Tänkvärt

Hon kom lite senare än oss andra och rasade ner snarare än satte sig i den  fåtölj som var ledig. Med en ljudlig suck, som bar på ungdomens tunga ansvar, frågar hon rakt ut:
Vad händer efter döden?….
Vi fem som redan satt där bildar tillsammans med frågeställaren en löst sammansatt grupp som under namnet Gudfika träffas med ojämn regelbundenhet på något av stadens fik, just för att kanske prata tro, liv och svåra frågor.

Just denna gång handlade samtalet mer om sommarens framtidsplaner och vilka läger man skulle välja. Så frågan om vad som händer efter döden fick omedelbart fäste och tankarna började spira. Ingen av oss har ju av naturliga skäl ett exakt svar, men alla hade tankar.

Att få sitta i ett sådant sammanhang och få samtala om livet tänker jag är ett sätt att vara kyrka. Jag har vid flera tillfällen predikat om livet efter döden, haft andakter på temat men sällan känt att frågan var så levande som den var runt cafébord en tidig vårdag. Jag tror att vi som kyrka ofta får de här tillfällena, kanske spontansamtalet med en kollega på ett After Work, tillsammans med en vän i väntan på en buss eller med en främling i ett oplanerat möte. Men det är inte alltid att vi i de mötena tänker att vi är kyrka. Men tänk om, tänk om vi tar till oss tanken att samtalet om livet inte alltid måste innehålla en bibelvers för att räknas som gudstjänst, utan att tjäna Gud är just att samtala om livet med den som vill. Jag är övertygad om att vara kyrka är att dela livet med alla, eller som en stor möbeljätte utrycker det i sina reklamfilmer, ”Där livet händer”. Jag vet att vår kyrka är större än gudstjänsten på söndag. Jag vet att vår kyrka är större än antalet personer i matrikeln. Jag vet att vår kyrka är större än våra egna begränsningar. Här finns utrymme, här finns rum, här är Gud.

Kim Bergman