Tänkvärt

Har ni någon gång känt att det varit lite motigt ibland? Man har stått inför en uppgift som har verkat oöverstiglig. Typ måla om huset, skriva en   rapport, göra läxorna eller komma på middagsmaten tisdag kväll innan alla aktiviteter.

Har ni även varit med om känslan när någon då kommer och säger: ”Jag hjälper dig att måla, vad roligt!” Eller: ”Du, den där rapporten. Nilson på 7:an har tagit den bollen.” Eller då läraren säger: ”Tyvärr har Åsa fått förhinder, så vi får ta provet nästa vecka.” För att inte tala om: ”Älskling, har du hunnit fundera på middagen? Annars så kan jag fixa det.” Eller det enkla faktumet att våren är på gång.

Lättnad, livet kommer tillbaka. Man blir som en ny människa. Helt plötsligt så kan man gå med lätta steg igen.

Andra tillfällen är då man kanske känner sig lite bedrövad, och någon bara frågar hur det är. Eller känslan som man får i kroppen då man får höra att någon har tänkt på en. Visst är det häftigt. Du kan ha varit helt ensam i någonting, som kanske känts besvärligt eller jobbigt. Hur skönt det kan kännas när någon efteråt sagt: ”Jag vet att du har haft det jobbigt, och jag har tänkt på dig.”

Eller då man står mitt uppe i allt och vet att någon tänker på mig. Jag kan fortfarande vara lika ensam på plats, men känslan. Någon tänker på mig.

Bibelberättelsen om den lame mannen är jag så fascinerad av, inte enbart av att mannen blir frisk och börjar gå. Det är väl troligen ett av de mest kända bibelcitaten utanför kyrkan, ”Ta din säng och gå”. Det är i sig själv häftigt och värt ett eget studium om hur och varför Jesus gör det undret, nästan lite som i förbifarten. Utan det som jag älskar i denna berättelse är de fyra vännerna, som vi inte vet vad de heter. Vi vet inte vad de gör till vardags, men det som de gör, det är stort, och i mina ögon nästan hela behållningen av berättelsen. De bär fram en vän till Jesus, för de är så övertygade om att detta är det rätta att de inte ger sig bara för att det är fullsatt. ”Oj, vad med folk! Vi kommer tillbaka en annan dag.” De bryter upp taket och sänker ner honom inför Jesus.

För mig har det här blivit en bild på hur jag önskar att vi är som kyrka. Att vi inte ska ge oss i vårt uppdrag att bära fram människor till det som är gott. Inte ge upp bara för att en väg känns stängd. Att vi som kyrka kan få vara de här okända kändisarna. Vi behöver inte namnges, men vi vill vara med och bära.

För mig handlar det mycket om att våga fråga: ”Hur är det”, och även lyssna på svaret. Ställa frågan: ”Vill du att vi ber för dig? Ska vi tänka på dig? Får vi hjälpa dig att bära?” Det är att vara kyrka för mig.

                                                                                       Kim Bergman

Mark 2:1–12Bible Illustrations by Sweet Media