Påskens vittnen, 2021-04-11 (Kim Bergman)

Joh 21:1-14

Vi har just fått fira påsk i våra kyrkor och hem. Vi har fått leva oss in i påskens fantastiska och fascinerande drama. Och åter igen så har vi fått lita på vår tro på något vi själva inte sett.

Vad hade hänt om Jesus inte hade blivit levande igen? Och om han inte hade visat sig för lärjungarna och övertygat dem om att han levde, och vi än idag bara fått lita till hans ord om att han skulle uppstå. Hade kristendomen överlevt, eller hade Jesus bara varit en historisk parentes? Det kan vi naturligtvis inte veta.

Idag möter vi några av lärjungarna vid Tiberiassjön. Det är bland annat de lärjungar som Jesus kallar allra först, de som var fiskare, bland annat Petrus. Det är en konstig tid. Jesus har visat sig uppstånden, men åter igen försvunnit. Det vilar någon sorts förvirring och uppgivenhet över situationen. Vad skulle de göra nu? Den Jesus som de hade lämnat allt för att följa, den store mästaren, hade han övergett dem?

Varför var inte Jesus med lärjungarna hela tiden efter uppståndelsen? Hur skulle lärjungarna kunna klara sig nu?

Jag har genom åren gått flera utbildningar inom teater och drama, och en sak som ofta återkommer är att jobba med tystnaden, att lägga in pauser i dialoger och stycken, dels för att publiken skall hinna med, men också för att åhörarna och deltagarna skall kunna fylla på tomrummen. Förstärka och reflektera, pröva och bygga upp, att läsa mellan raderna, att höra tystnaden tala.

Jag tänker att det finns mycket pauser i vår historia, men vi vill ofta dra ihop allt, komprimera för att få ett flöde. Jesus tre verksamma år har vi komprimerat ihop till ett. Om några veckor börjar vi planera sensommaren, hösten och snart första advent.

Vad hände i tystnad mellan uppståndelsen och himmelsfärden?

Har ni tänkt på hur mycket man hör av sig själv om man vågar vara tyst, kanske åka på en retreat eller bara vila en timme? Kanske är det någon form av andlig träda som inträder. Gud vet att mänskligheten inte skulle klara av en religiös peak i längden. Så han väljer den lågintensiva glöden. Låta hans ord spridas av vänner i förtroende, av påskens vittnen, i vardagen där det betyder något att vara kyrka.

Man kan naturligtvis undra varför Jesus väljer att vara så sporadisk. Hade det inte varit bättre om han efter tre dagar gått in på tempelgården, upp till Pontus Pilatus och visat sig, sagt, ”Vad var det jag sa”? Tagit makten och upprättat riket… men i stället så väljer Gud att låta tystnaden tala.

Kanske sysslade Jesus med någon form av avvänjning, så att lärjungarna skulle kunna klara sig utan hans rent fysiska närvaro. För vi ser ju hur lärjungarna i Jesu frånvaro snabbt återgår till vardagslivet, trots att de vet att Jesus inte är död. De åker ut och fiskar som de gjorde så många gånger innan Jesus kom in i deras liv. Men den natten fick de ingenting…

När Jesus kallade de första lärjungarna hände precis samma sak. Ingen fisk. Och nu igen. Och precis som förr står Jesus där på stranden: ”Mina barn, har ni ingen fisk? Kasta ut näten på högra sidan om båten, så får ni.” Och precis som förr blir näten fulla. Och först då förstår de: ”Det är Herren!”. Där på stranden har Jesus gjort iordning en glöd. Jesus grillar fisk och bröd. Och han säger: ”Kom och ät”.

Vid måltiden är gemenskapen med Jesus återupprättad. Han bryter brödet, så som han gjorde den sista natten tillsammans.  ”Jag är livets bröd.” ”Gör detta till minne av mig.” ”Guds bröd är det bröd som kommer ner från himlen och ger världen liv.” ”Jag är livets bröd. Den som kommer till mig skall aldrig hungra, och den som tror på mig skall aldrig någonsin törsta.”

Det är något med detta att äta tillsammans. Han har kommit tillbaka till dem och de har del i honom. De fick en konkret påminnelse om att Jesus fanns hos dem, även om han inte var fysiskt närvarande hela tiden. Och åter igen så ger konkreta handlingar att lärjungarna får nytt mod. Mötet med den uppståndne förvandlar de skrämda och förtvivlade lärjungarna till vittnen. De fick mod att vittna om påskens glädje. På Jesu uppdrag gick de ut i världen och vittnade om vad de varit med om. Om honom som gett dem att äta av livets bröd.

Vi hörde episteltexten idag. Det är ett av de äldsta bevarade vittnesmålen. Det är Paulus som vill påminna oss: ”Jag vill påminna er om evangeliet som jag förkunnade, som ni också tog emot, på vars grund ni står och genom vilket ni blir räddade.” Det är detta som är lärjungarnas vittnesmål, samma som kyrkan än idag påminner om, om och om igen.

Jesus Kristus lever! Han är inte död!

Ondskans makt är bruten! Vi behöver hela tiden påminna oss om korset, om graven och om uppståndelsen. Och då är det skönt att vi har våra fysiska handlingar att falla tillbaka på, och som får påminna oss om mötet med Jesus. Att få fira gudstjänst, att få be samma bön över hela värden, att få dela en himmelsk måltid i nattvardens mystik.

Jag tänker mig att det inte är ovanligt att vi ibland känner som Petrus och hans vänner. Vi låter uppgivenheten, och vardagen ta över och vi lever som om inte Jesus fanns. Men även att vi gång på gång blir överraskade. Då vi får möta Jesus, oftast i situationer vi själva inte räknat med, i mötet med andra människor, i handlingar som plötsligt påminner oss, i tystnaden.

Ibland får vi vila på andras vittnesmål. Vi får tro det vi inte ser just då. Vi får tro med hjälp av andra. Inte så att andra tror åt oss, men vi får lita på vad andra har sett. Lita trots våra egna upplevelser av tomhet och frånvaro. Ibland är det vi som ser, och får bli vittnen för andra. Därför är vi också kallade att vara påskens vittnen. Och vi kan vittna på många sätt om påsken, i ord och handling, med hela vårt liv. Att den kristna kyrkan har funnits i 2 000 år är ett vittnesmål i sig.

Under den gångna veckan har vi varit till hjälp som vaccinationscentral. Efter man tagit sin spruta skall man sitta kvar 15 min så att man ser så inga biverkningar uppträder. Vi har gjort som så att vi öppnat upp vår kyrksal, tänt vår ljusbärare och spelat lite lugn musik. Flera av dem som suttit i kyrksalen har suttit långt längre än de 15 minuterna. Flera har tänt ljus och många har jag fått samtala med. En kvinna berättade att detta var första gången hon varit inne i en kyrka på tre år, efter att ha varit en flitig besökare, men blivit sårad. Nu tvingades hon in i kyrkan och förstod hur mycket hon saknat den.

I vår vardag, där du och jag är bland människor, är vi kallade att vara vittnen om påsken. Hur ofta misslyckas vi inte, hur ofta fegar vi inte ur? Hur ofta visar våra liv egentligen på något helt annat än på påskens glädjebudskap?  

Ändå står kallelsen kvar. När det känns som om vi har fiskat hela natten utan att det har hänt någonting, då ser vi Jesus som står där på stranden. Han ser på dig och säger: ”Mitt barn, har du ingen fisk?” Och han uppmuntrar oss till att fortsätta. Lägg ut näten där. Våga. Kanske är du som Petrus – ivrig och impulsiv. Kanske är du mer avvaktande. Men tillsammans får vi hjälpas åt att fiska. Det är det som är att vara församling.

Vägen till korset, 2021-03-28 (Anders Johnson)

Mark 11:1–11

Det är Pesach [1], påsk. Det är nu det händer. Den allra viktigaste högtiden bland judarna. Alla som kan tar sig till Jerusalem. Lammet skall offras och det är fest.

Jesus har varit i Jerusalem på påskfirande många gånger tidigare. Han vet att det är en viktig vecka för många och han vet hur allt brukar gå till. Men i år är det en stor skillnad. Jesus är inte längre en i mängden. Han är en kändis. Det pratas om honom. Alla vet vem han är och han har många vänner men också en hel del fiender.
Jesus funderar säkert på hur folk skall märka att nu anländer han till Jerusalem. Och för honom blir det självklart, han skall rida in på en åsna.
Och …. Jag fattar ingenting…..

Dum som en åsna heter det ju och på limförpackningen kan man läsa ”Alla använder Karlsons klister utom jag, för jag är en åsna”.

Det visar sig efter lite googlande att det var drottning Kristina som lät införa ett åsnestraff i svensk skola 1649. Det var ett skamstraff som gick ut på att en elev som hörts tala på sitt modersmål på rasten, och inte latin som den skulle, tvingades bära ett konstgjort åsnehuvud på sina axlar under lektionen efteråt. Så att åsnan var så korkad att hon inte pratade latin på rasten var inget som man visste på Jesu tid. Men däremot kunde ALLA på den tiden orden från Sakarja 9:9.
”Se, din konung kommer till dig. Rättfärdig är han, seger är honom given. I ringhet kommer han, ridande på en åsna, på en ung åsnehingst.”
Så, om en kändis som Jesus rider in i Jerusalem på en åsna, då förstår alla, och jag menar verkligen alla vad det är frågan om.

Nästa fundering måste ju ha varit hur han får fatt i en åsna och förmodligen är det inte konstigare än att han kände en åsnehandlare i byn där framme och kom ihåg att han brukade visa upp några fina exemplar utanför sin butik.
Så när sedan en av lärjungarna lånade en åsna och berättade vem som behövde den kanske ägaren helt enkelt tänkte att det var bra som marknadsföring att han levererade åsnor till den berömde Jesus.
Och det blir precis som Jesus räknat ut. Han rider in på åsnan och tas emot som en kung.

Men här kommer nästa konstiga sak. Ok att man skär av grenar och kastar ut löv på vägen men här står det att man kastar sin mantel på vägen, så att åsnan med Jesus på ryggen skall trampa på den. Det verkar ju både väldigt jobbigt för åsnan men tänk på manteln. Den måste ju gått sönder.
Det står i bibeln att Elia kastade sin mantel över Elisha, när han utsågs till profet. Här kommer den störste profeten. Då kanske han skall ha alla mantlar under sig och låta åsnan gå på dem.
Eller kanske är det så enkelt att i slottet, där fanns det gott om mattor för kungligheterna att gå på. Men för vanligt folk var detta en lyx som ingen hade råd med. Men de ville ju visa att han var deras kung och i stället la de sina mantlar på vägen, som ekipaget kunde gå på.

Hosianna, kommer från hebreiska och betyder “rädda oss” eller “kom med hjälp!” så egentligen så skriker folket till Jesus och ber om hjälp, men det har på den tiden utvecklats till en hyllning som man ofta använde till kungar och andra personer med makt.

Så Jesus använde ett litet tecken. Han red in i staden på en åsna och genast förstod alla vad det var frågan om. Alla förstod signalen. Den var supertydlig för folket i Jerusalem.

Och vi gör på samma sätt idag. Med olika attribut visar vi vem vi är. Många är rätt små.
Jag har två ringar på mitt finger. En slät visar att jag åtminstone är förlovad, så tjejer, ingen idé att sätta in en stöt på mig. Min andra ring är kantig med mönster. En ingenjörsring. Den berättar om min utbildning och något om vad jag troligen jobbar med.
Signaler som lätt tolkas bland de människor där jag normalt rör mig.

Kim, har du något attribut på dig? Så klart att Kim bär en skjorta med frimärkskrage. En fantastiskt tydlig signal till de flesta i vår tid att här kommer en präst. För så tänker nog merparten av människorna Kim möter på stan. Vi vet ju att den används även av pastorer, diakoner, biskopar och präster och signalerar att personen du möter har vigt sitt liv i tjänst åt Gud.

Väldigt mycket av det vi gör och bär skickar ut signaler om vilka vi är, och vad vi tycker är viktigt. Fundera ett litet tag vad du signalerar. Vad ser främlingen som möter dig på gatan? Vem ser vännerna och kollegorna på jobbet? Vem ser Kim när han möter dig på kyrktorget?

Jesus han visste. Han red in i Jerusalem som kung, folkets kung. Inser han, i detta ögonblick, att om några dagar kommer han att föras fram som ett lamm, slaktas på mänsklighetens altare, som ett offer för oss alla? Vi vet inte. Men det viktiga är att han lägger sitt liv i sin fars händer. Han följer den plan som ligger i hans hjärta.

Hur ser den plan ut som ligger i ditt hjärta? Har du vågat öppna på locket, rullat ut papperet? Har du vågat läsa?
Så klart. Det är inte så enkelt. Det kräver lite ansträngning. Vad är meningen med mitt liv, här och nu? Vad är Guds plan med mitt liv?
Jag uppmanar dig, jag uppmanar mig till att lägga lite energi på att hitta planen, som ligger långt här inne. Skriv upp på din att-göra-lista: hitta planen för mitt liv från nu och framåt.
Oj, det där blev ju jättesvårt.

Innan Jesus red in till Jerusalem så hade han varit aktiv i ca 2,5 år. Han hade skaffat sig lärjungar, han hade predikat, han hade helat sjuka, klarat sig ur knipa ett flertal gånger. Vi kan nog säga att Jesus var intelligent. Han hade gott minne. Han var också en naturlig ledare och han var framför allt en väldigt duktig predikant. Jag är helt säker på att Jesus, för det mesta, gillade det uppdrag han fått.

Det är samma sak för oss. Det som Gud lagt i våra hjärtan är inget tungt uppdrag. Han vill att vi skall må bra och få göra det som vi egentligen tycker är rätt kul. Så när du sitter där framför din att-göra-lista och ser texten ”hitta planen för mitt liv från nu och framåt”, tänk då:

  • Vad är det som ger mig positiv energi?
  • Vad är det som jag tycker om att göra och som andra tycker är lite jobbigt?
  • Vad är det som andra kommer till mig och ber om, samtidigt som jag tycker att det är roligt att få hjälpa till?
  • När jag gör det här så är det så roligt att jag lätt glömmer bort vad klockan är.
  • Om någon ber mig att berätta om det här, kan jag hålla på hur länge som helst.

Nästa steg blir så klart, nu när jag vet vad jag vill göra.

  • Hur hittar jag ett lämpligt sammanhang?
  • Vem behöver hjälp med det jag vill göra?
  • Vilka kan jag kontakta?

Just nu lever vi fortfarande i Corona. Det innebär att mycket inte är som vanligt. Vi kan inte göra det vi brukar och det blir mer tid hemma. Låt oss ta tillvara på de här månaderna innan vi alla blivit vaccinerade. Nu har vi chansen att planera framåt. Vad finns där inne i mitt och ditt hjärta som vi inte riktigt vågat ta fram?

Efter intåget i Jerusalem berättar texten att Jesus gick till templet där han tittade på allt. Sedan gick han tillbaka till Betania, för det hade hunnit bli sent. Det var första dagen för Jesus i det som vi nu kallar för stilla veckan. Men för honom var den helt annat än lugn.

Imorgon, måndag, äter Jesus förmodligen en rätt dålig frukost för han är hungrig när han passerar ett stackars fikonträd som inte hade någon frukt, eftersom det var fel tid på året. Jesus förbannar trädet och nästa dag är det helt dött. Sedan tar han sig in till templet för att ställa till med oreda bland försäljarna som växlade pengar och sålde duvor.

Onsdagen blir en dag med debatter. Främst med skriftlärda, fariséer och andra som gärna försöker sätta dit honom på ett eller annat sätt. I templet visar han också på den fattiga änkan som ger två kopparslantar, en förmögenhet för henne, och att hennes gåva är så mycket mer värd än de rikas, som ger av sitt överflöd. Jesus hinner också, på Olivberget, berätta lite om framtiden för sina lärjungar.

Nästa gång vi har möjlighet att träffas är här utanför kyrkan, på torsdagens Getsemanevandring. Då erbjuds vi först en kort vandring runt Farstaängen för att sedan dela den sista måltiden med Jesus och hans lärjungar.
Stämningen kommer att vara en helt annan. Jesus följer fortfarande den plan hans far lagt i hans hjärta men den glada och segerrusiga stämningen från intåget i Jerusalem är långt, långt borta.

Låt oss be.
Herre nu kommer stilla veckan. Låt oss vara kvar i förberedelserna inför Jesu lidande men också se fram emot glädjen och segern i uppståndelsens under.

Amen

………………………………………………………………………………..


[1] Pesach  = Påsk hos judarna

Den firas till minnet av uttåget ur Egypten och befrielsen från slaveriet.

Pesach kallas också det osyrade brödets högtid, eftersom man inför uttåget inte hade tid att jäsa brödet.

Inom judendomen firas påsken till minne av judarnas uttåg ur Egypten. Högtiden inleds vid första fullmånen efter vårdagjämningen. Under påskens första två dagar håller man ”seder”, en symbolisk påskmåltid. Påskfesten pågår i sju dagar då ingen syrad eller jäst mat äts.

Efter uttåget så pågår en ökenvandring på 40 år där hela den vuxna befolkningen skulle dö.

Den kämpande tron, 2021-02-28 (Kim Bergman)

Matt 15:21–28

En av mina favoritfilmer genom alla tider är och kommer att vara Star Wars. Den lekte med tider och tekniker, som var så främmande och kittlande för den unga tonåring jag var, samtidigt som den utspelar sig för länge sedan i en galax långt, långt bort. Tanken svindlar och jag sög åt mig av varje del i den anakronistiska sagan om gott och ont, om en kämpande tro, på att det goda skulle segra till slut.

För länge sedan, i en förort långt, långt bort från centrum, någon gång på 90-talet, då jag fortfarande formade min tro hade jag kontakt med en pastor som på olika sätt jobbade i verkligheten utanför den kyrkliga zon jag befann mig i. Det var Per Bergius. Han jobbade med ett projekt inom Baptistsamfundet, med pionjärförsamlingar. Han drev en hemförsamling i Flemingsberg. Han brukade säga, lite på skämt, men med allvar, att det var för lite förföljelse av kristna i Sverige.

Naturligtvis så vill jag inte önska någon det lidande som all förföljelse innebär, och i en perfekt värld skulle snarare det motsatta vara norm, att ingen skulle behöva vara förföljd för sin tro, åsikt eller kön.

Kanske är det här ett av de paradoxala skeendena i Guds plan, att med vår fria vilja, kommer det alltid att finnas konflikter. Konstigt nog så har förföljelse, eller hot om förföljelse, gjort att det goda sprids, att människor varit tvungna att lämna sin comfort zone. Och naturligtvis så kan det finnas logik i det med. Ett gott mönster som aldrig möter något motstånd, kommer heller inte utvecklas. För att ta en jämförelse som ligger utanför min comfort zone, motion. Om man lägger sin motion på den nivå där man inte behöver anstränga sig, så kommer det inte att ge något tydligt resultat. För att man skall få ett resultat så måste man lägga på vikt, ge rörelsen ett motstånd.

Jag tror inte att det finns något egenvärde i lidande, även om viss idrott försöker lura i mig motsatsen. Jag tror inte att Gud sänder elände till vissa människor för att de skall försöka växa. Om det var så, skulle jag känna mig väldigt kränkt och behöva ifrågasätta mig själv, varför Gud inte ser det nödvändigt att utveckla mig.

Däremot så ser jag att Gud finns med i hela vårt liv, och att han går med oss. De gånger jag har drabbats av oro, sorg eller lidande, har Guds närvaro gjort att jag kunnat välja att vända mig till eller ifrån Gud i min nöd. Lite som att befinna mig i sjönöd, med land bortom horisonten. Jag kan välja att simma dit, men jag skulle kunna få användning av en livboj. Den tar mig inte självklart till målet, men hjälper mig hålla mig flytande i mitt arbete dit.

För ungefär ett år sedan i början av våren, så brukade jag och Karin sätta en ära i att inte nämna corona i våra predikningar, för vi var så trötta på det. Idag, efter ett år med corona, så kanske just det är ett utmärkt exempel för dagens predikan. Anders Johnson, som predikade på palmsöndagen, i början av pandemin, delade bilden av att vi var ockuperade, inte av ett annat land utan av ett virus. En ockupation som tvingade oss att bryta våra invanda mönster, som stängde våra kyrkor, och satte polismakten att vakta så att inga samlingar fick genomföras.

Vad gör det med oss som välfärdskristna? Jag tänker att det finns ett val i det här. Vi pratar väldigt mycket just nu om hur kyrkan kommer att se ut post covid. Jag är övertygad om att tron kommer att överleva, men inte lika säker på att den kyrka som inte lider kommer att hitta tillbaka.

Jag tänker att mycket handlar om vilket förhållande man har till tron. Är tron något man har för att det passar en eller är det en nödvändighet för liv? Hur mycket har pandemin drabbat ditt andliga liv? Ser vi det som ett andligt friår, eller kämpar du just nu en kamp för andlig överlevnad? Jag vill tro att vi kämpar eller som de säger i en helt annan film, ”Life finds a way”.

Hur ser vår församling ut idag? Saknar vi vår församling? Jag hoppas det. Vi är ju inne i fastan just nu, och mycket handlar om att man skall ta bort det som man i vanliga fall känner sig bekväm med, för att rannsaka sig och hitta värdet i det och se vad vi saknar. Jag har börjat tänka pandemin snarare som en fasteperiod, där jag i fastan får samla tankar och funderingar runt min tro, församling och gemenskap. Och pröva det som jag i mitt kyrkliga liv tagit för givet.

Jag tror inte att corona är Guds straff till oss människor. Däremot så kan det vara fullt möjligt att corona har utvecklats genom vårt sätt att leva, vår rovgirighet, vår exploatering och våra orättvisor. Men kanske kan detta vara oss till hjälp, när vi kritiskt börjar självgranska oss.

I nästan alla historier så har det goda segrat till slut. Det har inte alltid sett likadant ut efteråt. Flera förluster har drabbat oss på vägen, och strukturer har raserats. Vi ser samma mönster i skogsbrändernas spår. Där allt sett öde och förstört ut växer det snart upp en ny fauna, mycket likt det tidigare, men även nya arter och skott, life finds a way.

Om vår kyrka hade varit en film, så är det ungefär här det vänder. Vi har varit nere på botten. Vi har förlorat nära och kära, men tack vare att det fanns en grupp som kämpat, så har ett botemedel framställts, som nu skall fördelas ut över världen. Och som i alla spännande filmer, så hotar den mörka makten i en tredje våg, och allt står och väger. Kommer de goda att orka stå emot? Kommer det goda att sluta sig samman? Kommer det goda att kämpa i tron?

Jag är övertygad om att vår församling, och kyrka, kommer att överleva den här pandemin. Men jag är lika övertygad om att när vi träffas igen kommer inget att vara som vanligt. På samma sätt som ett resmål man besöker igen, aldrig kommer att ge samma upplevelse vid andra besöket, för då har man redan en erfarenhet som man inte hade innan.

Det betyder inte att det inte blir bra, det kan många gånger bli bättre, då man vid nästa besök är mer förberedd. Vår församling kommer inte att vara sig lik när vi får ses som vanligt igen. Det mesta kommer vi att känna igen. Men vi kommer inte vara samma församling som innan. Vi kommer att bära med oss en egen erfarenhet, som vi samtidigt delar med andra, och det är som det skall. Och jag vill påminna om det som jag sa i början. Gud har inte sänt den här pandemin över oss för att testa vår tro och uthållighet, men han har varit med oss under hela tiden, och han går med oss i det nya.

Jag vill avsluta med tre hemuppgifter.
Den första, ta en bit papper och skriv en lista på de saker som du saknar med församlingen. Ta den listan och lägg på ett säkert ställe, för det är ett värdefullt dokument för vår församlings fortsatta liv, för det är sakerna på din lista som är vår församling.
Den andra uppgiften är att du skall ta fram din adressbok från församlingen. Leta upp ditt namn i boken. Sedan är uppgiften att räkna in de 3 namn som står före och efter dig i listan. Ni som står överst och sist i listan räknar in från A respektive Ö. Tänk er att listan står i en cirkel. Uppdraget är att innan påskdagens gudstjänst, skall du höra av dig till de personerna. Och du behöver inte låtsas att du helt plötsligt kommit på det. För det är ett tydligt uppdrag: Hej! Du är en del av vår församlings gemenskap, och jag vill bara ge en hälsning från en annan del av samma gemenskap!
Den sista uppgiften är att du skall be för de personerna, och den lista du har skrivit.

The force will be with you, always!

Amen

Jag och världen, ett perspektiv, 2021-02-21 (Mattias Brunander)

Mark 3:31-35

Låt mig börja helt kort i sagornas värld med två citat. Det första citatet innefattar en hel roman, världens kortaste sådan, skriven av Augusto Monterrosso. Den går så här: ”När han vaknade stod dinosaurien kvar.”

Det andra kommer från vår egen Astrid Lindgren och Bröderna Lejonhjärta:

“Men då sa Jonatan att det fanns saker som man måste göra, även om det var farligt. ‘Varför då’, undrade jag. ‘Annars är man ingen människa utan bara en liten lort’, sa Jonatan.”

Ordet Diakonia kommer av det grekiska ordet diakoni, som förekommer i kristen tradition för att beskriva den kristna församlingens uppgift att fördela de gemensamma resurserna på ett rättvist sätt. Diakonias uppdrag är kort sagt, rättvisa.

I det uppdraget inspireras vi av berättelserna om Jesu liv och gärning, hans sätt att utmana givna maktstrukturer och inte göra skillnad på människor, att orädd peka på orättvisorna. Jesus säger sanningen, men utmanar då också ordningen, makten. För det fängslas, torteras och avrättas han.

Sett till fördelningen av makt och resurser finns ingen mer orättvis region på jorden än Latinamerika. Det har sin historia i kolonialism, rasism och stora klasskillnader. Det här är viktigt att förstå så vi inte misstar oss och tror att grundproblemet i Latinamerika är brist på resurser, utbildning och kunskap, även om allt detta finns.

Grundproblemet är att en liten grupp historiskt priviligierade människor hårdnackat vägrar gå med på en mer rättvis fördelning av makt och resurser. De vet att en öppen demokrati och respekt för allas mänskliga rättigheter hotar deras dominans. De vet att enda sättet för ett land att bekosta ett minimum av anständig utbildning, hälsovård och välfärd för alla innebär en skattebas som också måste hämta resurser från de rika och priviligierade.

En plats som kombinerar stora naturliga rikedomar med stora sociala klyftor är som regel en farlig plats och Latinamerika är långt ifrån något undantag. Jag besökte för ett par år sedan Barrancabermeja i Colombia som lyckas kombinera naturrikedomar som olja, guld och kolväte, med kokainframställning och en frånvarande stat. Resultatet är en kaotisk kamp mellan väpnade grupper och fullständigt livsfarligt för vem som helst som antingen protesterar mot laglösheten eller bara kommer i vägen för den.

Jag minns en installation på en utställning på Etnografiska museet här i Stockholm för ett antal år sedan. På en världskarta kunde man trycka på två knappar. Tryckte man på den ena lyste små lampor upp alla områden i världen där de mest värdefulla naturresurserna fanns. Tryckte man på den andra lyste andra lampor på alla områden där det pågick våldsamma konflikter. Som ni kanske anar var det i princip samma karta som lyste upp oavsett vilken knapp man tryckte på och det var just det som var poängen. Konflikterna bottnade inte i ideologiska eller andra motsättningar i grunden, utan var en fråga om fördelning och kontroll av resurser.

Inte svårt att förstå då att Latinamerika har genomlidit långa plågsamma inbördeskrig och att våld och kriminalitet fortsätter att prägla stora delar av kontinenten, där de som har råd köper sig säkerhet och isolerar sig från resten. Där känslan av vi och dom sitter djupt.

Biskop Oscar Romero fick känna på konsekvenserna av att utmana dessa klyftor när han tog strid för de fattiga i El Salvador. Likaså biskop Juan Gerardi i Guatemala efter att ha tagit ställning för offren för militärens massmord i Guatemala. Romero sköts till döds medan han höll gudstjänst 1980. Gerardi, som några år innan mottagit Diakonias fredspris, slogs ihjäl i sitt garage 1998.

Precis som Jesu gärning stärker och inspirerar människor världen över i kampen för rättvisa så hänger idag bilder av Romero och Gerardi i många hem och organisationer, liksom bilder av många andra som gett sina liv genom åren för sanning och rättvisa. De hänger där för att ingjuta hopp och mod hos alla de som fortsätter kampen, som vägrar ge upp, trots de mäktiga och farliga krafter de därmed utmanar.

Med införandet av formell demokrati i Latinamerika under 1900-talet fylldes människor med hopp. Nu skulle grundproblemet åtgärdas naturligt. Med en mer representativ fördelning av makten skulle resten komma av sig självt.

Och när jag börjar jobba för Diakonia i Centralamerika för 20 år sedan är luften full av optimism och Diakonia och våra lokala partnerorganisationer satsar med hull och hår på att stärka demokratin och flytta fram positionerna. Människor lär sig om sina rättigheter. Myndigheter lär sig om sina skyldigheter. Det formas gräsrotsorganisationer överallt. Kvinnor och män engagerar sig för att delta och påverka den lokala och nationella politiken:

  • för bättre hälsovård
  • för bättre utbildning
  • för tillgång till billiga krediter för att starta småföretag
  • för tillgång till bättre marknader för den lilla skörden
  • för bättre sophämtning, för tillgång till rent vatten
  • för idrottsplatser och arbetstillfällen till ungdomarna som kunde hålla dem borta från de destruktiva drogerna
  • för mer jämställdhet
  • för bra och rättvisa lagar
  • kort sagt för en bättre framtid

Och våra partnerorganisationer och deras nätverk flyttade verkligen fram positionerna under en tid.

När jag sedan återvänder till regionen och Diakonia 2017 har så mycket hänt. Positivt såväl som negativt.

  • Båda delar blir tydliga när Guatemalas gator fylls av massprotester mot den korrupte presidenten Perez Molina i Guatemala 2015, protester som till slut blir omöjliga att ignorera av makthavarna och Molina arresteras.
  • De blir tydliga när gatorna fylls av indignerade medborgare när valutgången fullständigt svänger under ett strömavbrott under rösträknandet i Honduras 2018.
  • De blir tydliga när gator och torg fylls av demonstranter i Peru när en dömd diktator plötsligt plockas ut ur fängelset.
  • De blir tydliga i Colombia vid massdemonstrationerna när mäktiga krafter sätter käppar i hjulet för ett fredsavtal som ska få slut på 50 år av inbördeskrig som skördat över 200 000 offer, de allra flesta civila. Först när fördelningsfrågan, dvs grundproblemet, plockats bort ur avtalet går det igenom.
  • De blir tydliga i Nicaragua när den nicaraguanska befolkningen går man, kvinna och ungdom ur huse för att fylla gata upp och gata ned i protest mot en regering som gått från en diskurs om social rättvisa till att förbjuda i lag all kritik mot regeringen. I vägblockader markerar ungdomarna sitt missnöje genom att paralysera landet. Ungdomar som vet vad de har rätt till, som vet precis hur orättvist det som händer är.

De må vara upprörande situationer var och en av dessa, men samtidigt mäktigt att se kraften, modet och medborgarandan hos alla dessa människor som ärligt talat får våra egna förstamaj-demonstrationer och Pride -parader att se små ut. Så här såg det ärligt talat inte ut för 20 år sedan så någonting har hänt. Det är som att det kokar och pyser över en hel kontinent, och överallt finns de, människorättsförsvararna, eldsjälarna, hjältarna, dagens kämpar för rättvisa och allas lika värde i Romeros, Gerardis och Jesus anda.

Om jag inte misstar mig mottog Centrumkyrkan 2002 besök av en Moises Moraga, då ny landrepresentant för Diakonia i Nicaragua. När vägblockaderna äger rum 2018 arbetar Moises inte längre för Diakonia. Han har istället tagit över pastorsrollen i metodistkyrkan i Jinotepe efter sin far. Som många andra är han djupt indignerad och orolig över vad som händer med hans älskade Nicaragua. Med sin fru Mireya tar han med sig vatten att dricka till ungdomarna vid en av vägblockaderna. När de lämnat vattnet ställer sig Mireya och Moises bredvid blockaden och ber stilla för ungdomarna, som de vet tar stora risker. Sedan går allt så fort och när ett 50-tal beväpnade män dyker upp utanför Moises och Mireyas hem för att bränna ned det till grunden med dem inne, har de redan kastat sig i bilen med hastigt packade resväskor för att ta sig över gränsen till släktingar i Honduras. Idag befinner de sig i USA i en process för att få asyl som lämnat dem på ruinens brant. Moises återhämtar sig från en stroke.

För trots parlamentsval. Trots mycket bra lagstiftning. Trots ofta välutvecklat rättsväsende, så har Latinamerikas demokratier haft svårt att svara upp mot förväntningarna på en mer rättvis fördelning av makt, resurser och ökad trygghet, det där som skulle komma av sig självt. Det är tyvärr ofta värre än så och inte bara i Latinamerika. Vi säger idag att demokratiutvecklingen i världen går bakåt, att det demokratiska utrymmet krymper.

Detta fenomen är förstås ett svar, en reaktion, från makthavarna, på kraften i människors engagemang. För som exemplen ovan visar har folk fått nog av orättvisa, av manipulerade parlamentsval, av att samma gamla mäktiga grupper i samhället på något sätt lyckas hålla sig kvar vid makten och att orättvisorna och klyftorna på något sätt består. Svaret från makthavarna blir att krympa demokratin och tysta sina kritiker, med hot och våld, med begränsande lagar, och falsk information. Organisationen Civicus bedömer att bara 3.4% av världens befolkning idag lever i öppna demokratier.

Om Diakonias demokratiarbete för 20 år sedan handlade om att flytta fram positionerna så handlar det idag om att försvara det som finns, och att skydda, försvara och stötta på alla vis vi förmår de aktivister, journalister, organisationer, ungdomar, kvinnor och män, som vägrar ge upp, som med risk för sina liv och sina familjer fortsätter att säga sanningen, att rapportera övergreppen, att kämpa för och kräva rättvisa och allas rätt till ett värdigt liv, på gator och torg, på sociala medier, i domstolar.

I Colombia delar Diakonia och Svenska Kyrkan varje år ut pris till årets försvarare av mänskliga rättigheter i olika kategorier. Processen föregås av nomineringar och bedömningar av en internationell prestigefull jury. Människor som till vardags riskerar sina liv för att stå upp för mänskliga rättigheter och utmana de mäktigaste av krafter och intressen möts av press och tv-sändning, tal från distingerade gäster, uppträdande av colombianska artister i vad som nästan påminner om en liten Oscarsgala. Efteråt åker vinnarna på turné i Sverige eller USA och lämnar sitt vittnesbörd. Det är festligt förstås och alla är glada och stolta över erkännandet och hyllningarna, men ytterst handlar det om att sprida kunskap och att tiden de får i rampljuset och offentligheten ska skydda dem och deras kamrater från mer våld och hat. Så kan också en Diakonia-aktivitet se ut idag.

Den optimism och framtidstro som vi upplevde för 20 år sedan har i många fall förbytts till ett politikerförakt och ett förtroende för demokratin som modell så lågt att man är beredd att pröva vad som helst annat vid det här laget, att rösta på populistiska och auktoritära presidentkandidater kan vara en reaktion. Att ansluta sig till de växande evangelikala rörelserna en annan. Att lämna allt och ta sig över gränsen till USA en tredje.

Över världen i stort ser vi många exempel på hur demokratiska värderingar och globala normer om allas lika rättigheter hotas, där allas bästa ställs i ett motsatsförhållande till den egna gruppen. Mitt land först. Min grupp först. Min kultur först. Mitt kön först. Vi ser hur globala överenskommelser har övergivits. Vi ser hur det blivit rumsrent att tala om vi och dom, trots en pandemi som väl om något visat hur vi alla hänger ihop och behöver gemensamma lösningar för allas bästa, för planeten, för framtiden, för att inte acceptera att någons privilegier är viktigare än allas lika värde och tillgång till trygghet, till utbildning, till vaccinering – att likt Jesus inte göra skillnad på människor, alldeles oavsett var nationsgränserna är dragna, alldeles oavsett hudfärg, religion, kön eller sexuell identitet. Det händer på Diakonia att vi använder Jesus exempel som ren planeringsmetod och frågar oss: what would Jesus do? Vad skulle Jesus ha gjort?

Vad är då min och din roll i allt detta? Hur kan vi bidra? Vad är kyrkans roll idag i denna kamp för att försvara demokratins idé och de mänskliga rättigheterna? Vad innebär det att vara människa och inte en liten lort idag? Vi kan ju inte gärna begära av någon att ta de risker som Jesus gjorde, som Romero, Gerardi, Moises, Bertha Caceres, Yassmin Barrios och alla de tusentals människor, grupper, organisationer, kvinno- och folkrörelser som befinner sig vid fronten av denna kamp världen över idag.

Men misströsta inte. Det finns saker vi kan göra utan att riskera liv och lem. Vi kan stötta dem i deras arbete, visa vår solidaritet, sprida deras sanning, erbjuda dem skydd, bidra finansiellt till deras organisationer, påverka makthavare att agera, kräva av våra folkvalda att stå upp för vad som är rätt utan hänsyn till egenintressen.

Vi kan visa dem att de inte är ensamma, att vi förstår att kampen inte bara gäller dem, utan oss alla och vår gemensamma framtid och att vi därför står vid deras sida. Är vi bara tillräckligt många är segern oundviklig.

Och då är dinosauriernas tid äntligen över.

Kärlekens väg, 2021-02-14 (Jonas Thorängen)

Luk 18:31-43

Idag är det Alla hjärtans dag. Och idag är ämnet för vår gudstjänst Kärlekens väg. Visst är det vackert? Jag tänker att vi idag firar kärleken. Vi firar den i all sin mångfacetterade form. Kärlek som blivit omdiktad och besjungen i tusentals år. Den kärlek som till synes uttrycks på ett trivialt sätt, och den kärlek som går djupare än ord kan beskriva. Kärleken, den triviala och den helt livsnödvändiga. Kärleken det underbaraste som finns, och kanske det smärtsammaste. Kärleken, ”mäktiga vatten kan inte släcka kärleken, floder kan inte svepa bort den. Om en man gav allt han ägde för kärleken, vem skulle ringakta honom?” (Höga V 8:7) och jag är säker på att detsamma gäller en kvinna, vem skulle ringakta henne? (men genusperspektivet finns inte med i många av bibelns texter). Bibeln har en mångfacetterad syn på kärleken och att älska. Det framstår nog att det är svenskan som är fattig på ord. Kärlek är ju allt från den lustfyllda åtrån mellan människor till den lidande kärleken till sina barn eller de som står mig mycket nära, och det är ju den vänskap som kan uttryckas på så många olika sätt och ha olika djup och intensitet.

Ämnet för dagen hänger förstås ihop med tiden på året. På tisdag i veckan som kommer är det Fettisdagen – då får vi äta varsin fettisdagsbulle – och sen kommer fyrtio dagars fasta. I dagens textläsning från Lukas så säger ju Jesus ”Vi går nu upp till Jerusalem, och allt som profeterna har skrivit om Människosonen skall gå i uppfyllelse. Han skall utlämnas åt hedningarna, de skall håna och skymfa honom och spotta på honom, och de skall prygla honom och döda honom, och på den tredje dagen skall han uppstå.” Av detta begrep lärjungarna ingenting.
Det var långt senare, ska det visa sig, som lärjungarna förstod åtminstone något av vad som hänt och av det som Jesus sagt. Som så ofta, kanske alltid, så är det först efteråt som vi förstår också händelserna i vårt eget liv. Hur de olika händelserna och relationerna har spelat in i de val jag har gjort. Att vi idag, några dagar innan vi går in i fastan, talar om kärlekens väg är ju tolkning av att Jesus medvetet gick den väg till mötes som skulle innebära lidande och död. Detta, har kyrkan genom århundradena tänkt är den ultimata kärlekens väg.

Kär lek har besjungits, det har diktats om den, det har gjorts filmer och stora dramer. ”Att älska är att giva – giv!” skrev August Strindberg [1]. Och Beatles sjöng ”All you need is love” [2], och jag tror det är helt rätt och sant.  Alla de nyss nämnda variationer och aspekter av kärleken har lyfts fram. Lycklig kärlek, olycklig kärlek, smärtsam kärlek, totalt utgivande kärlek, omöjlig kärlek över gränser – eller den sistnämnda kanske inte finns? För jag tänker att kärleken är just gränsöverskridande och enande. Kanske är det så att allt som enar är i grunden kärlek? Det som splittrar och drar människor ifrån varandra är i så fall motsatsen.

Men trots att det med både glimten i ögat och på fullaste allvar har beskrivit och berättat om kärleken, så brottas vi nog alla ibland med att förstå oss på kärleken. Vi föds av kärlek, vi närs av kärlek, vi växer i kärlek, kärleken är stark och kärleken är sårbar och kärleken kan bli oändligt smärtsam.

Poeten Bob Hansson frågar sig i en boktitel: Kärlek – hur f-n gör man?
Ja, hur gör man kärlek? Hur lever vi ut kärlek?

Kärlek omnämns på nästan ett par hundra ställen i bibeln.
Det står skrivet om kärleken mellan människor, om kärleken från Gud.
Gud är rik på kärlek, säger bibeln.
Gud är rik på barmhärtighet, står det också i bibeln (alltså att ha hjärta/känsla för den arme (=den svage, sjuke) alltså kärlek förknippad med handling).
Gud är kärlek, står det i 1:a Johannes brev.
Men kan vi säga att kärlek är Gud?

”Mina kära, låt oss älska varandra, ty kärleken kommer från Gud, och den som älskar är född av Gud och känner Gud. Men den som inte älskar känner inte Gud, eftersom Gud är kärlek. Så uppenbarades Guds kärlek hos oss: han sände sin ende son till världen för att vi skulle få liv genom honom. Detta är kärleken: inte att vi har älskat Gud utan att han har älskat oss och sänt sin son som försoningsoffer för våra synder. Mina kära, om Gud har älskat oss så, måste också vi älska varandra. Ingen har någonsin sett Gud. Men om vi älskar varandra är Gud alltid i oss, och hans kärlek har nått sin fullhet i oss. Han har gett oss sin ande, och därför vet vi att vi förblir i honom och han i oss. Vi har sett och kan vittna om att Fadern har sänt sin son att rädda världen. Om någon bekänner att Jesus är Guds son förblir Gud i honom och han i Gud. Och vi har lärt känna den kärlek som Gud har till oss och tror på den. Gud är kärlek, och den som förblir i kärleken förblir i Gud och Gud i honom. I detta har kärleken nått sin fullhet hos oss: att vi kan vara frimodiga på domens dag, ty sådan som Kristus är, sådana är vi i denna världen. Rädsla finns inte i kärleken, utan den fullkomliga kärleken fördriver rädslan, ty rädsla hör samman med straff, och den som är rädd har inte nått kärlekens fullhet. Vi älskar därför att han först älskade oss. Om någon säger: »Jag älskar Gud« men hatar sin broder, då ljuger han. Ty den som inte älskar sin broder, som han har sett, kan inte älska Gud, som han inte har sett. Och detta är det bud som han har gett oss: att den som älskar Gud också skall älska sin broder.” (1 Johannes brev 4:7-21)

I den troligen mest citerade bibelversen så skriver Johannes ”så älskade Gud världen…” (Johannes 3:16). Gång på gång i evangelietexterna uppmanas, eller snarare förmanas, eller vi får order om, att älska varandra.

Det verkar vara absolut, ett grundmurat påbud att vi ska älska varandra. Kanske är det svårt för oss i vår tid och vår kultur att ens tänka på kärlek som ett påbud – att vi ska älska varandra – här och nu då kärlek oftast beskrivs som en känsla i första hand. Men vad är kärlek utan handling? … En riktigt gammal besjungen referens till det är slagdängan Kaffe utan grädde är som kärlek utan kyssar, kärlek utan kyssar är som kaffe utan grädde [3]. Det är åtminstone halvt sanning då jag helst dricker kaffet svart men kärlek utan kyssar, den finns inte. Kärleken måste få uttryck i handling, kyssar, omfamning och barmhärtighet.

I den också kända berättelsen som vi brukar kalla Den barmhärtige samariern.
Ni minns kanske berättelsen om den man som blev slagen och rånad in på bara skinnet på vägen från Jeriko till Jerusalem, den väg Jesus också går som finns med i dagens evangelietext. Det står ju ”Vi går nu upp till Jerusalem”. Berättelsen, som vi kallar den barmhärtige samariern, berättar i korthet att först en Levit och sen en präst passerar förbi den rånade. Det är alltså personer med anseende och kunskap. Dessa två ignorerade den slagne och rånade personen längs vägen och gick förbi, utan att bry sig om. Sen kom en samarier, alltså en person som inte alls betraktades med samma anseende. Samarierna var ju helt enkelt fel. De tänkte fel, de hade historiskt sett lämnat den rätta tron och samarierna brukade vara de som människor i det här området tog en omväg för att slippa möta. Samariern stannar och tar hand om den slagne, han ser till att brottsoffret får vård och betalar för det.

Men minns ni frågan som den här berättelsen är svaret på?
Det var en laglärd som ville testa Jesus:
En laglärd som ville sätta honom (Jesus) på prov reste sig och sade: »Mästare, vad skall jag göra för att vinna evigt liv?« Jesus sade: »Vad står det i lagen? Hur lyder orden?«7Han svarade: »Du skall älska Herren, din Gud, av hela ditt hjärta och med hela din själ och med hela din kraft och med hela ditt förstånd, och din nästa som dig själv.« Jesus sade: »Det är rätt. Gör det, så får du leva.« 

Det är samma betoning på alla de olika delarna i svaret – Du skall älska… och din nästa som dig själv. Att älska sig själv uttrycks som en självklar förutsättning för att kunna älska sin nästa. Och i samma andetag nämns också att älska Gud med hjärta, själ och kraft. Det är alltså det vi ska göra. Men hur gör man?

Den laglärde, vars kunskaper och anseende troligen kunde jämföras med levitens och prästens, han hade fått svar på sin fråga och kunde ha nöjt sig med det, men han frågade vidare;
För att visa att han var rättfärdig sade mannen till Jesus: »Och vem är min nästa?«

Det är då Jesus berättar om rånöverfallet utanför Jeriko och Jesus avslutar sin berättelse med att fråga den laglärde; Vilken av dessa tre tycker du var den överfallne mannens nästa?« Han svarade: »Den som visade honom barmhärtighet.« Då sade Jesus: »Gå du och gör som han!« (hela berättelsen som vi kallar Den barmhärtige samariern finns att läsa i Luk 10:25-37).
Samariern är den som visar barmhärtighet. Samariern är den som visar att kärlek är handling.

Så älskade Gud världen. Vi hör ihop. Mänskligheten hör ihop. Kanske aldrig tidigare i mänsklighetens historia har det varit så tydligt som idag. Vi har ju sen länge fått del av det goda av mat från hela världen. Vi köper våra kläder tillverkade på andra sidan jordklotet – för att det är billigare för oss – och vi lever mitt i en viruspandemi som började på en marknad i Wuhan i Kina för ett drygt år sedan. Sedan dess har ett osynligt virus och dess följder dominerat nyheterna och påverkat allas våra liv på ett ytterst påtagligt sätt. Vi hör ihop. Hela världen hänger samman. Alla människor och djur och natur. Så, om inte från ett gudomligt påbud så finns väldigt goda skäl att älska och visa barmhärtighet mot alla.
Men nu blev det här väldigt stort. Vad kan jag göra för hela världen eller åt Coronapandemin? Jag kan inget göra åt försenade vaccin eller att regioner och Folkhälsomyndigheten inte lyckas att kommunicera till fullo.

Låt oss krympa det till vad jag och du, vad vi kan göra. Och redan gör.
Under det här senaste året har jag jobbat mina flesta arbetsdagar hemifrån. Jag har undvikit att resa i kollektivtrafiken, undvikit folksamlingar. Nästan alla möten jag har deltagit i har skett digitalt. Vi har mötts framför våra datorer med ljud och bild från våra hem, nära och fjärran, på distans men ändå tillsammans. När jag då har jobbat hemma så måste ju min arbetsdag få en tydlig början, inte bara att jag går från frukostbordet till skrivbordet. Därför så har jag tagit en promenad. Nästan varje morgon har jag gått en runda från Farsta strand, gärna längs stränderna på Drevviken eller Magelungen, sett öppet vatten, sett hur naturen skiftat med årstiderna, blommor som kommit, löv som färgats och fallit och sen snön. På alla dessa promenader så har jag ibland sett samma människor på samma ställen. Kanske har de en liknande rutin som jag? Ett enkelt hej, eller en blick, ett leende och nickning, har blivit en bekräftelse på att vi har setts förut.

Jag har sett trötta föräldrar som tålmodigt går med sina, ibland ännu tröttare, barn till förskola. De svarar sina barn på tusen frågor, de motiverar, de skrattar och de tröstar. Vid förskolans grind står en pedagog och möter och hälsar med ett leende, pratar uppmuntrande med barnen, byter några ord med föräldrarna. De tar hand om och lär ut hela dagarna.

Jag går och handlar mat. Och nästan alltid är personalen hjälpsam och trevlig. De vill göra ett bra jobb. De är värda min tacksamhet.

På kvällen ser jag nyheter och hur många gånger har vi inte hört rapporter från sjukhusen under det senaste året. Sjuksköterskor och läkare som jobbat långt mer än heltid, med ett oerhört svårt och ansvarsfullt arbete. De har jobbat långt mycket mer än vad som är hälsosamt för dem själva och sina familjer och därtill med risk för att själva bli smittade. Och vad hände under 2020? Jo, det var fler sökande till vårdutbildningar än på flera år. Ansökningarna till både läkarutbildning och sjuksköterskeutbildning ökade med mellan 25-30% både höst och vår. Det finns säkert många svar på varför, men jag tror det beror på att människor vill bidra till det goda samhället. De är värda vår tacksamhet och långt mycket mer.

Människor vill väl. Nästan alla vill väl. Och vi får lägga all vår kärlek och barmhärtighet till den här världen, till varandra. Älska din nästa som dig själv.

Såg, och hörde ni, Amanda Gorman, den unga poeten som var med på installationen av president Joe Biden i USA den 20 januari? Där deklamerade hon sin dikt The hill we climb (Berget vi bestiger).

Amanda Gorman beskriver poetiskt USAs historia, med brister och förtjänster [4]. Hon beskriver det mörker och skuggor som råder, ställer den retoriska frågan ”Var kan vi finna ljus i denna oändliga skugga?” men slutar med orden:

När dagen kommer kliver vi ut ur skuggan,
brinnande och orädda.
Den nya gryningen blommar när vi frigör den.
För det finns alltid ljus,
om vi bara är modiga nog att se det.
Om vi ​​bara är modiga nog att vara det.

Vilken underbar värld vi lever i!

(What A Wonderful World [5])


[1] Se http://runeberg.org/strindbg/stora/0011.html

[2] Se All You Need Is Love https://www.youtube.com/watch?v=_7xMfIp-irg

[3] Se https://www.youtube.com/watch?v=8WQLtzxnSsU och  https://sv.wikipedia.org/wiki/Kaffe_utan_gr%C3%A4dde

[4] Amanda Gorman reads a poem at inauguration, 20 jan, 2021   https://www.youtube.com/watch?v=cNFAICB8vxw

[5] What A Wonderful World, by Louis Armstrong https://www.youtube.com/watch?v=VqhCQZaH4Vs