Månad: maj 2020

Matt 6:5-8

Vår Fader, du som är i himlen.
Låt ditt namn bli helgat.
Låt ditt rike komma.
Låt din vilja ske, på jorden så som i himlen.
Ge oss idag det bröd vi behöver.
Och förlåt oss våra skulder,
liksom vi har förlåtit dem som står i skuld till oss.
Och utsätt oss inte för prövning,
utan rädda oss från det onda.
Ditt är riket,
din är makten och äran,
i evighet.

Herrens bön handlar om Jesu gudstro, hans människosyn och världsbild. Var och en som helhjärtat ber med hans ord, blir delaktiga i Jesu vision, tar ett steg närmare till att bli hans lärjunge. I bönen möts Guds värld, ett nätverk av gemenskap, skapande och helande kraft. Men vi blir även medvetna om en mörk värld, det som är motsatsen. Men att be bönen är att ta ställning, inte förneka det som skaver, men ta del av nätverket av goda krafter.

I Bibeln finns det många böner nedtecknade, allt från rop på hjälp till lovprisning och jubel. Men genom tiden har Herrens bön blivit den viktigaste. ”Det finns intet på jorden någon ädlare bön än det dagliga Fader vår”, lär Martin Luther ha utryckt sig.

Enligt Lukas 11:1 tillkom bönens ursprung som en beställning av lärjungarna. Det var vanligt att mästaren lärde ut böner. Johannes döparen hade lärt ut en särskild bön att be, och nu ville Jesu lärjungar ha detsamma. Jesus ger dem en kort bön som sammanfattar vad lärjungarna skulle samtala med Gud om. Det sker i ett sammanhang där Jesus undervisar om bön. I Matt 6 uppmanas vi att inte pladdra, att bönen är en hjärtesak som inte kräver långa monologer.

Jag brukar säga att jag är andligt uppfostrad i Pingströrelsen. Jag kom till tro i Pingstkyrkan, blev både döpt och andedöpt, och fick tungotalet, och på många sätt såg jag mig själv som en bra bönemänniska, och där de riktiga orden inte räckte till hade jag tungotalet till stöd. Jag var långt ifrån färdiga böner, växelläsning och liturgi.

Innan jag nu fortsätter vill jag säga att det här är min personliga resa, inget ställningstagande för eller emot. Bön är ett språk, en personlig handling och uttrycksätt. Jag älskar att äta en enkel skiva bröd, men många gånger vill jag gärna ha smör och pålägg, och i vissa fall mer än så, kanske till och med en hamburgare.

Jag har många gånger fått uppleva kraften i bön. Jag har lagt händer på medmänniskor och tillsammans känt Gud verka. Jag har ofta fått känna mig behövd och i tjänst. Men som så ofta händer när man är använd av Gud, så kommer tvivlet. Även Jesus kände väl till det och lär oss även att be för det, ”utsätt oss inte för prövning”.

För mig slog krisen djupt. Jag började tvivla på mig själv. Jag började väga varje ord, för jag ville att det skulle vara rätt, och i vissa fall pladdrade jag bara på… Herre, hur skall jag be?

Jag började mitt yrkesliv som målare, hade en plan på att bli inredningsarkitekt. Men med tiden så har jag tagit med mig en bild från den tiden. Jag ser mitt tidiga böneliv som ett ståtligt hus jag fick i arv, gärna många rum, höga spiror och mycket snickarglädje. Men som ofta med stora hus så finns det många tomrum, vrår som aldrig eller sällan används, platser där mer och mer samlas utan att man har kontroll på vad det är. Och utan underhåll så förfaller det.

Jag tror att vi är fler här som någon gång har varit med om att renovera ett rum eller hus. Vill man få det riktigt bra så går det inte att bara stryka på lite ny färg, hänga upp andra gardiner och lägga in en ny matta. För ett bra resultat kräver ett gott underarbete. Det kommer inte att märkas utanpå på annat sätt än att bära resultatet.

Tillbaka till min bild av mitt böneliv. Jag påbörjade min renovering. Jag började göra mig av med det ena rummet efter det andra. Ni vet så där som när man börjar ta bort någonting så ser man hur illa det är med nästa osv. Det slutade som ni förstår med att jag rev allt, kvar blev bara grunden. Under väldigt lång tid hade jag inget bönespråk men som tur var så hade jag grunden. Och från den har jag sen byggt mitt nya böneliv, inte lika stort, inte lika många rum, men stabilt och mitt eget.

Jag tänker att ett bönespråk är samma som med ett vanligt språk. Det finns olikheter, dialekter och mångtydigheter. Ett ord för mig kan betyda något annat för en annan. Men som med alla språk måste man först bli lärd. Det sägs att ett av de första ord ett barn lär sig är mamma, följt utav lampa, kanske för att det är i blickfånget så ofta. Var har vi vår blick riktad i vårt böneliv?

Jesus säger att vi skall börja med pappa. Själv använder han det tilltalet i alla sina böner, utom på korset då orden är desamma som ps 22. Kanske lär han lärjungarna det tilltalet för att hjälpa dom att våga vara frimodiga. I Luk direkt efter bönen börjar han undervisa om hur barn ber sina föräldrar om något. Det är inte högtravande eller förestavat. Det är oftast, ur ett barns perspektiv sprunget ur ett spontant behov, en hjärtesak.

I Herrens bön är nog den enklaste raden att förstå, ”vårt dagliga bröd, giv oss idag”. Vem av oss har inte bett om just det, att få något vi tycker vi behöver, eller som vi önskar, kanske till och med läkedom och sedan inte fått det? Är det vår tro det är fel på, vår formulering? Naturligtvis finns en del av svaret i att det svar vi får är inte alltid detsamma som vi tänkt det, att Guds plan är större än vad jag kan se. Men vad hjälper det då att hela ens värld för tillfället ryms i frågan om man kan få det där man vill ha? Eller om den man bad för om läkedom dör. I Luthers tanke var allt jordiskt gott inrymt i den bönen.

Åter igen så finns där fler tolkningar och dialekter. Idag läser vi bönen som: ”Giv oss idag vårt bröd för dagen som kommer”. För den som verkligen saknar bröd är det naturligtvis en hjärtebön, men för mig i min situation, är det det jag verkligen behöver. I Joh 6, kapitlet om Livets bröd, ger Jesus ett av sina ”Jag är” ord: Jag är livets bröd. Kanske är det så i min bönedialekt, att jag ber för att bli lik Kristus. Hjälp mig idag att bli som du, så jag kan göra det du vill imorgon.

Om bönen för bröd är den enklaste delen, är nog bön om förlåtelse den svåraste. Jag har inget problem med att se ett samband i Jesu undervisning om bön. Om bön måste vara helhjärtad, så kan inte skulden stå i vägen. Någonting som söker en förlåtelse, tar plats i ett helhjärtat rum. Ta först på dig din syrgasmask. Därefter hjälper du dem som behöver. Förlåt mig mina skulder, så att jag kan förlåta.

För ca 20 år sedan upplevde jag en av mitt livs största prövningar, då jag befann mig i en flygmaskin, knappt 50 meter upp i luften och sekunderna innan vi skulle landa. Jag och Helene skulle besöka Korea för första gången tillsammans.  Hade jag bett att Gud flyttat mig i den stunden så hade det nog skett så, för en mer helhjärtad bön har jag nog aldrig bett. Fram till den dagen så hade mitt liv varit präglat av ovissheten runt att vara adopterad. Vi landade och allt gick bra och vi lyfte från samma flygplats nästan tre veckor senare. Jag är övertygad om att min tilltro till Gud hjälpte mig igenom prövningen, och räddade mig till trygghet.

Att be är inte bara en egoistisk handling. Det påverkar andra, även om du ber för dig själv. I torsdags så hade jag ett samtal med en man medan vi väntade på att maten skulle bli klar. Han såg min krage och genast började han bekänna sin tro. Han bad mig att vi skulle be för honom på söndag.

Att be är en maktfaktor, men det får aldrig bli teater.
Att be är en rättighet, men det får inte missbrukas.
Att be är ett ansvar, men aldrig ett krav.

Där slutar Jesu undervisning om bön, men jag vill istället för den vanliga lovprisningen avsluta med Jesu egna ord. ”Jag prisar dig, fader, himmelens och jordens herre, för att du dolt detta för de lärda och kloka och uppenbarat det för dem som är som barn. Ja fader, så har du bestämt. Matt 11:25-26