Kallelsen till Guds rike, 2024-06-09 (Bengt Ekelund)

Liknelsen om festen, Luk 14:15–24

En av de bästa ursäkter jag sett är uttrycket ”Jag kan tyvärr inte komma, p.g.a. vill inte”. Det är bland det ärligaste jag hört och läst. Brutalt, men sant. Uttrycket ”Jag ska bara” förknippas annars ofta med barn. Du ropar på barnet som svarar ’jag kommer, jag ska bara…’. En del säger säkert det samma om sin partner.

Att gå hem från kyrkan när ens partner är pastor har drag av detsamma. Jag brukar säga att det inte handlar om antalet meter som ska gås utan om hur många människor det finns på den ytan. Och det är så livet är. Tänk så tråkigt att varje gång passera genom en grupp människor där ingen har något viktigt att säga. Eller bara tyst betraktar dig. Uttrycket ’jag ska bara’ är mycket relevant, oftast, och ursäkterna från dem som är bjudna på fest har fullt legitima skäl. Det finns till och med en lag som säger ”En nygift man behöver inte gå ut i krig och får inte heller åläggas andra plikter. Ett år är han fri att vara hemma och glädja sin hustru.” (5 Mos 24).

Jesus sätter alla ursäkter i ett evighetsperspektiv. Då gäller det att prioritera. Lagen ja! Men människan först. Ärligt talat, vad skulle du och jag svarat? Lagen, vanan, kutymen säger en sak och så upplever jag att något är ännu viktigare. Det är kanske i perspektivet av den nygifte mannen som Jesus till och med säger ”Om någon kommer till mig utan att hata sin far och sin mor och sin hustru och sina barn och sina syskon och därtill sitt eget liv, kan han inte vara min lärjunge. Den som inte bär sitt kors och följer efter mig kan inte vara min lärjunge.” Om vi inte förenklar, mjukar upp eller förklarar bort, så är det vad Lukas påstår att Jesus säger. Då kanske det där brutala svaret är mest ärligt? Jag kan inte för jag vill inte.

Man kan inte ha flera gudar, t ex Gud och mammon. Och det har jag ju inte, jag ger ju kollekt och går till kyrkan då och då. Ganska regelbundet, om jag får säga det själv. Så jag har mitt på det torra.

Frälsningen, kallelsen till Guds rike, är inte något jag får för min egen skull. Jag tror att det blir fel om det är för att jag ska bli räddad. Kallelsen till Guds rike handlar om de andra. Det finns de som försöker rycka till sig Himmelriket med våld och med fel motiv. (Sedan Johannes döparens dagar tränger himmelriket fram, och somliga söker rycka till sig det med våld.) Det handlar inte om dig och det handlar inte om makt. Himmelriket tränger sig fram när ett barn gråter på Gazaremsan. Himmelriket kallar på mig när någon skriker ut sin ensamhet ljudligt eller i tystnad. Himmelriket kallar på mig när någon skjuter eller blir skjuten på gatan, när en kvinna misshandlas i sitt hem. Och vad svarar jag? ’Jag ska bara… ’, eller ’Jag kan inte p.g.a. vill inte.’

Å ena sidan ska vi inte låta kärleken vara beräknande. Å andra sidan måste vi räkna med att kärleken har ett pris. Men jag tror att det jag får när jag följer kallelsen är så mycket mera värt att jag inte ens saknar det som det kostar.

Min kollega är präst från Nigeria. Tre dagar innan man prästvigs blir man inlåst i ett rum med en Bibel, en säng och ett glas vatten. Där får man sitta tills tiden för prästvigningen är inne. Man få avbryta men det betyder att man inte är redo. Om jag ser det som en symbol så känns det som att det är möjligt för var och en av oss att ibland värdera, eller ställa in mitt fokus på just kallelsen. Kan jag, vill jag fortsätta följa kallelsen? Är det värt priset att följa Jesus? Vad kan det komma att kosta mig, den närmaste tiden? Jag väljer inte själv vad jag behöver rensas från för att kunna säga mitt ja, men jag ställer mig till förfogande med mina brister, gåvor och möjligheter.

Tänk den dag när vi kommer till kyrkan och hela rummet är fyllt av liv och lust. Glädjen är stor över att just jag fick vara med. Du sätter dig längst bak kanske lite full av förundran och vilsenhet. Plötsligt säger någon längst framifrån åt dig att stiga fram. Någon ser din osäkerhet och ödmjukhet. Ditt tjänande bär frukt. Du som minst förtjänat det får hedersplatsen, bland hemlösa, barn och avsidestagna. Du behöver inte rycka till dig Himmelriket. Det är ingen aktivitet eller prestation. Himmelriket självt tränger sig fram och du får plats! Om du vill.

Amen    



Påskens vittnen, 2024-04-07 (Anders Johnson)

Joh 21:1–14

Ja, se fiskehistorier… Lika populära då som nu.

Här har vi alltså åtminstone 6 män, som inte verkar haft bättre för sig eller kanske var så hungriga att man prompt skulle ut och fiska, mitt på natten. Eftersom ni är lika nyfikna som jag så kan jag berätta att nattfiske på den tiden innebar att man hade en eld med sig i båten. Man höll elden en bit ut över vattnet och nyfikna fiskar simmade dit för att se vad det var. Då plötsligt drog man bort ljuset och kastade sitt nät där man tidigare lyst. Ett kastnät, som det var frågan om, har tyngder på sidorna så när det når ytan så sjunker sidorna snabbt till botten och fiskarna blir instängda i nätet. När man sedan halar in nätet så dras det först om i botten och nätet blir som en påse, förhoppningsvis full med sprattlande fiskar.

För våra män i den här historien blir det en lång natt. De kastar och kastar men ingen fisk. Till slut böjar det ljusna och den förstörda nattsömnen var till ingen nytta. Så sakta började de ro tillbaka till stranden där deras båt normalt vilade. Vid vattenbrynet står en man. Det var säkert lite dunkelt och svårt att se så här innan solen gått upp men när de kom inom hörhåll för mannen kunde de uppfatta att han pratade med dem. Frågade hur det gått med fisket och när de bekände att det gått dåligt så fick de rådet att kasta ut nätet på styrbord sida. Vad hade de att förlora? Ett sista kast gjorde väl ingen skillnad. Men männen ser en lätt krusning under ytan och när nätet dras åt och blir en påse så ser alla att den är så full med fisk att det är märkligt att den inte går sönder. Det är Johannes som ser det först, att det är Jesus som står vid stranden. För en av lärjungarna blev detta ett väldigt speciellt återseende. Petrus, som hade förnekat Jesus den där natten för några dagar sedan, hade nu möjlighet att få känna hans närhet och be om förlåtelse. Så han kastade sig ur båten och vadade iland för att återigen få vara nära sin frälsare och vän. När väl alla män kommit iland visade det sig att Jesus gjort iordning en frukost åt männen bestående av bröd och fisk. De åt och njöt både av att få sina magar fyllda men också så klart av att få återse Jesus och få bli ytterligare stärkta i sin vetskap om att Jesus är Guds son och deras frälsare.

Jag tror att Jesus inser att det kommer att vara svårt för många att på riktigt förstå att han kommit tillbaka från dödsriket. Att bara visa sig är ju såklart märkligt men genom att göra ett under så vet han att detta kommer att sprida sig under lång tid framåt.

Så, Jesus är mån om sina lärjungar och visar hur mycket han tycker om dem genom att servera en frukost. Visst är väl handlingen att laga och bjuda någon på det ett av de allra vanligaste och kanske det viktigaste sättet att visa mänsklig kärlek på.  Jag kan tänka mig att sitta runt en varm, glödgad bädd var skönt efter en natt på sjön, som säkert varit både lite kylig och fuktig.

Genom att han ordnade en måltid gav det honom också en möjlighet att prata med männen. Vi vet inte hur samtalet förlöpte men jag vill tro att det var gott, så som det kan bli mellan en lärare och elever. Jag tror också att Jesus styrde samtalet så att han kunde förbereda dem för den separation som han visste snart skulle komma. Hela hans liv hade fram till idag varit ett arbete för att rusta de människor som sedan skulle föra kyrkan vidare.

Känner ni igen er? Vi har alla varit med om detta. Vi har förberett oss för något riktigt länge, blir lite nervösa när tidpunkten närmar sig, genomförandet, och sedan en tomhet när det är över. Hur är det? Har du något projekt på gång? Jag är helt säker på att vi som människor mår bra av att ha några uppgifter som vi kan arbeta med när tid ges. Om inte, prata med Kim. Jag är säker på att han kan hitta på något lämpligt.  

För Jesus var, tror jag, de här sista samtalen väldigt speciella. Han hade varit med dessa människor, som han älskade så mycket. Han hade skött om dem och känt stort ansvar för dem men snart var det dags att släppa taget.

Ja, då skall ni få en fiskehistoria av mig också. Hur man får tre gäddor på ett kast, eller vådan av att inte kunna släppa taget.

Så, vi färdas bakåt i tiden, inte 2000 år men väl kanske 20 år och platsen är sjön Värmeln i västra Värmland. Pappa sitter längst bak i båten, vid motorn, och jag sitter mitt på, vid årorna. Båten ligger en bit ut från vassen och vi kastar våra drag in mot vasskanten i hopp om att fånga några riktigt fina gäddor.

Plötsligt ser jag glädje i min pappas ansikte. ”Jag har fått napp, men den är inte så stor”, säger han samtidigt som han långsamt börjar veva in. En kort stund senare ser vi bägge hur spöet rycker till och pappa måste hålla emot för att inte tappa greppet. ”Den kanske inte är så liten i alla fall”, ler pappa och en kort kamp följer innan gäddan börjar närma sig båtens kant. Då ser vi att det är en liten gädda som fastnat på draget, men sedan har en stor gädda tagit ett rejält bett över den lilla gäddans kropp. Fram med håven och vet ni vad, den stora gäddan släppte inte greppet förrän den låg och sprattlade på båtens botten.

Vi vet alla att det är livsviktigt att kunna släppa taget men att vägen dit ofta innefattar långa förberedelser. Kanske det mest uppenbara är när barnen blivit stora och skall klara sig själva. För dem, ett helt 20-årigt liv, och nu är det dags. Som förälder våndas man så klart och vill hjälpa till. Kommer det att gå bra?
När man byter arbete eller kanske slutar arbeta och går i pension. Har man förberett allt? Kommer de att klara sig utan mig?
Jag kan tänka mig att både du och jag också skulle behöva bli duktigare på att släppa taget. Kanske gör vi saker av gammal vana, som vi inser att det egentligen bara tar tid som vi skulle kunna använda till något bättre. Har du en hobby som inte längre är speciellt kul? Tittar du på alla nyhetsprogram trots att du vet att det räcker med ett? Kanske något annat som du kan sluta upp med? Fundera lite och diskutera gärna vid kaffebordet senare efter gudstjänsten.

Jesus visste, om han inte släppte taget så skulle aldrig hans kyrka kunna växa. För honom blev den sista tiden ett hårt arbete för att lägga de sista stenarna i grunden till det som skall bli hans kyrka.

Vi vet alla att så småningom skall vi också släppa taget om allt det här. Det vi kallar livet. Jag hoppas då att jag, och säkert ni också känner att ni gjort alla nödvändiga förberedelser, dels för att livet här skall kunna fortsätta på ett bra sätt, men också att du och jag är redo att möta vår skapare, på vilket sätt som det nu sker.

Nu skall det egentligen vara ett amen men vän av ordning, visst sa han tre gäddor på ett kast.

Jo, det var så att när vi sprättade upp den stora gäddan så låg det också en liten gädda i dess mage.

Amen

Vägen till korset, 2024-03-24 (Larsåke W Persson)

Evangelietext: Matt 21:1-11
Episteltext: Ef 2:12-16

De flesta av oss här i kyrkan är väl förtrogna med berättelsen om hur Jesus rider in i Jerusalem på en åsna. Vi har hört den många gånger, och vi har hört Hosiannaropen igen och igen, både på Första Advent och på Palmsöndagen.

Idag skulle jag vilja stanna inför det faktum att så mycket i våra liv är repriser och upprepning. Kanske blir man mera uppmärksam på det ju äldre man blir: årstidernas växlingar, upprepandet varje höst och vår, av att lägga om däcken på bilen, att ställa fram eller tillbaka trädgårdsmöblerna och mycket annat.

En bild som har följt mig ända sedan i julas när vi sjöng ”Nu är det jul igen…” är bilden av 10 000-meterslöpare som springer varv efter varv på en idrottsplats och när de kommer i mål har de egentligen inte kommit någonstans. De är ju bara framme där de började.

Trots att jag själv aldrig varit någon långdistanslöpare känner jag igen mig. Varv efter varv har ju tagit mig runt i kyrkoårets händelser och jag vet i förväg vad som ska hända. Berättelsen om Jesus och åsnan måste jag ju ha hört minst 140 gånger sedan jag var barn, två gånger varje år.

Traditioner och upprepning kan vara på gott och ont. De kan skapa en trygghet i tillvaron, men de kan också upplevas som tristess och tjat. Man kan längta efter något nytt, något överraskande i livet, och inte bara dessa eviga repriser.

Som fromma judar var säkert Jesus och hans lärjungar vana vid repriser och religiösa traditioner som ständigt upprepades, t.ex. påskalammsmåltiden till minnet av uttåget ur Egypten. Och i Jerusalems tempel gick översteprästen varje år in med offerblod för sina egna och folkets synder – en ständigt upprepad ritual.

Mycket religiöst liv äger rum i ett cirkulärt eller cykliskt perspektiv, runt, runt, runt, igen och igen… perspektivet: runt, runt, runt, igen och igen…

Även i Bibeln finns suckarna över denna ständiga upprepning. Predikaren i GT suckar över alltings meningslöshet när han ser hur solen går upp och går ner och sedan går upp igen i en ständig upprepning, och inget är nytt under solen… Han verkar tycka att det är lika meningslöst som att springa varv efter varv utan att komma någonstans, ett jagande efter vind…

Men både i Bibeln och i livet finns också ett annat perspektiv: det lineära perspektivet som handlar om en vägsträcka med början och slut. Och det är detta perspektiv som vi möter i dagens kyrkoårstema: VÄGEN TILL KORSET.

När man är på väg någonstans är ju en rimlig fråga: ”Är vi inte framme snart?” Det är barnens uttråkade fråga under en lång resa. Men så är det också för en Vasaloppsåkare som längtar till målet i Mora. Syftet är inte bara att vara ute och åka skidor, det är att komma i mål. Och på samma sätt är det faktiskt för 10 000- meterslöparen. Efter 24 varv ringer ju klockan för sista varvet. Då är den stora frågan inte hur loppet har varit utan hur det ska gå till slut.

Den frågan tränger sig på också i våra egna liv, mera ju äldre vi blir, när vi inser att vi inte ska springa runt varv efter varv för evigt. Även om vi försöker undvika dem så kommer påminnelserna ständigt. För många av mina egna generationskamrater, människor jag stått nära i livet, har klockan ringt för sista varvet. De är framme, i mål. Upprepningen har upphört.

Inför det perspektivet kan vi ha blandade känslor – både en lättnad över att äntligen vara framme och ett vemod över att inte längre få vara med. Men inför hotet att allt skulle vara slut kanske vi också känner en tacksamhet över att vi ännu hänger med, att vi ännu en gång får vara med och fira jul med våra anhöriga, att vi ”ännu en gång får nåden att se en vinter ge vika” för att citera en norsk dikt till Griegs ”Våren”.

Den fortsättningen är dock ingen självklarhet. För många som vi känner blev förra våren och förra julen den sista. Men vi som är här idag är kvar — väl medvetna om att det inte kommer att vara så för alltid: ”70 år varar vårt liv, 80 om krafterna står bi”, säger en psaltarpsalm. Även om förväntad levnadsålder har ökat i vårt land så ringer klockan för sista varvet – förr eller senare.


Jag tror det är mot den här bakgrunden vi ska läsa texterna från Palmsöndagen. Jesus och hans lärjungar var ju vana vid upprepning. De levde i en cykliskt och traditionellt färgad kultur. Men när det närmar sig påsk detta år säger Jesus: ”Se vi går nu upp till Jerusalem”. Han talar om vägen till korset där ska han lida och dö – och sedan gå vidare genom uppståndelse till ett liv i härlighet.

Nu skulle det bli slut på den religiösa upprepningen. Det Jesus såg framför sig var ju inte att han år efter år skulle rida in i Jerusalem på en åsna som en spännande religiös ceremoni. Nej, nu gick vägen vidare tvärs igenom de religiösa traditionerna mot ett annat mål. ”En gång för alla” skulle han offra sig själv för människornas frälsning.

Detta ”lineära perspektivet” hade hans lärjungar svårt att ta till sig. Kanske skulle de ha föredragit att gå med Jesus ännu några varv i det heliga landet för att förkunna, bota och mätta människorna. Men det de i stället hade framför sig var en helt annan väg, som de ännu inte visste så mycket om, en väg vidare mot ett större mål.

Det mesta i Nya testamentet följer faktiskt ett lineärt perspektiv. De första kristna mindes vad Jesus hade gjort ”en gång för alla”, och de väntade på hans återkomst i härlighet. Deras fråga var ”Är vi inte framme snart?”. ”Kommer ha inte tillbaka snart?” Och därmed frågan: ”Vad ska vi göra och hur ska vi leva medan vi väntar på detta ”återseende”, på den förvandling som väntade både dem själv och hela världen. Hur kan vi förbereda hans återkomst? Detta perspektiv dominerade de första kristnas tro: de mindes vad som hade hänt – och de såg fram emot vad som skulle ske. Målet var att Gud till slut skulle bli allt i alla.

Detta är också budskapet i dagens episteltext från Efesierbrevet. Där pekar aposteln på den förändring som ägde rum genom Jesus Kristus. Tidigare var efesierna hedningar, främlingar, utanför Guds folk. Genom Jesus Kristus var främlingskapet över och nu gällde det att ”kunna klockan”. Som det var tidigare var det inte längre. Det gamla var förgånget; något nytt hade kommit, och nu inväntade man att Guds rike skulle komma i härlighet.

Att leva som kristen idag tror jag handlar om samma förmåga att ”kunna klockan”, att tolka skeendet i tiden och livet. Vårt påskfirande upprepas visserligen till minne av vad Jesus gjorde – men nu väntar vi också på Guds rikes fullbordan, på ett sätt som vi inte till fullo kan föreställa oss. Som kristna är vi kallade in i ett lineärt perspektiv med ett DÅ, ett NU och ett SEDAN. Vi färdas på en väg med början och slut. Det gäller oss som enskilda, men också som kyrka och skapelse. För den skull är vi inte kallade till eskatologiska spekulationer utan till att leva här och nu med kontakt såväl med minnet som med framtidshoppet.

Allt för många har nu utifrån händelserna i Mellanöstern kommit att hänge sig åt eskatologiska spekulationer. Mängder med Youtubefilmer från evangelikala sammanhang i USA är exempel på det. Man tolkar de politiska skeenden med hjälp av bibliska profetior och räknar ut turordningen för de händelser som ska äga rum i ”The End times”, församlingens uppryckande, vedermödans tid och Jesu återkomst.

I Nya testamentet finns många varningar för att fördjupa sig i sådana spekulationer. Men där finns samtidigt ständiga uppmaningar till oss kristna att inte tappa det lineära perspektivet så att vi enbart lever i nuet och glömmer vad det var som hände den första påsken i Jerusalem – en gång för alla – och att tappa bort framtidshoppet och längtan efter den förvandling av tillvaron som Bibeln utlovar i och med Jesu återkomst i härlighet och Guds rikes fullbordan.

Enligt kristen tro är vi inte utlämnade åt en evig kretsgång. Vi får leva i en historisk utveckling med början och slut, både i våra egna liv och i en värld som börjar med Guds Skapelse och slutar med Guds Nya Skapelse. Dagens kyrkoårstema visar att den vägen är vägen till korset, genom död till uppståndelse.

Amen

Prövningens stund, 2024-02-18 (Lasse Vallmoss)

Matt 4:1-11
1 Mos 16:1-13

Varifrån kommer du och vart är du på väg? Frågan ställs till Hagar, slavflickan, när Gud möter henne ute i öknen. Frågan kan i allra högsta grad ställas till Jesus när han befinner sig i öknen. Frågan kan också ställas till oss. Varifrån kommer vi och vart är vi på väg?

Men jag vill börja hos Hagar. Hennes husbonde Abraham är en klanledare i en nomadstam och som sådan äger han inte bara får och kameler. Han äger också människor. Hagar är egendom. Sara ger henne åt Abraham när hon själv inte kan få barn, och när Hagar blir uppstudsig säger Abraham till Sara att hon får göra med henne som hon vill. Hagar har ingen makt över sig själv utan får acceptera att bli ett redskap för andras syften. Och nu har hon rymt.

Men Hagar är inte bara ett offer. Hon är en stark person som visar oss att man trots allt kan överleva under väldigt svåra förhållanden. Hagar är en överlevare. Hon är också en påminnelse om vilka villkor kvinnor ofta har fått leva under, och fortfarande gör i stora delar av världen. Barnet hon bär ska bli anfader till ett stort folk. Det är vad en välsignelse innebär i Gamla testamentet, att man ska få många ättlingar. Hagar får se Gud och överleva. Det ger henne en självkänsla så att hon kan ge namn åt Gud: Du är Seendets Gud, en gud som ser människan och låter människan se Gud när livet är som svårast. Någon slags vägledning får hon också, även om den är hård: Gå tillbaka.

Varje dag så prövas vi på olika sätt. Små och stora prövningar. Har ni sett Saltkråkan? Farbror Melker var verkligen en man som prövades om och om igen, varje dag! Han föll i vattnet, jag vet inte hur många gånger. Blev jagad av bin så han målade fönstren istället för väggen. Farbror Melker började en gång skriva på en bok. Den första meningen var: Denna dagen – ett liv.

Denna dagen – ett liv. Varenda dag får vi nya möjligheter och varenda dag måste vi fatta nya beslut. Både i litet och i stort.
Och det är det som denna dagen – ett liv handlar om. Det är det som fastan handlar om. Vi kan visst göra något för att det goda ska segra i världen – men vi gör det bäst i vår egen omgivning. Genom att vårda våra vänner, vår familj och våra medmänniskor där vi bor. För vi har en Gud som tar hand om det där stora perspektivet – så att vi kan tänka på det lilla.

Visst är det härligt att se på Saltkråkan. Hur enkelt det verkade vara i Astrid Lindgrens värld. Där man hade bekymmer som att man, som Stina, inte kunde få korpen att säga: Far ända in i baljan. Eller att man, som Pelle, inte fick ett husdjur fast man så gärna ville. Eller Tjorven som bara ville bli tjock när hon blev stor. Och så Melker då… att ramla i sjön ett par gånger är ju inte så farligt. Och han hade ju en förstående familj! Det verkar som att det inte räcker längre. Kraven blir större och prövningarna allt svårare eftersom man inte längre får vara lite klantig, man får inte misslyckas på det man gör, man får inte visa att man är svag. Eller?

Gud möter oss i maktlösheten.
Det är en frestelse att ta till de maktmedel vi har tillgång till, vi människor. Även om vi känner oss maktlösa ibland, så har vi tillgång till väldigt mycket makt. Att använda makt är ett väldigt lätt sätt att få sin vilja igenom, men att använda makt har alltid ett pris.

Saraj använde sin makt över Hagar. Hon lade tjänstekvinnan i Abrams säng, och Hagar blev gravid. Priset Saraj betalade var svartsjukan.
Hagar använde sin makt över Saraj. Hon gjorde sig större och skröt med sin attraktionskraft och sin fertilitet. Priset för det var att hon hamnade i onåd hos Saraj och att hon hamnade i öknen.

Det är en frestelse som är väldigt lätt att falla för; att använda sin makt. Det är prövning att bli utsatt för situationer där den lättaste vägen skulle vara att använda makten för att förbättra sin egen situation. Den prövningen är inte riktigt samma sak som att bli satt på prov, utan mer en kamp, en strid för att klara sig igenom med en gnutta mänsklighet kvar.

Saraj blev uppäten av sin svartsjuka. Hon stod inte ut i prövningens stund, utan föll för frestelsen. Hon förlorade en del av sin mänsklighet när hon använde sin makt för att trycka till Hagar, precis som Hagar föll för frestelsen att trycka till Saraj i prövningens stund. Och många av oss gör det varje dag. Vi faller för frestelsen när vi utsätts för prövning. Ofta använder vi vår makt för att trycka till andra och själva växa oss större, blåsa upp oss på andras bekostnad.

När vi inte har tillgång till makten, när vi är som mest maktlösa och ändå mitt i våra livs största prövning, då har vi inget annat än vår mänsklighet. Vi är svaga och bräckliga i vår mänsklighet, inte mycket att ha. Men just där och just då, är Jesus som allra, allra närmast oss. För, som det står i Hebreerbrevet, har vi ju inte en överstepräst som är oförmögen att känna med oss i våra svagheter, nämligen Jesus själv. Han var i sitt livs prövning där i öknen. Det hade varit så lätt för honom att använda sin makt till att förvandla de där stenarna till bröd. Det hade varit så lätt för honom att beordra fram ett gäng änglar som skulle fånga honom när han hoppade från tempelmuren, för änglarna gör som Jesus säger. Det hade varit så lätt för honom att flytta fokus från Gud och Guds rike till sig själv för att få tillgång till makten och härligheten. Men det gjorde han inte. Han valde att behålla sin mänsklighet och blev därigenom mer och mer gudomlig. Han valde att sätta sin allmakt åt sidan och bara låta kärleken finnas kvar.

Amen

Jesus skapar tro, 2024-01-21 (Anders Johnson)

Matt 8:5–13

Vilka här har gjort lumpen?
Jag gjorde värnplikten ett år nere på A3 i Kristianstad. Faktiskt ett litet äventyr åtminstone i början. Jag minns när jag fick inkallelseordern och det stod Kristianstad och jag började leta på den stora Sverigekartan som hängde på väggen hemma i hallen. Eller när jag ringde till regementet dagen innan jag skulle börja och inte kunde förstå hur man kunde prata så mycket skånska som den personen gjorde. Men det var en annan tid utan internet och mobiltelefoner och bara två kanaler på Tv:n.

Ett år i det militära, är det då pojkar blir män? Nja… snarare att det var ett år då unga män får bli pojkar på nytt. Men för att vara lite allvarlig, vad lär man sig i lumpen förutom att kriga?

Det första är så klart att du kommer hemifrån och tvingas leva och fungera väldigt nära människor du inte valt och som inte valt dig. En erfarenhet som jag är helt säker på att många skulle ha nytta av.

Det andra var så klart att lyda order. När man precis tagit studenten vill man gärna veta varför och är van att ifrågasätta. Plötslig är det helt fel och vi är nog många grönklädda ynglingar som fått en ordentlig avhyvling någon av de första dagarna efter inryckning. Hela systemet bygger på att man lyder order och inte tänker själv.

Det tredje var för mig att ge order. Jag låg inne ett helt år vilket innebär att jag var befäl, men allra lägsta sorten. Jag hade 5 grabbar i min grupp och jag minns fortfarande hur jobbigt det kändes första gången jag delade ut order. Du gör det, du gör det, du gör det så går jag runt och ser så att allt flyter. Läskigt men väldigt nyttigt. Och sen, så klart, när jobbet var gjort var det jag som fick sitta med pappersarbetet och rapportera in när de andra kunde ha ledigt.

I berättelsen träffar vi en man som är van att ge order. Skall något hända är det han som ser till att det blir gjort. Att hans underordnade inte skulle lyda honom finns inte. Han är van att få saker och ting uträttade och han gör det genom andra.
Det finns många sådana, oftast män, omkring oss. Män med makt och som gillar att utöva den. Jag tror också att människosynen generellt var rätt mycket hårdare på Jesu tid än den är idag. En man i officerens ställning tyckte nog normalt att ett människoliv hit eller dit inte var så viktigt. Och vi vet alla att makt korrumperar.
Men med den här officeren var det något annorlunda. Hans tjänare, som han tydligen tyckte väldigt bra om, var sjuk. Vi kan förmoda att man provat dåtidens mediciner och inget har hjälpt. Officeren hade hört talas om Jesus. Denne märklige man som drar runt på vägarna med sitt följe och predikar sin lära, vem Gud är och hur man skall leva. Han har också hört att han gör under och kan bota sjuka, så nu är Jesus hans sista hopp. För en fattig och blind person som sitter vid vägkanten är det tämligen lätt att be Jesus om hjälp, så länge någon kan se till så att man kommer fram till Jesus, men för officeren var allt annorlunda. Han, den romerske härföraren med makt ifrån ett stort statligt våldskapital, skulle sänka sig ner till juden och be honom om hjälp. Tänk på att Jesus av många ansågs som upprorsmakare och på så sätt lite fiende till den romerska armén. Men officeren vill verkligen hjälpa sin tjänare och han ser Jesus som den enda möjliga räddningen. Visst kan vi känna igen oss här. När livet flyter på och allt går bra så är det lätt att lite glömma bort Jesus. Men när något händer, när vi knäpper våra händer, då är det skönt att veta att han finns vid vår sida.
Jesus fanns verkligen inte vid officerens sida, utan han fick ta sig hela vägen ner till honom från sin upphöjda position, och väl framme hos Jesus säger han, ”Herre, jag är inte värd att du går in under mitt tak.” Han alltså bokstavligt kysser Jesu fötter. Hur denne man i krigets tjänst fått insikten att Jesus var den han var, det framgår inte av berättelsen men helt klart är att hans tro var väldigt nära i ett vetande. Jesus belönade ju honom genom att utföra ytterligare ett under, utan att ens besöka den sjuke.

Jag vill gärna likna tron vid vatten. Vatten i en bägare som jag alltid bär med mig, kanske under armen. När solen skiner och min vardag rullar på, då är det lätt att förstå att vattnet sakta dunstar. Ibland är livet kanske som en fest och då, mitt i dansen, kan det vara svårt att inte skvalpa ut lite på golvet. Ibland springer livet fort framåt och då är det också lätt gjort att man tappar något av vätskan på vägen. Kanske någon gång får jag också dela med mig av mitt vatten till en människa jag möter på min vandring här på jorden. Och så klart, rätt ofta behöver jag också sätta mig ner och ta några rejäla klunkar från min egen bägare.  

Så våra kärl måste fyllas på. Och det är klart, det är Jesus som skapar tron. Johannes 4:14, ”Men den som dricker av det vatten jag ger honom blir aldrig mer törstig. Det vatten jag ger blir en källa i honom, med ett flöde som ger evigt liv.” Så det är bara att komma till kyrkan och fylla på? Så klart, här är det lätt. Vi får vara med om en gudstjänst och umgås med vänner, som också vill få sina bägare påfyllda. Men vi är alla olika och vårt sätt att närma oss Jesus skiljer sig åt. Nu kommer några frågor. Fundera på hur väl de stämmer på dig, just nu.

– Är du en person som trivs bäst när du kan slappna av och bara njuta av Guds verk och vara nära Jesus?
– Känner du att du behöver läsa, fundera och verkligen förstå vem Gud är?
– Är bön och inre medvetandet om Guds närvaro viktigast för dig?
– Att tillämpa Guds ord, då går du går igång på alla cylindrar?
– Har du känt att du får ett härligt pirr i magen när du får berätta om Jesus för andra?
– Är ditt andliga språk rutiner och goda vanor?
– Mår du bäst när du i Guds namn rent fysiskt får vara med och hjälpa människor?
– Är det viktigt för dig att tillsammans med andra få sjunga lovsång och riktigt festa med vår Herre?
– Fylls din bägare på mest när du bara kan vila i Guds närvaro?

Hur känns det? Misstänker att du känner precis som jag inför de här frågorna. En del stämmer in bra och en del känns inte riktigt som något som passar mig.

Jesus skapar tro, det är sant men vi måste också, likt officeren, aktivt söka upp honom. Nu talar jag ju till er som verkligen aktivt sökt Jesus genom att komma hit till kyrkan idag, men inget är så bra att det inte kan bli lite bättre. Hur var det nu?

  • Slappna av och njuta Guds verk
  • Läsa Bibeln och fundera
  • Bön
  • Tillämpa Guds ord
  • Berätta om Jesus
  • Goda vanor
  • Hjälpa andra
  • Fest och lovsång
  • Vila

Vet du vad, jag tror att du känner vilket som är din grej. Då kommer två uppmaningar från mig:

  1. Se till så att du gör mer av det, där du känner att du är nära Jesus. Aktivt sök de tillfällena. Prata med personer som kan hjälpa dig. Be om hjälp att komma vidare.
  2. Pröva också det som på listan känns helt fel. Det är kanske när vi gör det svåra och konstiga som vi växer allra mest som människor.

Låt oss be.
Vår tro är en del av vår livshållning. Lika viktigt som att äta, sova, älska, andas.
Hjälp oss att utveckla våra vägar att umgås med dig Herre och hjälp oss också att växa som människor. Visa oss hur vi med din hjälp kan skapa tro hos de människor som vi träffar i vår vardag utanför kyrkan. Låt oss hålla fram bägaren så att du kan fylla på den Herre.
Amen