Vägen till livet, 2019-05-12 (Kim Bergman)

För det första, vet ni varför Jesus sa att han är vägen… för att han är född under hjulen. Nu när vi har rett ut det, så känns det skönt att ha satt nivån för den här predikan.

Med ett tema som detta är det nästan ett måste att raljera lite över vårt informationssamhälle. Hur länge sedan var det som du använde en vägbeskrivning senast, jag menar en sådan där gammeldags, typ åk förbi den gula kiosken, ta andra avfarten till vänster förbi sjön och över kullen, sen ser du huset till höger…

Nu för tiden så får man en adress, så slår man in den på sin mobil och börjar köra. Väldigt ofta så kommer man rätt, men fundera lite över tanken att det är en maskin som styr dina vägval….

Idag är temat Vägen till livet och Jesus talar om att vi alla skall vara där han är. Han är förvisso lite luddig där i början. Och jag kan förstå Tomas förvirring. När Jesus säger ”Och vägen dit jag går, den känner ni.” så tycker jag att Tomas ställer en högst berättigad fråga: ”Herre, vi vet inte vart du går. Hur kan vi då känna vägen?” Men så förtydligar Jesus det hela när han påpekar att han är vägen, sanningen och livet. Och det har jag liksom många andra tolkat som kärlekens väg.

Och tolkar man det så blir den vägen en väg som utesluter splittringar. Den vägen bekämpar alla möjliga motsättningar. Den vägen sätter stopp för utanförskap, ensamhet och marginalisering som vårt samhälle lider mycket av idag. Den vägen skapar enhet för alla som söker Jesus. Den vägen leder till en gemenskap där alla finner sin plats i kärlek.

Texter som vi hörde läsas idag talar om livet oss människor emellan. Vilka vägar vi väljer. Det händer ofta att vi hamnar i konflikt med varandra. Ibland tror vi att vi själva omedelbart kan lösa allting, eftersom vi bara ser den dag då vi lever, i ett kortsiktigt perspektiv, det liv som vi har just nu. Det leder till hat, hot, missförstånd, krig, splittring osv. Men visheten säger: ”Tänk på livets slut och hata inte mer; minns döden och förgängelsen, håll fast vid buden. Tänk på buden och vredgas inte på din nästa; minns förbundet med den Högste och glöm andras fel”.

Det handlar mycket om att först tänka på vad man själv gör istället för att förlora sin tid på vad de andra gör. Dag Hammarskjöld skrev: ”Den längsta resan är resan inåt”. Den längsta vägen eller den svåraste vägen är vägen inåt. Att se bjälken i sitt eget öga innan man ser flisan i sin syster.

Som ni märker har vi idag fått en text från en apokryfisk bok, nämligen Jesus Syraks vishet. Boken placeras i Gamla Testamentet, och det vill säga att den Jesus som man nämner här inte är samma Jesus som finns i Nya Testamentet. Men budskapet i boken hjälper oss att få goda råd för vårt liv. Kanske lite som en gammaldags vägbeskrivning.

Som kristen är liknelsen om vägar kanske den mest tacksamma som Jesus har gett oss. Det där med herde, fiskare och sådant är saker som på något sätt känns lite föråldrat. Men vägar är däremot något som istället snarare utvecklats. Det gamla uttrycksättet att alla vägar leder till Rom, var på många sätt sant, då det var romarna som byggde många av de moderna vägarna.
En väg kan och har många gånger börjat som en stig, en människa som gått en sträcka och sedan har andra följt. Ni har säkert liksom jag gått på oplogade gator och torg i Sthlm under vintern, och då gärna gått i andras fotspår, för att på så sätt slippa göra det besvärliga själv, att spåra genom orörd mark. Och inte alltid i den riktning man egentligen velat gå. Men om någon gått före så blir det lättare för mig…

Ibland bygger vi vägar för att ta oss förbi hinder, andra gånger för att det är många människor som går på en stig, och vi vill underlätta för att nå målet… ibland så spårar vi själva i orörd terräng. Ja, nu skulle vi kunna göra en paus och jag tänker att flera av oss här inne får liknande bilder och associationer om tron som jag, det är en suverän liknelse. Det finns många vägar till Jesus.

Den naturliga frågan i det här sammanhanget är då: Hur hittar jag rätt bland alla dessa vägar? Ett lika naturligt svar är att lyssna till Guds röst, eller i den moderna liknelsens bild, ställ in din gudomliga GPS. Läs Guds ord, Bibeln, lyssna inåt. Vad säger den mig?

Men precis som GPS´n jag har i mobilen, måste jag erkänna att Bibeln inte alltid är så där glasklar. Den välartikulerade damen i mobilens GPS kan till exempel upplysa mig om att jag ska ”om 500 m sväng svagt höger”.
Min avståndsbedömningsförmåga är inte på topp. Eller kan ni utan tvekan avgöra hur långt bort 500 m är? Och vad menas egentligen med ”sväng svagt höger”? Vad skiljer en svag sväng från en vanlig sväng?

Nu brukar det hela lösa sig under färden. Jag ser vad som menas. Tolkar helt enkelt mobilens GPS-instruktioner utifrån det jag ser omkring mig.

Bibeln, Guds ord, är inte alltid så där glasklar som man kanske skulle önska. Framförallt är den inte så detaljerad. Det står inte i en enda av böckerna vad jag skall äta till frukost eller vad jag ska lyssna på för musik. Bibeln måste alltid tolkas.

Men hur vet jag då att min tolkning är rätt, eller kan jag bedöma om din tolkning är fel? Troligen inte. Jag tror att det finns många vägar till Jesus, och oavsett om den är lång eller kort, krokig eller rak så är det rätt för dig. Jag tänker att vi som kyrka måste också förstå det, och det kan vara lite skrämmande. Tänk om den väg som jag trodde var rätt inte gäller för någon annan. Den resan kanske gick fortare, var enklare eller kanske mycket svårare. Är den i så fall lika mycket värd som min, eller mera?

Vi som baptistkyrka har ju faktiskt funnits här i Sverige i över 150 år. Hur kommer det sig att Hillsong med sina 7 år kan ha så mycket folk? Kan dom vara lika värdiga som oss?

För en tid sedan satt jag och samtalade med en kvinna. Vi pratade om livet, tro och att göra gott. Hon säger att hon inte anser sig kristen, men lever ett liv som många kristna skulle fått anställning och lön för om dom levt på samma sätt. Och så kommer jag på mig själv med att tänka mina fariseiska tankar om att hon skulle kunna göra så mycket nytta bara hon klev in i en församling… Vem är jag att döma? Troligen är hon på exakt rätt plats, och jag skulle inte bli förvånad om det är Gud som satt henne där, troligen bl.a. för att möta sådana som jag…
Det finns många vägar till Jesus.

Man säger ofta att det är resan som är mödan värd.
Hur trivs du på den väg som du har valt? Känner du att du har ett mål för din färd? På många sätt är det en resa vi gör själva. Det är inte upp till oss att bedöma andras vägar. Det finns en rolig historia med en poäng som är typ: om vi kommer till himlen, så kommer vi bli förvånade över att se vem som är där och vilka som inte är det.

Att vara och leva som kristen är att leva med Jesus. Att gå vägen tillsammans med honom, mot livet, i sanning och kärlek. Om det här nu hade varit ett känt tv-program hade vi ställt frågan: Vart är vi på väg?
Svar: Vi är på väg till Gud. Och vårt ressällskap och vår reseledare är Gud själv i Jesus Kristus. Och det är här någonstans som våra vägval blir viktiga. Och det är kanske här som vi måste ställa oss frågan, om vi har slutdestinationen klar för oss. För om vägen till Jesus kan vara lite flummig, så är vägen till Gud glasklar. Jesus säger: ”Jag är vägen sanningen och livet, ingen kommer till fadern utom genom mig.”

Det finns många vägar till Jesus, men Jesus är den enda vägen till Gud.

 

 

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *