa att lägga sig till med den rätta vokabulären och det rätta tonfallet. Det är lätt att lägga sig till med de rätta maneren. Och kan vi verkligen bedöma vad som är inlärda beteenden och vad som är sprunget ur en äkta övertygelse, vad som är liturgi, eller bara ett spel för galleriet?

När jag först kom till tro, blev frälst, så skedde det i pingströrelsen. Min första andliga fostran fick jag i Hudiksvalls pingstförsamling. Men efter en tid så började jag söka mig till Baptistkyrkan. Inte för att jag tyckte att pingstkyrkan hade en felaktig teologi, men ett sätt att undervisa som inte längre passade mig.

Och det är helt naturligt. I allt man gör utvecklas man. Utan utveckling kommer det man gör att kännas stelt och livlöst. Som barn leker vi med en viss typ av leksaker, som vuxen har priset på leksakerna ökat. Att utvecklas är naturligt och personligt. Det som passar mig passar säkert inte alla andra, och det som går fort för någon annan att ta till sig, kan jag behöva lång tid att förstå.

Att vi i vår värld idag har så många olika kristna kyrkor betyder inte att alla andra har fel, men att vi tolkar tron olika. Ett gammalt talesätt var att alla vägar ledde till Rom, och om jag får tillåtas leka lite med den tanken, och placera kyrkans centrum just i Rom, enligt dåtidens syn på världen, så är det kanske så att vi är på olika vägar, men målet är ändå Gud.

Jag tänker lite på vår kyrka idag, och på den väg vi befinner oss på. För 171 år sedan stod vi vid ett vägkors, där vi gick en annan väg än Svenska kyrkan, och baptismen och folkrörelsen föddes i Sverige.  För att 160 år senare stå inför ett nytt, där vi tillsammans med andra bryter mark för en ny väg och vem vet vad Equmeniakyrkan är om 100 år.

Visst har vi tappat folk på vägen, människor som inte känt sig bekväma med vår tolkning, som kanske tycker det gått för fort, som saknat det gamla. Det betyder inte att man bytt resmål, bara resväg.

Är det då vår uppgift att döma dem?

Vår text idag tolkar jag som så, att vi inte kan se in i andra människors hjärtan, men vi kan se dess verk. Så är vi där igen. Hur ofta är det inte som vi försöker visa vår tro genom handlingar, och många gånger så nitiskt att vi glömmer bort varför?

Vi bekymrar oss mer om att uppfylla lagens bokstav än att fundera över lagens intentioner. Det är en företeelse som inte bara finns inom judendomen. Mycket av det har funnit fotfäste i den kristna kyrkans olika grupperingar. Vi skulle kunna ägna mycket tid till att skärskåda olika fariseiska uttryck, eller för all del även många moderna kristna krav och värderingar. Och efteråt gå hem uppfyllda av känslan att vi aldrig kommer att leva upp till Guds förväntningar på oss. Eller åtminstone vår tolkning av Guds förväntningar på oss, vilket påfallande ofta inte riktigt stämmer överens.

Och det är ju inte heller Jesu tanke när han berättar liknelse. Många av kyrkoårets texter har samma kontext. Jesus undervisar sina lärjungar om vad det vill säga att vara en Jesu efterföljare, d.v.s. vad det är att vara en kristen. De funderar tillsammans över den ständigt aktuella frågan: hur lever jag ett rättfärdigt liv, hur får jag ihop tro och liv?

Det som närmast kommer till min tanke är att vi skall tjäna varandra, betjäna varandra snarare än att ögontjäna, inte göra saken för sakens skull, utan i allt vi gör, göra av hjärta och kärlek. Kanske även fast vår tanke säger nej.

Jag tänker att Jesus först och främst vill säga att kärleken är den överordnade principen i allt liv, i all gemenskap med Gud. Jesu kritik av fariséerna är inte att de lever efter de regler som Gud har gett dem, utan att de låter laguppfyllelsen bli den viktigaste principen i deras liv. Är det ett dike som även vi är nära att falla i?

Men nu säger Jesus: ”Vill du älska Gud och leva med honom, måste du först se din medmänniska i ögonen och låta Guds kärlek strömma genom dig till andra”. Kanske Gud idag vill visa oss att vara en människa det är just att våga skåda sina ofullkomligheter och sina misslyckanden i ansiktet och ändå våga gå vidare och tro på en framtid. Vi inser att Gud finns närvarande i allas våra liv, att han hyser kärlek till alla, att han ser meriter där inte vi förmår upptäcka några.

Det finns en inbjudan att komma närmare Gud, att försöka förstå mer av det som bara låter sig anas, att leva sig mer och mer in i Guds mysterium. Varje dag bjuds vi att komma allt närmare Herren, samtidigt som vi ser att han alltid lever i oss och omkring oss. Det finns alltid något mer som Gud vill låta oss uppleva tillsammans med Honom.

Störst av allt är kärleken. Guds kärlek till sin skapelse och Hans kärlek till oss. Den kärleken får leva genom oss och förmedlas till andra.

Idag är kyrkan på många sätt en unik plats, där människor från olika bakgrund möts. Familjer och singlar, unga och äldre. Det är stort! Och i vårt centrum finns Jesus, den Gud sänder till oss som en utsträckt hand, mitt in i vår mänskliga ofullkomlighet.

Det sista är viktigt att minnas. Vi behöver visa förståelse och acceptans både inför oss själva och inför varandra. Ingen är fullkomlig. Med Jesus liv som förebild får vi söka forma en kärleksfull, varm och barmhärtig gemenskap. En gemenskap där längtan efter att bli berörd av Gud och varandra får vara central. En längtan efter att bli berörd, inte bara för egen del, utan också tillsammans, i tron och livet.

Goda förvaltare, 2019-08-18 (Sandra Blomgren)

Ords 3:27-32
Ef 4:20-28
Luk 12:42-48

Jag har förstått att Equmeniakyrkan har ett temaår om Apostlagärningarna med temat Till jordens yttersta gräns. När jag hör orden tänker jag på utbredningen av Guds rike här på jorden. Att Guds ord ska bli känt men även att Guds ord om en rättvis värld ska bli sann.

En förutsättning för att vi ska kunna sprida utbredningen av Guds rike på jorden är att vi är Goda förvaltare av tron. Att vi lever evangelium både i ord och handling. För att sprida evangelium handlar inte enbart om att frälsa flest människor eller värva flest medlemmar eller döpa fler barn som det ofta diskuteras i Svenska kyrkan.

Det handlar om att leva som man lär och likt Jesus se till de som står utanför samhället. Det handlar också om att följa Guds bud. Jesus säger själv att det största budet är det första av Guds 10 bud. Att vi bara har en Gud men du ska också älska Herren, din Gud med hela ditt hjärta och med hela in själ och med hela ditt förstånd (Matt 22:36).

I det handlar det om att vara sann mot sig själv och vara sann mot Gud. Och att skapa den kyrka där vi vill vara och verka. Då måste vi vara Goda förvaltare för vår egen skull. Vi vill skapa en kyrka dit vi vill gå, där vi känner oss hemma. För om det inte finns en gudstjänstfirande gemenskap spelar det just ingen roll hur många vi värvar eller döper om det inte finns en gudstjänstfirande gemenskap där man kan möta Gud. Där man kan be och lovsjunga tillsammans.

Vi är alla människor i vår mångfald skapta till Guds avbild. Tillsammans blir vi lika Gud. Då kan vi inte heller förvänta oss en homogen massa där alla ser likadana ut eller har samma intressen eller ber på samma sätt. Bön är ett samtal med Gud som bygger relation. Och lik att vi har olika relationer med olika människor så har Gud olika relationer med oss.

Jag tror det är viktigt att den världsvida kyrkan gör uttryck för flera sätt att be på, flera sätt att åkalla Gud på. Flera sätt att umgås på för vi människor är olika och är i behov av att möta Gud på olika sätt. Utan att någon står där och dömer den ene eller den ande.

Nu kanske jag går händelserna i förväg men i slutändan är det inte vår uppgift att döma. Det är Guds uppgift.

Ändå tror jag att vi alla är ansvariga för att ha sett ner på en annan kristen tradition eller tittat ner på en annans människas sätt att tillbe Gud på.

Bara inom Svenska kyrkan blev detta en stor debatt när vi skulle ta fram en ny handbok. I arbetet med den nya handboken testades nya uttryckssätt och ny gudstjänstmusik skrevs. I debatterna som uppstod blev det tydligt att vi är olika. Att vi uppskattar olika uttryckssätt och att all typ av musik inte passar i alla typer av gudstjänstrum.

Äldre gregoriansk musik passar exempelvis i äldre kyrkorum så som Storkyrkan medan pop och gospel passar bättre i moderna kyrkorum. Det har inte bara att det passar in i miljön utan också med ljudbilden. Gregoriansk musik behöver efterklangen som uppstår i kyrkorum med högt i tak och mycket eko. Medan gospel och rock inte låter lika bra i rum där det ekar mycket.

Det jag vill ha sagt med detta är att det behövs mångfald både mellan våra kyrkor men också inom våra kyrkor. För vi människor är olika. Och detta tror jag vi ska hålla hårt i. Jag tror nämligen det kommer en dag där vi kristna inte har råd att argumentera med varandra. Om sekulariseringen i Sverige fortsätter tror jag att det kommer vara viktigare att vara kristen och tro på Gud än hur vi är kristna och hur vi tror på Gud.

Temat goda förvaltare känns viktigt. Utan att vara goda förvaltare av Guds ord kan vi inte fortsätta utbredningen av Guds rike på jorden. Utan att vara goda förvaltare kan vi inte motarbeta den sekularisering som pågår i Sverige. Jag tycker det är bra att vi får många uttryckssätt att be till Gud på i Sverige men det totala avståndstagandet från religion som just nu sker tror jag är farligt.

I min roll som präst märker jag en avsaknad i dagens sekulära samhälle att tala om de stora existentiella frågorna. Det finns ingen naturlig arena att tala om vad händer när vi dör och vad är meningen med livet i ett sekulärt samhälle. Där tror jag att vi i kyrkan har en viktig roll att fylla i samhället.

Vi uppmanas idag i Efesierbrevet att klä i oss den nya människan och se till att förnyas i ande och förstånd. Den gamla människan formas av sina begär men den nya människan har skapats efter Guds bild med den rättfärdighet och den helighet som hör sanningen till. Vi ska därför följa Guds bud och tala sanning. Tala sanning om vem Gud är men också tala sanning för oss själva.

För att kunna vara Guds goda förvaltare handlar inte om att gripas av sin vrede och bruka våld eller att ljuga. Det handlar om att i tro och Ande stå upp för Gud.

Det Efesierbrevet tar upp som egenskaper som tillhör den goda människan går tillbaka till de 10 budorden. Vi ska inte ljuga, och inte stjäla. Det tas även upp om att inte bruka våld. Nej, detta är inte ett budord men ett budord är att inte dräpa. Det yttersta konsekvensen av fysiskt våld. Men Efesierbrevet förmanar inte bara oss att avstå från fysiskt våld utan uppmanar oss även att inte somna osams. Gör vi det ger vi djävulen tillfälle att komma in i våra liv. Står vi inte upp för vår tro i ett sekulärt samhälle ger vi djävulen tillfälle att komma in i våra liv.

Dagens evangelietext är hämtad från ett längre avsnitt med eskatologiska budskap. Det vill säga texter som handlar om den yttersta tiden. I den text vi läste går vi från beredskap till trohet. Det berättas om trohet och förpliktelser mot sin herre jämfört med bristen på trohet.

I texten möter vi tre tjänare: den medvetet trogne tjänare som gör vad han har blivit tillsagt och när Herren kommer så är herren nöjd med honom. Det finns också den medvetet olydige tjänaren som istället för att göra det han har blivit tillsagd att göra utnyttjar situationen och blir maktgalen. Han börjar slå tjänstefolket och dricker sig full. Sedan finns det även den omedvetet slarvige tjänaren som mycket väl vet vad som ska göras men inte gör något alls.

Den av de tre tjänarna som jag kan identifierar mig mest med är den omedvetet slarvige. Och jag hoppas att jag inte är ensam om detta. Jag vet att för att ha en bra relation med Gud behöver jag besöka gudstjänster och fira mässa. Jag vet att jag behöver avsätta tid för bön och jag vet mycket väl att jag behöver läsa bibeln.

Nu arbetar jag som präst så mycket av detta gör jag i min tjänst men jag behöver utöver det jag gör faktiskt avsätta tid för enskild bön och enskild bibelläsning. Men ska jag vara ärlig. Det sker inte alltid.

Jag har försökt följa en bibelläsnings plan där man ska läsa bibeln på ett år och jag ligger hopplöst mycket efter. När jag är ledig en söndag kan jag känna att jag inte alls orkar ta mig iväg till kyrkan utan blir liggande i sängen eller bestämmer mig för en heldag på IKEA är mer effektiv tid. Jag hoppas att åtminstone någon här känner igen sig, om så bara en gnutta, av det jag beskriver. För att kunna vara den goda förvaltaren behöver jag ju både bön och bibeln.

Men ibland är det minns lika viktigt att leva evangelium snarare än att ägna sig åt att läsa evangelierna. Att följa Guds ord i praktisk handling. Att inte se ner på andra människor, att älska sina medmänniskor att inte döma. Eller efterleva den gyllene regeln: Allt vad ni vill att människor skall göra för er, det skall ni också göra för dem. (Matt 7:12)

Det är allt ifrån de små handlingarna att hålla upp en dörr, bjuda på en kopp kaffe eller en pratstund. Jag vill påstå att jag ofta är bättre på att leva evangelium än vad jag är på att läsa evangelium. Och där är vi alla olika.

För att vara goda förvaltare och skapa den gudstjänstfirande gemenskapen som vi vill vara en del av kan vi alla bidra på olika sätt. Vi får påminna oss om Anden gåvor som vi alla får ta del av. Men vi har alla olika gåvor. Det finns profetisk gåva, tjänandets gåva, undervisningens gåva, tröstandets gåva, gåvan att frikostigt dela med sig att vara ledare och med glatt hjärta visa barmhärtighet (Rom 12:6-8). I våra gåvor har vi också olika uppdrag i att förvalta Guds ord. Oavsett vilka gåvor vi har så är Anden alltid den samma.

Så vad vill jag komma med allt detta. Dels vill jag uppmana er alla sträva efter att vara goda förvaltare. Men jag vill också uppmana er till att inte känna skuld när ni misslyckas. Vi är som sagt olika och just nu kanske inte du kan vara en aktiv del av kyrkans diakonala arbete men du kan kanske vara en ekonomisk bidragare till det diakonala arbetet.

Eller så har du profetisk gåva eller undervisande gåva som kommer i uttryck på andra sätt. När du likt jag får dåligt samvete för att du inte orkar läsa bibeln eller gå på alla gudstjänster så kom ihåg att det är minste lika viktigt att leva evangelium speciellt nu i vårt sekulära samhälle.

Sist men absolut inte minst vill jag låna Paulus ord från 2 Kor 13:13 och skicka med er Nåd från vår Herre Jesus Kristus, kärlek från Gud och gemenskap från den heliga anden åt er alla.

AMEN

Andlig klarsyn, 2019-08-11 (Bengt Ekelund)

Söndagarnas tema går i varandra. Jag vet inte om du vet det? Det
finns ett ”fortsättning följer”. Det är inte bara lösryckta teman som
säger ”nu vore det bra om man talade om synd, sen tar vi fred och sen
gemenskap, sen är det jul. Och påsk…” Kanske självklart? Det gör att
man som predikant både kan förbättra förra söndagens predikan, och
skapa cliffhangers inför nästa söndag. Men eftersom jag inte predikar
här, då, är jag friare att ta det som hjärtat är fullt av. Så får nån annan
reda upp det.

Att tro att man inte tror, Peter LeMarc. Jag blev ganska upprörd när
han sa att han inte tror på Gud längre. Så många av hans texter
uttrycker en djup och mogen tro. Karin tröstade mig och sa att det där
får han själv ta ansvar för. Och så är det nog.
I vissa livslägen är det skönt när någon säger hur det är, den enda
sanningen. Det är tilltalande för alla när det ofta är livaktigt, mycket folk
och enkla svar. Just nu går en serie som heter ondskans kyrka. Ett av
många teveprogram som visar vad som händer bakom kulisserna, när
karismatiskt förföriska ledare får efterföljare som man binder och inte
släpper taget om. För den egna vinningens skull. De fanns med i
texten från Matteus redan. ”Inte alla som ropar herre, herre…” Det har
inget med tro och religion att göra, egentligen. Man använder
människors svaghet, behåller dem där och trycker dem bara djupare
ner under ytan. Det gäller inte all karismatisk verksamhet, men det
händer när ledaren inte ger sin församling redskap och frihet att växa
vidare. Och det kan vara lockande, eftersom det är självbekräftande. I
en av förra söndagen texter hörde vi om slöjan som Mose fick bära för
att strålglansen från Gud inte skulle bli för stark. Paulus skriver att
Jesus har lyft bort slöjan och att vi nu kan komma direkt inför Gud,
genom den heliga Anden. Man skulle kunna säga att ledartypen i
Ondskans kyrka i stället drar ner rullgardinen framför näsan på sina
anhängare och säger ”hit, men inte längre, för då förlorar jag kontrollen
över dig”.

I en liten klassisk själavårdsbok som heter Från naivitet till naivitet,
beskriver Göran Bergstrand sin förståelse av metodistprästen James
Fowlers tankar om (andlig) utveckling och mognad. Det var länge
sedan jag läste den men jag minns särskilt det första och det sista
steget. Det första handlar om den osäkra människan, som kanske
också är överväldigad av sin nyfunna tro. Hon behöver tydliga riktlinjer
och svar. På flera sätt är det vad jag redan beskrivit. En del
manipuleras att stanna kvar, andra vill inte gå vidare. Det är för slitsamt
med alltför mycket relativiserande och kanske tvivel. Sant är sant. Det
räcker. Livet går. Man gör erfarenheter som gör att de enkla svaren
behöver få nyanser. Man kanske behöver bryta sig loss. Man börjar
ifrågasätta vissa absoluta sanningar, av erfarenheter man gör. Jag
brukar säga att det måste vara möjligt att tänka annorlunda och
utmanande tankar. Sedan kan man komma fram till att man inte håller
med och återvända till sitt eget spår. Men tanken, prövandet måste stå
mig fritt. Ett exempel är Lena Einhorns bok Vägen till Damaskus, där
hon kortfattat, för fram tanken att Jesus och Paulus är samma person.
Paulus höll ju sig undan ett antal år, i så fall efter att ha överlevt korset,
gömt sig för alla och sedan framträtt på nytt. Spännande tanke kanske,
annorlunda. Jag läste den, men höll inte med. Men jag har den
fortfarande i mitt minne, som en tanke ”vad skulle hända då?” Om din
tro inte tål att möta någon annans tankar, kanske du måste jobba mer
med grunden? Jag berättade en onsdagskväll om ett möte med en
person som fick mig att känna mig som en riktigt dålig präst och kristen
för en tid sedan. Min slutsats var att det var för att jag inte trodde på
djävulen, så som han. Som väl var kunde vi fortsätta samtalet en
annan gång och jag såg att hans krampaktiga tag om det traditionella,
grundläggande språket bottnade i hans eget hat och rädsla. Det slet i
honom. Och han ville inte besegras av det onda. Det jag kände, låg
egentligen hos honom och inte hos mig. Det är inte olika värde i den
tro som är början av vandringen och den mognad som kommer, men
det är onyttigt att stanna kvar, när man egentligen borde gå vidare. Det
första metodisterna Charles och John Wesley såg olika steg i helgelse.
Från rädsla och överväldigande, till den fullkomliga överlåtelsen i
kärlek. Luther, Ignatius av Loyola och andra såg andlig och personlig
mognad i olika steg. Och Paulus skriver i 1 Kor 13:11 ”När jag var barn
talade jag som ett barn, förstod som ett barn och tänkte som ett barn.
Men sedan jag blev vuxen har jag lagt bort det barnsliga. Ännu ser vi
en gåtfull spegelbild; då skall vi se ansikte mot ansikte. Ännu är min
kunskap begränsad; då skall den bli fullständig som Guds kunskap om
mig.”

Det Jesus avslutar Bergspredikan med handlar om grunden för mitt liv,
min tro. Och så vill jag tänka att resonemangen hittills också har gjort.
Jag tänker ibland att jag å ena sidan aldrig har tvivlat på Gud. Å andra
sidan har jag alltid gjort det. Jag tyckte om att en gång läsa när PC
Jersild skrev att det är så jobbigt att vara ateist idag. På 60-talet kunde
det bli debatt med kyrkan om t ex vetenskapens rön. Idag säger kyrkan
”Ja, så kan det ju vara”. Ateisten får inga direkta mothugg. Och så
tänker jag i och för sig fortfarande. Jag tycker om att se mig som en
troende agnostiker. Varför ska den som tror lite grand ha patent på
det? Men jag vill nog också säga att jag, åtminstone, är på väg att
kapitulera. Jag försöker föra samtal med Gud. Jag låter honom sitta
mitt emot mig ibland och i fantasin lyssna och ibland kommentera mina
tankar. Så menar franciskanerna att man kan göra, i Ignatiansk
tradition. Låt fantasin vara en del av livet. Lev med Gud. En praktisk
övning är att i tanken spela upp den gångna dagens händelser i ditt
sinne, inför Gud. Tacka för det goda, be om förlåtelse för det onda och
se klarare på det oklara. Det ger mig lite mer sinnesro. På ett sätt är
jag tillbaka där jag började. Hos Jesus. Inte med de höga ropen utan
mer av det förtroendefulla samtalet och mötet.
Amen

Bönen, 2019-05-26 (Karin Wiborn)

Luk 11:1-13

Idag påminns vi om bönens betydelse, och det är bra. Med bönen är det som med mycket annat, varje generation behöver återerövra språket, meningen och dess varför, och varje bedjande sammanhang , också den enskildas, kan fastna i ett språk eller system som kanske behöver förändras.

När Jesus hade stannat för att be fick en av lärjungarna upp ögonen för vad han gjorde och bad att få lära sig bönens språk, och Jesus sammanfattade där och då det som har kommit att bli världens mest bedda kristna bön i alla tider och alla traditioner; ”Vår fader, du som är i himmelen.” Genom Vår fader manifesterar vi samhörighet med människor över hela jorden och den kristna enheten. Vi ber också de ord som Jesus lärde sina lärjungar. Därför är den viktig. Den är också viktig eftersom den sammanfattar mycket av det vi behöver; bröd, förlåtelse, kraft i prövningens stund och insikten om Guds rike och Guds vilja på jorden och i himlen. Den manifesterar också människans relation till Gud, en kraft större än vi själva.

Man kan hitta olika vägar för sitt böneliv. Jag lärde mig i veckan att heliga Fransiskus i mötet med sultanen Melek al Kamel 1219 – alltså 800 år sedan i år, inspirerades av Islams 5 bönetider och som utvecklats till det som i katolsk tradition kallas tidegärden. Sultanen i sin tur inspirerades av Fransiskus hängivenhet, och mötet räknas ibland som den första religionsdialogen.

När jag fostrades var det självklart med aftonbön och bordsbön. Jag märker att det som var en självklarhet i kristna familjer på 60-talet inte längre är det, så också i min egen, att börja en måltid med att be om Guds välsignelse över maten. Detta till trots visade en undersökning 2016 att 5% av svenskar ber bordsbön. Det är en god vana av många skäl. Kanske inte främst för att maten möjligen smakar bättre av Guds välsignelse, utan för att påminna oss om det stora i att ha mat att äta, att lugna ner sig inför intagandet och att skapa en måltidens ”helgd” av den stund vi äter oavsett om vi äter en ensam måltid eller en gemenskapsmåltid. I någon mening är det också att tala om för sig själv och varandra att även detta gör vi inför Guds ansikte.

Morgonbön och aftonbön fyller liknande funktion. I morgonbönen får jag samla mig, lägga förväntan och oro i Guds hand. I aftonbönen får jag lämna dagen och vad den burit med sig av glädje, sorg och frustration. Jag var ett mycket fromt barn och bad mycket. En bön finns bevarad, kanske från 7-8 års ålder. ”God morgon Gud, idag ska jag gå ut och leka med Rut”. Jag tror inte jag hade någon kompis som hette Rut, det var nog för att rimma. Men jag ser i den bönen det som jag fortfarande vill ha som livshållning. Det jag gör sker i samspel med Gud som älskar och bär, en kraft utanför mig själv som hjälper mig till klarhet, kraft, insikt, mod och fantasi.

Idag börjar jag de allra flesta sammanträden jag leder med bön som egentligen i grunden är samma som min ”rutmorgonbön”. En kort bön för att kalibrera in sammanhanget, hitta rätt våglängd och koncentration. Allt oftare har jag också tagit till mig den allmänkristna traditionen att låta bönen Vår fader vara en viktig del i mitt vardagsliv och arbetsliv.

Lukastexten fortsätter med två berättelser som jag inte tycker är helt enkla att förstå: En påträngande vän som tigger till sig bröd mitt i natten och bilden av en far (kanske ska byta ut det mot mor dagen till ära?) som ger sin son en orm när han ber om en fisk. Slutsatsen av både den påträngande vännen och fadern som ger barnen det dom ber om kan vara att Gud hör bön, också när den är påträngande, och att Gud ger det vi ber om. Samtidigt är det kanske för enkelt, för nog har jag idogt bett och fortfarande ber om sånt som inte händer. Och nog har det hänt att jag efterhand har kunnat se ett bönesvar, men inte som jag hade tänkt mig. Kanske är Gud bättre på att svara än jag på att be, kanske är bönens innersta av annan betydelse. För jag tror: bed, så ska du få, sök, så ska du finna, bulta, så ska dörren öppnas och jag tror att fadern i himlen ger helig ande åt dem som ber honom.

Vad bön framför allt är och så förstår jag dagens texter är att vara med Gud. Eller, vara i Gud. Att vara en bön, som vi sjöng förut.

Bön är att leva med Gud, den kraft som skapar och bär världen. Om vilken profeten Jeremia skriver: Jag vet väl, vilka avsikter jag har för er, välgång och inte olycka. Jag skall ge er en framtid och ett hopp.

Bön är framför allt att bygga relation med den treeniga Guden, Fader, son och ande. Som skapar, vandrar med, hjälper och vägleder. Den som förändras, den som öppnar upp är framför allt jag.

Om vi gräver ett varv till bortom en endimensionell förståelse av Lukas text: Be, så skall du få. Sök, så skall du finna. Bulta, så ska dörren öppnas. Det är inte du som är den som ber och tar emot, inte bara. Allt är i dig. I bönen får du extra krafter (superkrafter). Genom att du ber får du, finner du och du öppnar dig. Din dörr mot Gud.

Jag ber inte främst för att Gud ska ge mig. Det händer, men mest ber jag för att Gud ska förändra mig.

Jag ber ständigt för fred på jorden, om ett människovänligt och människovärdigt samhälle, om rättvisa. Jag ber ofta för världens framtid och vår villighet att leva hållbart. Min tanke är inte att Gud ska som en blixt göra allt som jag ber om. Min bön handlar om att människor ska förändras så vi kan göra det vi är satta till: Leva väl med jorden och med varandra.

För att återvända till min början: Klosterlivets tideböner, 5 eller 7 gånger om dagen, eller Islams 5 böner, judendomens 3 bönetider. Hinduernas och buddhisternas stillhet och meditation. Bön finns i många religioner i lite olika klädnad. När jag var ung trodde jag att andra religioners böner var farliga. Det tror jag inte längre. Jag tror det är farligare med människor som inte ber. Som inte stannar upp och andas. Som inte skapar en stund för reflektion.

Jag skulle önska att jag hittade en tydligare rytm för mitt eget böneliv. Att det var något mer formaliserat. Morgonbön, bordsbön, mitt på dagen bön och kvällsbön. Lite mindre av samtal på vägen och mer en avsatt stund. Världen behöver människor som ber. Vi har receptet, så att säga. Att söka en stilla stund, med bibel och/eller psalmbok i hand eller inte. Tidebön och skrivna böner eller god morgon gud böner. Att vända sitt ansikte till Gud är välsignelse i sig och där öppnar sig en värld som blir till välsignelse för världen.

Som psaltaren skriver: Jag litar på din godhet, mitt hjärta skall jubla över din hjälp. Jag vill sjunga till Herrens ära, ty han är god mot mig.

Amen

Vägen till livet, 2019-05-12 (Kim Bergman)

För det första, vet ni varför Jesus sa att han är vägen… för att han är född under hjulen. Nu när vi har rett ut det, så känns det skönt att ha satt nivån för den här predikan.

Med ett tema som detta är det nästan ett måste att raljera lite över vårt informationssamhälle. Hur länge sedan var det som du använde en vägbeskrivning senast, jag menar en sådan där gammeldags, typ åk förbi den gula kiosken, ta andra avfarten till vänster förbi sjön och över kullen, sen ser du huset till höger…

Nu för tiden så får man en adress, så slår man in den på sin mobil och börjar köra. Väldigt ofta så kommer man rätt, men fundera lite över tanken att det är en maskin som styr dina vägval….

Idag är temat Vägen till livet och Jesus talar om att vi alla skall vara där han är. Han är förvisso lite luddig där i början. Och jag kan förstå Tomas förvirring. När Jesus säger ”Och vägen dit jag går, den känner ni.” så tycker jag att Tomas ställer en högst berättigad fråga: ”Herre, vi vet inte vart du går. Hur kan vi då känna vägen?” Men så förtydligar Jesus det hela när han påpekar att han är vägen, sanningen och livet. Och det har jag liksom många andra tolkat som kärlekens väg.

Och tolkar man det så blir den vägen en väg som utesluter splittringar. Den vägen bekämpar alla möjliga motsättningar. Den vägen sätter stopp för utanförskap, ensamhet och marginalisering som vårt samhälle lider mycket av idag. Den vägen skapar enhet för alla som söker Jesus. Den vägen leder till en gemenskap där alla finner sin plats i kärlek.

Texter som vi hörde läsas idag talar om livet oss människor emellan. Vilka vägar vi väljer. Det händer ofta att vi hamnar i konflikt med varandra. Ibland tror vi att vi själva omedelbart kan lösa allting, eftersom vi bara ser den dag då vi lever, i ett kortsiktigt perspektiv, det liv som vi har just nu. Det leder till hat, hot, missförstånd, krig, splittring osv. Men visheten säger: ”Tänk på livets slut och hata inte mer; minns döden och förgängelsen, håll fast vid buden. Tänk på buden och vredgas inte på din nästa; minns förbundet med den Högste och glöm andras fel”.

Det handlar mycket om att först tänka på vad man själv gör istället för att förlora sin tid på vad de andra gör. Dag Hammarskjöld skrev: ”Den längsta resan är resan inåt”. Den längsta vägen eller den svåraste vägen är vägen inåt. Att se bjälken i sitt eget öga innan man ser flisan i sin syster.

Som ni märker har vi idag fått en text från en apokryfisk bok, nämligen Jesus Syraks vishet. Boken placeras i Gamla Testamentet, och det vill säga att den Jesus som man nämner här inte är samma Jesus som finns i Nya Testamentet. Men budskapet i boken hjälper oss att få goda råd för vårt liv. Kanske lite som en gammaldags vägbeskrivning.

Som kristen är liknelsen om vägar kanske den mest tacksamma som Jesus har gett oss. Det där med herde, fiskare och sådant är saker som på något sätt känns lite föråldrat. Men vägar är däremot något som istället snarare utvecklats. Det gamla uttrycksättet att alla vägar leder till Rom, var på många sätt sant, då det var romarna som byggde många av de moderna vägarna.
En väg kan och har många gånger börjat som en stig, en människa som gått en sträcka och sedan har andra följt. Ni har säkert liksom jag gått på oplogade gator och torg i Sthlm under vintern, och då gärna gått i andras fotspår, för att på så sätt slippa göra det besvärliga själv, att spåra genom orörd mark. Och inte alltid i den riktning man egentligen velat gå. Men om någon gått före så blir det lättare för mig…

Ibland bygger vi vägar för att ta oss förbi hinder, andra gånger för att det är många människor som går på en stig, och vi vill underlätta för att nå målet… ibland så spårar vi själva i orörd terräng. Ja, nu skulle vi kunna göra en paus och jag tänker att flera av oss här inne får liknande bilder och associationer om tron som jag, det är en suverän liknelse. Det finns många vägar till Jesus.

Den naturliga frågan i det här sammanhanget är då: Hur hittar jag rätt bland alla dessa vägar? Ett lika naturligt svar är att lyssna till Guds röst, eller i den moderna liknelsens bild, ställ in din gudomliga GPS. Läs Guds ord, Bibeln, lyssna inåt. Vad säger den mig?

Men precis som GPS´n jag har i mobilen, måste jag erkänna att Bibeln inte alltid är så där glasklar. Den välartikulerade damen i mobilens GPS kan till exempel upplysa mig om att jag ska ”om 500 m sväng svagt höger”.
Min avståndsbedömningsförmåga är inte på topp. Eller kan ni utan tvekan avgöra hur långt bort 500 m är? Och vad menas egentligen med ”sväng svagt höger”? Vad skiljer en svag sväng från en vanlig sväng?

Nu brukar det hela lösa sig under färden. Jag ser vad som menas. Tolkar helt enkelt mobilens GPS-instruktioner utifrån det jag ser omkring mig.

Bibeln, Guds ord, är inte alltid så där glasklar som man kanske skulle önska. Framförallt är den inte så detaljerad. Det står inte i en enda av böckerna vad jag skall äta till frukost eller vad jag ska lyssna på för musik. Bibeln måste alltid tolkas.

Men hur vet jag då att min tolkning är rätt, eller kan jag bedöma om din tolkning är fel? Troligen inte. Jag tror att det finns många vägar till Jesus, och oavsett om den är lång eller kort, krokig eller rak så är det rätt för dig. Jag tänker att vi som kyrka måste också förstå det, och det kan vara lite skrämmande. Tänk om den väg som jag trodde var rätt inte gäller för någon annan. Den resan kanske gick fortare, var enklare eller kanske mycket svårare. Är den i så fall lika mycket värd som min, eller mera?

Vi som baptistkyrka har ju faktiskt funnits här i Sverige i över 150 år. Hur kommer det sig att Hillsong med sina 7 år kan ha så mycket folk? Kan dom vara lika värdiga som oss?

För en tid sedan satt jag och samtalade med en kvinna. Vi pratade om livet, tro och att göra gott. Hon säger att hon inte anser sig kristen, men lever ett liv som många kristna skulle fått anställning och lön för om dom levt på samma sätt. Och så kommer jag på mig själv med att tänka mina fariseiska tankar om att hon skulle kunna göra så mycket nytta bara hon klev in i en församling… Vem är jag att döma? Troligen är hon på exakt rätt plats, och jag skulle inte bli förvånad om det är Gud som satt henne där, troligen bl.a. för att möta sådana som jag…
Det finns många vägar till Jesus.

Man säger ofta att det är resan som är mödan värd.
Hur trivs du på den väg som du har valt? Känner du att du har ett mål för din färd? På många sätt är det en resa vi gör själva. Det är inte upp till oss att bedöma andras vägar. Det finns en rolig historia med en poäng som är typ: om vi kommer till himlen, så kommer vi bli förvånade över att se vem som är där och vilka som inte är det.

Att vara och leva som kristen är att leva med Jesus. Att gå vägen tillsammans med honom, mot livet, i sanning och kärlek. Om det här nu hade varit ett känt tv-program hade vi ställt frågan: Vart är vi på väg?
Svar: Vi är på väg till Gud. Och vårt ressällskap och vår reseledare är Gud själv i Jesus Kristus. Och det är här någonstans som våra vägval blir viktiga. Och det är kanske här som vi måste ställa oss frågan, om vi har slutdestinationen klar för oss. För om vägen till Jesus kan vara lite flummig, så är vägen till Gud glasklar. Jesus säger: ”Jag är vägen sanningen och livet, ingen kommer till fadern utom genom mig.”

Det finns många vägar till Jesus, men Jesus är den enda vägen till Gud.