Månad: april 2023

Påskens vittnen, 2023-04-16 (Bengt Ekelund)

Joh 20:24-31

Jag har just läst Carina Bergfeldts bok “En bra dag att dö på”, där hon intervjuar en baptistpastor som närvarat vid nästan 300 avrättningar i Texas, USA. Hans uppdrag har varit att trösta och kanske föra dem till tro som dömts till avrättning. En hemsk bok med tanke på den cynism som finns i att makten tar sig rätten att ta någons liv och som på något sätt gör oss alla delaktiga i detta. Någon måste också göra detta uppdrag, tänker jag. Det betyder massor för den som inte känt mänsklig beröring på många år, att känna en människas hand på sin vrist, också när det är det enda som sker i livet. Pastorn är nu, när boken skrevs, själv döende i cancer, vilket också ger en särskild dimension till berättelsen. Orden “en bra dag att dö på” sades av en man som klev ur fångtransporten med de orden. Han såg en gnutta solsken innan han fördes in i själva avrättningshuset. Pastorn använder själv orden i sin situation, med tillägget “men också en bra dag att leva”. Han vet inte hur länge det varar men vill ta vara på dagarna som kommer.

Pastor Jim i boken tog inte lätt på sitt uppdrag. Han berättar att han många gånger kom hem sent och grät. Jag berörs såklart av en bok om en fängelsepastor, eftersom jag själv har det uppdraget. Och det närmaste jag kommit pastor Jims erfarenhet är nog de som sitter inlåsta i väntan på utvisning, men också de som uttryckligen inte har ett liv att komma tillbaka till, utanför fängelset. Det är inte lika påtagligt en dödsdom, som i USA, men kan ändå vara ödesmättade möten. Just att inte kunna göra något, mer än att dela en stund av den andres öde och kamp.

Att följa någon de sista livsstegen är inte så många förunnat. En del av oss har varit nära när en anhörig eller vän har dött, oftast på sjukhus. Men de flesta av oss har inte det. Jag vill tänka att det var i den här sfären av liv och tankar som Jesus lärjungar befann sig, dagarna efter att Jesus dött. Ibland kan jag undra hur svårt det kan vara för Petrus att hålla ut hela vägen. Eller Judas Iskariot. Eller Tomas. Vid närmare eftertanke betedde de sig högst mänskligt. Det talas ibland om hur även läkare idag kan ha svårt att tala klarspråk till den som har en obotlig sjukdom som leder till döden. Man vill trösta, man vill ge hopp.

Tomas Tvillingen var inte där när Jesus visade sig första gången för lärjungarna. Han fick vänta en vecka och då kom Jesus, kanske för hans skull, och han fick sina tecken och bevis.

Min favoritberättelse när det gäller tro utan att se är den om muggen och skeden. Om skeden hoppar ur koppen tror jag, fast den ska hoppa i också… För mig som tror är det ett tecken i sig att jag kan använda min hand. När jag slog ihop Bibeln, hoppade skeden ur muggen.

Jesus gör ingen värdering av vilken slags tro man har, men saliga, lyckliga de som inte har sett men ändå tror. Det leder till avslutningen av Johannesevangeliet och 1 Petrusbrevet har också den tanken: Ni har inte sett honom men älskar honom ändå; ni ser honom ännu inte men tror på honom och kan jubla i outsäglig, himmelsk glädje då ni nu står nära målet för er tro: era själars räddning. 1 Pet 1:8

Det blir naturligtvis så att de första kristna måste se och visa på andra tecken, ju längre Jesus dröjde med sin återkomst. Och uppenbarligen har orden och handlingarna hållit. Och det där enkla lilla brödet och droppen vin som sipprat genom kyrkans historia, ner till vårt nattvardsbord, ner på Vatikanens altare och ner i fängelsernas andaktsrum, och till de döende. Ett tecken och en påminnelse eller åminnelse (som det heter i Svenska kyrkan). Det skedde då och det sker nu. Där får jag göra mitt möte med den uppståndne.

Ditt och mitt liv är de vittnesbörd som bär tron till världen idag. Vi förtvivlas ofta över att andra inte kommer till oss, i kyrkan, till våra möten. Men de viktiga mötena sker också i vardagen. Kanske skulle vi vara frimodigare i att dela med oss av vår syn på verkligheten. Jag tror att frågorna om livets mening, födelse och död, hoppet och ondskan, ljuset eller mörkret är gemensamma för de flesta människor. Låt det vara dina frågor också och svara hur du ser på det, utan att förringa den andres tvekan eller undran. Bejaka din egen tveksamhet också ibland. Kanske växer inte kyrkan genom dina vardagsmöten, men världen kan få ett hopp och någon kan se mening i det mörka.

Amen

Vägen till korset, 2023-04-02 (Anders Johnson)

Joh 12:1–16

Jesus hade kommit till Betania, en liten by strax utanför Jerusalem, vid Olivbergets östra sida. Där bodde en familj som Jesus tyckte mycket om, Maria, Marta och Lasaros. Tre syskon, förmodligen rätt lika men också väldigt olika.

Lasaros, man och med det den som hade sista ordet i familjen, åtminstone skulle det verka så. Han kände säkert ansvarets tyngd på sina axlar och arbetade hårt under veckan men var säkert också familjens ansikte utåt. Hördes ofta i diskussioner med andra män i byn om hur saker och ting borde vara.

Marta, jag tror att det var hon som hade huvudansvaret i huset. Styrde och ställde och fixade så att allt fungerade. Full kontroll och förmodligen trivdes hon bäst när hon jobbade i köket och kände att hon gjorde nytta.

Maria, gjorde självfallet det som krävdes av henne men hade inget behov av att vara duktig. Normalt kunde inte kvinnor läsa men eftersom familjen var hyfsat välbärgad så kanske hon hade fått lära sig att tyda de arameiska tecknen.

Det var ju så att familjen var inte bara vänner till Jesus utan också väldigt tacksamma eftersom Jesus alldeles nyligen gett Lasaros livet tillbaka när han varit död i flera dagar. Så nu när Jesus och han närmaste följe kom på besök fick inget gå fel. Lasaros skulle självfallet sitta till bords med Jesus och konversera. Ingen skulle ha det tråkigt runt bordet.

Så fort Marta förstod att Jesus skulle komma började hennes hjärna gå på högvarv och hon planerade och förberedde något riktigt gott till gästerna. Lite bittert tänkte hon säkert också, att så mycket hjälp av Maria var väl inte att räkna med.

Maria, hjälpte säkert till och gjorde det som Marta sa till henne men hennes hjärna gick också på högvarv även om det var i det tysta. Hon funderade på hur hon skulle kunna överraska Jesus med något som han definitivt inte förväntade sig?

Tänk vad fantastiskt och bra det är att vi som människor är olika och också har möjlighet att formas åt olika håll. När en uppgift skall lösas, typ bjuda in lite vänner till en liten fest. Någon tar huvudansvaret för maten, någon fixar lekarna, men alla hjälps åt. Här i kyrkan är det samma sak. Vi har olika förmågor och gör olika saker, samtidigt som vi utvecklas och kan ta nya uppgifter, i en härlig gemenskap.

Middagen börjar i Betania. Marta och Maria har dukat bordet och när gästerna kommer kan måltiden börja.

Kom ihåg att på Jesu tid var kvinnans liv rätt annorlunda mot männens. Hon fick knappt lämna huset och när hon mötte främmande män så skulle hon vara helt täckt och fick inte prata med dem.

Men efter att maten dukats upp gick Maria fram till Jesus och satte sig i närheten och började lyssna. Jag tror inte att någon blev förvånad. Det hade ju hänt förr och Jesus verkade ju tycka det var ok. Men så hände något märkligt. Hon tog upp ett litet krus som hon gömt under tygerna, öppnade försiktigt korken och med varsamma händer började hon smörja in Jesus fötter. Alla tittade, först på Maria och Jesus, och sedan på varandra. Vad är det som händer? Så började de känna doften. Något som de normalt förknippade med pengar, mycket pengar. Doften från nardusbalsam [1]. En parfym som bara användes av de allra rikaste i landet. Marta och Lasaros tittade bestört på varandra. Vad gör hon? Vi vet inte om flaskan var Marias egen personliga eller om familjen hade köpt den tillsammans, att ha som en investering och kunna sälja när man behövde pengarna men alla i rummet tyckte att detta var ett fasansfullt slöseri. Alla utom Maria och Jesus. Mästaren tittade ner på Maria och log samtidigt som hon lite blygt tittade tillbaka och försiktigt besvarade hans leendet. Så knäppte hon upp tyget runt sitt huvud och släppte ut sitt vackra hår för att sedan försiktigt torka mästarens fötter med sina lockar. En kärlekshandling så stor att bara Jesus kunde ta emot den. Kanske förstod Maria vad som väntade honom och då slösade hon det finaste hon hade.

Nu kunde ju inte Judas längre hålla tyst. ”Hur kan du tolerera detta Jesus? Sätt stopp för galenskapen. Pengarna kan ju användas till så mycket mer.”

Känner ni igen er? Jag hade definitivt kunnat vara den som sa det, om jag varit med då. Jag tror det är mänskligt. Vi vill ju att våra knappa resurser skall utnyttjas så optimalt som möjligt. Ser vi oss om idag så slösar vi ju inte bara med pengar utan vi förbrukar vår natur och vårt klimat på ett ohållbart sätt. Själv kan jag titta mig omkring och se en massa saker som jag inte gillar, men är också fullt medveten om att i andras ögon är jag också väldigt långt från att vara perfekt.
Men…. Livet blir väldigt tråkigt om vi inte lyxar till det ibland.  En semesterresa med flyg, ett lyxigt restaurangbesök eller kanske inköp av en ny jacka trots att den gamla kanske skulle klara sig en säsong till. Som församling kanske vi tar in en riktigt dyr predikant, köper in gott fika till någon söndag eller åker på ett församlingsläger som ger stort underskott i kassan. Självfallet så måste vi sträva efter att hela tiden leva hållbart med vi får inte heller glömma visdomsorden från Galenskaparna ”Dä skall va gött och leva” åtminstone ibland. Vi får inte heller glömma bort att det bästa i livet är gratis.

I närheten finns också några av den tidens ledare, överstepräster, som med Gud i ryggen, började känna sig hotade. Inte bara utav Jesus utan också den där Lasaros, som blir allt mer och mer populär. Och när maktens män, med Gud i ryggen, säger att vi måste döda dem, finns det många som kan tänka sig att verkställa den dödsdomen. Vem kan kritisera någon som har fått sin position av Gud och därför står över oss andra? Jesus gjorde det hela tiden. Som en nagel i ögat på de religiösa ledarna, var han.

Och vet ni, det är minst lika viktigt för oss idag. Det är så lätt att vi nickar med när några av våra ledare tar ställning i viktiga frågor, men jag uppmanar oss alla att tänka själv, diskutera med andra och bilda dig en egen uppfattning. Det är inte bara en rättighet men också en skyldighet mot det samhälle som vi verkar i.

Så, det är inte palmsöndag om vi inte får höra texten om hur Jesus rider in i Jerusalem. Han kommer genom fårporten, kanske tillsammans med lammen som är på väg till templet för att slaktas. Folket jublar Hosianna! Välsignad är han som kommer i Herrens namn, han som är Israels kung. Jesus rider på en åsna och alla förstår att här är det kungen som kommer. Och det är klart att Jesus njuter av stunden. Jag skulle till och med säga att han laddar sina batterier, på samma sätt som han gjorde i Betania kvällen innan, för han vet att han kommer att behöva allt för att klara det som komma skall senare i veckan.

Texten idag handlar verkligen om början på vår Herres sista vandring upp mot korset. En vandring mot döden, men som också blir en vandring mot livet. En vandring som tack vare honom erbjuds oss alla. Vi behöver inte ta spikarna på korset, vi behöver inte dra ut och evangelisera om vi inte känner att det är rätt, men vi måste vilja vandra kärlekens väg, hand i hand med Jesus.

Amen

[1] Vad är egentligen nardusbalsam? Råvaran var då, och är också nu för den delen, roten till växten Nardostachys jatamansi. En liten blommande växt som man hittar på Himalayas sluttningar, 3 – 5 000 meter upp.