Påskens vittnen, 2024-04-07 (Anders Johnson)

Joh 21:1–14

Ja, se fiskehistorier… Lika populära då som nu.

Här har vi alltså åtminstone 6 män, som inte verkar haft bättre för sig eller kanske var så hungriga att man prompt skulle ut och fiska, mitt på natten. Eftersom ni är lika nyfikna som jag så kan jag berätta att nattfiske på den tiden innebar att man hade en eld med sig i båten. Man höll elden en bit ut över vattnet och nyfikna fiskar simmade dit för att se vad det var. Då plötsligt drog man bort ljuset och kastade sitt nät där man tidigare lyst. Ett kastnät, som det var frågan om, har tyngder på sidorna så när det når ytan så sjunker sidorna snabbt till botten och fiskarna blir instängda i nätet. När man sedan halar in nätet så dras det först om i botten och nätet blir som en påse, förhoppningsvis full med sprattlande fiskar.

För våra män i den här historien blir det en lång natt. De kastar och kastar men ingen fisk. Till slut böjar det ljusna och den förstörda nattsömnen var till ingen nytta. Så sakta började de ro tillbaka till stranden där deras båt normalt vilade. Vid vattenbrynet står en man. Det var säkert lite dunkelt och svårt att se så här innan solen gått upp men när de kom inom hörhåll för mannen kunde de uppfatta att han pratade med dem. Frågade hur det gått med fisket och när de bekände att det gått dåligt så fick de rådet att kasta ut nätet på styrbord sida. Vad hade de att förlora? Ett sista kast gjorde väl ingen skillnad. Men männen ser en lätt krusning under ytan och när nätet dras åt och blir en påse så ser alla att den är så full med fisk att det är märkligt att den inte går sönder. Det är Johannes som ser det först, att det är Jesus som står vid stranden. För en av lärjungarna blev detta ett väldigt speciellt återseende. Petrus, som hade förnekat Jesus den där natten för några dagar sedan, hade nu möjlighet att få känna hans närhet och be om förlåtelse. Så han kastade sig ur båten och vadade iland för att återigen få vara nära sin frälsare och vän. När väl alla män kommit iland visade det sig att Jesus gjort iordning en frukost åt männen bestående av bröd och fisk. De åt och njöt både av att få sina magar fyllda men också så klart av att få återse Jesus och få bli ytterligare stärkta i sin vetskap om att Jesus är Guds son och deras frälsare.

Jag tror att Jesus inser att det kommer att vara svårt för många att på riktigt förstå att han kommit tillbaka från dödsriket. Att bara visa sig är ju såklart märkligt men genom att göra ett under så vet han att detta kommer att sprida sig under lång tid framåt.

Så, Jesus är mån om sina lärjungar och visar hur mycket han tycker om dem genom att servera en frukost. Visst är väl handlingen att laga och bjuda någon på det ett av de allra vanligaste och kanske det viktigaste sättet att visa mänsklig kärlek på.  Jag kan tänka mig att sitta runt en varm, glödgad bädd var skönt efter en natt på sjön, som säkert varit både lite kylig och fuktig.

Genom att han ordnade en måltid gav det honom också en möjlighet att prata med männen. Vi vet inte hur samtalet förlöpte men jag vill tro att det var gott, så som det kan bli mellan en lärare och elever. Jag tror också att Jesus styrde samtalet så att han kunde förbereda dem för den separation som han visste snart skulle komma. Hela hans liv hade fram till idag varit ett arbete för att rusta de människor som sedan skulle föra kyrkan vidare.

Känner ni igen er? Vi har alla varit med om detta. Vi har förberett oss för något riktigt länge, blir lite nervösa när tidpunkten närmar sig, genomförandet, och sedan en tomhet när det är över. Hur är det? Har du något projekt på gång? Jag är helt säker på att vi som människor mår bra av att ha några uppgifter som vi kan arbeta med när tid ges. Om inte, prata med Kim. Jag är säker på att han kan hitta på något lämpligt.  

För Jesus var, tror jag, de här sista samtalen väldigt speciella. Han hade varit med dessa människor, som han älskade så mycket. Han hade skött om dem och känt stort ansvar för dem men snart var det dags att släppa taget.

Ja, då skall ni få en fiskehistoria av mig också. Hur man får tre gäddor på ett kast, eller vådan av att inte kunna släppa taget.

Så, vi färdas bakåt i tiden, inte 2000 år men väl kanske 20 år och platsen är sjön Värmeln i västra Värmland. Pappa sitter längst bak i båten, vid motorn, och jag sitter mitt på, vid årorna. Båten ligger en bit ut från vassen och vi kastar våra drag in mot vasskanten i hopp om att fånga några riktigt fina gäddor.

Plötsligt ser jag glädje i min pappas ansikte. ”Jag har fått napp, men den är inte så stor”, säger han samtidigt som han långsamt börjar veva in. En kort stund senare ser vi bägge hur spöet rycker till och pappa måste hålla emot för att inte tappa greppet. ”Den kanske inte är så liten i alla fall”, ler pappa och en kort kamp följer innan gäddan börjar närma sig båtens kant. Då ser vi att det är en liten gädda som fastnat på draget, men sedan har en stor gädda tagit ett rejält bett över den lilla gäddans kropp. Fram med håven och vet ni vad, den stora gäddan släppte inte greppet förrän den låg och sprattlade på båtens botten.

Vi vet alla att det är livsviktigt att kunna släppa taget men att vägen dit ofta innefattar långa förberedelser. Kanske det mest uppenbara är när barnen blivit stora och skall klara sig själva. För dem, ett helt 20-årigt liv, och nu är det dags. Som förälder våndas man så klart och vill hjälpa till. Kommer det att gå bra?
När man byter arbete eller kanske slutar arbeta och går i pension. Har man förberett allt? Kommer de att klara sig utan mig?
Jag kan tänka mig att både du och jag också skulle behöva bli duktigare på att släppa taget. Kanske gör vi saker av gammal vana, som vi inser att det egentligen bara tar tid som vi skulle kunna använda till något bättre. Har du en hobby som inte längre är speciellt kul? Tittar du på alla nyhetsprogram trots att du vet att det räcker med ett? Kanske något annat som du kan sluta upp med? Fundera lite och diskutera gärna vid kaffebordet senare efter gudstjänsten.

Jesus visste, om han inte släppte taget så skulle aldrig hans kyrka kunna växa. För honom blev den sista tiden ett hårt arbete för att lägga de sista stenarna i grunden till det som skall bli hans kyrka.

Vi vet alla att så småningom skall vi också släppa taget om allt det här. Det vi kallar livet. Jag hoppas då att jag, och säkert ni också känner att ni gjort alla nödvändiga förberedelser, dels för att livet här skall kunna fortsätta på ett bra sätt, men också att du och jag är redo att möta vår skapare, på vilket sätt som det nu sker.

Nu skall det egentligen vara ett amen men vän av ordning, visst sa han tre gäddor på ett kast.

Jo, det var så att när vi sprättade upp den stora gäddan så låg det också en liten gädda i dess mage.

Amen