Bana väg för Herren, 2019-12-15 (Kim Bergman)

En scout söker sin tro och respekterar andras.

En medmänniska får söka sin tro och respekteras av andra.

Är det någon av er som spelar något instrument? Tog det tid att lära sig det? Det är väldigt sällan som någon plockar upp ett instrument och behärskar det fullt ut på en gång. Oftast börjar det med en nyfikenhet, kanske har man hört eller sett någon spela, och man har tilltalats och själv vill försöka. Ibland så har någon annan sagt att man skall prova. Många gånger så finns det ett mål, en artist som inspirerar, en möjlighet som öppnar sig. Hur sedan vägen vidare blir, är väldigt olika, men det börjar med att man lär sig grundtonen, och sedan utvecklas…

På samma sätt är det med Gud.

Relationen till Gud kan se olika ut för olika människor. Att tro är att våga lita på något utan att veta helt säkert. Hur och varför vi tror varierar, kanske har man hört eller läst något som man inspirerats av. Man kanske har varit med i ett sammanhang där tro har delats på olika sätt. Kanske har man alltid trott, men inte riktigt vetat vad man skall kalla det.

Jag har aldrig varit i Kroatien, men jag är nyfiken på det. Jag har hört rykten om att folket är vänliga, men att man inte vågar säga vad man tycker. Att ledarna är stränga och regeringen korrupt. Men att maten är god, om man bortser från att dom äter paski sir, någon form av konstig ost. Det är tydligen jättedyrt, och man måste se upp hela tiden så man inte blir lurad. Man får inte gå klädd hur man vill. Är det någon som har varit i Kroatien? (Jag har en god vän som berättat hur det är.)

På samma sätt är det med kyrkan.

För den som aldrig varit i kyrkan kan det säkert finnas många rykten, och flera är säkert sanna, men lika många är troligen osanna och kommer från missuppfattningar från någon som inte själv kanske varit där. Men på samma sätt som man skulle göra för att besöka ett främmande land är det bästa sättet att själv söka, kanske fråga någon man har förtroende för hur det är, kanske ta med sig någon som varit med förr.

För några jular sedan så fick jag en bakmaskin, en fantastisk maskin som kunde leverera otroligt gott nybakat bröd. Det enda problemet var att det var lite svårt att tajma in så det var klart på morgonen, men om man startade den typ då man gick och la sig så blev brödet klart tidigt på morgonen. Men man var tvungen att vara uppe väldigt sent för att det skulle bli perfekt. Men jag löste det, genom att köpa en timer som jag kunde koppla in i vägguttaget, så att jag kunde få brödet när jag ville. Något år senare så höll jag på att städa och hittade lådan som bakmaskiner hade legat i. I den så låg det en bruksanvisning, och då jag började bläddra i den så såg jag, att där fanns flera goda recept som jag inte hade bakat, och att man kunde programmera en inbyggd timer så att man kunde få brödet vilken tid på dygnet man själv ville… Den fungerade utmärkt…

På samma sätt är det med Bibeln.

Bibeln är ingen lagbok, men skulle kunna fungera som en inspiration för ditt liv. Är man nyfiken på sina egna tankar om livet och relationen med andra människor så kan det vara spännande att läsa Bibeln och fundera på vad den säger och vad det skulle kunna betyda idag.

Dina egna erfarenheter är en viktig tillgång när du fördjupar dig i frågor om kristen tro, själv eller tillsammans med andra. Dina erfarenheter och frågor får i kyrkans sammanhang möta Bibelns berättelser och den kristna traditionen.

Att söka en tro är inte samma sak som att man måste kalla sig kristen, men att söka sin tro kan leda till att man hittar en identitet. Men på samma sätt som det är med musik, eller resor är tron starkare ju fler som delar den. På samma sätt som man kan förstå en mackapär om man läser instruktionen, kan tron få utvecklas om man läser. Det finns mycket att läsa både i Bibeln och om Bibeln.

Ett sätt att hitta din egen tro kan vara att ta del av andras berättelser. Genom att känna igen dig i andras beskrivningar kan du hitta formuleringar som känns rätt för dig. Andras historier kan hjälpa dig att se saker på ett nytt sätt och inspirera dig när du ska ta olika beslut.

Slutligen handlar det om vår relation till Gud. En relation som kan se väldigt olika ut för olika människor, och under olika perioder av livet. En medmänniska söker sin tro och inspireras av andras.

Kristi återkomst, 2019-11-24 (Bengt Ekelund)

Joh 5:22–30

”Sluta försöka vara god”, skriver Desmond Tutu. Med betoning på försöka.
Jag tog det som en utmaning för några år sedan. Att möta en människa
som väcker medkänsla är en utmaning i sig. Alla mina klockor ringer. Först
kanske klockan som gör att jag tycker synd om personen. Sedan kommer
vad kan jag göra? Sedan kommer varningsklockorna. Tänk om personen
är farlig. Tänk om personen är krävande… sedan går jag därifrån. Att sluta
försöka vara god är att försöka vara där den behövande är, utan att göra så
mycket. I alla fall utan att göra för mycket. (Det passar mig utmärkt, skulle
någon säga.) Men jag tror också att det är så att det ibland är min närvaro
som är det som behövs. Jag låter behovet söka upp mig i stället för att jag
jagar behovet. Många som jag möter till vardags är upptagna av hur det
kommer att gå sedan. Hur Guds dom kommer att se ut. Å ena sidan är
man väldigt rädd för att man gjort fel, å andra sidan ska Guds rättvisa
uppenbaras, där man ska få upprättelse för alla oförrätter man blivit utsatt
för. Jag tror att rädsla är en dålig drivkraft. Jag tror också att skuld och
skam är dåliga drivkrafter. Många gånger är också mitt eget behov av att
hjälpa till, den ständiga aktiviteten, något som förhindrar den verkliga
hjälpen.

Jag vet ju inte med vilka känslor du går till en gudstjänst med rubriken
Domssöndag. För mig är det nog ändå spontant så att när jag hör talas om
domen, att det är något negativt, att jag ska dömas för något jag gjort eller
för den delen inte har gjort. Skammen. Att jag inte duger som människa.
Jag har också svårt att komma ifrån bilden av den återkommande
människosonen som ska skilja får och getter åt, där de fromma kommer till
himlen och vi getter får sticka och brinna. Kanske är det en ganska utbredd
känsla inför tanken om att stå inför en domare, att bli avslöjad. Men det är
också en ganska naiv tanke. Å andra sidan att det ”nog inte är så farligt” är
också ganska naivt. Jag vill skala bort det ödesmättade, men inte därmed
presentera den gyllene medelvägen eller balansakten att gå något slags
mellanväg. Matteus skriver till judar. Hans evangelium visar likheter mellan
Mose och Jesus. Men det är också det utvalda folket som utmanas. De
som tänkte att det var tillräckligt. Att Gud sagt sitt. Det stora problemet är
nog mest när jag glömmer att Jesus talar om här och nu. Hur jag är med
min medmänniska och min omvärld. Någon frågar mig om jag tror att vi
lever i den yttersta tiden. Jag brukar svara att det inte spelar så stor roll.
Om jag dör i morgon så är den här dagen min yttersta tid. Om du också dör
eller hela världen går under spelar så sett ingen roll, för det är mitt liv jag
ändå måste svara för. Men jag tror alltså mer att det handlar om att hjälpa
oss att förstå skillnaden mellan att göra gott, med baktanke, eller att låta
Guds kärlek ta sig uttryck i mitt liv. Getterna som inte gjort något för de
minsta säger ju ”Jomen, hade vi bara vetat att det var du, hade vi ryckt in
med en gång”. Vi förstod inte att vi kunde få poäng, att någon såg. Fåren
säger ”vi såg inte dig, men vi såg en människa. Någon i nöd. Vi var bara
där.”

Att tjäna sin medmänniska handlar egentligen inte varken om att förtjäna
eller förlora något. Det du får hade du aldrig räknat med och det du ger är
inget du kommer att sakna. När du står i det godas tjänst fylls liksom
tomrummet upp av något du inte visste fanns. Du måste våga ge för att få.
I texten från Johannesevangeliet finns en dubbelhet som hjälper mig att se
att domen inte bara är något som kommer sedan, i slutet. Jesus säger ”den
stund kommer, ja den är redan här, då de döda skall höra Guds röst och de
som hör den skall få liv.” Det handlar om att komma till tro, att kapitulera för livet, från mina egna lösningar och överlåta eller överlämna mig i livets
händer. Och visst låter det dumt att inte göra det, när man ser det så? Livet
är ena alternativet, döden är det andra. Och återigen så är det inte vad
som händer i döden som är fokus, utan vad livet har att erbjuda. Någon har
sagt att den dom vi möter på Domssöndagen är den enda som inte kommer från oss själva eller från andra människor. Och den som dömer
mig är en som ser på mig med kärlek. Eftersom jag bara har mina egna
mänskliga erfarenheter att tillgå för min tillit tar det tid för tron att djupna.
Det är lätt att försöka skynda på mognandet eller skyla över bristerna med
de inbyggda försvaren. Jag försöker göra gott, jag vet ju hur man gör i
princip. Men det är inte säkert att det kommer inifrån och att det är rotat i
min tro och tillit. Kanske är det därför som den som blivit fråntagen sina
skydd också är den mest generöse? När jag inget har att förlora vågar jag
lättare ge.

Att stå inför en domstol har ytterst två syften. Det ena är att bestraffa mig
för de fel jag begått. Det andra är att jag kan bli rentvådd. Vilket gammalt
ord! Rentvättad. Syndfri. Tänk om den värsta domaren är jag själv. Tänk
om jag skulle lita på mina gåvor och förmågor och låta dem utvecklas
genom att använda dem. Det kan vi öva på i församlingens gemenskap.
Som en gemenskapens motrörelse till ett samhälle som bara ser individer.
Som en hoppets motrörelse i en värld som säger ”allt blir bara värre”. Som
en modets motrörelse i en tid som säger ”var rädd för allt och alla”.
Nästa söndag påminns vi om honom som kommer att kalla, föra, samla,
befria och ge mod. Gå ut i tjänst för Gud.
Amen

Vaksamhet och väntan, 2019-11-17 (Kim Bergman)

Luk 12:35-40

Vi lever i en tid när allting ska gå̊ snabbt, och vi kan med modern teknik och sekundsnabbt kommunikation kommunicera med andra världsdelar. Vi vet i realtid allt som händer, och vi är vana att kunna vara med och påverka skeenden, ofta utifrån våra egna behov. Vill jag se en film nu, eller skall jag träna först. Eller kanske samtidigt. Reklamen bygger på att allt som tidigare tog tid, kan du nu göra när du vill. Vem går idag tidigare från jobbet för att hinna till banken, vem lägger tid på att besöka vårdcentralen när det bara är att ringa 1177. Vem behöver träffa andra människor när man kan leva sitt sociala liv på Instagram.

Några av oss minns kanske en tid då man på rasten pratade om det sista avsnittet av Skärgårdsdoktorn, för då var frågan om man sett det eller missat det. Eller då middagstider styrdes av Nöjesmassakerns sändning, fjärran från de individuella valen från Netflix och playtjänster, vårdval och läkare i appen. Det gör också att sådant som inte går så snabbt, kan kännas svårt, eller nästan overkligt.

I dagens texter möter vi ett scenario som ligger långt fram, och som vi, oavsett hur mycket teknik vi än har, inte kan rå på utan vi får finna oss i det och tålmodigt vänta på att det skall ske. Det handlar om att Jesus en dag skall komma tillbaka till oss.

Nu är ju det ingen nyhet. I olika tider i kristendomens historia har detta förkunnats, mer eller mindre, och i olika tonlägen. Ibland har det varit fyllt av skräck och rädsla, ibland en icke-fråga, och ibland lite mer nyanserat. Jag tänker att det hänger ihop med att det egentligen inte går att tala om hur det skall bli, att varje tid tolkar tecknen från sin egen samtid.

Vi får en del ledtrådar i Bibeln, men ingen kan ju med bestämdhet veta: si och så. Och då är det lätt att ta till överord åt olika håll. Men om man ser utifrån dagens text, så är ju ändå grundhållningen att om man är beredd, om man vet att det ska hända, så behöver man inte vara rädd. Då behöver man inte undra, utan vara trygg i förvissningen att det ska ske, men inte hur det ska ske. Och när det skall ske.  Oftare lättare sagt än gjort…

Och däri ligger det kanske svåraste i just ordet tro. Att finna trygghet i det jag inte förstår, en vila i det som ligger bortom min förmåga att påverka, och en tillit till Guds ord.

I dagens text är det viktiga inte att ha bråttom, utan att vara beredd. Jesus ger oss bilden av ett hushåll, där det fanns tjänare, vilket var vanligt när evangelierna skrevs. Mannen som ägde stället var inte hemma utan på ett bröllop, och man hade kanske en aning om när han skulle komma hem, men ingen visste det med bestämdhet.

Så tjänarna uppmanades att hålla sina kläder uppfästa och att ha lamporna brinnande. Klädedräkten vid den här tiden var ju långa, fotsida kläder, och de kunde ju vara till hinder om man hade bråttom, så därför brukade man knyta upp dem med en rem runt midjan, så att det skulle kunna gå lättare att röra sig när det behövdes.

Lamporna då var ju inte som våra idag. Vi sätter ju bara i en kontakt i väggen så fungerar det. Lamporna bestod av lerkärl, som man hade olja i och en veke som brann. Oljan tog ju slut med jämna mellanrum, så det var viktigt för den som hade en lampa att se till att det fanns olja att fylla på med, så att lamporna alltid brann.

Jag har gett min äldsta dotter en husregel, om hon skall vara ute sent på nätterna måste hon ha med sig en powerbank, och den skall vara laddad, annars får hon inte gå… Flera tillfällen har slutat med gråt och tandagnissel, över elaka föräldrar som inte förstår. Nu var det länge sedan, och hon har förstått ansvaret att alltid ha en laddad mobil och powerbank.

Tjänarna hade ju sina bestämda uppgifter, och bara därför att deras herre inte var hemma, så kunde de inte slå sig till ro och leka herrar själva, utan de skulle fortsätta med sina arbetsuppgifter, i vissheten att deras herre kunde komma hem igen. Tjänarna skulle vara redo, så att allting fungerade oavsett när deras herre kom tillbaka.

Nu är ju bilden av herrefolk och tjänare en förlegad och orättvis bild, men jag kan tänka mig att vi kan se det mer som samhällsansvar. Visst kan jag strunta i att vi lever i en överkonsumtion. Jag struntar i vad forskning och visselblåsare pekar på. Världen kommer ju troligen inte gå under under min livstid.

Eller så kan jag ta varningarna på allvar, och förstå att jag måste börja sopsortera, välja klimatsmarta alternativ runt mitt liv. Att vara vaksam är inte samma sak som att vara passiv, att vänta behöver inte betyda att man måste stå still.

Idag har det gått tvåtusen år och Jesus har fortfarande inte kommit tillbaka. Det är helt andra perspektiv än vi är vana vid, och det är lätt att tänka: kommer det överhuvudtaget att ske? Då gäller det att lita på Bibelns ord, och att vi tror på det som står där. Det är viktigt att göra det man gör, helhjärtat. Lätt är det ju annars att strunta i vissa saker för att det är ju ingen mening… Varför skall jag undvika att flyga, jorden kommer ju ändå att gå under. Varför skall jag hjälpa dom utsatta? Det kommer alltid att finnas flera.

Hamnar vi där så är risken stor att vi inte bara lämnat vår vaksamhet, utan även slutat att vänta, och då har vi redan givit upp.

Vi läser Apostlagärningarna i Equmeniakyrkan just nu, och jag slås utav berättelsen i kapitel 9:36 där det berättas om en kvinna som heter Tabita. Denna kvinna var sömmerska och socialarbetare. Och en av lärjunge som Filippos hade kallat. Att Jesus skulle komma tillbaka är ju ett löfte, och jag kan tänka mig att det skulle kunna varit lätt att ju närmare man var i tiden desto lättare skulle det ha kunnat vara att bara slappna av. Vad är det för mening? Jesus skall ju snart komma tillbaka.

Och det är i detta som jag har valt henne som ett gott föredöme. Även om tron att Jesus snart skulle komma tillbaka så ser Tabita sin omvärld, möter ett behov.

Och då blir tron inte bara en statussymbol, eller ett fritidsintresse bland alla andra, utan något som betyder att det är prioriterat, att det får styra mitt liv och vara en hjälp på min livsvandring. Och att vi ser till att våra lampor brinner, att allt är till hands.

Att vaka och vänta är inget statiskt tillstånd. Flera är vi säkert att som barn upplevt tiden då man spanat och väntat på att jultomten skulle komma och knacka på dörren. Att den senaste säsongen av favoritserien skall släppas. Eller väntat på tåget som bär med sig en efterlängtad vän. Alla som varit där vet att det tar på krafterna.

Vaksamhet och väntan handlar även om att vara uppmärksam, att se när vi på olika sätt kan vara Jesu röst, när vi på olika sätt kan ta plats och göra skillnad.

En god vän till mig bad igår att vi skulle be för honom. Han var inkallad som vittne där en persons tro skulle granskas för att få stanna i det land som blivit hans.

Till sist, denna söndag och kommande söndag handlar om yttersta tiden.

Vi vet inte hur det ska bli en gång. Vi kan ana av Bibelns ord att det ska bli prövningar av olika slag. I Matteusevangeliet talar Jesus om vad som föregår den yttersta tiden: Många skall uppträda som Messias och bedra många. Det kommer att bli stridslarm och krigsrykten. Folk skall resa sig mot folk och rike mot rike. Det ska bli hungersnöd och jordbävningar. De kristna skall förföljas. Många skall komma på fall. Laglösheten ska tillta.

Jesus säger att den som håller ut skall bli räddad, och Tabita visar med sitt liv att hålla ut är att göra kärlekens gärningar: Jag var hungrig och ni gav mig att äta, jag var törstig och ni gav mig att dricka, jag var hemlös och ni tog hand om mig, jag var naken och ni gav mig kläder, jag var sjuk och ni såg till mig, jag satt i fängelse och ni besökte mig. Vad ni har gjort mot någon av dessa mina minsta, det har ni gjort för mig.

Det handlar inte om att synas, att bli berömd, att göra de snabba klippen, utan om ett uthålligt arbete, om att se de behov som finns och som vi på olika sätt kan fylla, och göra det utifrån att vi själva har fått del av Jesus kärlek och därför i vår tur vill ge det vidare.

Och varje gång vi firar nattvard, får vi komma till hans dukade bord, hämta kraft och styrka, ta emot honom själv genom bröd och vin, och få uppmuntran och stöd för att kunna gå vidare, och för att orka hålla framtidstron levande.  Och smaka hoppets måltid.

AMEN

 

Luk 12:39-40

Fäst upp era kläder och håll lamporna brinnande. Var som tjänare som väntar på att deras herre skall komma hem från ett bröllop, så att de genast kan öppna när han kommer och bultar på porten. Saliga de tjänarna, eftersom deras herre finner dem vakna när han kommer. Sannerligen, han skall fästa upp sina kläder och låta dem lägga sig till bords och själv gå och passa upp dem. Om han så kommer vid midnatt eller ännu senare – saliga är de tjänarna, när han finner dem beredda. Ni förstår väl att om husägaren visste när tjuven kom, skulle han hindra honom från att bryta sig in i huset. Var beredda, också ni, ty när ni minst väntar det, då kommer Människosonen.

 

Samhällsansvar, 2019-11-10 (Tina Strömberg)

5 Mos 24: 17-22
Luk 19:1-10
Jakobs brev 2:1-8

Samhällsansvar är rubriken för denna söndagen. I den rubriken finns varken ordet tro, hopp, Jesu död eller liv med, så är det verkligen en rubrik som passar till gudstjänst och en predikan? Förra veckan som dessutom var Alla själars dag hade temat ”Vårt evighetshopp”. Innan dess hade vi ”Trons kraft” och söndagen dessförinnan ”Att lyssna i tro”. Innan dess ”Lovsång” när det var tacksägelsedag och söndagen innan hade temat ”Döden och livet”. Men idag alltså ”Samhällsansvar”.

Ja, enligt dagens, och mängder av andra, bibeltexter så är det högst väsentligt att i våra kyrkor prata om vilket samhällsansvar vi har. Men att ta ansvar för samhället, gäller det verkligen mig och vad kan lilla jag göra? Det är också en fråga vi kan ställa oss. Jag kommer påstå att bibeltexterna pekar på att det gäller just lilla dig och mig, att vad vi väljer att göra spelar roll.

Innan jag går närmre in på dagens bibeltexter vill jag säga något om vår kyrkas vision och om det temaår vi är inne i inom Equmeniakyrkan, och visa på hur samhällsansvar också finns med där.

I denna församling har vi i år formulerat en ny vision för vad vi är och vill göra. Utan att ordet samhällsansvar används i den så står det att vi vill ta sådant ansvar. Det står inledningsvis att vår grund är att vi vill lära känna och leva nära Gud som fader, son och helig ande. Vidare att det är vårt uppdrag att göra Jesus Kristus känd och följd. Sedan står det ett antal punkter som vi därför vill göra och en av dem är att ”ta ansvar för våra medmänniskor och skapelsen”. Det är många och mycket det. Medmänniskorna är många och skapelsen stor.  Allt större blir det ändå. Det gemensamma temat vi har i år inom Equmeniakyrkan är nämligen ”Till jordens yttersta gräns”. Det är ju hela världen det! Lägger vi ihop visionspunkten för vad vi vill göra och det gemensamma temat så blir det alltså att vi vill ”ta ansvar för våra medmänniskor och skapelsen till jordens yttersta gräns”. Klarar vi det? Är inte det för stort att lägga på våra axlar?

Temat ”Till jordens yttersta gräns” syftar till Apostlagärningarna 1:8 där det står att Jesus, som det allra sista innan han lyftes upp till himmelen, säger till sina lärjungar att de ska få kraft att vittna om honom till jordens yttersta gräns.  Det är en variant på det som brukar kallas Missionsbefallningen.

Då handlar det alltså om att evangelisera, att berätta om Jesus Kristus så att fler kommer till tro, kanske någon vill påpeka, och inte att ta samhällsansvar. Så har i alla fall jag i första hand tänkt om Missionsbefallningen. Men om vi läser vidare i Jakobsbrevet kapitel 2 efter stycket som hör till denna söndags text, då förklarar Jakob med tydlighet att tron och gärningar hör ihop. Att vi ska älska vår medmänniska som oss själva och handla därefter. Han går så långt som att skriva att en tro utan gärningar är död. Att ta ett samhällsansvar, ansvar för våra medmänniskor och skapelsen måste alltså gå hand i hand med vår tro.

Jag ska påminna oss om och säga något kort om dagens tre bibeltexter. De utgår alla från vardagliga situationer, sådana som du och jag ofta kan hamna i och hur vi i dem ska välja att ta vårt samhällsansvar.

Den gammaltestamentliga texten är från 5 Mosebok och där tar Mose upp med folket olika bud och levnadsregler som de uppmanas leva efter. Textstycket säger sammanfattningsvis att när du skördar din åker eller plockar dina vindruvor och oliver, då ska du inte vara så noggrann med att få allt för egen del utan lämna kvar lite som kan plockas av andra som behöver det så som invandraren, den faderlösa och änkan. Det var personer som på den tiden hade det särskilt tufft försörjningsmässigt och i någon mån är det kanske på samma sätt i vårt samhälle idag. Det är förvisso kanske inte så många av er som är bönder och känner igen er i att skörda mogna vindruvor eller oliver men du kan säkert tänka dig situationer du själv står inför vad gäller att få ut så mycket som möjligt för egen vinning. Det är inte en uppmaning till slarvighet eller slöseri, tvärtom så kan vår noggrannhet och förvaltande till exempel av pengar som vi investerar generera i mer som vi kan dela med oss av. Det handlar om att vi ska välja att dela med oss av vårt överflöd. I början av stycket står det dessutom att ”Du skall inte vränga rätten för invandraren eller den faderlöse, och en änkas kläder skall du inte ta som pant”. Alltså är det inte av vänlig generositet som säd, vindruvor och oliver, överflödet, ska lämnas kvar utan det är en skyldighet att ge av detta eftersom det är en rättighet för den behövande att få av detta. Denna rätt har kommit att kallas ”Skörderegeln”. Det är denna änkorna Rut och Noomie använder sig av som vi kan läsa om i Ruts bok.

Episteltexten är från Jakobsbrevet. Jakob som var Jesus bror och som kom att bli en ledare bland de kristna i Jerusalem. Brevet riktar sig mer allmänt, till många personer och församlingar, snarare än till någon specifikt. Han tar i det upp hur den troende ska leva och vara mot sina medmänniskor, utifrån vad Jesus undervisade när han var bland dem.
Texten ger exempel på en situation sådan som vi är i just nu. Du ska inte göra skillnad på människor. Du ska inte få den fattiga som kommer in med smutsiga kläder i ert gudstjänstrum att känna sig mindre välkommen än den som kommer in ren och propert klädd, skriver han ungefär. Hur mycket bättre har vi blivit på att bete oss på de nästan 2000 år som gått sedan brevet skrevs? För hur enkelt är det inte, eller stor risk, för oss här inne att vi glatt sträcker fram handen och hälsar på en för oss känd person i snygg kostym och modern skjorta som besöker vår gudstjänst, och att inte låtsas se den med stripigt hår och kläder som luktar annat än tvättat?
Vi ska inte göra skillnad på människor. Vi ska inte se ner på den som är fattig. Jesus gjorde inte så. Tvärtom, menar Jakob, så kan det vara den som är fattig som står särskilt nära Gud. Kanske, tänker jag, för att den som är rik har större möjligheter att välja att göra ont mot andra, om inte på annat sätt så på det sätt att inte göra det goda som den getts möjlighet till.

Dagens text från Lukasevangeliet sätter oss in i den vardagliga situationen att Jesus kommer gående genom en stad och får syn på Sackeus (eller Sackaios, beroende på översättning), vilket inte var så konstigt eftersom han ju klättrat upp i ett träd, och bjöd hem sig till honom. Kanske var det så att Jesus tyckte det passade utmärkt att bjuda hem sig och sitt sällskap till just Sackeus eftersom han hade det så gott ställt att det inte skulle vara något bekymmer för honom att bjuda dem på mat. Sackeus blev glad åt att Jesus bjöd in sig. Bland sina landsmän var Sackeus mycket impopulär, vilket är förståeligt. Rik hade han nämligen blivit genom sitt jobb i tullen och på deras bekostnad. För Sackeus var det vardag att i sitt jobb utnyttja folk och kräva mer pengar av dem än vad som var skäligt, för att lägga i egen ficka. Han gjorde det för att han kunde, för att det var brukligt i hans yrkesroll. Efter att ha blivit sedd av Jesus ville han dock ändra på sitt beteende, återgälda flerdubbelt de han tidigare utnyttjat och ge hälften av det han ägde till de fattiga. Du och jag kan också hamna i situationer där vi har möjligheten, frestas, att utnyttja den till vår egen fördel. Det kan förstås gälla pengar och skattefusk också idag vilket är ett konkret sätt att inte ta samhällsansvar. Men det kan också handla om annat än pengar så som ställning och status.

Ingen av dessa tre bibeltexter berättar alltså för oss om märkvärdiga situationer eller om framstående personer som har särställd roll att kunna ta samhällsansvar utan de utgår alla från vardagliga situationer, sådana som du och jag kan hamna i.

Det finns alltså gott om tillfällen där vi kan välja att ta ansvar för vår medmänniska och för skapelsen. Du vet dessutom inte idag vad din lilla handling leder till om det så bara gäller att hälsa på en för dig okänd person här och bjuda med denne ner på kyrkfikat. Det kan bli en positiv kedjereaktion, det kan ge ringar på vattnet. I framtiden kanske det du gör idag visar sig ha fått stor effekt som började med en person men spred sig och kom att påverka många. Det lilla vi var och en gör blir dessutom mycket tillsammans.

Vi var några stycken härifrån som deltog tillsammans i den stora manifestationen, som ägde rum för några veckor sedan för att visa hur viktigt vi tycker det är att politiker och andra med möjlighet att påverka stort, ser till att vår gemensamma jord, den enda vi har, skyddas från att förstöras av människor. På mängder av platser både i Sverige och runt om i världen samlades människor på en och samma dag. Bara i Stockholm var det närmare 60 000 personer som gick trångt tillsammans genom staden. Inte spelade det egentligen roll att jag var där. För inte hade det märkts någonting i denna stora skara om jag stannat hemma istället för att vara där? Det gäller alla som var där och just av samma anledning spelar det roll att var och en var där. För hur hade det blivit om alla utom några få valde att stanna hemma istället? Det är ju bara tillsammans som vi blir många. De många små valen vi som individer gör av samhällsansvar, ansvar för vår medmänniska och skapelsen, blir stort tillsammans.
Som församling är vi många som tillsammans kan åstadkomma en hel del. Vi finns mitt i samhället, är en del av samhället här i Farsta, erbjuder en gemenskap dit alla slags människor bjuds in, får vara som de är och vi växer tillsammans i längtan att lära känna och leva nära Gud. Det, tänker jag, är att ta ett samhällsansvar, ansvar för vår medmänniska. Men församlingen finns inte utan dig och mig. Ingenting har gjorts eller kommer att göras utan att du och jag gör, utan någons initiativ. Det samma gäller förstås dig också i andra sammanhang, både dig som brukar gå till denna kyrka och dig som är här bara idag. Du har din plats och ditt sammanhang där du finns i ditt och vårt gemensamma samhälle. Det gäller alla människor till jordens yttersta gräns.

Jag avslutar med orden från Lina Sandells sång: Gör det lilla du kan och se icke därpå att så ringa så litet det är.

 

Vårt evighetshopp, 2019-11-03 (Kim Bergman)

Job 17:15-16
Vad har jag då för hopp, vem kan skönja någon lycka för mig? Går hopp och lycka med mig till dödsriket, skall de följa mig ner i mullen?

Det finns mycket att hoppas på i livet. Någon hoppas på att få ett arbete. Någon hoppas på att bli frisk. Vi kan hoppas på att barnen eller barnbarnen ska få fullfölja sina drömmar. Vi kan hoppas på att kärleken ska hålla.

Att ha förmågan att hoppas, liksom förmågan att oroa sig, är en av de saker som gör oss människor till dem vi är. Vi kan, samtidigt som vi ser hur det ser ut omkring oss, också föreställa oss något annat, som är antingen bättre eller sämre. Hopp och oro.

Döden är en ganska stor faktor i våra liv. Vi vet alla att vi skall dö även om vi inte tänker på det, och i många fall gör allt för att förtränga det. Döden kommer nästan alltid överraskande.

Jag tänker att det är inte konstigt att folk som inte omtalar sig som kristna, eller religiösa ändå söker sig till kyrkan. Och jag tänker mig inte att det enbart är för tradition och vackra riter, utan även för att det finns en frid runt en kyrka, och den är smittsam. Den kommer sig av att vi tror på ett hopp, inte förnekar döden, men delar tron på en ljusare framtid efter vårt jordiska liv.

I en värld fylld av oro och förvirring behöver hoppet förkunnas, en lugn och trygg röst som säger att det finns ett hopp och en framtid, en skyddad hamn vi inte ser men färdas dit.

WHO säger att Hoppfullhet och optimism är en viktig faktor i ett hälsosamt liv.

Vi är det folket! Vår kyrka är den platsen!

Det är vårt uppdrag. Att med våra liv och gärningar leva det liv, det hopp och den kärlek vi fått av Gud – så att människor kan smittas av vårt hopp och inte misströsta. Förr i tiden kallades det för torgevangelisation, och bedrevs av ungdomar på gator och torg under överseende av någon gitarrspelande pastor. Varför det har försvunnit vet jag inte. Jag tänker på att vi som kyrka skall vara en plats för det som är trasigt, för om det får rum så finns där en helhet som i sig själv är läkande.

WHO säger att Helhet är en viktig faktor i ett hälsosamt liv.

Överallt där vi möter sådant som vill bryta ner – överallt där vi möter hopplöshet och förtvivlan är det vår uppgift att visa på Jesus som besegrar allt mörker.

Det är en oerhörd uppgift. Och för att klara den behöver vi själva leva nära ljuset, nära hoppet – nära honom som ger liv.

Det är inte alltid lätt att som kristen hålla hoppet levande. Vi är ju svaga och trötta och förvirrade som alla andra. Och vi lever i en värld som inte är genomgående god. Bara för att vi är kristna betyder det inte att vi har en gräddfil i livet. Men vi har förstått att vi fått en hotline i livet.

WHO säger att Andlig kontakt är en viktig faktor i ett hälsosamt liv.

Att äga den tilliten är grunden för en inre frid. Vi är inte kristna för att vi valt det – vi är kristna för att vi tillhör Kristus. I min ungdom, innan jag själv blev kristen så var jag en mycket orolig och rastlös person. Jag hade svårt att fästa mina tankar på en framtid, att se mening i livet.  Att hitta tron för mig var att få ord och tankar runt ett intet som jag tidigare visste fanns men inte kunnat beskriva. Jag fick inte många nya svar men en ro att sortera tankar, och en plats att rikta min oro.

Det står i dagens evangelium, att alla som ser sonen och tror på honom skall ha evigt liv. Vår uppgift är att i allt visa på Jesus så att alla människor blir räddade och fyllda av hopp.

WHO säger att Harmoni och inre frid är en viktig faktor i ett hälsosamt liv.

Den katolske biskopen Anders Arborelius sa en gång på frågan om kyrkans framtid: Den är ljus. Och det är sant. Och det är fortfarande sant, trots att vi pratar om att föreningslivet går ner och att församlingarna bara blir äldre. Men kanske måste vi betrakta vår kyrka från ett annat håll. Ett bra exempel är faktiskt vårt vackra kyrkfönster, det är först när man betraktar det från en annan vinkel som man ser att det är tredimensionellt. Första gången jag såg det fick jag en aha-upplevelse. Kan det vara så enkelt att vi i vår traditionella kyrka bör titta på oss själva från en annan vinkel. Guds verklighet är bred. Hur brett är vårt synfält?

WHO säger att Upplevelse och förundran är en viktig faktor i ett hälsosamt liv.

Vi har en Gud som blivit människa för att vi skulle hitta honom när han söker oss. Han är här. Han delar vår smärta och vårt lidande, vår glädje och vår längtan. Han är fullt mänsklig och fullt närvarande hos var och en av oss. Vi har inte en bekväm Gud som tronar uppe i himlarymderna – vi har en mänsklig Gud som går vid vår sida.

Vår Gud älskade det förtryckta folket, älskade alla dem som kämpade med hoppet och framtiden. Han tröstade dem och sa: Det kommer ett rike där den onda världen skall förstå att Gud verkligen ser rikedomen i den gåva som den fattiga kvinnan gav vid templet – och som ser fattigdomen i den stora gåva som den rike mannen med högmod la i bössan. Det kommer en tid då hjärtats ödmjukhet kommer att segra över de hårda orden och där den som vill tjäna Gud skall, liksom Gud själv, vara allas tjänare och inte herre.

WHO säger att Mening och syfte med livet är en viktig faktor i ett hälsosamt liv.

Det är den guden som vi mött i tron och dopet. Det är den guden Jesus uppenbarar. Det är honom vi följer – det är hans blick vi övar att se våra medmänniskor genom. Det är därför vi är världens hopp – för vi vet vem Gud är – hur hans kärlek verkar – att han inte ger upp om någon enda av oss.

Gud tände ett ljus för oss i Jesus, för att vi skulle våga hoppas. Det ljuset gör mörkret till dag, även om det fortfarande gör ont. Han har gett oss löften, som vi kan lita på, om något obegripligt – att döden inte är slutet. Det som åter och åter beskrivs i skriften med bilden av fröet, som måste dö och läggas i jorden, för att kunna leva.

Det är ett ett löfte om att när vi nalkas gränsen för våra liv, finns där någon som möter oss vid gränsen och säger kom, var inte rädd, det är jag. Kom. Var inte rädd. Det är jag.

WHO säger att Andlig styrka är en viktig faktor i ett hälsosamt liv.

Slutligen, vi hamnar ändå någonstans här. I början av hösten så var jag med i klimatmanifestationen som hölls i Stockholm och på många platser runt om i världen. Jag gick med i ett tåg som drog genom stan från Söder till Kungsträdgården. En av parollerna vi skaldade var: ”Vad vill vi göra, rädda klimatet, när? Nu…” det var en häftig upplevelse som på många sätt ingjuter hopp, vi var ändå ca 50 000 personer som slöt upp den dagen. Och då är det lätt att ropa vi…  men en liten del av mig funderar ändå på vem… och då är den lite obehagliga tanken alltid jag. Någonstans i allt detta landar alltid frågan i en personlig tro. Tror jag på det här så mycket att jag vill förändring. Jag tänker att vår tro är på samma sätt, litar jag så mycket på Gud, så blir tron personlig.

WHO säger att En personlig tro är en viktig faktor i ett hälsosamt liv.

Alla som Fadern ger mig skall komma till mig, och den som kommer till mig skall jag inte visa bort.  38 Ty jag har inte kommit ner från himlen för att göra vad jag själv vill utan för att göra hans vilja som har sänt mig.  39 Och detta är hans vilja som har sänt mig: att jag inte skall låta någon gå förlorad av dem som han har gett mig utan låta dem uppstå på den sista dagen.  40 Ty detta är min faders vilja: att alla som ser Sonen och tror på honom skall ha evigt liv. Och jag skall låta dem uppstå på den sista dagen.
                                                                                                                     Joh 6:37-40