Tänkvärt

Var inte rädd, jag är med dig. Ängslas inte, jag är din Gud.
Jag ger dig styrka och hjälper dig, stöder och räddar dig med
min hand.     (Jes 41:10)

När jag skriver det här så är det november. Utanför fönstret är det just så där grått som man förväntar sig den här tiden, mellan julljus och LED-slingor. På TV har jag just hört om stigande kurvor och skärpta restriktioner. Inom mig gnager ett brustet hosianna.
När ni läser det här, så har året vänt blad. En gnistrande vinter och en sprudlande vår ligger framför oss, och även om pandemin inte är över, så har vi börjat hitta nya vägar att mötas.
Jag såg en katastroffilm på TV för många år sedan. Den handlade om hur människan återskapade dinosaurier, och naturligtvis så går någonting snett och allt blir kaos. Men en replik i filmen har jag lagt på minnet. En av huvudpersonerna säger: ”Livet hittar alltid en väg”, och så är det. Vi kommer som mänsklighet att överleva det här, och vi kommer att ha lärt oss mycket på vägen. Jag har väl aldrig kunna tänka mig att i kyrkan behöva använda meningar som: ”Håll avstånd. Undvik mänsklig kontakt. Vi kan inte träffas.”
Som vanligt får vi se på det som händer i ett större perspektiv. Jag minns då jag som barn en gång tappade mitt modellflygplan i golvet. Det gick naturligtvis sönder och jag blev förtvivlad. Jag hade lagt ner så mycket tid på det och skulle bara ta med det för att visa upp det. I den stunden kändes allt hopplöst. Jag kan än idag minnas känslan, men jag sörjer inte på samma sätt. På samma sätt har mycket av det vi byggt upp i vår vardag plötsligt rasat ihop, och i denna stund kan det kännas hopplöst.

Så här kommer tre steg som hjälpt mig:
Steg 1: Sörj – Det är inte fel att sörja, att vara ledsen för det som inte
blev som man tänkt det. Den som inte sörjt en förlust har väldigt svårt
att släppa och gå vidare, inte glömma, men gå vidare.
Steg 2: Vila – Det är så här det
ser ut just nu. Jag vilar och samlar kraft, läser, promenerar och
gör saker som ger energi.
Steg 3: Hoppas – Ett hopp föder möjligheter. Det ger näring åt det vi ännu inte har sett, men som vi tror på. Jag tror inte att prövningar är
från Gud, att han på olika sätt försöker testa vår bristningsgräns. Men jag är övertygad om att Gud är med oss i prövningar, och på olika sätt hjälper oss igenom, ibland genom andra människors omsorg, ofta genom bön och  tanke. Att lita på att Gud är med, ger tröst och hopp. När vi ser tillbaka på den här tiden, kommer vi se hur Gud på olika sätt varit med i det som hände. Jag är övertygad om att vi åter kommer kunna samlas igen, att vi åter  kommer få mötas och knyta nya kontakter, att livet hittar en väg tillbaka.
Kim Bergman