Uppenbarelsens ljus, 2019-02-03 (Karin Wiborn)

Och Ordet blev människa och bodde bland oss, och vi såg hans härlighet, en härlighet som den ende sonen får av sin fader, och han var fylld av nåd och sanning. Johannes vittnar om honom och ropar: ”Det var om honom jag sade: Han som kommer efter mig går före mig, ty han fanns före mig.”

Av hans fullhet har vi alla fått del, med nåd och åter nåd. Ty lagen gavs genom Mose, men nåden och sanningen har kommit genom Jesus Kristus. Ingen har någonsin sett Gud. Den ende sonen, själv gud och alltid nära Fadern, han har förklarat honom för oss. (Joh 1:14-18)

——

Och ordet blev människa,
ordet som fanns i begynnelsen hos Gud, och som var Gud.
Ordet, genom vilket allt blev till för i begynnelsen skapade Gud himmel och jord.

I början sa Gud och vi blev till, inte bara vi, utan allt som är.

Idag är det nyfödingarnas och gamlingarnas dag. Det lilla barnet i templet och Symeon och Hanna möter varandra och där uppstår någonting alldeles särskilt.

Idag är det som att orden stockar sig i mig. Alla fina, stora ord som jag vill förklara, förkroppsliga, ge mening för att vi ska kunna tala, förstå och komma vidare i våra liv och i vårt hopp.

Mina tankar flyger hit och dit och hittar inte riktigt fäste. Där är ljus och mörker, uppenbarelse, nåd och fullhet, och det skapande ordet. Det handlar om inkarnationen, att Gud blir människa – ett oerhört under.

Och på vårt altarbord står bröd och vin redo. Mysteriet väntar på oss när Kristi blod och Kristi kropp – Kristus själv blir en del av våra blodomlopp.

Det är inte bara Symeon och Hanna som inbjuds till ett möte med barnet som är ett ljus med uppenbarelse.

Ofta ser jag mitt liv som en oändlig nåd och gåva.

Jag är i grunden glad att finnas till och jag har fått gåvan att ha nära till det ljusa, det välsignade, samtidigt som jag är medveten om mörkret inom och runt mig.

Och där balanserar jag i tro och tvivel. Tvivlet för min del handlar sällan om Guds existens eller hur meningsfullt och vackert liv i sig är. Mitt tvivel berör mer hur vi människor – jag själv inkluderad – låter ordet, Kristus, ljuset, meningsfullheten, nåden och sanningen bo bland oss. Lite som Paulus uttrycker det; det goda som jag vill, det gör jag inte, däremot det onda som jag inte vill….

När vi föds, vi människobarn, lämnar vi det skyddande mörkret i livmodern för att bli till i ljuset. Det första vi gör, och det alla runt oss väntar på när vi kämpar oss ut, är skriket. Vi anländer in i världen, in i ljuset och med ett kyrie – Herre, förbarma dig.

En fantastisk paradox, en motsättning i bildspråket. Vi kommer ut i ljuset och skriker av smärta, vånda och ängslan. Det är inte alltid vi tänker ur barnets perspektiv när vi talar om födslovåndor, men bara tänk hur det är att komma in i ett nytt, okänt, och därmed osäkert skede. Herre, förbarma dig. Kyrie Eleison

Varje människa är unik, vi skriver vår alldeles egna historia utifrån det liv vi lever, och samtidigt delar vi – i vår olikhet – många livserfarenheter.

Vi växer, åldras, ser hur de som är före oss i familjekedjan åldras och hur de som är efter mognar och vecklas ut.

Och i alla skeden finns en beskärd del av tacksamhet och vånda. Lovsång och kyrie. När barnet föds tackar vi för livets outsägliga gåva, och i samma stund finns där ett Herre förbarma dig över mitt barn i denna ibland så osäkra värld.

Och när livet är på väg att ta slut bor där kanske ett Herre förbarma dig, ta emot mig trots… samtidigt som ett tack för ett rikt liv.

Kyndelsmässodagens berättelse om Josef och Maria med Jesus i templet där Symeon och Hanna finns ger oss ett möte av människans olika åldrar. Det nyfödda barnet med föräldrar och två åldringar, på väg mot sina livs fullbordan.

Symeon och Hanna prisar och lovar Gud. De ser ett hopp i det nyfödda barnet, Symeon säger: Mina ögon har skådat frälsningen, här kommer ljus och härlighet. Nu kan jag gå hem, nu kan jag dö i frid, för ljuset är här. Och Hanna tackar och prisar Gud. Hon berättar för alla som väntade på befrielse om barnet.

Vi är omgivna av ljus och mörker, lovsång och bön om förbarmande – vågar jag påstå i en salig blandning?

Det är en oändlig nåd att få finnas till men det är också förenat med smärta, och det ska vi inte blunda för.

Nåd och sanning, skriver Johannes. Ordet som blev människa och bodde bland oss var full av nåd och sanning.

Orden nåd och sanning är en vacker kombination. Nåd skänks fritt och villkorslöst. Sanning är ett mer komplicerat ord, och jag väljer att i det här sammanhanget ge sanning betydelse att se något som det verkligen är. Som om ljuset faller på och ger klarhet, tydlighet och konturer.

Livet, tillvaron och världens tillstånd är sannerligen inte endast vackert. Jag säger bara #metoo, orättvisor, fattigdom, psykisk ohälsa, främlingsfientlighet, stress, global uppvärmning och jag kan fortsätta. Det finns sanningar, verkligheter som är viktigt att se som gör mig rädd och orolig, som leder mig till Kyrie Eleison. Herre, förbarma dig över oss.

En annan sanning är kärlek, läkekonst, ökad läskunnighet, hjälpande händer, solljus, arbetsglädje, hållbarhet, mångfald. Livet är också vackert.

Inkarnationen, detta att Gud blir människa, att ordet blev människa och bodde bland oss betyder att vi såg hans härlighet och att Gud såg vår härlighet men också vårt mörker. Och gav oss nåd och sanning. Fritt och villkorslöst.

Vad har då allt det jag säger för betydelse? Faktum är att det är centrum i min tro och kanske är det därför jag idag har svårt att riktigt klä det jag vill ha sagt i tillräckliga ord, för det vill inte riktigt formuleras. Så är det med mysterium, hur det än sägs finns något bortom, något djupare, något mer.

Jag är djupt tacksam över livet som är mig givet, fritt och villkorslöst. Jag vill ha del av sanningen också när den inte är behaglig, för att leva i uppenbarelsens ljus, att se verkligheten som den är. Där vill jag brista ut i lovsång över livets skönhet och jag vill skrika mitt kyrie – herre, förbarma dig över dess skörhet. Jag vill leva i nåden och sanningen som kom genom Jesus Kristus, hellre än lagen som gavs genom Mose.

Som människor och församling, som Kristi efterföljare behöver vi tala mer om hur vi lever våra liv i nåd och sanning och inte genom lagen, bortom moralismen. Vad kan vi på riktigt göra för att leva hållbara liv med varandra och ge varandra hållbarhet utan att moralisera? Hur stödjer vi varandra i en positiv utveckling och vilka steg kan jag ta i helgelse för ett liv i nåd och sanning bortom lagen?

När ångesten rister i livsträdets stam, då kallar Guds ande de kristna till bot, att bedja sig samman att världen må tro. O lyft i vår söndrings och vilsenhets natt försoningens kalk (ps 62)