Den gode herden, 2022-05-01 (Elsa Cronhjort)

Joh 10:11-16

– Jag är den gode herden.
Just så inleder Jesus dagens predikotext, med att säga ”Jag är den gode herden”.

Det är lätt att vi förminskar bilden av vad det betyder. När jag tänker på den gode herden får jag först av allt upp en bild i mitt huvud. Jag har växt upp i Kyrkan vid Brommaplan, och sprungit runt i kyrkans alla skrymslen och vrår som barn. Den tydligaste bilden jag har med mig därifrån är bilden längst fram i kyrksalen med herden och det lilla fåret. Bilden av en herde som tar hand om sina får. Det är förstås en positiv bild av vem Jesus är men Jesus är så mycket mer än bara snäll och omsorgsfull.

För vad är en herde egentligen?

I dagens text får vi läsa om hur den gode herden står upp för, och skyddar sin flock. Herden som inte ger vika när faror dyker upp, utan som själv står framför sin fårhjord och skyddar den med allt vad herden har. Herden som offrar sig själv för sina får om det krävs. Herden är så mycket mer än snäll och gullig. I herdens handlingar finns det en så stark kärlek, och det är just den kärleken som Jesus vill få oss att förstå mer av.

Det är den 3:e söndagen i påsktiden och vi får fortsätta att påminnas om påskens stora händelser, och försöka förstå mer av hur påsken påverkar våra liv här och nu, idag. Joseph Sverker har precis släppt en ny bok, Undrar om Gud, med frågor och svar om Gud från och för barn, men självklart också för nyfikna vuxna. En av de svåraste frågorna är varför det är så fantastiskt att Jesus dog. Med tanke på den festsöndag påskdagen är i kyrkan, och hur vi firar påsk, så förstår man ju att det finns något fantastiskt i påsken, men det som kanske för många är tydligast i påskveckan är att Jesus behöver dö. Dubbelheten kan vara svår att greppa, men det handlar om Guds kärlek för oss. I bilden av Jesus som den gode herden, finns det ju så mycket mer än bara en snäll och gullig Gud. Vi får möta en herde som är beredd att offra allt, till och med sitt liv, för sina får.

Senare i texten pratar Jesus om den som är lejd. Vi kan ju leja någon, alltså hyra någon. När Jesus säger att den som är lejd överger fåren när han ser vargen komma, menar han att en som är anställd för att vakta fåren inte kommer göra det lika bra som fårens egen herde, herden som älskar sina får mer än något annat.

Precis som i bilden med fåren, finns det lejda ledare även i våra liv. Ledare som tjänar något på att leda, och som gör det för pengar och inte för kärlek. Till skillnad från en lejd ledare som vill tjäna något på ledarskapet, så finns det en enorm kärlek i ledarskapet hos den Gode herden. Jesus vill inte leda oss för att han tjänar något på oss. Han leder oss fullt ut av kärlek. Påskens händelser, med Jesus korsfästelse och död men också uppståndelse är ett kärleksbevis för oss.

Jag läser från Joh 3:16, Så älskade Gud världen att han gav den sin enda son, för att de som tror på honom inte skall gå under, utan ha evigt liv.

Han ger sitt liv för oss för att vi ska få förlåtelse men också för att vi ska kunna leva nära Gud och ha en relation med honom genom den Helige Anden.

En av de kanske mest kända psalmerna i Psaltaren är psalm 23.

Herren är min herde,
ingenting skall fattas mig.
Han för mig i vall på gröna ängar,
han låter mig vila vid lugna vatten.
Han ger mig ny kraft
och leder mig på rätta vägar,
sitt namn till ära.
Inte ens i den mörkaste dal
fruktar jag något ont,
ty du är med mig,
din käpp och din stav gör mig trygg.
Du dukar ett bord för mig
i mina fienders åsyn,
du smörjer mitt huvud med olja
och fyller min bägare till brädden.
Din godhet och nåd skall följa mig
varje dag i mitt liv,
och Herrens hus skall vara mitt hem
så länge jag lever.

Psalmisten David vet att Gud är den gode herden, och vågar leva sitt liv utifrån det. Oavsett vad vi går igenom, var vi befinner oss, så säger Jesus till oss ”Jag är den gode herden”. Herden som går med dig, bär dig om du behöver men som också kommer kämpa för dig. Det betyder inte att livet kommer vara problemfritt, men att Gud själv alltid går vid vår sida och kämpar för oss. David säger inte att han bara ska vila vid lugna vatten och att ingenting skall fattas honom, utan också att Gud leder honom på rätt vägar och att även i den mörkaste dal, eller som en annan översättning: dödsskuggans dal, så vet han att Gud är med honom.

En av de viktigaste men också kanske svåraste delarna i bilden av de gode herden är vad det står om fåren. Om Jesus är herden är förstås vi fåren. I vers 4 står det ”När han har släppt ut sina får går han före dem, och fåren följer honom därför att de känner igen hans röst.”.

Jesus är den gode herden. Han vaktar oss inte bara i mörkret och i natten, utan kommer kämpa för oss genom allt. Han ger sitt liv för vår skull, utan att vi på något sätt kan förtjäna det. Och fåren, de följer honom DÄRFÖR ATT DE KÄNNER IGEN HANS RÖST!

Utmaningen är kanske att höra Guds röst, bland allt annat i våra liv. För några år sen fanns det en reklam från Skolverket, som handlade om budskapsdjungeln och om källkritik. Budskapsdjungeln är ett begrepp för alla de budskap som vill påverka oss. Vart vi än är, och vad vi än gör så påverkas vi av otroligt många olika röster, viljor och budskap. När jag vaknar stänger jag av alarmet på min mobil, och samtidigt kollar jag Instagram, där jag möter massor av olika budskap. Bilder och texter som visar hur livet borde levas enligt sociala medier. Därefter går jag upp, kollar mailen, får fler röster att lyssna till och frågor att ta ställning till. När jag äter frukost lyssnar jag på musik som är fylld av olika budskap. På vägen till skolan på morgonen ser jag reklamskyltar med olika budskap. På plats i skolan träffar jag lärare och klasskompisar som alla har olika tankar som de vill dela och som de förespråkar. Än så länge har jag bara gått igenom en morgon i mitt liv, och på en så kort stund matas jag med så många olika budskap och röster. Mitt i allt detta måste vi öva oss i att känna igen Guds röst, liksom fåren känner igen herdens röst och därför följer den.

Jesus säger att fåren följer honom och att de lyssnar till honom. Jesus är den gode herden, och det är bara så stort. Han älskar oss så oändligt mycket och vill ge oss det bästa. Men för att kunna följa honom, behöver vi också lyssna till honom.

Precis som med en radio måste vi stämma in på rätt kanal för att höra Guds röst, och när vi lär oss att hitta till den kanalen kan vi också lättare följa Jesus.

Till dig som inte alltid vet hur du kan höra Guds röst vill jag peppa dig i att läsa Bibeln, som är Guds levande ord.

Och till var och en av oss säger Jesus: Mitt älskade barn, jag är beredd att kämpa för dig, för jag är den Gode Herden. Och så kallar han oss till sig.

Vägen till korset, 2022-04-10 (Jonas Thorängen)

Luk 19:28-40

Med livet som insats

Med livet som insats, står de med sina tjocka skyddsvästar med PRESS skrivet med stora bokstäver, och rapporterar i direktsänd TV. Oftast ser vi dem stå omgivna av mörker, ibland ute, ibland har jag anat att de står i en hotellfoajé. Någon gång så flikar de in en kommentar om en plötslig smäll eller ljud av muller på distans. Vi anar krigets destruktiva verklighet. På distans, i dubbel bemärkelse – jag och vi här på relativt långt avstånd och nyheterna kommer till oss genom PRESS-folkets röster i radio och TV.

De vet förstås att varken skyddsväst eller bokstäverna – P R E S S  – kan skydda dem om himlen faller ner och helvetet bryter ut. Det skulle faktiskt räcka med att taket faller in. Med livet som insats möter journalister människor utan något enda skydd. Jag tror att de som vittnar om sanningen gör en livsviktig insats. De räddar liv. De är, kanske, livrädda livräddare.

Journalister möter dem som lämnat allt. De som förlorat sitt hem, sin hund, de som skiljts från vänner och skiljts från alla männen som har lyft vapen, med livet som insats.

De som lyft vapen. Mot dem som lyft vapen. Med livet som insats.
För att någon – vem? – har gett dem en order!
Vem har den rätten, att ge order att någon annan ska riskera sitt eget liv för att…ja varför?
Livrädda mördare. De förstör och förgör.
Tänk om de förstod, tänk om de vågade att trotsa sina befäl, trotsa dem som ger dessa mördarorder.

Med livet som insats arbetar nu också barnmorskor, vårdbiträden, sjuksköterskor, läkare och brandmän. Och många fler i livets tjänst, med livet som insats. Det ska inte behöva vara så, men så är det. De som ger order om krig vill förstöra, döda och skapa skräck. Barnmorskor startar inga krig.

Kriget. Jag känner mig säker på att ni alla först och främst tänker på kriget i Ukraina. Men det är ju inte endast ett krig i världen. Det pågår ett antal krig och konflikter över världen och utan att jämföra vilket som är störst eller värst, så vet vi att krig bara är destruktivt, det är rädsla och skräck. Människor flyr i tusental, tiotusental och miljoner. Med livet som insats. De kan bara rädda sig själva, sina barn och sina gamla och kanske sin hund eller en fågel i sin bur eller något annat husdjur. Kanske, kan de det.

Vi lever i fastetid. En fastetid som nu alla kristna och muslimer delar. Vi lever också i en tid av oro, rädsla och skräck. Snart är det påsk. En dramatisk och viktig del av den kristna berättelsen, en händelse som Jesus går in i med livet som insats. Jesus går mot den heliga staden. Idag på Palmsöndagen rider han in i Jerusalem – Fredens stad – som namnet betyder. Idag firas palmsöndag av kristna i Jerusalem. Alla kyrkor gör en gemensam palmsöndagsvandring, i Jesus fotspår, från Olivberget och in genom Jerusalems gamla stad. Jerusalem, fredens stad och ett religiöst epicentrum där tre religioner har sina heligaste platser. I år under april månad sammanfaller de tre religionernas högtidskalendrar så att den judiska pesach firas, de kristna firar palmsöndag och påsk och muslimer uppmärksammar den heliga fastemånaden ramadan.
Palmsöndagen är en festdag i Jerusalem, som samlar alla kristna, gamla och barn, män och kvinnor i alla åldrar. De firar Jesus – Välsignad är han som kommer, konungen, i Herrens namn. Fred i himlen och ära i höjden (Lukas 19:38)

Livet är heligt. Livet är heligt, tror jag och kanske har vi alla tänkt och sagt så nån gång – Livet är okränkbart. Alla människors lika värde och rätt till liv. Jag vill tro att det är så, jag vill leva så.

Livet är heligt säger kristna ledare i Palestina och Israel. I ett bibelstudiematerial nu i påsktid har de lyft fram ett initiativ att be och arbeta för fred i Jerusalem.[1]
De säger att gudstjänsten och tillbedjan är helig, och med Jesaja ord påminner de om att ”mitt hus skall kallas ett bönens hus för alla folk”. (Jes 56:7)

De säger att hemmet är heligt och de läser från Jesaja igen, som skriver till dem som lever i landsflykt:
”Rätten skall bo i öknen, rättfärdighet i trädgården.
Rättfärdighetens verk är fred och välstånd, dess frukt beständig ro och trygghet.
Mitt folk skall få bo i ett fredligt land, i hem där de känner sig trygga och får vila sorglösa.” (Jes 32:16-18)

De säger att familjen är helig, och de säger att identiteten är helig: Varenda människa har en identitet, som har formats och nedärvts i familj och kultur, och med sina alldeles egna berättelser:
”Innan jag formade dig i moderlivet utvalde jag dig, innan du kom ut ur modersskötet gav jag dig ett heligt uppdrag: att vara profet för folken.” (Jeremia 1:5)

Människans liv och värdighet är heligt.Gud sade: ’Vi skall göra människor som är vår avbild, lika oss. De skall härska över havets fiskar, himlens fåglar, boskapen, alla vilda djur och alla kräldjur som finns på jorden.’ Gud skapade människan till sin avbild, till Guds avbild skapade han henne. Som man och kvinna skapade han dem.” (1 Mos 1:26-27)

Solidaritet är heligt – vi har fått uppdraget att älska varandra. I kärleken finns inte rädsla.

I första Petrusbrevet visar Petrus på en modell för solidaritet: ”Var gästfria mot varandra utan att knota. Tjäna varandra, var och en med den nådegåva han har fått, som goda förvaltare av Guds nåd i dess många former.” (1 Petr 4: 9-10)

Idag är det palmsöndag och veckan som ligger framför oss kallas inom en del av den världsvida kyrkan för stilla veckan. Tanken är att det är en vecka för särskild stillhet och eftertanke över de berättelser som vi läser i bibeln om Jesus sista dagar. Berättelsen om när han med livet som insats reser in i Jerusalem. Jesus är på väg för att fira påsken, eller pesach som den kallas av judar. De minns och firar befrielsen från slaveriet i Egypten, en stor folkfest, som i vår berättelse slutar med att Jesus korsfästs och dör.
Begreppet stilla veckan har kommit till i efterhand förstås, för den veckan, då när det hände, var inte alls stilla. Det var uppenbar konflikt, som slutade i död.

Kriget. Kriget i Ukraina präglar vår vardag. Berättelserna och bilderna om krigets förstörelse, vanvett, våld och död tränger in i våra hem och i våra liv varje dag.
Jag önskar, ber och hoppas att vi i framtiden får se tillbaka på kriget i en slags ”stilla vecka”. En tid då vi reflekterar över krigets dårskap som ett minne.

Den belarusiska nobelpristagaren i litteratur, Svetlana Aleksijevitj, utryckte i en intervju i DN häromdagen att det behövs stor kärlekskraft för att läka alla sår som syskonfolken har åsamkat varandra. ”Bara med kärlek kan man läka allt detta”[2]

Vi ber:

Barmhärtige Gud, du är vårt sanna hem, för ”våra hjärtan är oroliga tills de finner vila i dig”. Vi ber för flyktingar, asylsökande och för alla dem som tvingats lämna sina hem eller leva utan hem. Inspirera oss med din rättvisa och rättfärdighet att arbeta för trygga och säkra hem för våra medmänniskor, över hela vår värld.
Helige Gud, i mötet med dig i tillbedjan och gudstjänst får vi liv och vår tro blir stärkt. I gudstjänsten blir vi ödmjuka inför din närvaro, omslutna av din kärlek och sänds ut i tjänst för våra medmänniskor. Vi ber för dem som hindras att fritt fira gudstjänst och tillbe dig, och för alla som får utstå trakasserier och våld för att de vill fira gudstjänst. Hjälp oss att genom din Ande arbeta för en värld där alla människor fritt, tryggt och i glädje samlas i ditt bönehus.

Käre Gud, du skapade oss människor för gemenskap – med dig och med varandra. Du gav oss kärlekens gåva som binder samman familjer och samhällen. Vi ber för de familjer och samhällen som hotas av interna konflikter och av yttre påfrestningar. När svåra tider kommer ber vi att ditt folk får tålamod, medkänsla och hopp så att vi tillsammans kan möta utmaningarna och att ditt folk kan leva tillsammans i enhet, nu och för all framtid.

Levande, helige Gud: Vi tackar dig för din stora kärlek till oss, för att du bevarar oss i ditt hjärta och har skapat oss med en kallelse och en uppgift. Vi ber dig om hjälp att ge uttryck för vår kristna identitet med stolthet och vara kanaler för din kärlek i den här världen.

Himmelske fader, dina gärningar på jorden och dina välsignelser över oss är underbara. O Herre, när vi går igenom svårigheter och utmaningar i våra liv, hjälp oss då att komma ihåg att du alltid är med oss och älskar oss. Hjälp oss att komma ihåg att det mänskliga livet och värdigheten är grundläggande i den här världen. Herre, skydda oss i allt som möter oss och hjälp oss att bevara din välsignelse över våra liv.

Hjälp oss, Herre, att se ditt ansikte i varje människa som är fattig och behövande, i varje människa som behöver omsorg och vägledning. Hjälp oss att vara solidariska med allt ditt folk.

Amen

(bön sammanställd från Be och agera för fred i Jerusalem – Följeslagarprogrammet (foljeslagarprogrammet.se) )



Ta emot Guds välsignelse,

Må Gud välsigna dig med obehag
inför enkla svar, halvsanningar och ytliga relationer
så att du får leva på djupet av ditt hjärta.
Må Gud välsigna dig med vrede
över orättvisor, förtryck och utsugning
så att du kan verka för rättvisa, frihet och fred.
Må Gud välsigna dig med tårar
att fälla över dem som drabbas av lidande, övergivenhet,
hunger och krig,
så att du kan sträcka ut handen och trösta dem
och förvandla deras smärta till glädje.
Och må Gud välsigna dig med tillräckligt mycket dåraktighet
för att du ska kunna tro att du kan få betyda något för världen,
så att du kan göra det andra hävdar är omöjligt
för att komma med rättvisa och godhet till
alla våra barn och fattiga och behövande, här nära och över hela jorden.
I Jesu Kristi namn, amen.

(Franciskansk välsignelse och bön av Philip Yancey – Bön Spelar det någon roll?, Libris, 2008.)


[1] Se hela materialet med berättelser och böner på Följeslagarprogrammets hemsida Be och agera för fred i Jerusalem – Följeslagarprogrammet (foljeslagarprogrammet.se)

[2] Intervju med Svetlana Aleksijevitj i DN 2022-04-04 Svetlana Aleksijevitj: Ryska fascismen hotar hela världen – DN.SE

Den kämpande tron, 2022-03-13 (Birgit Landin)

Bakgrunden

I kapitlet före kan vi läsa om hur Elia vann en stor serger på berget Kamel, när han utmanade guden Baal och Ashera. Han tillbads som storm-, regn- och åskgud. Ashera var en fruktbarhetsgud. Isebel, kungen hustru, hade 50 Baalsprofeter och 400 Asheraprofeter som hon försörjde. Isebel hade gått hårt åt Guds profeter och dödat alla som hon hittat. Elia hade gömt sig hos en fattig änka. Det hade inte regnat på över två år. Eila hade bett en bön om att det inte skulle regna förrän han bad om det. Elia utmanar Baalsprofeterna genom att förslå att de skulle upprätta varsitt altare och den Guden som svarar med att tända eld på veden och offret, en tjur, är den sanna och riktiga Guden. Baalsprofeterna och Asheraprofeterna får börja och de håller på nästan hela dagen utan framgång. Elia öser en massa vatten över altaret så att veden och offret är rejält blött. Baalsprofeterna håller på nästa hela dagen utan resultat. Elia ber en kort bön och Gud svarar med att tända eld. Elia dödar profeterna med svärd. Efter ett tag dyker det upp ett litet moln på himmelen och det växer fort och börjar regna. Det blir bråttom att ta sig ned från berget och Elia springer jämte kungens vagn, upprymd av segern.

1 Kung 19:1-14

Vad har texten att säga oss idag?

Vi blev upprymda av att äntligen var coronarestriktioner över. Vi skulle få mötas igen fritt och livet skulle bli precis som vanligt. Men så kom kriget i Ukraina och vi fylldes av missmod. Hoppet förvandlas till hopplöshet.

Elia var den ena dagen en hedrad och hyllad man, nästa dag blev han hotad till livet och var tvungen att fly. Det var Isebel, drottningen till kung Achav, som var en hängiven dyrkare av Baal. Nu hade hon förlorat sina profeter, och ville hämnas på Elia.

Elia tappade hoppet och la sig under en buske i öknen och bara vill dö. Tappade hopp, tär hårt på livsglädjen.

Då sände Gud en ängel med nybakat bröd och ett krus med vatten. Det var just det som Gud visste att Elia kunde ta emot just då. Elia åt först bara lite av brödet och la sig att sova igen, ängeln var tvungen att väcka honom igen. Det var då hoppet kom tillbaka och Elia orkade gå vidare.

För en människa på flykt eller förtvivlad är kanske en tallrik varm soppa, ett gosedjur till barnet och ett fint kärleksfullt leende som är det som behövs för att orka vidare.

När min man hade dött, så var det en vän som kom med en butterkaka en dag när det var extra jobbigt och vi fikade tillsammans. En annan gång fick jag ett enkelt halsband och en fin liten hälsning från någon jag inte hade väntat något ifrån. Dessa saker betydde mycket för mig och gjorde att jag orkade gå vidare.

Texten talar också om andlig baksmälla som ofta inträffar när vi har varit med om något stort Guds under.

Jag bär ett halsband med fotsteg i sanden. Det är bara ett par fotsteg och det är lätt att känna sig övergiven. Men när vi har det riktigt svårt bär Guds oss.

Det stilla Gudsmötet

Han skall komma som regn över grödan,
ett stilla regn som vattnar jorden. (Ps 72:6)

Denna stola handlar om det stilla mötet med vår Herre. Pärlorna är regndroppar och det guldgula fodret symboliserar skatten vi bär inom oss. När vi möter Herren behöver det inte vara blixt och dunder. Tilläggas att jag en gång i tiden älskade blixt och dundermöten.  I det stilla mötet kan det också ske under, människor kan bli upprättade, förlåtna och helade både till kropp och själ. Det stilla mötet med vår Herre har betytt så mycket för mig. Det har förvandlat mitt liv. Det är i det stilla mötet jag hittat mig själv, blivit upprättad och helad. Det stilla mötet med Gud handlar också om en vardagstro. Precis som grödan behöver ett stilla regn för att kunna växa. Regnar det för hårt eller för mycket är det risk att grödan skadas. Grödan behöver också sol och näringsrik jord. Så är det med vårt andliga liv också.

Det häftiga regnet skadar grödan och jorden hinner inte ta upp regnet utan det rinner bort. Det kan vara häftigt med det häftiga regnet, blixt och dunder och som regndroppar studsar i marken. Så kan ett Gudsmöte också vara. Men när det stilla regnet kommer med sina små fina vattendroppar. Dessa skadar inte plantan och jorden hinner ta upp vattnet som kommer och låta det sjunka djupt ned. Det är det stilla Gudsmötet som förvandlar liv och har bestående frukt. Jag har upplevt många stilla Gudsmöten. Gudsmöten där jag upplevt upprättelse och helanden, möten där jag har fått stå riktigt nära Gud. Möten som gör att jag har kunnat göra den här stolan och kan stå här och berätta om den.

Vad har det med Elia att göra? Jag tror att efter allt häftigt han hade varit med om så behövde han möta Gud på djupet. Ett djup som består. Elia klarade att vandra i 40 dagar i svår terräng på det Gudsmötet. I stormen, jordbävningen och i elden kunde Elia inte se Gud. Han var inte där. Det han klarade av var den stilla susningen. Vi behöver ständigt nya stilla Gudsmöten, för att orka vidare i livet. Livet är inte alltid så lätt att leva. 

Att få möjlighet att predika idag hos er var för mig en bekräftelse att Gud inte hade övergivit mig. När saker och ting tas bort, ger Gud oss något annat i stället. Eller som det sägs i Sound of Music: ”När Gud stänger en dörr, öppnar han ett fönster.”

Öppna ditt hjärta för Gud

Jag tänkte prata lite om den andra stolan.

Hjärtat på stolan är för stort, men så blir det när Gud får fylla oss med sin kärlek. Vi behöver öppna våra hjärtan för Gud och ta emot det han vill ge oss. Därför har stolan ett blixtlås. Men Gud är inte den som tränger sig på utan vi får välja om vi vill stänga vårt hjärta eller öppna bara lite, ha det halvöppet, eller nästan öppet, eller helt öppet.

Inuti stolan jag har gjort finns en spegel. Den reflekterar ljus, Guds ljus. Men vi ser också oss själva, när vi tittar i spegeln. Att öppna sitt hjärta för Gud, kan vara att möta den mest odrägliga personen som förföljer en både dag och natt och som man inte på något vis kan bli av med. Den personen är sig själv. Man vill vara bättre än man är och allt det mörka som finns där inne vill man inte se. Men man är inte ensam. Gud finns där och vill hjälpa oss. Om vi tillåter honom. Jag tror att det är när det är jobbiga tider som Gud arbetar som mest med oss.

Det är det sinnesrobönen handlar om:

Gud, ge mig sinnesro att acceptera
det jag inte kan förändra,
mod att förändra det jag kan,
och förstånd att inse skillnaden.

Gud kallar inte oss till att vara bra kristna, bra predikanter eller något annat. Vi blir kallade till att följa honom. Ordet bra existerar inte tillsammans med kallelse. Det är vi som vill vara bra och vi anstränger oss för att vara bra. Gud behöver inte bra människor och utan människor som följer honom och är beroende av honom och är som han har skapat dem. När vi slutar upp med att vara bra så kan Gud använda oss. Det vi skulle vilja vara eller tro, ger ingen kraft. Men det är när vi använder det lilla vi har, det är då Gud kan använda oss. Det står i min bibel att det räcker med en tro så stor som ett senapsfrö för att förflytta berg. Och vi möter människor med stora berg.

Vad har jag sagt i denna lite röriga predikan?

Var den du är, gör det du kan och lita på att Gud gör resten. Våga öppna ditt hjärta för Gud. Allt är Guds nåd och nåden har vi fått genom Jesu Kristi död på korset och hans uppståndelse. Vårt uppdrag är att gå ut i hela världen och sprida budskapet om Jesus Kristus. Jag tror att det är olikheterna som gör Kristi kropp, den världsvida församlingen, hel.

Jag vill avsluta min predikan genom att be Franciskusbönen:

Herre,
gör mig till ett redskap för din fred.
Hjälp mig att bringa kärlek, där hatet gror,
tro där tvivlet råder,
hopp där förtvivlan härskar.
Hjälp mig att skänka förlåtelse
där oförrätt begåtts,
att skapa endräkt där oenighet söndrar,
att sprida ljus, där mörkret ruvar,
att bringa glädje, där sorgen bor.
Mästare, hjälp mig att söka
inte så mycket att bli tröstad som att trösta,
inte så mycket att bli förstådd som att förstå,
inte så mycket att bli älskad som att älska.
Ty det är genom att ge som vi får ta emot,
genom att förlåta som vi får förlåtelse,
genom att mista vårt liv som vi vinner det.
Det är genom döden som vi uppstår
till det eviga livet.

Jesu dop, 2022-01-09 (Anders Johnson)

2 Mos 1:22-2:10
Luk 3:15-17, 21-22

Det är alldeles tyst i folkmassan. Man hör bara vindens sus i träden och vågorna som slår mot stranden. Jesus, snickaren, den nästan perfekte sonen till Maria, sänks med Johannes hjälp ner under vattenytan. Alla håller andan. Hela skapelsens uppmärksamhet riktas just mot den här platsen, det här ögonblicket. Så bryts vattenytan igen. Mästaren sträcker på sig. Torkar av ögonen med handen, och alla ser. Någonting har hänt. Det är samme Jesus men ändå inte.  Så,…. vingslagen. En duva kommer flygande ner mot vattnet där Jesus och Johannes står. Allt är fortfarande stilla, förutom vindens brus som plötsligt tilltar. Så kommer rösten. Som ett sus men ändå så tydligt hörbart för alla som är där. ”Du är min älskade son, du är min utvalde.” Nu går det inte längre att hålla emot. Folket skriker, jublar. Alla inser att det är något fantastiskt de varit med om. Jesus vet också att detta är vändpunkten i hans liv. Från att ha varit en rätt normal ung man skall han nu axla en uppgift som ingen annan någonsin gjort tidigare och ingen annan kommer att göra senare.

Jag är rätt säker på att Jesus såg detta som en stor milstolpe i sitt liv. Kanske den allra största. Från den här stunden tog livet en helt ny riktning för honom. Målet för allt han gjorde efter dopet fokuserade nu på kallelsen han fått från Gud.

Vet ni vad, jag tror att vi alla känner igen oss. Inte att vändpunkten kantats av flygande duvor och röster från himmelen, men att vi plötsligt slagits av en insikt och vi bestämmer oss att från och med idag så skall jag ändra mitt liv på ett eller annat sätt. Och förmodligen har vi flera vändpunkter där vi justerar riktningen på vår vandring.

För många år sedan satt jag i ett litet studentrum i Linköping och funderade. Insikten att jag inte kunde gå omkring och tro på en gud och inte låta det märkas, fungerar inte. Antingen bestämmer jag mig för att han inte finns och slutar att be till honom eller också bestämmer jag mig för att han faktiskt existerar och då måste jag ta konsekvensen och försöka se mig som kristen på riktigt. Jag tog ett beslut, köpte mig en bibel och med darrande knän knackade jag på hos bönegruppen på skolan.

För min del blev det ett beslut, en ändring i mitt liv, som jag kunnat hålla fast vid. Men så klart. Jag har många fler viktiga milstolpar i mitt liv. En del har jag hållit fast vid. Andra visade sig inte vara så viktiga efter ett tag.
Hur är det med dig? Vilka milstolpar är viktiga för dig? Kanske du fick tron och att tillhöra Jesus med modersmjölken? Säkert om och när du träffat din livskamrat och bestämmer att med henne eller honom vill jag leva resten av mitt liv med. Eller kanske när du bestämmer dig för att byta karriär efter många år på samma arbetsplats.
Fundera en liten stund på dina ögonblick. När bytte livet riktning? Blev det som du tänkt dig? Är det kanske dags att vända blad igen? ……

I dag har vi i texterna också hört om några fantastiska personer som varit bifigurer i berättelserna men som huvudpersonen inte skulle klarat sig utan. Först Moses storasyster Mirjam som på ett mycket smart och snabbtänkt sätt räddar livet på sin lillebror. Han kommer ju att lägga grunden till något riktigt stort. Vad hade hänt om inte Mose hade fått växa upp i Faraos hov? Ett kort ögonblick. En ingivelse och så blev allt rätt.

Mirjam fortsätter att vara en del av berättelsen. Man läser om henne att hon leder glädjesången då Faraos arme dränkts i havet efter att judarna passerat torrskodda på havets botten.
Några år senare dyker hon upp igen, då hon och hennes bror motsäger sig Moses giftermål med den nubiska änkan Adoniah. Gud ställer sig på Moses sida och som straff blir Mirjam spetälsk i en vecka.
Till sist läser vi att hon fick sin sista vila i Kadesh, innan folket nådde Judeen.
Mirjam var en stark person och faktiskt den första kvinnliga profet som omnämns i Bibeln.

För Johannes döparen är mötet med Jesus inte bara ett kort ögonblick. Hela hans liv har varit en förberedelse för just denna stund. Först lever han som en asket ute i öknen. Äter gräshoppor och vildhonung. Börjar säga till folk att leva ett bättre liv. Att ta hand om varandra och att älska Gud är viktigare än att följa alla regler. Så klart att folk mår dåligt när de inser att de gjort fel. Vad kan då vara skönare att sänkas ner i Jordans svala vatten och bli av med all smuts. Inte bara på utsidan utan också insidans lort får följa med vattnet hela vägen ner till Döda havet. Tänk dig att du stiger upp ur vattnet helt ren och fast besluten att börja om på nytt. Inte konstigt att verksamheten börjar gå allt bättre och bättre för Johannes. Inte i pengar, för de struntar han helt i, men i människor. Och så klart folk undrar, är du Messias? Är du den som skall komma? Och han svarar ”Jag döper er med vatten. Men det kommer en som är starkare än jag, och jag är inte värdig att knyta upp hans sandalremmar. Han skall döpa er med helig ande och eld.” Och så kommer den dagen. Johannes ser Jesus komma en bit bort och han säger ”Där är Guds lamm som tar bort världens synd”.
Jesus kommer fram till Johannes. Sysslingarna möts och det är säkert inte den första gången de träffas. Johannes vill först inte döpa Jesus, men han insisterar. Det blir ett dop. Anden kommer ner som en duva och rösten som sa ”Du är min älskade son, du är min utvalde”, kunde alla höra. Det var inget snack. Något stort och fantastiskt hade precis skett och Johannes karriär var på topp.

Efter den stunden börjar människorna favorisera Jesus. Allt färre söker sig till Johannes. Jesus döper faktiskt människor en bit bort från Johannes och de flesta går till honom nu. Efter några veckor frågar några vänner till Johannes hur det känns. Han svarar då ”Jag är inte Messias utan har blivit utsänd att gå framför honom. Brudgum är den som har bruden. Brudgummens vän, som står och hör på honom, gläder sig åt brudgummens röst. Den glädjen har nu blivit min helt och fullt. Han skall bli större och jag bli mindre.” Jag tänker att Johannes faktiskt myste åt det han såg. Han hade förberett vägen för Jesus och nu var det klart och han kunde nöjt se hur Jesus bar budskapet vidare.

Två fantastiska personer. Kvicktänkta, envisa men ändå lyhörda. Vågade lita på sin inre röst samtidigt som de böjde sig för Guds vilja.

Jag tänker att du, jag, vi alla spelar våra biroller i det skådespel som pågår runt omkring oss. Men det är våra roller som bär hela berättelsen. Från Adam och Eva, uttåget ur Egypten, barnet i krubban, dopet vid Jordans strand, korsfästelsen på Golgata, genom hela historien fram till idag och vidare tills han kommer tillbaka i härlighet. Var stolt för den du är. Vi är Mirjams och Johannes efterföljare och vi formar berättelsen om Guds rike här och nu.

Amen

Guds hus, 2022-01-02 (Karin Wiborn)

Mark 11:15-19

Julens budskap är hos oss ännu en stund.  Gud kommer till jorden som ett nyfött, behövande barn. Jesus föds i Betlehem, Bet – hus, Lehem – bröd, i brödets hus. Jesus som senare kommer att säga om sig själv ”Jag är livets bröd” föds i staden brödhuset. Det stora mysteriet, att Gud blir människa, kallar vi för inkarnationen, det gudomliga tar plats och bor mitt ibland oss. Ordet blev människa och bodde bland oss skriver evangelisten Johannes. Gud blir synlig för oss i Jesus, tar plats ibland oss, blir en av oss. Förunderligt och märkligt; jag behöver om och om igen återvända till detta stora under och tecken på Guds oerhörda kärlek till oss.

Ängelns budskap på julnatten är att jag bär bud om en stor glädje, en glädje för hela folket. Jesus återvänder till profeten Jesaja när han driver ut dem som sålde och köpte i templet: ”Mitt hus skall kallas ett bönens hus för alla folk”.

Så älskade Gud världen att han gav den sin ende son. Guds hus skall vara en bönens plats för alla och ängeln proklamerar att födelsen i Betlehem är en glädje för hela folket.

Jag gläds över att kristen tro är allomfattande och inkluderande. Alla, hela och världen. I Kristus finns en kärlek och ett hem för alla, alla som tar emot och vill höra till. Vår tro handlar om centrum och inte gränser. Mitt i centrum finns en kärlek som går längre ner, bortom och vidare på ett sätt som är mysterium, oändligt, gränslöst.

Nu kanske du tycker jag har gått vilse i relation till dagens text, kanske undrar jag det själv, för nog är det just gränsen som är nådd för Jesus när han kommer till templet och reagerar så starkt att han välter omkull bord, stolar och driver ut dem som sålde och köpte?

En intressant fråga är vem som tjänade på kommersen och varför upprör det översteprästerna och de skriftlärda? Maktförskjutning? Mindre inkomster? Mindre folk i templet? Kort och gott; vem tjänade på kommersen och vem fick betala?

Historien upprepar sig på 1500-talet när Martin Luther kritiserade den katolska kyrkans handel med avlatsbrev som gav människorna möjlighet att köpa sig fria från skärselden. Han blev bannlyst och fredlös.

Historien upprepar sig i Sverige 12 januari 1726 genom konventikelplakatet, förbud att ordna bönemöten på andra platser än i kyrkan, familjeandakter undantaget. Den som ändå anordnade eller deltog i en sammankomst fick böta i en stigande skala. Efter tre gånger landsförvisning.  Lagen upphävdes under senare delen av 1800-talet.

Jag förstår viljan att skydda den rätta läran och försvara tron, men tolkningen av vad som är rätt skiljer sig åt.

Jesus gör det när han driver ut de som köper och säljer i templet, och det upprör överstepräster och skriftlärda. Det är Martin Luthers vilja och mission när han spikar upp sina teser. Det är därför frikyrkliga utvandrar till Amerika under 1800-talet. Måttet är rågat. Så nog finns det gräns också i mötet med gränslös kärlek.

Det finns ett bibelord jag ofta återkommer till i självrannsakande syfte, Matt 23:13; Ve er, skriftlärda och fariséer, ni hycklare som stänger till himmelriket för människorna. Ni går inte själva in, och dem som vill komma dit in släpper ni inte in.

Jag är pinsamt medveten om att jag har en maktposition i kyrkan, och i synnerhet i Equmeniakyrkan. Dessutom är jag en världsmedborgare med flera privilegier om än inte riktigt alla, jag är ju kvinna. Med det följer ett ansvar och självrannsakan är viktigt. På vilket sätt bevakar jag gränser i stället för att välkomna in i centrum? Stänger jag till himmelriket för människor och det utan att gå in själv? Hur pass har jag med mitt liv bidragit till att ge nycklar till Guds hus och släppa in den som söker och den som vill be? Ett bönens hus för alla folk…

Så låt oss för en stund tänka tillbaka på just Centrumkyrkan, vårt Guds hus, under året som gått. Delvis har det varit mer stängt – eller begränsat – för oss som brukar komma hit för bön och gudstjänst, samtidigt har Guds hus varit hemma på våra skärmar och telefoner. Samtidigt har mer folk än någonsin varit i vårt kyrkorum för 15 minuters stillasittande efter att ha tagit emot vaccin. Det slog mig, när vi tog en promenad till kyrkan på juldagen och möttes av Hela människans matutlämning, julmusik, krubborna i fönstren och hörde att det tidigare på dagen varit kö, en annan kö än vaccinkön, som jag sett ett flertal tillfällen under hösten, att aldrig har väl så många människor stått i kö utanför vår kyrka.

Det här har varit en plats för hela folket, för alla folk under 2021 och låt oss hålla kvar den känslan. Jag kallar den här kyrkan, detta kyrkorum, för mitt, det är här jag går för bön och gudstjänst, men det är verkligen inte bara mitt. Jag vill innerligt att det ska vara hela Farstas kyrka med ett centrum, ett glädjebud för hela folket, inte gränser.

I går var det nyårsdag 2022. I just det här Gudshuset hade vi inte gudstjänst. Om det hade varit det hade vi mötts kring temat i Jesu namn och läst evangelietext från Luk 13:6-9. Jesus gav dem denna liknelse; En man hade ett fikonträd i sin vingård, och han kom för att som det fanns någon frukt på det men hittade ingen. Då sade han till sin trädgårdsmästare; I tre år har jag kommit och letat efter frukt på det här trädet utan att hitta någon. Hugg bort det! Varför skall det ta upp mark till ingen nytta? Han svarade; Herre, låt det stå kvar ett år till så skall jag gräva runt det och gödsla. Kanske bär det frukt nästa år. Om inte, kan du hugga bort det.”

För att säga som jag tänker. Den här kyrkan och församlingen bärs av en ganska liten grupp människor ekonomiskt och arbetsmässigt. Ibland ställs frågan hur länge vi ska orka och om det är värt det. Gårdagens och dagens evangelietext tillsammans med bilden av hur just den här kyrkan har varit ett rum för många olika människor under året som gått och av olika skäl talar till mig. Låt oss tro att vi har grävt och gödslat under det gångna året och öppnat kyrkportarna för alla folk, hela folket.

Till sist; En byggnad kan vara betydelsefull och viktig, men det är inte där, inte i någon kyrkobyggnad som Gud slår upp sitt tält. Guds rike slår rot i oss och mellan oss. Det är djupast sett våra hjärtan som är intressanta för människosonen från brödhuset, Jesus. Egentligen är varje människa en möjlig mikro-ekklesia, en minikyrka, ett Guds tempel.

Brödet och vinet är framdukat, och du får ta emot Kristus i ditt tempel och påminnas om hur det binder oss samman med varandra – ett enda bröd. Men inte bara med oss, utan med människor som gått före, som kommer efter, och som i detta nu delar bröd och vin i andra kyrkor. Därefter får vi vandra ut ur Guds hus, bärande på Guds rike, en liten del, en mikro-kyrka var och en av oss, och så sprids det levande brödet från brödhuset vidare.

Amen