Påskens vittnen, 2023-04-16 (Bengt Ekelund)

Joh 20:24-31

Jag har just läst Carina Bergfeldts bok “En bra dag att dö på”, där hon intervjuar en baptistpastor som närvarat vid nästan 300 avrättningar i Texas, USA. Hans uppdrag har varit att trösta och kanske föra dem till tro som dömts till avrättning. En hemsk bok med tanke på den cynism som finns i att makten tar sig rätten att ta någons liv och som på något sätt gör oss alla delaktiga i detta. Någon måste också göra detta uppdrag, tänker jag. Det betyder massor för den som inte känt mänsklig beröring på många år, att känna en människas hand på sin vrist, också när det är det enda som sker i livet. Pastorn är nu, när boken skrevs, själv döende i cancer, vilket också ger en särskild dimension till berättelsen. Orden “en bra dag att dö på” sades av en man som klev ur fångtransporten med de orden. Han såg en gnutta solsken innan han fördes in i själva avrättningshuset. Pastorn använder själv orden i sin situation, med tillägget “men också en bra dag att leva”. Han vet inte hur länge det varar men vill ta vara på dagarna som kommer.

Pastor Jim i boken tog inte lätt på sitt uppdrag. Han berättar att han många gånger kom hem sent och grät. Jag berörs såklart av en bok om en fängelsepastor, eftersom jag själv har det uppdraget. Och det närmaste jag kommit pastor Jims erfarenhet är nog de som sitter inlåsta i väntan på utvisning, men också de som uttryckligen inte har ett liv att komma tillbaka till, utanför fängelset. Det är inte lika påtagligt en dödsdom, som i USA, men kan ändå vara ödesmättade möten. Just att inte kunna göra något, mer än att dela en stund av den andres öde och kamp.

Att följa någon de sista livsstegen är inte så många förunnat. En del av oss har varit nära när en anhörig eller vän har dött, oftast på sjukhus. Men de flesta av oss har inte det. Jag vill tänka att det var i den här sfären av liv och tankar som Jesus lärjungar befann sig, dagarna efter att Jesus dött. Ibland kan jag undra hur svårt det kan vara för Petrus att hålla ut hela vägen. Eller Judas Iskariot. Eller Tomas. Vid närmare eftertanke betedde de sig högst mänskligt. Det talas ibland om hur även läkare idag kan ha svårt att tala klarspråk till den som har en obotlig sjukdom som leder till döden. Man vill trösta, man vill ge hopp.

Tomas Tvillingen var inte där när Jesus visade sig första gången för lärjungarna. Han fick vänta en vecka och då kom Jesus, kanske för hans skull, och han fick sina tecken och bevis.

Min favoritberättelse när det gäller tro utan att se är den om muggen och skeden. Om skeden hoppar ur koppen tror jag, fast den ska hoppa i också… För mig som tror är det ett tecken i sig att jag kan använda min hand. När jag slog ihop Bibeln, hoppade skeden ur muggen.

Jesus gör ingen värdering av vilken slags tro man har, men saliga, lyckliga de som inte har sett men ändå tror. Det leder till avslutningen av Johannesevangeliet och 1 Petrusbrevet har också den tanken: Ni har inte sett honom men älskar honom ändå; ni ser honom ännu inte men tror på honom och kan jubla i outsäglig, himmelsk glädje då ni nu står nära målet för er tro: era själars räddning. 1 Pet 1:8

Det blir naturligtvis så att de första kristna måste se och visa på andra tecken, ju längre Jesus dröjde med sin återkomst. Och uppenbarligen har orden och handlingarna hållit. Och det där enkla lilla brödet och droppen vin som sipprat genom kyrkans historia, ner till vårt nattvardsbord, ner på Vatikanens altare och ner i fängelsernas andaktsrum, och till de döende. Ett tecken och en påminnelse eller åminnelse (som det heter i Svenska kyrkan). Det skedde då och det sker nu. Där får jag göra mitt möte med den uppståndne.

Ditt och mitt liv är de vittnesbörd som bär tron till världen idag. Vi förtvivlas ofta över att andra inte kommer till oss, i kyrkan, till våra möten. Men de viktiga mötena sker också i vardagen. Kanske skulle vi vara frimodigare i att dela med oss av vår syn på verkligheten. Jag tror att frågorna om livets mening, födelse och död, hoppet och ondskan, ljuset eller mörkret är gemensamma för de flesta människor. Låt det vara dina frågor också och svara hur du ser på det, utan att förringa den andres tvekan eller undran. Bejaka din egen tveksamhet också ibland. Kanske växer inte kyrkan genom dina vardagsmöten, men världen kan få ett hopp och någon kan se mening i det mörka.

Amen

Vägen till korset, 2023-04-02 (Anders Johnson)

Joh 12:1–16

Jesus hade kommit till Betania, en liten by strax utanför Jerusalem, vid Olivbergets östra sida. Där bodde en familj som Jesus tyckte mycket om, Maria, Marta och Lasaros. Tre syskon, förmodligen rätt lika men också väldigt olika.

Lasaros, man och med det den som hade sista ordet i familjen, åtminstone skulle det verka så. Han kände säkert ansvarets tyngd på sina axlar och arbetade hårt under veckan men var säkert också familjens ansikte utåt. Hördes ofta i diskussioner med andra män i byn om hur saker och ting borde vara.

Marta, jag tror att det var hon som hade huvudansvaret i huset. Styrde och ställde och fixade så att allt fungerade. Full kontroll och förmodligen trivdes hon bäst när hon jobbade i köket och kände att hon gjorde nytta.

Maria, gjorde självfallet det som krävdes av henne men hade inget behov av att vara duktig. Normalt kunde inte kvinnor läsa men eftersom familjen var hyfsat välbärgad så kanske hon hade fått lära sig att tyda de arameiska tecknen.

Det var ju så att familjen var inte bara vänner till Jesus utan också väldigt tacksamma eftersom Jesus alldeles nyligen gett Lasaros livet tillbaka när han varit död i flera dagar. Så nu när Jesus och han närmaste följe kom på besök fick inget gå fel. Lasaros skulle självfallet sitta till bords med Jesus och konversera. Ingen skulle ha det tråkigt runt bordet.

Så fort Marta förstod att Jesus skulle komma började hennes hjärna gå på högvarv och hon planerade och förberedde något riktigt gott till gästerna. Lite bittert tänkte hon säkert också, att så mycket hjälp av Maria var väl inte att räkna med.

Maria, hjälpte säkert till och gjorde det som Marta sa till henne men hennes hjärna gick också på högvarv även om det var i det tysta. Hon funderade på hur hon skulle kunna överraska Jesus med något som han definitivt inte förväntade sig?

Tänk vad fantastiskt och bra det är att vi som människor är olika och också har möjlighet att formas åt olika håll. När en uppgift skall lösas, typ bjuda in lite vänner till en liten fest. Någon tar huvudansvaret för maten, någon fixar lekarna, men alla hjälps åt. Här i kyrkan är det samma sak. Vi har olika förmågor och gör olika saker, samtidigt som vi utvecklas och kan ta nya uppgifter, i en härlig gemenskap.

Middagen börjar i Betania. Marta och Maria har dukat bordet och när gästerna kommer kan måltiden börja.

Kom ihåg att på Jesu tid var kvinnans liv rätt annorlunda mot männens. Hon fick knappt lämna huset och när hon mötte främmande män så skulle hon vara helt täckt och fick inte prata med dem.

Men efter att maten dukats upp gick Maria fram till Jesus och satte sig i närheten och började lyssna. Jag tror inte att någon blev förvånad. Det hade ju hänt förr och Jesus verkade ju tycka det var ok. Men så hände något märkligt. Hon tog upp ett litet krus som hon gömt under tygerna, öppnade försiktigt korken och med varsamma händer började hon smörja in Jesus fötter. Alla tittade, först på Maria och Jesus, och sedan på varandra. Vad är det som händer? Så började de känna doften. Något som de normalt förknippade med pengar, mycket pengar. Doften från nardusbalsam [1]. En parfym som bara användes av de allra rikaste i landet. Marta och Lasaros tittade bestört på varandra. Vad gör hon? Vi vet inte om flaskan var Marias egen personliga eller om familjen hade köpt den tillsammans, att ha som en investering och kunna sälja när man behövde pengarna men alla i rummet tyckte att detta var ett fasansfullt slöseri. Alla utom Maria och Jesus. Mästaren tittade ner på Maria och log samtidigt som hon lite blygt tittade tillbaka och försiktigt besvarade hans leendet. Så knäppte hon upp tyget runt sitt huvud och släppte ut sitt vackra hår för att sedan försiktigt torka mästarens fötter med sina lockar. En kärlekshandling så stor att bara Jesus kunde ta emot den. Kanske förstod Maria vad som väntade honom och då slösade hon det finaste hon hade.

Nu kunde ju inte Judas längre hålla tyst. ”Hur kan du tolerera detta Jesus? Sätt stopp för galenskapen. Pengarna kan ju användas till så mycket mer.”

Känner ni igen er? Jag hade definitivt kunnat vara den som sa det, om jag varit med då. Jag tror det är mänskligt. Vi vill ju att våra knappa resurser skall utnyttjas så optimalt som möjligt. Ser vi oss om idag så slösar vi ju inte bara med pengar utan vi förbrukar vår natur och vårt klimat på ett ohållbart sätt. Själv kan jag titta mig omkring och se en massa saker som jag inte gillar, men är också fullt medveten om att i andras ögon är jag också väldigt långt från att vara perfekt.
Men…. Livet blir väldigt tråkigt om vi inte lyxar till det ibland.  En semesterresa med flyg, ett lyxigt restaurangbesök eller kanske inköp av en ny jacka trots att den gamla kanske skulle klara sig en säsong till. Som församling kanske vi tar in en riktigt dyr predikant, köper in gott fika till någon söndag eller åker på ett församlingsläger som ger stort underskott i kassan. Självfallet så måste vi sträva efter att hela tiden leva hållbart med vi får inte heller glömma visdomsorden från Galenskaparna ”Dä skall va gött och leva” åtminstone ibland. Vi får inte heller glömma bort att det bästa i livet är gratis.

I närheten finns också några av den tidens ledare, överstepräster, som med Gud i ryggen, började känna sig hotade. Inte bara utav Jesus utan också den där Lasaros, som blir allt mer och mer populär. Och när maktens män, med Gud i ryggen, säger att vi måste döda dem, finns det många som kan tänka sig att verkställa den dödsdomen. Vem kan kritisera någon som har fått sin position av Gud och därför står över oss andra? Jesus gjorde det hela tiden. Som en nagel i ögat på de religiösa ledarna, var han.

Och vet ni, det är minst lika viktigt för oss idag. Det är så lätt att vi nickar med när några av våra ledare tar ställning i viktiga frågor, men jag uppmanar oss alla att tänka själv, diskutera med andra och bilda dig en egen uppfattning. Det är inte bara en rättighet men också en skyldighet mot det samhälle som vi verkar i.

Så, det är inte palmsöndag om vi inte får höra texten om hur Jesus rider in i Jerusalem. Han kommer genom fårporten, kanske tillsammans med lammen som är på väg till templet för att slaktas. Folket jublar Hosianna! Välsignad är han som kommer i Herrens namn, han som är Israels kung. Jesus rider på en åsna och alla förstår att här är det kungen som kommer. Och det är klart att Jesus njuter av stunden. Jag skulle till och med säga att han laddar sina batterier, på samma sätt som han gjorde i Betania kvällen innan, för han vet att han kommer att behöva allt för att klara det som komma skall senare i veckan.

Texten idag handlar verkligen om början på vår Herres sista vandring upp mot korset. En vandring mot döden, men som också blir en vandring mot livet. En vandring som tack vare honom erbjuds oss alla. Vi behöver inte ta spikarna på korset, vi behöver inte dra ut och evangelisera om vi inte känner att det är rätt, men vi måste vilja vandra kärlekens väg, hand i hand med Jesus.

Amen

[1] Vad är egentligen nardusbalsam? Råvaran var då, och är också nu för den delen, roten till växten Nardostachys jatamansi. En liten blommande växt som man hittar på Himalayas sluttningar, 3 – 5 000 meter upp.

Uppenbarelsens ljus, 2023-02-05 (Kim Bergman)

Luk 2:22-40

Hur kom det sig att Symeon och Hanna visste? Hur kunde de se? Hur ska vi kunna se? Deras berättelser skiljer sig åt, på samma sätt som din och min resa ser olika ut. Hanna är ständigt på plats. Symeon kommer dit för att Anden säger åt honom att gå. Gemensamt för dem båda är att de lever i nuet. De ser vad som sker och tar emot livet som det är – och så lever de nära Gud i bön.

De hade övat sig i att lyssna efter Guds röst, mitt i bruset av andra röster. Därför var de också på rätt plats vid rätt tid. Som så ofta i mötet med människor handlar det om tajmning. Vi kan veta saker, förstå saker vi ser i andras liv och i våra egna, men om vi inte lyssnar in när den andra människan är redo för att ta emot det vi kan bidra med så kan det göra mer skada än nytta.

På samma sätt behöver vi också göra oss själva redo att lyssna när någon annan har viktiga saker att visa oss. Allt detta kräver både tålamod och mod. Både för att bekräfta en annan människa och att ta emot vad någon vill säga till mig. Tålamod att vänta tills det är dags och mod att våga när tiden är inne. Det är människor som Hanna och Symeon som reflekterar Guds ljus. Människor som du och jag.

Det handlar om att hålla längtan vid liv men också om insikt. Symeon talar med Maria och han talar om ett svärd som skall gå igenom hennes själ. Att beröras av Jesus får konsekvenser i våra liv, i Marias liv, i allas liv. För det Jesus kommer för att visa och berätta handlar om ett svårt uppdrag. Det handlar om att sätta andra framför sig själv. Det handlar om att vara en tjänare för andra och för Skapelsen. Genom Jesu budskap kommer vi att vara tvungna att se på våra egna prioriteringar, se på hur vi väljer att leva våra liv. Och det kan vara smärtsamt, som ett svärd i själen. När vi inser att vi sällan är goda, att vi sällan kan avhålla oss från att vara egoistiska, när vi medvetet eller omedvetet sårar andra eller Moder Jord. Den insikten gör ont och det är Jesus som föder den insikten i oss.

Men Kyndelsmäss handlar inte om mörker och ondska utan om ljus som uppenbaras. Jesus är ljuset som uppenbarar för oss att det finns andra sätt att leva, att kärlekens väg är möjlig att vandra. Ljuset har kommit in i världen, det vet vi. Vad kan vi göra för att det ska få fortsätta lysa? Hur kan vi vara med och bära ljuset inom oss själva, till andra? Hur kan vi vara andras tjänare utan att utplåna oss själva? Jag tror att det är möjligt. Vi får göra det i en gemenskap med alla andra kristna i hela världen. Vi är aldrig ensamma, Gud vandrar med oss. Men vi behöver våga ta steget, behöver våga se att en annan värld är möjlig där vi lever för varandra och inte av varandra.

Amen

Jesus skapar tro, 2023-01-22 (Jonas Thorängen)

Tänk om!
Tänk om Gud, eller snarare den bild vi har av Gud, den förståelse vi har av gud, inte stämmer? Gud kanske inte enbart lystrar till Herre?
Tänk om!
Tänk om Gud är så stor och allomfattande att allt det Gud är inte går att fånga i ord? [1]

Gud, till himlen sträcker sig din nåd, din trofasthet ända till skyarna. Din rättfärdighet är som väldiga berg, din rättvisa som det djupaste hav. Herre, du hjälper både människor och djur. (Psaltaren 36:6–7)

Så klart! – Gud är större än ett pronomen. Större än Herre och mycket större än Han. Gud är, förstås mycket större än vad vi kan förklara med våra ord.

Och vi gör rätt i att försöka att beskriva vad vi tror på, att försöka måla bilder av Gud. Att måla bilder av Gud som fanns före allt och som finns här, hos oss just nu, mitt ibland oss.

Din nåd är dyrbar, o Gud, i dina vingars skugga finner människor tillflykt.
De får njuta överflödet i ditt hus, i din glädjes strömmar stillas deras törst. Ty hos dig är livets källa, i ditt ljus ser vi ljus. (Psaltaren 36:8-10)

Vi får, och vi skapar, bilder av Gud. Vi skapar oss bilder var för sig och tillsammans.
Tänk om – Gud är hon? Som fanns redan innan och i skapelsen. Gud, hon som fanns och finns bortom allt och som hälsar på i mitt hus, hos oss här nu?
Tänk om…

SÅNG: Hon är kvinnan….*

Evangelietext:
Johannesevangeliet 4:46–54
(Han) Jesus kom alltså tillbaka till Kana i Galileen, där han hade gjort vattnet till vin. En man i kunglig tjänst hade en son som låg sjuk i Kafarnaum. När han fick höra att Jesus hade lämnat Judeen och var i Galileen, sökte han upp honom och bad honom komma ner till Kafarnaum och bota hans son, som låg för döden. Jesus sade till honom: ”Om ni inte får se tecken och under, så tror ni inte.” Ämbetsmannen sade: ”Herre, kom innan mitt barn dör.” Jesus svarade: ”Gå hem, din son lever.” Mannen trodde på vad Jesus sade och gick. När han ännu var på väg hem möttes han av sina tjänare, som talade om för honom att pojken levde. Han frågade då vid vilken tid på dagen han hade blivit bättre, och de svarade: ”I går vid sjunde timmen lämnade febern honom.” Då förstod fadern att det hade hänt just när Jesus sade till honom: ”Din son lever”, och han kom till tro liksom alla i hans hus. Detta var det andra tecknet, och Jesus gjorde det när han hade kommit från Judeen till Galileen.

Dagens ämne är Jesus skapar tro

Det finns också ett annat ämne idag, eller hela veckan faktiskt. Det är den ekumeniska böneveckan för kristen enhet, så som det är varje år 18-25 januari. Denna vecka är världens största ekumeniska manifestation, den pågår just nu runtom hela vår jord – global manifestation som alltså sker lokalt här i Farsta och på tusentals platser. Det är Minnesotas kristna råd som har förberett årets material med uppropet, eller påbudet från profeten Jesaja: ”Gör det goda, sträva efter rättvisa”.[2]

Minnesota som så brutalt har påmints om de strukturella orättvisor som finns, i USA men också hos oss, i form av rasism. Mordet på George Floyd för mindre än tre år sedan, och hans sista ord i livet blev en väckarklocka för hela världen. Hans sista ord var ”I can’t breath” /”jag kan inte andas”. Han kvävdes till döds vid ett polisingripande.

Arbetsgruppen inom Minnesotas kristna råd valde att lyfta fram profeten Jesaja. I materialet skriver de:
Jesaja levde och verkade i riket Juda under 700-talet f.Kr. Han var samtida med profeterna Amos, Mika och Hosea. Tack vare att samtidens stormakter Egypten och Assyrien var försvagade rådde ekonomiskt välstånd och politisk stabilitet i både Juda och Israel. Samma tidsperiod kännetecknades emellertid i bägge rikena av skriande orättvisor och ojämlikhet.

Tidsperioden kännetecknades också av att rituella och formaliserade uttryck för gudstro blomstrade, med fokus på tempelgåvor och offer. Den rituella trosutövningen leddes av prästerna, vilka också gynnades av de rika och mäktiga. I och med den nära förbindelsen mellan templet och det kungliga palatset kom makten att koncentreras nästan fullständigt till kungarna och prästerna. Under större delen av historien hade dessa sällan stått upp för de förtryckta. Enligt den här tidens världsbild uppfattades de rika invånarna, med förmåga att skänka och offra mycket, som särskilt välsignade av Gud. De fattiga – som inte kunde bidra på samma sätt – betraktades snarare som förbannade och svartmålades för sin oförmåga att fullt ut delta i templets religiösa liv.

Jesaja försökte väcka folket till medvetenhet om situationens allvar. Snarare än hedervärt och välsignat, betraktade han samtidens religiösa uttryck som en skymf mot Gud, och ett infekterat sår. Jesaja såg hur orättvisorna orsakade revor i samhällsväven och hans profetior kritiserade samtidens politiska, samhälleliga och religiösa strukturer. Han pekade på dubbelmoralen i att skänka tempelgåvor samtidigt som man förtryckte de fattiga. Jesaja förband rättfärdighet och rättvisa med Gud själv och kritiserade kraftfullt korrupta ledare samtidigt som han tog de missgynnade i försvar.

Minnesotas kristna råd lyfter fram samhällets orättvisor i samhället idag. Det är skiljelinjer, systematiska anspråk där en del människor och hela grupper av människor anses ha rättigheter som andra människor förnekas. Rasism är en del av dessa orättvisa strukturer.

Har vi del i dessa orättvisor? Ja, vi ser det också hos oss och vi hör också ihop med hela världen. Lider en kroppsdel i mänsklighetens kropp så lider hela kroppen.
Jag, är en ytterst priviligierad människa. Vad kan jag göra utifrån min position? Vad kan jag göra just för att jag har de privilegier som jag har?
Jesaja talar också till mig – Sluta göra det onda och lär er göra det goda, sträva efter rättvisa, stöd den förtryckte. (Jesaja 1:17)

Jesus skapar tro, är ämnet för idag.
Vad betyder din tro?
Vem är det vi tror på?
Vad är det vi bekänner?
och – får vår tro konsekvenser i våra liv, i ditt liv?

Ibland får jag intrycket av att vara troende handlar om att känna sig troende. Så sjöng också Marie Fredriksson: Jag vill känna tro, jag vill känna morgondagen nalkas här i lugn och ro, I en vintervärld, finns det någon tro? frågar hon sig.
Så känner också jag, ibland – jag tror, jag tvivlar – och det vet jag alldeles bestämt!

Tro, hopp och kärlek, de tre hör ihop (1 Kor 13:13). Tron är grunden för det vi hoppas på; Den ger oss visshet om det vi inte kan se. Så uttrycks det i Hebreerbrevet (Heb 11:1).

Så måste det också ha varit för mannen i evangelietexten vi har läst idag. Vi kan nog anta att han i sin tid var en privilegierad man. Han hade arbete ”i kunglig tjänst” och vi får också veta att han hade tjänare som möter honom. Mannen hade en stor tilltro till Jesus och han hoppades högt att hans son skulle bli frisk. Tron var grunden för det han hoppades på.

Tro, hopp och kärlek – kanske förknippar vi alla dessa tre ord framför allt med en känsla? Eller känslor?
Men om kärlek bara är en känsla, då blir det väl alltför fattigt. Kärleken behöver uttryckas i handlingar för att kunna begripas och tas emot. Kärlek är inte bara ett ord, kärleken är ju också en handling – att ta emot – och att ta emot en annan människa, att ge, ge en omfamning, en smekning, en gåva. Att hoppas något gott för en annan och uttrycka det, är också en kärlekshandling.

Jag har gång på gång fått lära mig om hopp när jag rest till Palestina och Israel. Det är många som säger att konflikten mellan israeler och palestinier är hopplös, den kan inte lösas, konflikten har pågått för länge, menar en del. Där, bland människor som lever med orättvisorna in på bara skinnet, bland palestinier och israeler – från dem har jag lärt mig vad hopp är.
David Neuhaus är jude och katolsk präst och teolog. Han har sagt att ”Hopp är inte en känsla av optimism”. Den palestinska kväkaren Jean Zaru säger att ”när vi söker efter hopp så är det inte nånstans bland molnen. När vi söker efter hopp så måste vi arbeta för att finna hoppet”.
En muslimsk man som jag mötte talade också om sitt hopp. Han heter Issa Suf och arbetade tidigare som polis i Palestina. Efter att blivit skjuten i ryggraden av israelisk militär så sitter han i rullstol. Han hade blivit utsatt för grym orättvisa och är förlamad. Han ägnar nu sin tid åt att organisera ickevåldsmanifestationer för fred. Han ägnar all sin tid för att hålla kontakter, skriva artiklar och övertyga människor om att de med ickevåldsliga metoder ska arbeta för fred. Jag hörde ingen bitterhet utan beslutsamhet och en fast övertygelse om att fred är möjlig, när han berättade om arbetet. Jag lyssnade till honom och undrade alltmer hur han orkar och hur han finner hopp och hela tiden utrycker hopp.  Till slut frågade jag honom, hur han, med sin historia och i sin nuvarande situation kunde känna och uttrycka hopp?
Han såg rakt in i mina ögon och sa, ”Jag lever ju! Vad annat kan jag göra än att ha hopp? Att lägga sig ner och dö är inget alternativ. Om jag inte hoppas så dör jag.”

Det är tydligt för dessa tre att hopp är något annat och något mer än en känsla som kan drabba dem. Den som söker hopp måste arbeta för det. Att hoppas är också en aktiv handling.

Det är på samma sätt med att tro. Det är en aktiv handling. I Jakobs brev så resonerar författaren om tro – ”vad hjälper det om någon säger sig ha tro men inte har gärningar? Om en broder eller syster är utan kläder och saknar mat för dagen, vad hjälper det då om någon av er säger: »Gå i frid, håll er varma och ät er mätta«, men inte ger dem vad kroppen behöver? Så är det också med tron: i sig själv, utan gärningar, är den död. Nu kanske någon frågar: »Har du tro?« – Ja, och jag har gärningar. Visa mig din tro utan gärningar, så skall jag med mina gärningar visa dig min tro.” (Jakob 2:14-18)

Minnesotas kristna råd påminner oss om världens orättvisor. De sätter ljus på den ondska som vi alla har en del i. Vi behöver det avslöjande ljuset.

———
Predikan var färdigskriven. Det är söndag morgon och jag hämtar in Dagens Nyheter.
Första sidan ser helt annorlunda ut än vad den brukar. Den är nästan helt svart men likt en ljuskägla upplyses en del av tidningens framsida så att det skapas en ljus del där en text finns, likt en bekännelse, en programförklaring med rubriken För en upplyst värld:

DNs förstasida den 22 januari 2023

Verkligheten ser annorlunda ut i mörker.
Saker förstoras eller mörkläggs.

I mörkret kan makten verka ostört.
I det fördolda hittar rädslan sin näring.
Och när vår världsbild är så dunkel att vi inte längre vet vad vi ska tro, blir det svårare att lita på det som vi faktiskt vet.


Därför behövs en ledstjärna.
För allt som växer drar sig mot ljuset.
I strålkastarljuset på fotbollsplanen i småstaden tänds framtidens idrottshopp.
I ljuset på scenen får konsten liv.
I solstrålen som skiner genom morgontidningens tunna blad lyser världen upp i ord. Och i mobilskärmsljuset träffas människor på nutidens mötestorg.


I ljuset bor inte bara hoppet, utan också modet. Det mod som kan tända en gnista som förvandlas till en löpeld.
Det är den gnistan som finns hos krigsfotografen som i en bildruta fångar en hel värld.

Hos den granskande reportern som kastar nytt ljus på övergrepp mot samhällets svagaste. Eller hos den unga skribenten i skoltidningen som punkterar patriarkatet med sin penna.

Det är den gnistan som lyser upp det mörka avståndet mellan människor med makt – och människor utan.

Därför behövs verklig journalistik.
Journalistik som riktar sitt ljus mot verkligheten.
Som lyser upp livet, konsten och världen.

———

Jesus skapar tro. Och vi skapar tro. Vi behöver det avslöjande ljuset, och du och jag behöver vara ljuset – som lyser upp livet.

Tron – att tro är en gåva. Men tron är också och samtidigt en möjlighet och en uppgift – lär er göra det goda, sträva efter rättvisa, stöd den förtryckte.

Amen


*Hon är kvinnan
Låt av Ted och Kenneth Gärdestad

Hon kommer från havet
Längst ut på en ö
Där klipporna slipats
Av stormande sjö
Hon jagar bort molnen
När himlen är grå
Och strålar som solen
För att få hjärtat att slå

Hon är kvinnan som jag drömt om
Hon är nattens ljus
Hon är källan till livets uppkomst
Som hälsat på i mitt hus

Hon dansar som vinden
På solbrända ben
Och bygger vår kärlek
På murar av sten
Hon rider på månen
När natten är ljum
I hennes blå ögon
Får alltid kärleken rum

Hon är kvinnan som jag drömt om
Hon är nattens ljus
Hon är källan till livets uppkomst
Som hälsat på i mitt hus


[1] Tänk om! som uppmaning ”att ägna sig åt förnyat över­vägande av något redan beslutat eller dylikt; vanligen med an­tydan om resultat i form av ändrad upp­fattning.”  https://svenska.se/tre/?sok=t%C3%A4nk+om&pz=1#
Tänk om…? som en retorisk fråga.

[2] Se Sveriges kristna råds hemsida

Jesu dop, 2023-01-08 (Bengt Ekelund)

Mark 1:9-11

För över 20 år sedan började jag en predikan så här: ”Vi finner oss själva i smärta”, skriver Mia Skäringer. ”Så klev jag ner i det nattsvarta vattnet. Från svetthyddans panikartade värme och ned i kylan.” Så börjar hon beskriva kampens nödvändighet för att växa och mogna. Misslyckandet för att hitta lyckan. Konsumerandet återvändsgränd för att finna det som har verkligt värde. Jag badade bastu på nyårsafton. För att kyla av oss doppade vi oss i havet i en vak som var upphuggen i isen. Kontrasten på 70-80 grader påverkade inte min kropp så starkt som jag kanske trodde innan, men det kan väl också handla om hur länge jag satt kvar i vattnet. Men visst är det omvälvande att ena ögonblicket vara omsluten av stark värme och nästa stund av obarmhärtig kyla. Skiftningar som påminner om livet.

Förra helgen avslutades 2022 för mig precis som 2002 inleddes, med bastu och ett iskallt bad, dock utan vak i år. Luften var troligtvis något varmare den här gången. Jag tycker nu liksom då att Mia Skäringers uttalande är en intressant ingång i dagens tema om Jesus dop. För varför i hela världen låter han sig bli döpt?

Jag tycker om Markusevangeliet. Det är i mångt och mycket kort och koncist. Jag tycker om att återkomma till författaren som menade att god litteratur är sådan där man själv får utrymme att skapa sina bilder. Där är Jesusberättelsen stor litteratur, menade han. Trots att han inte är kristen. Och så drämde han till med att “så sett är julevangeliet ganska mediokert!” Jag tänker att kyrkan undvikit en hel del konflikter och splittring om man inte haft berättelsen om Josef och Maria, traditionerna om hennes jungfrudom osv. Tänk om alla Jesusberättelser faktiskt börjat med att han döps av Johannes. Vi hade också gått miste om berättelsen, den motsatta från skapelseberättelsen, där ju Eva skapas av mannens revben. I julevangeliet blir Gud själv till i en kvinna. Eller också hade vi ändå stridit om detta, utan att ha det i skrift. Vem vet.

Olika tankar har det ju nästan alltid också funnits om dopet, i vilken form och i vilken ålder. I texten från Apg heter det att människor bara hade blivit döpta i Herren Jesus namn. Det blev apostlarnas uppgift att förmedla den heliga Anden och fullborda dopet. Idag sker ett dop alltid i Faderns, Sonens och den heliga Andens namn. Men vi bortser från konflikter och åsikter kring vår dopsyn idag. Det får Kim ta när det kommer till temat om vårt dop. Alltså: varför i hela världen låter han sig bli döpt? Vad är det som händer vid Jordan och har det någon betydelse för mig och för oss idag? Vi går tillbaka till Mia Skäringers erfarenhet. Det är i smärtan man finner sig själv. Många unga människor skadar sig själva, när de inte mår bra. Jag tänker att tatueringstrenden idag kan vara ett accepterat exempel. Men man skär sig och man svälter sig för att passa in och för att känna sig accepterad. Vad jag förstår så har en komiker också sådana erfarenheter. Kanske kommer den djupaste humorn också ur smärtan.

När Jesus döps är det på eget initiativ. Ja han möter till och med motstånd, när Johannes protesterar. Lukas berättelse om Jesus som 12-åring i templet är så långt den enda där han själv inte blir förd av sina föräldrar för att växa upp, om det nu var i Nasaret eller i Egypten. (Ni ser, det är spännande om vi inte tar all tradition för given.) Och egentligen är det hela tiden så i Jesus liv: när han vill gå “neråt” finns det alltid någon som protesterar. “Inte ska väl du…”

Genom sitt liv hjälper Jesus varje människa att möta sitt mörker, sin smärta. Idag när diagnoser och tabletter, konsumtion och missbruk, är svar på all oro i vårt samhälle är det som att vi säger “Inte ska väl du…”

Jag var på Liljevalchs i förra veckan. Temat på den aktuella utställningen är “Evigt liv”. Det har alltid varit en längtan hos människan att leva för evigt. Frågan är om det någonsin har funnits ett så stort förnekande av dödens begränsning, som i vår del av världen idag. Den begränsning som ända sedan syndafallet funnits med människan, ska vi med alla medel lösa. Frågan är förstås om också tanken på döden som ett straff, egentligen kommer ur en längtan efter att kunna leva för evigt. (Inte ska väl du och jag behöva dö?”) I en dokumentär för en tid sedan om varför så många amerikanska kristna ber för Israel, handlade inte om deras omsorg om judarna. Nej, när Israel är återupprättat, då kommer Messias tillbaka och då får jag det bättre. Så kan det också vara. För vem väljer kampen, mörkret, döden, om det finns en annan utväg?

Många svenskar kallbadar nu för tiden. Att värma upp sig i bastun före och efter räknas inte. Det har ett slags hjältestatus att bada varje dag, året om. Inte minst på vintern. En av hälso-hemsidorna beskriver det så här: När vi utsätter vår kropp för kyla svarar kroppen genom att aktivera vår så kallade flykt- eller kamprespons. Denna respons triggas av stress, till exempel när vi är i fara – eller när vi badar i iskallt vatten. När flykt- eller kampresponsen kickar in frigörs stresshormonet noradrenalin. Noradrenalin bidrar bland annat till en ökad koncentrationsförmåga. Regelbundna kallbad kan även hjälpa oss att bättre hantera andra typer av stress, eftersom kroppen så småningom lär sig reglera stresshormonerna. Kroppen signalerar till hjärtat att börjar slå snabbare och snabba upp andningen som ett sätt att värma upp kroppen. Detta motverkar trötthet och gör att vi känner oss piggare och mer aktiva.

Jag unnar dig som kallbadar och tycker det är skönt eller givande att göra det. Men det blir lite intressant om det görs för att stå ut med livet. För 150 år sedan kunde dop ske i öppet vatten oavsett årstid och sedan serverades ett glas varm mjölk, också oavsett årstid. När Jesus döps sänker sig den heliga Anden som en duva över Jesus. Anden förknippar jag med sinnesro, engagemang och tillhörighet/trygghet. När Jesus går ner i vattnet i Jordan är det inte för att fly livet, men för att dela det som livet är, med människan. ”Så klev jag ner i det nattsvarta vattnet. Från svetthyddans panikartade värme och ned i kylan.”

Amen