Dan 7:9-10
Upp 20:11-21:5
Joh 5:22-30
Kommer ni ihåg mannen i Betesda? Han hade varit sjuk i 38 år och det sas att den som först kunde ta sig ner i vattnet efter att en ängel stigit upp skulle bli helt frisk. Så klart, Jesus kommer dit och botar honom, och allt borde varit frid och fröjd, men det var ett problem. Han hade gjort det på sabbaten. Då blev judarna så klart upprörda. Jesus borde veta bättre än att jobba på vilodagen. När han senare i templet berättar att Gud verkar genom honom och att Gud är hans far, och att han kan göra under och uppväcka döda precis som sin far, då var det många runt honom som blev väldigt upprörda.
Kära vänner, idag är det alltså domsöndagen. Från Daniel får vi höra om en man i snövita kläder som sitter på en tron av eld och han blir betjänad av många. Så kommer domare fram och de har med sig böcker, många böcker, för nu skall alla människor dömas.
Från Uppenbarelseboken har vi en vit tron och jorden och himmelen blev rädda och flydde. Kvar blev människorna som stigit upp från sina gravar och alla dömdes efter sina gärningar. De som inte platsade kastades ner i den brinnande sjön medan de goda får en ny himmel och en ny jord och ett nytt Jerusalem kommer ner från skyn. Ingen död, ingen sorg och ingen smärta skall finnas mer.
Så kommer Jesus och det känns som om han vill försöka förklara för oss, och göra oss mindre oroliga. För det första, är det han som kommer att vara domare. Den milde och gode Jesus, som vi känner från texterna. För det andra. Den som lyssnar på honom och tror på Gud, han faller inte i domen utan skall ha evigt liv. Och för det tredje. Det är inte han som hittat på att det skall vara så här utan det har Gud bestämt. Det känns ju på sätt och vis rätt tryggt. Vi vet inte exakt vad som kommer att hända den där dagen. Jag tror att vi kommer att få träffa vår Herre, ansikte mot ansikte och prata igenom våra liv. För någonstans betyder det vad du och jag gör med våra dagar här på jorden.
Så nu undrar jag, går ditt liv på autopilot? Låter du det bara rulla på? Ofta när jag svara på frågan, ”Hur är läget?” brukar jag just svara så att det bara rullar på och att livet kanske är bäst just så då det bara rullar på. Är det verkligen så?
Har ni hört talas om boken Die with zero eller dö med noll. Underförstått noll kronor på bankkontot. Skriven av en rätt rik amerikan, Bill Perkins. Den handlar om att man inte bara skall låta livet rulla på. Bokens bärande idé är att man skall maximera antalet upplevelser i livet och för att kunna göra det så skall man planera sin livsekonomi på ett sådant sätt att pengarna tar slut samtidigt som jordelivet gör det. Man inser också att om man skall maximera sina upplevelser så är det olika saker man vill, och kan göra, i olika faser av livet. Så den berömda ”bucket list”, den som man hör att en del gör när de känner att det snart är dags. Den tycker han att man skall man skriva tidigt i livet och att man skall dela upp den i 5-års intervaller. Så klart att det är olika saker som är viktiga när man är 25 och när man är 65 och framför allt hänger inte kroppen med på en del av det som en 25-åring kan göra. Författaren tycker faktiskt att vi skall leta reda på någon hemsida på nätet där vi kan fylla i våra data och sedan får vi reda på när vi skall dö. Låter rätt fruktansvärt men det ger oss faktiskt perspektiv på våra liv. Hur många somrar har jag egentligen kvar här på jorden t.ex. Det hjälper oss bort från det tankesättet att jordelivet är oändligt och att vi alltid kan göra det sen. Bättre att tänka i perioder. Vad skall jag få in under den här 5-årsperioden, och vad kan jag vänta med till sen.
Kommer ni ihåg berättelsen från Luk 19 om mannen som gav varje tjänare ett pund att förvalta till dess att han kom tillbaka? Någon hade lyckats bra och tiodubblat värdet, medan en man bara stoppat undan pengarna och väntat på att han skulle komma tillbaka. Mannen var ju så klart olika nöjd med sina tjänare. Meningen med den berättelsen är ju att det handlar om livet som vi fått till låns och vad vi gör av det. I berättelsen är det mannen som är domaren över tjänarna.
När det är dags för mig, vet ni vem som förmodligen är den hårdaste domaren? Jag själv. Jag skulle inte vara nådig. Jag skulle nog berätta för mig själv vad jag borde gjort, varför och hur fel det var att agera som jag gjorde. Men nu är det inte så. Jesus är domaren. Han tar emot mig i sin öppna och mjuka famn. Där kan jag tryggt vila och behöver inte oroa mig. Han kommer säkert att berätta för mig vad jag kunde gjort bättre, men mer som en kompis som gör det för att hjälpa mig att förstå än för att döma och trycka ner.
Här i kyrkan har snart ett år gått. Nästa söndag börjar vi på nytt. En månad senare har även 2025 passerat och församlingens räkenskaper skall summeras. Uppfyllde vi våra mål och förväntningar? Gick ekonomin någorlunda som planerat? Arvet som vi fick från 2024, har vi förvaltat det väl och kommer 2025 att kunna lämna ifrån sig ett fint resultat för 2026 att förvalta?
För oss människor är ju överlämnandet från en generation till nästa mycket mer diffust. De är ju redo att ta över innan vi känner oss redo att lägga av. Men visst vill vi gärna att de skall få något som är lite bättre än det var tidigare.
Så meningen med livet, är det att maximera antalet upplevelser? Den som vinner är den som har mest häftiga minnen i skallen när man dör. Eller är det att ha levt ett liv med Jesus och offrat allt för hans skull? Eller är det att lämna efter sig något till eftervärlden som är lite bättre än vad det var tidigare?
Vet ni vad. Jag tror att allt det där är viktigt, men när jag sitter där i min gungstol och tittar tillbaka på livet så tror jag att det viktigaste av allt är att jag känner att jag varit med i ett sammanhang där jag varit älskad och kunnat älska. För störst av allt är kärleken.
Amen
Gudstjänsten på Youtube (länk).
