Tänkvärt

NÄR JAG VAR LITEN minns jag att jag hade en vävram, en enkel träram med skåror på kortsidorna, där man kunde fästa upp en varptråd. Sedan var det bara att börja peta in garn. Oftast hade man en plan från början, men mot slutet tröttnade man, eller så tog just det garnet slut, så man fick fortsätta med någonting annat. Det blev inte alltid som man hade tänkt det. Dessutom såg alla vävar ut som ett timglas. Alla som vävt på en vävram vet hur svårt det är.


I KYRKAN ANVÄNDER VI OFTA VÄVEN som en bild på livet, där ramen och varptråden utgör vårt liv. I det får vi fläta in de olika delarna, som till slut kommer att bilda den väv som är vårt liv. Nu med lite perspektiv på livet så är det ingen dålig bild. I början av väven är det som i början på livet, allt är nytt, allt är möjligt och man har en plan för hur det skall bli. I slutet av väven ser man att man fick ta det som man hade tillgång till, men väldigt ofta så blir det väldigt vackert, och delar som man själv inte planerat visar sig bilda oväntade mönster. Så var det då det där i mitten, där allt är lite hopklämt. Allt är lite tätare och man märker att man försöker spara in på allt för att man tror att garnet skall räcka hela vägen, men så gör det inte det. Kanske är livet just så, kanske är församlingslivet just så. Om det är så, var i väven befinner vi oss nu? I en värld präglad av förändring och mångfald, utgör gemenskap, tro och församling trådar som jag hoppas hjälper till att väva in människor i vår gemenskap, i den vackra väv som är vår församling.

Psaltaren 139:13-24

Kim Bergman