Att leva tillsammans, 2020-10-25 (Anette Kyhlström)

Matt. 13:53-58

När jag och min man för många år sedan skulle gifta oss gick vi till guldsmeden för att beställa ringar. Guldsmed Thulin var en äldre man, som mest mumlade för sig själv och det var lite svårt att höra vad han sa. Rätt som det var när vi stod där och valde bland ringarna han tillverkat avbröt han sig i sitt mumlande, bad oss vänta och så gick in bakom butiken till sitt arbetsrum och hämtade en bok som han kom ut med och gav till oss. Boken hette Att leva tillsammans – en guide för de som ska ingå äktenskap och bo ihop.

Han hade också en ganska lång föreläsning för oss där han beskrev hur han under sitt liv arbetat hårt för att hans och hans frus äktenskap skulle fungera fint. Helt plötsligt hörde vi inte något mummel utan en tydlig stämma som verkligen gav oss en beskrivning på hur svårt det kan vara att dela livet tillsammans med någon. Även om man älskar varandra, sa han, så är det inte alltid lika ljuvligt varje dag som man föreställer sig att det ska vara när man gifter sig och flyttar ihop. Han gav oss en tydlig inblick i hur han och hans hustru varje dag var noga med att säga fina saker till varandra. Men han berättade också hur de båda fick stå ut med varandras egenheter, brister och fel… Han sa, att så länge jag älskar hennes fördelar mer än 75 % så kan jag stå ut med hennes brister på 25 %.

När vi gick därifrån hade vi beställt våra ringar, men vi hade också fått något att fundera över. Vad menade han egentligen med det han sagt…?

Hur är det att leva tillsammans egentligen…?

Svårt? Att leva ensam skulle ju kanske förstås vara en fördel, då kan man vara sig själv nock, och bestämma allt själv, men vi är sociala varelser och vi vill finnas i en kontext där vi får vara en del av ett sammanhang i en nära krets. Om man inte lever tillsammans med någon eller några familjemedlemmar, så behöver vi ha vänner eller i alla fall kollegor som man kan stöta och blöta sig med. Få vara sig själv tillsammans med. Någon eller några som känner en väl och som älskar en för den man är med alla egenheter, fel och brister. Någon som älskar en för den man är och inte för det man gör.

Ingen blir profet i sitt eget hemland läste vi i dagens evangelietext. Det är ett talesätt, ett ordspråk, men också i stor utsträckning en sanning. Att bli profet i sin egen hemstad, sin egen kontext, det är inte enkelt. »En profet blir ringaktad bara i sin hemstad och i sitt hem.« sa Jesus till sina närmaste.

Två av synonymerna till RINGAKTA är att underskatta eller ha låga tankar om…

Under många år har jag haft förmånen att resa runt och föreläsa på många platser i vårt land. Jag kan inte låta bli att fundera över hur jag blivit bemött vart än jag kommit. När jag tänker tillbaka har jag alltid fått ett fantastiskt mottagande. Man blir liksom upphöjd på något vis. Som om man vore något mer än vad man är.
Jag vill ju gärna tro att det beror på att jag kommer för att berätta något som jag har lärt mig och som jag gärna vill dela med mig av.
Att ha en publik, på ibland många hundra personer, som lyssnar, tar till sig, skrattar åt något roligt man säger, blir berörda av något som man berättar om som är sorgligt… det känns ju fint.
Att det kommer fram personer efter föreläsningen, tackar och kommenterar att de är glada över det de fått till sig känns ju också väldigt bra.

Så reser man hem och då blir man helt plötsligt inte alls lika lyssnad på? Då är man både hemma i familjen och på sin arbetsplats en person som är tillbaka i en annan kontext. Man har sin roll som mamma, som kollega eller som vän. Nu vill jag inte säga att min familj aldrig lyssnar på mig, för visst händer det också, men det är mer öppet för diskussioner och inte alltid så att vi är överens om saker och ting.
På arbetsplatsen, inte bara min, utan också på många arbetsplatser tas heller inte intern kompetens tillvara, utan man tar in en konsult eller en extern föreläsare. Lite som att gå över ån efter vatten. Det kommer någon som föreläser om något som en kollega skulle ha gjort lika bra eller kanske till och med bättre. Varför frågar vi inte kollegan istället för att betala pengar för att någon ska komma någon annanstans ifrån?
Vad beror detta på?
Beror det kanske på hur vi själva beter oss?
Jag är naturligtvis som föreläsare inte samma person som när jag är hemma eller på mitt dagliga arbete, även om jag vill tro det.
När jag föreläser för ett par timmar eller en dag, då lämnar jag förstås inte ut hela mig. De som lyssnar på det jag säger känner mig egentligen inte alls. De kan precis som jag gör när jag lyssnar på en föreläsare få fantisera och idolisera föreläsaren. De får en eller ett par av mina pusselbitar. Resten får de fantisera ihop själva. Då är det lätt att sätta föreläsaren på en piedestal…

På hemmaplan känner min familj mig väl, med mina fel och brister. Samma sak är det med mina nära kollegor. De vet precis vilka knappar de ska trycka på för att få igång mig, och de ser mig också när jag är trött, ledsen och irriterad. På hemmaplan är jag inte fixad, med ett leende på läpparna, rolig och verkligen inte alltid entusiastisk. Sammalunda gäller förstås tvärt om – det vill säga vad mina familjemedlemmar, vänner och kollegor visar upp för mig. Vi känner varandra väl.

I evangelietexten vi läste kom Jesus tillbaka till sin hemby där han vuxit upp. Vi kan konstatera att det inte var så enkelt för Jesus att komma tillbaka och predika bland sina egna, familjen, vänner, bekanta, grannar… De hade sett honom växa upp. De skakade på huvudet och undrade vad denne man, som de känt sedan han var en liten grabb, hade att säga till dem. Han som var Josefs och Marias son. Han vars bröder och systrar som de kände väl, kunde han ha något att tillföra i deras liv? De satte inte honom på någon piedestal och de tyckte inte att han var så mycket att lyssna på. Jesus märkte av detta och sa till dem att han fattade att han inte blev profet på hemmaplan eftersom de inte ville tro på honom. Han blev ringaktad.

Jag kan inte låta bli att undra över hur det var i Jesus familj…

Tjafsades det hemma hos dem? Förmodligen fanns det väl inga tubsockar som drällde runt överallt i deras hem när han var tonåring. Det fanns säkert helt andra bekymmer att brottas med, men hur var det egentligen att vara en del av Jesus familj? Vad vill Jesus säga oss när han säger att Man inte blir profet i sitt eget hemland? Att man blir ringaktad. Han fortsatte inte att predika för dem, men han slutade nog inte heller att vara familj med dem, att vara nära, att älska dem för det de var…

Kanske bör vi fundera på just det…

Är poängen att vi faktiskt behöver fundera över hur vi beter oss med de personer vi delar vardagen med? Som vi har nära… Familjemedlemmar, vänner, kollegor…

Ska vi försöka finna det som vi är eniga om för att hitta våra gemensamma nämnare? Utgå ifrån att i grund och botten vill vi alla bli sedda, hörda, bekräftade, respekterade och älskade. Är det först då vi kan se bortom det som vi retar oss på hos varandra?

Vi behöver bli sedda. Bli synliggjorda. Vara inräknade, tilltalade och mötta.

Vi behöver också bli bekräftade. Vi bekräftas genom att andra talar till oss. Ger oss återkoppling på det vi sagt, håller med eller säger emot. Bekräftelsen uppstår när våra ord når fram, när vi är hörda…

Att vara bekräftad är relaterat med och anknyter till ytterligare en dimension i livet tillsammans. Den att bli och vara respekterad. När vi är sedda som jämlikar med samma värde som alla andra. När vi och det vi står för är accepterat utan att fördenskull alla tycker som vi.

När man är sedd, bekräftad och respekterad så kan man också bli delaktig, uppleva sig behövd och viktig i ett större sammanhang. Något som också är ett grundläggande behov. Det handlar om att visa tilltro till någons förmåga, få ansvar, växa i detta och i förlängningen också då ge (och få) en positiv självbild.

Kanske dessa grundbehov skulle kunna sammanfattas med att vi, för att fullt ut bli människor, är i behov av kärlek. Kärlek behöver alla både få och ge. Det längtar vi efter. Det är ett grundbehov. Ur detta grundbehov kan goda relationer växa och med de behoven någorlunda tillfredsställda så blir livet tillsammans mycket enklare.

Men det finns inga särskilda eller enkla recept på hur vi skapar goda relationer och de uppkommer inte av sig självt. Det är istället så att de kräver ständigt arbete och underhåll för att fungera. Ett tips kanske är att ständigt öva sig i att skilja på sak och person – att se bortom åsikter och värderingar. Det är inte enkelt – men det är möjligt och det är en grundförutsättning för ”tillsammans”!

Kanske är det så att vi behöver lära oss av det som Jesus sa:
Du ska ‘älska din nästa såsom dig själv‘.

Vi behöver kanske börja med att försöka älska oss själva, vilket kan vara nog så svårt ibland och också fundera över vilka signaler jag sänder ut till mina närmaste (mina nästa).

Själv brukar jag prova någon gång ibland för att se hur det går för mig med kärleken till mina nästor, genom att byta ut ordet Kärleken till mitt eget namn i texten ur 1 Korintierbrevet 13:4-7.
När ni kommer hem efter gudstjänsten kan ni ju själva testa detta!

Ni känner säkert till den texten, men jag läser den ändå:

Kärleken är tålmodig och god.
Kärleken är inte stridslysten,
inte skrytsam och inte uppblåst.
Den är inte utmanande, inte självisk,
den brusar inte upp,
den vill ingen något ont.
Den finner inte glädje i orätten,
men gläds med sanningen.
Allt bär den, allt tror den,
allt hoppas den, allt uthärdar den.

Byter jag ut Kärleken till mitt namn låter det så här:

Anette är tålmodig och god,
Anette är inte stridslysten
Inte skrytsam och inte uppblåst
Hon är inte utmanande, inte självisk,
Hon brusar inte upp
Hon vill ingen något ont.
Anette finner inte glädje i orätten.
Hon gläds med sanningen.
Allt bär hon, allt tror hon, allt hoppas hon och allt uthärdar hon.

Jag kan ju helt klart konstatera att jag med all säkerhet verkligen behöver träna varje dag på att dra mitt strå till stacken för att inte vara uppblåst, att inte vara stridslysten, osv. för att det ska bli lättare för mina närmaste att leva tillsammans med mig.
Jag tänker att det inte alltid är enkelt, men kan vi i alla fall vara överens om att Att älska sig själv är inte alltid lätt och precis som Bella sjöng i början av vår gudstjänst kanske vi behöver be våra nära och kära att älska oss mest när vi förtjänar det som minst. Att vi försöker att inte ringakta de som finns i vår närmaste kontext. 
Så kanske var det just det som guldsmed Thulin menade när han sa till mig och min blivande make att man faktiskt kan älska någon till 75 % och respektera de andra 25 %-en av brister och fel och på så sätt få ett tillsammans som är hållbart i längden.
Ett vet jag i alla fall med all säkerhet – Gud är god och älskar oss alla till 100 %, trots alla våra fel och brister!

Amen

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.