Kallelsen till Guds rike, 2023-06-18 (Bengt Ekelund)

Mark 2:13-17

Kallelsen till Guds rike…
När vi möttes i våras i en grupp pratade vi om hur vi kan vara kyrka. Vi kom fram till att vi behöver synas. Vi beslutade att ha pilgrimsvandringar i Farsta Centrum i stället för kyrkkaffe under fastan. Vi pratade om att sätta anslag i våra skyltskåp där det står ”Var inte rädda”, som Jesus och änglarna upprepar vid varje svår situation.

Jag tror fortfarande att det är ett relevant budskap, en meningsfull hälsning. När verkligheten kommer nära faller jag liksom ner i botten av mig själv. Min personlighet och min tro prövas. Jag måste ta ett steg ut på den tunna isen och se om den bär. Eller som Petrus, när han kände igen Jesus, ta ett kliv ur båten och gå på vattnet. Min erfarenhet, som jag inte kan lägga på någon annan, är att det vi talar om i princip, i kyrkan varje söndag och kanske varje dag, håller när verkligheten tränger sig på. Och budskapet som finns i botten är, var inte rädd. Guds nåd kommer underifrån och lyfter oss upp. Det betyder inte ”var dum”, inget är farligt. Vi är inga stålmän eller övermänniskor. Men jag är människa med mina gåvor och möjligheter och tillsammans med dig, börjar vi bygga helhet. Det är inte klokt att inte vara rädd i vår tid. Det är inte vist, menar Paulus. Att gå mot strömmen, att vägra våldet och hämnden, att inte vara rädd. Det är inte den vedertagna, kanske inte ens reflexmässiga reaktionen när vi kommer nära liv och död. Men det är Guds väg. Ronja Rövardotter skulle akta sig för det stora fallet. Alltså gick hon dit. För man kan ju inte akta sig för det om man inte är där.

På konferensen för fängelsesjälavårdare som avslutades i torsdags i Wales valde vi in en pastor från Ukraina i styrelsen. Han delade också sina tankar om vad kriget gör med människor och hur viktigt det är att hålla fast vid det man trott och menat före kriget: att säga nej till våld, att inte gå maktens ärenden och så vidare. På Österåker sjunger vi sången ”För livets skull”, varje gudstjänst sedan kriget började. En livets kampsång. Någon måste säga det någon måste göra det, för livets skull. Gideon var för liten och ung, tyckte han. Vi minns Sara, Abrahams fru, som log när Gud sa att hon skulle få barn, 99 år gammal. Varför log du? sa Gud. Det gjorde jag inte, sa Sara. Jo, det gjorde du visst, sa Gud. En tung dialog. Paulus säger att inte många var visa i världslig mening, inte många var mäktiga, inte många förnäma. Men det som är dåraktigt för världen utvalde Gud. De flesta av oss som är här idag har inte kommit för att vi är så himla bra. Men vi är människor och det är himla bra och det duger att vara människa. Vi är dessutom människor som inte behöver vara rädda.

I evangeliet kallar Jesus på Levi, antagligen Levi Matteus. Antagligen han som senare skriver Matteusevangeliet. Men nu är han tullindrivare. Landsförrädare. Lurendrejare. Illa sedd och säkerligen utstött. Är han ond? Kanske ibland som du och jag. Kanske hade han bara svårt att säga nej till romarna, eller till en hög lön? Och lite dålig karaktär eller att vara lite karriärsugen behöver väl inte vara ont? Han kanske fick möjlighet att förverkliga sig själv och sa ja till uppdraget. Kanske blev han hotad. Kanske var det ingen som brydde sig om honom och vad han gjorde och så fick han frågan.

En man och en kvinna flyr från Somalia med sina tre barn. I Sverige får de sju barn till. Sen reser mannen tillbaka eller vidare. I Somalia hjälps hela byn åt med varandras barn. I Sverige säger vi ”Sköt dig själv och ta hand om dina ungar. Annars blir du vräkt. ”Är mamman en dålig mamma? Är barnen onda?

När Paulus talar om församlingen som en kropp, är det en förebild för hela samhället. Vi är till för och med varandra. Det är inte ”vi” som är kroppen och resten av världen något slags proteser eller implantat. Det är vi tillsammans som ska vara en kropp.

En bok jag läste för rätt länge sedan heter ”I Djursholm och Tensta kindpussar vi varandra”. I två skilda världar har man samma sätt att hälsa på varandra. Författaren flyttar från Djursholm till Tensta för att dela det andra livet. Tyvärr funkar det inte hela vägen, men det är en spännande reflektion, att dela liv.

Några misslyckade fiskare, en utstött tullare, ett par åskans söner och en förrädare. Där har vi några av dem som svarade ja, på kallelsen till Guds rike och följde Jesus. Jag ber att jag och kanske du också ska våga svara ja till kallelsen till mitt eget liv också när det är smärtsamt eller oroande. Jesus säger ”Följ mig! Var inte rädd!” Var inte rädd. 

Amen

Kallelsen till Guds rike, 2021-06-13 (Bengt Ekelund)

Luk 14:15-24

Jag tänker predika över evangelietexten men ett så känt begrepp som orden om ”en brand ryckt ur elden”, går inte att hoppa över för en metodist, så jag börjar med lite kuriosa.

John Wesley föddes år 1703 i Epworth, i England. Hans barndom styrdes av hans stränga mor och krävande far. Modern Susanna ansåg att barns vilja skulle kuvas och att de skulle gråta tyst, när de fått aga. Barnskrik fick inte höras i hemmet. Andakter hölls varje morgon. Studier var en normal del av den dagliga rutinen, även för döttrarna. John var det fjortonde barnet av arton. Han fick lära sig sparsamhet vad gäller kost och generositet vad gäller motion. Men John beskriver det som en idealisk kristen uppfostran. Sju år gammal räddades han genom ett fönster vid en brand i prästgården. Hans mor påminde honom sedan om att han var som ”en brand, ryckt ur elden”(Sak 3:2). Han hade blivit sparad för ett högre syfte. Susanna hade samtal med John varje torsdagskväll. Samuel, Johns far, var under många år sysselsatt med att skriva ett stort verk om Jobs bok. Han var mycket sträng som högkyrklig kyrkoherde. Han och hans bror Charles blev sedan förgrundsfigurer inom metodismen.

Texterna idag handlar om upprättelse. ”Jag befriar dig från din skuld, och du skall kläs i högtidsdräkt”. Det är så vackert.Och det är också det John Wesley på ett sätt upplevde när han, kortfattat, insåg att det goda jag gör är inte för att Gud ska älska mig, utan för att Gud älskar mig. Från nedtyngande krav till ett befriat liv.

Jesus är på en måltid hos en farisé som är med i rådet och man iakttar honom noga, berättar Lukas. Han botar en man med vatten i kroppen, trots att det är sabbat. Han utmanar sin värd med att inte bjuda dem som bjuder igen, nästa gång han har fest. ”Nej, när du ska ha en fest så bjud fattiga och krymplingar, lytta och blinda. Salig är du då, eftersom de inte kan ge dig någon belöning; belöningen får du vid de rättfärdigas uppståndelse.”
Det underlättar att ha den bakgrunden, när en av gästerna säger ”Salig den som får vara med om måltiden i Guds rike”. Kanske frågar han av ärlig längtan. Eller säger han det lite syniskt ”den festen skulle jag vilja se”. Svaret han får genom liknelsen blir, oavsett, en tankeställare: ”Jag säger er att ingen av alla dem som först blev bjudna skall få vara med på min fest.”
Det är slående att tjänaren som bjuder in till festen säger att ”allt är färdigt”. Bordet är dukat, riket är här, det är bara att ta emot.
Undanflykterna är fantastiska. Jag har köpt en åker och är tvungen att gå och se på den… Jag har just köpt en ny bil, förlåt fem par oxar, och måste ut och se vad de går för… Jag har just gift mig, så jag kan inte komma…

Det är så träffsäkert, både vid den tiden och idag. Det som är gratis, ja nåd, kan man säkert få del av sedan. Men vill du inte, så kan du heller inte få. Det är det svåra med att allt är färdigt, berett. De små sakerna, de kortsiktiga prestationerna, blir mer värda än det som egentligen behövs. Så åker svensken hellre till Tibet eller Thailand för att få en västanpassad buddhism, som egentligen är väldigt lik den kristendom som levs och predikas i kyrkan, tvärs över gatan. Om jag ska tro David Thurfjell i boken ”Det gudlösa folket”, kanske måste jag först möta motgång innan jag förstår att rikedomen finns redan här och redan nu?

Det här berättas om Laurentius, sedermera St Lars, som levde på 200 talet, ”att då kyrkans skatter eftertraktades av myndigheterna ska påven Sixtus II ha gett Laurentius i uppdrag att utdela dessa bland stadens fattiga. Då Roms ståthållare befallde honom att överlämna dyrbarheterna till myndigheterna samlade han ihop alla de fattiga och sjuka och sade till ståthållaren: ”Här är den eviga skatten, som aldrig förminskas utan växer”. (Laurentius lades då på ett järnhalster över glödande kol, och glödgade högafflar pressades mot hans kropp.” Mer en brand som hamnade i elden…)

Vi kan egentligen aldrig undra hur världen, och Gud, kan vara så orättvis, eftersom svaret vänder sig mot oss själva. Det är vi människor som skapar krig och låter många svälta.

Idag är det fest. Det är första söndagen vi firar gudstjänst, utan föranmälan, på länge. Jag menar inte att de som inte kom idag skulle ha dåliga ursäkter. Det jag menar är att festen finns, nåden finns, här och nu. Allt är färdigt. Jag brukar säga att vi inte behöver be att Gud ska vara närvarande. Gud är alltid ”här”. Men jag behöver be om hjälp att själv vara närvarande inför Gud, mina medmänniskor och mig själv. Utmaningen ligger kanske mest i om jag verkligen vill ta del av rikedomen i en fest som är öppen för alla och där jag kanske måste ta en av de nedersta platserna? ”Saliga de som är bjudna till Lammets bröllopsmåltid.”

Amen