Luk 12:35-40
Vi lever i en tid när allting ska gå̊ snabbt, och vi kan med modern teknik och sekundsnabbt kommunikation kommunicera med andra världsdelar. Vi vet i realtid allt som händer, och vi är vana att kunna vara med och påverka skeenden, ofta utifrån våra egna behov. Vill jag se en film nu, eller skall jag träna först. Eller kanske samtidigt. Reklamen bygger på att allt som tidigare tog tid, kan du nu göra när du vill. Vem går idag tidigare från jobbet för att hinna till banken, vem lägger tid på att besöka vårdcentralen när det bara är att ringa 1177. Vem behöver träffa andra människor när man kan leva sitt sociala liv på Instagram.
Några av oss minns kanske en tid då man på rasten pratade om det sista avsnittet av Skärgårdsdoktorn, för då var frågan om man sett det eller missat det. Eller då middagstider styrdes av Nöjesmassakerns sändning, fjärran från de individuella valen från Netflix och playtjänster, vårdval och läkare i appen. Det gör också att sådant som inte går så snabbt, kan kännas svårt, eller nästan overkligt.
I dagens texter möter vi ett scenario som ligger långt fram, och som vi, oavsett hur mycket teknik vi än har, inte kan rå på utan vi får finna oss i det och tålmodigt vänta på att det skall ske. Det handlar om att Jesus en dag skall komma tillbaka till oss.
Nu är ju det ingen nyhet. I olika tider i kristendomens historia har detta förkunnats, mer eller mindre, och i olika tonlägen. Ibland har det varit fyllt av skräck och rädsla, ibland en icke-fråga, och ibland lite mer nyanserat. Jag tänker att det hänger ihop med att det egentligen inte går att tala om hur det skall bli, att varje tid tolkar tecknen från sin egen samtid.
Vi får en del ledtrådar i Bibeln, men ingen kan ju med bestämdhet veta: si och så. Och då är det lätt att ta till överord åt olika håll. Men om man ser utifrån dagens text, så är ju ändå grundhållningen att om man är beredd, om man vet att det ska hända, så behöver man inte vara rädd. Då behöver man inte undra, utan vara trygg i förvissningen att det ska ske, men inte hur det ska ske. Och när det skall ske. Oftare lättare sagt än gjort…
Och däri ligger det kanske svåraste i just ordet tro. Att finna trygghet i det jag inte förstår, en vila i det som ligger bortom min förmåga att påverka, och en tillit till Guds ord.
I dagens text är det viktiga inte att ha bråttom, utan att vara beredd. Jesus ger oss bilden av ett hushåll, där det fanns tjänare, vilket var vanligt när evangelierna skrevs. Mannen som ägde stället var inte hemma utan på ett bröllop, och man hade kanske en aning om när han skulle komma hem, men ingen visste det med bestämdhet.
Så tjänarna uppmanades att hålla sina kläder uppfästa och att ha lamporna brinnande. Klädedräkten vid den här tiden var ju långa, fotsida kläder, och de kunde ju vara till hinder om man hade bråttom, så därför brukade man knyta upp dem med en rem runt midjan, så att det skulle kunna gå lättare att röra sig när det behövdes.
Lamporna då var ju inte som våra idag. Vi sätter ju bara i en kontakt i väggen så fungerar det. Lamporna bestod av lerkärl, som man hade olja i och en veke som brann. Oljan tog ju slut med jämna mellanrum, så det var viktigt för den som hade en lampa att se till att det fanns olja att fylla på med, så att lamporna alltid brann.
Jag har gett min äldsta dotter en husregel, om hon skall vara ute sent på nätterna måste hon ha med sig en powerbank, och den skall vara laddad, annars får hon inte gå… Flera tillfällen har slutat med gråt och tandagnissel, över elaka föräldrar som inte förstår. Nu var det länge sedan, och hon har förstått ansvaret att alltid ha en laddad mobil och powerbank.
Tjänarna hade ju sina bestämda uppgifter, och bara därför att deras herre inte var hemma, så kunde de inte slå sig till ro och leka herrar själva, utan de skulle fortsätta med sina arbetsuppgifter, i vissheten att deras herre kunde komma hem igen. Tjänarna skulle vara redo, så att allting fungerade oavsett när deras herre kom tillbaka.
Nu är ju bilden av herrefolk och tjänare en förlegad och orättvis bild, men jag kan tänka mig att vi kan se det mer som samhällsansvar. Visst kan jag strunta i att vi lever i en överkonsumtion. Jag struntar i vad forskning och visselblåsare pekar på. Världen kommer ju troligen inte gå under under min livstid.
Eller så kan jag ta varningarna på allvar, och förstå att jag måste börja sopsortera, välja klimatsmarta alternativ runt mitt liv. Att vara vaksam är inte samma sak som att vara passiv, att vänta behöver inte betyda att man måste stå still.
Idag har det gått tvåtusen år och Jesus har fortfarande inte kommit tillbaka. Det är helt andra perspektiv än vi är vana vid, och det är lätt att tänka: kommer det överhuvudtaget att ske? Då gäller det att lita på Bibelns ord, och att vi tror på det som står där. Det är viktigt att göra det man gör, helhjärtat. Lätt är det ju annars att strunta i vissa saker för att det är ju ingen mening… Varför skall jag undvika att flyga, jorden kommer ju ändå att gå under. Varför skall jag hjälpa dom utsatta? Det kommer alltid att finnas flera.
Hamnar vi där så är risken stor att vi inte bara lämnat vår vaksamhet, utan även slutat att vänta, och då har vi redan givit upp.
Vi läser Apostlagärningarna i Equmeniakyrkan just nu, och jag slås utav berättelsen i kapitel 9:36 där det berättas om en kvinna som heter Tabita. Denna kvinna var sömmerska och socialarbetare. Och en av lärjunge som Filippos hade kallat. Att Jesus skulle komma tillbaka är ju ett löfte, och jag kan tänka mig att det skulle kunna varit lätt att ju närmare man var i tiden desto lättare skulle det ha kunnat vara att bara slappna av. Vad är det för mening? Jesus skall ju snart komma tillbaka.
Och det är i detta som jag har valt henne som ett gott föredöme. Även om tron att Jesus snart skulle komma tillbaka så ser Tabita sin omvärld, möter ett behov.
Och då blir tron inte bara en statussymbol, eller ett fritidsintresse bland alla andra, utan något som betyder att det är prioriterat, att det får styra mitt liv och vara en hjälp på min livsvandring. Och att vi ser till att våra lampor brinner, att allt är till hands.
Att vaka och vänta är inget statiskt tillstånd. Flera är vi säkert att som barn upplevt tiden då man spanat och väntat på att jultomten skulle komma och knacka på dörren. Att den senaste säsongen av favoritserien skall släppas. Eller väntat på tåget som bär med sig en efterlängtad vän. Alla som varit där vet att det tar på krafterna.
Vaksamhet och väntan handlar även om att vara uppmärksam, att se när vi på olika sätt kan vara Jesu röst, när vi på olika sätt kan ta plats och göra skillnad.
En god vän till mig bad igår att vi skulle be för honom. Han var inkallad som vittne där en persons tro skulle granskas för att få stanna i det land som blivit hans.
Till sist, denna söndag och kommande söndag handlar om yttersta tiden.
Vi vet inte hur det ska bli en gång. Vi kan ana av Bibelns ord att det ska bli prövningar av olika slag. I Matteusevangeliet talar Jesus om vad som föregår den yttersta tiden: Många skall uppträda som Messias och bedra många. Det kommer att bli stridslarm och krigsrykten. Folk skall resa sig mot folk och rike mot rike. Det ska bli hungersnöd och jordbävningar. De kristna skall förföljas. Många skall komma på fall. Laglösheten ska tillta.
Jesus säger att den som håller ut skall bli räddad, och Tabita visar med sitt liv att hålla ut är att göra kärlekens gärningar: Jag var hungrig och ni gav mig att äta, jag var törstig och ni gav mig att dricka, jag var hemlös och ni tog hand om mig, jag var naken och ni gav mig kläder, jag var sjuk och ni såg till mig, jag satt i fängelse och ni besökte mig. Vad ni har gjort mot någon av dessa mina minsta, det har ni gjort för mig.
Det handlar inte om att synas, att bli berömd, att göra de snabba klippen, utan om ett uthålligt arbete, om att se de behov som finns och som vi på olika sätt kan fylla, och göra det utifrån att vi själva har fått del av Jesus kärlek och därför i vår tur vill ge det vidare.
Och varje gång vi firar nattvard, får vi komma till hans dukade bord, hämta kraft och styrka, ta emot honom själv genom bröd och vin, och få uppmuntran och stöd för att kunna gå vidare, och för att orka hålla framtidstron levande. Och smaka hoppets måltid.
AMEN
Luk 12:39-40
Fäst upp era kläder och håll lamporna brinnande. Var som tjänare som väntar på att deras herre skall komma hem från ett bröllop, så att de genast kan öppna när han kommer och bultar på porten. Saliga de tjänarna, eftersom deras herre finner dem vakna när han kommer. Sannerligen, han skall fästa upp sina kläder och låta dem lägga sig till bords och själv gå och passa upp dem. Om han så kommer vid midnatt eller ännu senare – saliga är de tjänarna, när han finner dem beredda. Ni förstår väl att om husägaren visste när tjuven kom, skulle han hindra honom från att bryta sig in i huset. Var beredda, också ni, ty när ni minst väntar det, då kommer Människosonen.