Nådens gåvor, 2020-08-16 (Kim Bergman)

Luk 9:46 – 48

Två saker som kännetecknar människan är högmod och dåligt minne. Och just dessa två saker i kombination har ofta lett till förödande konsekvenser, inte minst för gudsfolkets vandring med Gud genom tiderna. Vi har ett flertal texter i Bibeln som vittnar om det. När folket inte lyssnar kommer de allt längre bort från Gud – och ofta anklagar de Honom för att det går dem illa!

I dagens gammaltestamentliga text försäkrar folket inför den åldrande Josua, “Aldrig någonsin skall vi överge Herren och tjäna andra gudar. Herren är vår Gud.” Säkert tror de det, och menar vad de säger. Just i den stunden känns det så. Men Gud vet, och Josua vet att den mänskliga tvärsäkerheten inte är särskilt stabil. Rätt som det är kommer folket att bagatellisera faran. Rätt som det är kommer de att ha glömt vem det är som leder dem, och få för sig att de faktiskt klarar sig ganska bra på egen hand. Känns det igen? Inget otänkbart scenario. Vi ser det idag med tanke på hur vi tänker runt världsläget och pandemin. Mänskligheten har ett kort minne.

Församlingen i Korint hade också gott självförtroende. De var stolta över de framsteg de gjort och kände sig allmänt betydelsefulla. Detsamma gällde Jesu första lärjungar. De tävlar sinsemellan om vem som är störst. Troligen i iver och hängivenhet till den tjänst de stod i.

Jag tror att vi är flera som någon gång känt känslan, någon delar en idé eller vision, och alla som hör den blir lyriska, och man sätter igång. Men väldigt ofta så kommer tankar och strategier att ta olika vägar. Den gemensamma linjen blir spretig, oftast för att människor är olika, och tänker på samma sak på olika sätt. Att vi i världen har så många olika kristna kyrkor, är om inte annat ett tydligt tecken på just det.

Kanske var det just det som Jesus förutsåg i lärjungarnas iver. De är hängivna – men glömmer fort det Jesus har sagt, varför Han måste påminna dem.

Den som är minst av er alla, han är stor.

Även vi blir utmanade och måste tänka till. Idag säger Jesus samma sak till oss, “att den som är minst av er alla är störst.” Vi är ju vana att tänka i helt andra kategorier och bedöma människor efter titlar och positioner, yttre markörer, som var man bor, bilar och kläder, och i det här säger Jesus, att ett riktigt liv handlar om något helt annat.

Han ställer ett barn i lärjungarnas mitt när de undrar vem som var den störste. Det som kännetecknar ett barn är ju hur det lever i ett fullständigt beroendeförhållande till sina föräldrar, och inte behöver förtjäna deras kärlek.

När vi förstår att vi får leva och tänka så i förhållande till vår himmelske Fader ställs allt på sin spets och vi utmanas att ompröva våra värdeskalor.

Vi utmanas att tänka nytt – att släppa en massa mänskliga sätt att tänka, värdera och gradera. Det kan bli en skön befrielse och hjälpa oss att upptäcka ett annat sätt att leva och på ett nytt sätt använda alla de olika gåvorna Gud gett oss.

Det vi kan tycka vara viktigt och eftersträvansvärt förklarar ofta Guds ord som något oviktigt eller rent av likgiltigt, som snarare binder oss, och ställer oss mot varandra.

När vi talar om makt talar Bibeln om att avstå från makt. När vi talar om belöning, talar Bibeln om nåd. När vi beundrar framgångsrika människor så talar Bibeln om, att “störst är den som tjänar”. När vi talar om intelligens, bildning och mänskliga framsteg talar Bibeln om att det verkliga förståndet är att veta att Herren är Gud och inse vårt beroende av honom.

Karin predikade förra söndagen utifrån en liknelse om den ohederliga förvaltaren. En ganska besvärande text, som beskrevs med judisk berättarkonst, att berätta en händelse som så uppenbart är osannolik, för att göra poängen tydlig.

Kanske är det återigen det vi möter i dagens evangelium. Något som är så otänkbart att ett barn skulle vara större än en vuxen människa.

Någon lär ha sagt: Såsom världen vänder upp och ned på Guds ting, så vänder Gud upp och ned på världens ting. När vi beundrar rikedom och prakt, talar Bibeln om de fattigas företräde, och rikedomens risker. Eller när vi frestas att ta rätten i vår egna händer och ge tillbaka, så förkunnar Bibeln förlåtelse och nåd.

Så har världen blivit när vi går vår egen väg. Guds ord vill hjälpa oss och få oss att ställa de rätta frågorna om livets mål och mening. Våra värderingar leder oss fel. Vi människor blir konkurrenter, snarare än medmänniskor.

När evangelisten Matteus berättar om händelsen vi läste om idag, när Jesu lärjungar ville veta vem som var den störste, gör han ett viktigt tillägg:

Jesus säger att om de inte omvände sig och blev som barn kommer de aldrig in i himmelriket. Ja, många är för stora i egna ögon för att komma in i Guds rike. De sitter fast i sina egna tankar och värderingar.

Vi behöver inte lyckas. Vi behöver inte stånga oss fram. Vi behöver inte ta för oss. Vad vi behöver är att inse nåden. Vi får ta emot frälsningen som en gåva. Vi får vara som barn.

Så blir vi befriade. Vi är inte skapade för konkurrens och hetsjakt, inte för att tjäna på varandra utan tjäna varandra. Jesus levde ett sant människoliv och identifierade sig med oss för att rädda oss. Han kom till oss som en tjänare och inte för att bli betjänad.

Vårt högmod och dåliga minne gör att vi ständigt glömmer bort vad Gud gjort för oss och istället förstorar betydelsen av våra egna ansträngningar. När Paulus undervisar korintierna om Andens gåvor har han flera syften. Han vill få dem att uppskatta varandra och inse att de behöver varandra.

Jesus visade sin makt genom avstå från den. Han identifierade sig med de slagna och små, de marginaliserade. Han möter oss i de små och svaga – dem som han kallar sina minsta syskon.

Paulus vill berätta om allt det fantastiska som Anden vill förmedla till församlingen, vilka skatter kyrkan har tillgång till. Men han vill framför allt visa oss att alla tillgångar vi har i församlingen, och i hela vårt liv – som individer och gemenskap – är gåvor från Gud. Gåvor av nåd.

Jesus utmanar oss, inte för att anklaga oss, utan för att befria oss. Han vill ge oss frihet – att våga släppa taget.

Där har vi vår trygghet. Där öppnar sig nya möjligheter. Hos Gud finns förlåtelsen, framtiden och utmaningarna. Vi behöver inte lyckas. Vi behöver inte bli framgångsrika – vad vi behöver är en relation med Gud.

AMEN