Hjälparen kommer, 2020-05-24 (Bengt Ekelund)

Joh 16:12–15

Det finns en bok som heter Världens smartaste ord. Fredrik Lindström
har skrivit den. Ordet är SSCH. Det funkar överallt och finns på alla
språk, även finska, fast de inte har det sje-ljudet i sitt språk. Kanske är
det ett djupt lagrat minne från varje människas tid i livmodern. Det
tysta hyschandet fungerar om man är i ett rum där ljudnivån kanske är
lite för hög till exempel. Det kan också användas med makt. En del
människor och kulturer tar väldigt illa vid sig att bli hyshade åt. Det är
något föräldrar gör till sina barn, inte vuxen till vuxen. Det är
intressant. Tystnad har flera dimensioner. Kanske har du läst eller hört
om landet Turkmenistan, i forna Sovjet. Där är det förbjudet att nämna
ordet corona. Säger man det inte, så finns det inte, eller hur? En del
saker tänker vi att vi kan tiga ihjäl. Då blir tystnaden ett sätt att inte
vara ärlig. Tystnad kan också vara oroande. Om du sitter tyst i ett
sammanhang där de flesta andra pratar, undrar säkert någon varför
du är sur eller ointresserad.

Hur gör Gud? Jesus säger i sitt avsked till lärjungarna att efter honom
ska de bli vägledda av sanningens ande. Jag har visserligen mycket
mer att säga er, men ni förmår inte ta emot det nu. Lite som när allt
som sägs på radio och teve handlar om viruset. Till slut blir man mätt
och det tar stopp. Så det är högst pedagogiskt av Jesus att låta en del
vara, tills det behövs. Det är inte orden som gör det. Det är en
vägledning till att vara sann och visa kärlek. Jag tänker idag ganska
ofta att det går bra att sitta still på en stol och tro hur mycket som
helst på Gud, älska hela världen och vara sanningsenlig. Men det är
först när jag reser mig upp, möter mig själv, andra människor och
världen omkring mig som jag verkligen vet om det jag tror och tänker
håller och bär. Du måste vara på väg, våga leva, för att kunna bli ledd.

Profeten Elia i 1 Kung 19 var rädd. Han hade försökt stå upp för Guds
sak, men han hade också dödat Baalsprofeterna och såg sig inte som
bättre än någon annan. Tvärtom. Och rädslan, skulden och skammen
fick honom att fly till en grotta. Det här kan jag känna igen både hos
mig själv och hos människor jag möter i mitt arbete som
fängelsesjälavårdare. Men jag tror inte någon är unik med detta. När
det blir för mycket drar vi oss till sist undan. Men jag vet också, att jag
inte kan fly varken från Gud eller mig själv i det långa loppet. När Elia
tittar ut genom grottöppningen, med sin sinnesstämning, upplever han
först en oerhörd storm, som drar fram. Berg klyvs. Klippor krossas.
Det stämmer med känslan inombords. Gud borde vara där. Så borde
han bemöta mig. Men Herren var inte i stormen. Sedan kommer ett
jordskalv. Elia skälver. Gud borde vara där. Men Herren var inte i
skalvet, eller i elden som kom sedan. Efter stormen, skalvet och elden
kommer ett stilla sus, världens smartaste ord. Elias liv är avslöjat, nu
står det klart. Han täcker sitt ansikte. Han möter Gud och sig själv. Där och då talar Gud till honom, kommer honom så nära som bara mitt
eget ursprung kan göra. Han får vägledning och han går.

För 150 år sedan skrevs psalmen ”O, hur saligt att få vandra hemåt
vid vår Faders hand. Snart vi slutat ökenfärden och går in i Kanaans
land”. För att komma ut ur en öken måste man fortsätta gå. En öken
går inte över av sig själv. När psalmen skrevs var det fattigt i Sverige.
Man kämpade och gick mot en oviss framtid. Vi har idag vår
ökenvandring. Bilden har varit malplacerad under min livstid, men idag
fungerar den igen. Kanske måste ändå rösten från vägledaren först
röja rum i mitt sinne, för att jag ska höra den. Så mycket av det jag
trodde att jag ville ha och göra ligger i vägen. Kanske måste jag
skakas om av både stormar och jordbävningar och en renande eld,
innan jag hör det stilla suset. Hysch… Vägar jag inte gått förut, spår i
sanden som blåst igen. Då får jag öva mig i att lyssna inåt. Öknen är
själens gymnasium har någon sagt. Själens gym, träningslokal. ”Är
dagen fylld av oro och bekymmer, och ovisshet gör vägen svår att gå,
så stanna upp och ge dig tid att lyssna, ty kanske, kanske skall du
finna då: Guds Ande bor i djupet av ditt hjärta, och av hans vishet kan
du ledning få”, skriver May Bylock i psalm 543. Den här öknen har vi
inte själva valt att gå ut i. Vi har tvingats hit och ändå valt att inte
fortsätta som förut. Tänk om livet före pandemin ändå förtryckte oss
så mycket att vi inte förmådde lyssna. Tänk om det är först nu vi kan
höra Guds Andes röst. Han var inte i bestraffningen. Han var inte i
nöden, rädslan eller skammen. Men när allt annat klingat av och lagt
sig, då hörs en viskning: ”Följ mig”.
Amen