Kärlekens väg, 2020-02-23 (Karin Wiborn)

Mark 10:32-45

Fastlagssöndag – kärlekens väg

Dagens evangelium är kärlek. Stark som döden. Det handlar om kärlek som inte lämnar något val, kärlek som försonar och skapar nytt. Som utstår och som har gränser. Som tjänar.

Vi tittar på lärjungarna och Jesus på väg upp mot Jerusalem. Jesus gick först. När vi sätter in dagens textavsnitt enligt Markusevangeliet, om vi nu tänker att det som händer hör hemma i ett någorlunda kronologiskt skeende, så har Jesus och lärjungarna i kapitel 8-10 under vandringen varvat förutsägelser om människosonens lidande med stora händelser som brödundret, människor med funktionsnedsättning har blivit helade, några av dem har varit på härlighetens berg och samtalet har rört sig om allvarliga saker såsom förförelser, lärjungaskapets krav och om Jesus verkligen är Messias. Lärjungarna har återkommit till frågan om vem som är störst, vem som ska ha den förnäma platsen bredvid Jesus och barn förekommer vid två tillfällen, som en påminnelse om vem som är störst – på lärjungarnas fråga och när folk kom till honom med barn för att han skulle röra vid dem. Lärjungarna ville visa bort dem, men Jesus, han tog dem i famnen och välsignade dem.

I vår text idag så fortsätter alltså vandringen upp mot Jerusalem. De var fyllda med bävan, ja även andra som följde med var rädda.

Jesus samlar ihop de tolv och förklarar i den tredje förutsägelsens om människosonens lidande att vi går nu upp till Jerusalem, människosonen ska utlämnas, hånas, dödas och efter tre dagar uppstå. Det är allvarsord.

Ut ur lärjungaskaran bryter sig Sebedaios söner, Jakob och Johannes. ”Mästare, vi vill be dig om en sak”. – ”Vad vill ni att jag skall göra för er?” frågade Jesus. De svarade: ”Låt oss få sitta bredvid dig i din härlighet, den ene till höger och den andre till vänster”. Tidigare, när de kom till Kafarnaum hade lärjungarna tystnat vid frågan om vad de talade om på vägen. För det var just det. De hade tvistat om vem som var den störste.

Vem är störst och vem ska få sitta till höger och vänster om mästaren? Hur viktig är jag? Hur älskad är jag? Vad har jag för position, egentligen?

När de andra lärjungarna hör Jesus svara att de där platserna till höger och vänster de kan jag bara ge till dem som har bestämts där till, ja, då blev förstås de tio förargade. Vilka var Jakob och Johannes att tränga sig fram sådär?

Jesus samlar dem till en lektion i konfliktlösning och om människovärde som vi skulle behöva mycket av i vår samtid:

”Ni vet att de som räknas som härskare är herrar över sina folk och att furstarna har makten över folken.” Vanlig hierarkisk ordning, alltså.

”Men så är det inte hos er”, säger Jesus. ”Den som vill vara stor bland er skall vara de andras tjänare, och den som vill vara den förste bland er skall vara allas slav. Människosonen har inte kommit för att bli tjänad utan för att tjäna och ge sitt liv till lösen för många.”

Det här är en viktig ledarskapslektion. Särskilt om vi lägger ihop den här utsagan med när Jesus på frågan om vem som är störst tog fram ett barn i mitten. Och när han skapar fri väg för folket som kom till honom med barn för att välsigna dem. Den som vill vara stor bland er skall vara den andras tjänare.

På torsdagarna är jag scoutledare här i kyrkan. Om jag rannsakar mig själv – är det ett sätt att försöka ordna en plats till höger eller vänster om Jesus? Jag går hit – och tjänar som scoutledare – för att jag vill. En gång var jag ett barn som behövde vuxna ledare som guidade mig i livet, tröstade, tränade, lärde och att brottas med. En bra bieffekt, för att jag behöver, är att jag får perspektiv på tillvaron. Jag behöver umgänget med barnen och de som är som barn.

I mitt arbete på Sveriges kristna råd, en organisation som samlar Sveriges kyrkor, rör jag mig å ena sidan ofta med ärkebiskopar, kyrkoledare, biskopar och till och med en kardinal. Inte så sällan möter vi de som räknas som härskare i vår tid, våra folkvalda politiker, och nästan alltid handlar samtalet – på ett eller annat sätt – om människovärde. Hur värnar vi asylrätten i vårt land? Hur motverkar vi främlingsfientlighet och rädsla? Är det rimligt att unga troende känner sig kränkta av kamrater och lärare för sin tros skull? Hur kan Sverige vara en aktör för en kärnvapenfri värld? Vad betyder det att barnkonventionen är svensk lag?

Kan en människas värde mätas som mer eller mindre? Självklart inte. Det finns inte en lärjunge som är den störste och det går inte att kvala in och garantera platserna närmast Jesus. Det är inte rätt sätt att tänka. Inte om vi vill vandra kärlekens väg, för den är tjänande, ja, till och med slavande, kanske till och med att ge sitt liv.

Men så är det inte hos er, säger Jesus. Den som vill vara stor bland er skall vara de andras tjänare. Människosonen har kommit för att tjäna. Och ge sitt liv till lösen för många.

Vad sa jag nu i början? Jo: Dagens evangelium är kärlek. Stark som döden. Kärlek som inte lämnar mig något val, kärlek som försonar och skapar nytt. Som utstår och som har gränser. Som tjänar.

Den kärlekens väg som Jesus vandrar och som vi kallas till springer ur varje människas unika och lika värde. Vi är alla till i Guds kärlek och skapade till Guds avbild. Vi är lika inför Gud; fattig, rik, klok, sökande, på flykt, etablerad, gammal, ung. Vi är en mänsklighet, födda här eller där, i krig eller fred. Vi hör ihop, vi hör samman.

Kärlekens väg går genom att finnas till och leva för och med varandra – också när det kostar på och är kämpigt. Också när konflikter och oliktänkande hotar den ytliga freden och ron.

Kärleken är stark som döden, säger Höga visan. Säger Jesus genom att gå mot döden för att ge sitt liv till lösen för många och Paulus skriver vidare om hur Kristi kärlek inte lämnar honom något val. Gud försonade hela världen med sig. Därur växer en ny skapelse. Den som är i Kristus är alltså en ny skapelse. Ihoplänkad med allt levande, med allt som finns till.

Det känns viktigt, när vi talar om kärlek, att också nämna någonting om dess gränser och risken för gränslöshet. Inte minst efter #metoo. Inte minst i dessa veckor när vi följer rättegångarna kring Knutby. Jag såg programmen om barnflickan; i huvudet på Sara Svensson, en ung kvinna som söker bekräftelse och som längtar efter att komma närmare Gud, som längtar efter att sitta på Jesu högra eller vänstra sida. I mötet med starka och karismatiska ledare dras hon in i deras strålglans och utnyttjas till förfärliga handlingar. Det är på inget vis kärlekens väg. Sara gick vilse, men än mer vilse kom de karismatiska ledarna som tog sig rätten till platserna vid Jesu sida.

I veckan var jag – för första gången – med i en poddinspelning där jag hade i uppgift att ta med en tes. Jag lånade den av kyrkofader Augustinus. Tesen från 400-talet är ”Älska Gud – och gör vad du vill”. Jag tror det är en tes som kan hjälpa oss in på kärlekens väg där ett klokt tjänande och interaktion med andra människor blir möjlig. Ibland tjänar du, ibland blir du betjänad. Vi är en mänsklighet där alla är av samma unika och lika värde.

Amen

Kärlekens väg, 2019-03-03 (Carola Backlund)

Det är fastlagssöndag idag och vi är snart på väg in i fastetiden inför påsken. Veckans tema är ”Kärlekens väg”.

Kärleken kan se ut på många olika sätt och vi visar varandra kärlek på olika vis beroende på vad det är för relation vi har till varandra. Vi har nära kärleksrelationer som till vår partner eller våra barn om vi har en partner eller barn, vi har vänner som står oss nära, bekanta. Om vi fortfarande arbetar så har vi kollegor vi möter eller så möts vi en torsdag i kyrkan för att äta soppa och lyssna på musik. Vi möter många människor i vår vardag.

Att följa ”kärlekens väg” är inte alltid lätt. Ofta snubblar vi och faller på vägen där vi går fram i livet i våra relationer men också i dem möten som vi har med människor som på olika sätt passerar genom våra liv. Det kanske inte är så svårt när jag träffar människor som jag har varmare känslor för och som jag kommer bra överens med. I dem relationerna där det för det mesta går smärtfritt. Ingen relation är dock helt smärtfri det vet vi nog alla som sitter härinne idag. Men i dem relationer som är enklare för oss är det kanske inte så svårt att visa kärlek och följa kärlekens väg men det kan vara desto svårare i relationer som vi inte tycker är så enkla och det kan vara ännu svårare att känna kärlek till människor i dem relationer som jag har svårt för. Människor som irriterar mig och som jag tycker påverkar mig negativt. Då blir det inte alltid lika enkelt då kan det till och med ibland bli riktigt svårt. Ibland har vi förväntningar på vad andra människor ska vara och vad de ska tillföra till relationen vi har och när de inte uppfyller dem förväntningarna och är det vi vill att dem ska vara kan det göra oss väldigt besvikna.

Att hjälpa andra människor och älska andra människor kan också bli en spegel för oss själva en spegel som visar saker om oss själva som vi inte vill se. Att älska andra människor i all deras brustenhet kanske gör att vi får syn på vår egen brustenhet mitt i alltihopa. Våra egna sår och vår egen svaghet.

Det kan göra ont att följa kärlekens väg, att älska andra människor kan vara smärtsamt och mina erfarenheter finns inuti mig själv och påminner mig om att det kan göra ont.

Rädslan kan stå i vägen för oss att vandra kärlekens väg.

I dagens bibeltext som vi har läst tar Ester ett beslut om att gå till kungen fastän lagen säger att det är förbjudet. Hon gör det för att rädda sin familj och det judiska folket. Hon vet att när hon gör detta kan det innebära hennes egen död. Hon beslutar sig för att göra det ändå och jag tänker att hon måste ha varit så rädd.

Många av oss som sitter här kanske inte ha behövt ta ett riktigt lika drastiskt beslut som Ester gjorde men jag tror att det har funnits, finns just nu och kommer att finnas stunder i våra liv då vi behöver ta beslut som påverkar andra människor och mig själv. Kanske gör vi det dagligen medvetet och omedvetet.

Ibland är det lätt att ta beslut och följa rädslans väg istället för kärlekens väg. Det är lätt för mig att i ord stå och tala om kärlekens väg häruppe men som jag tror vi alla vet att det kan vara desto svårare att i handling följa kärlekens väg. I min egen otillräcklighet som människa är det svårt.

Men vi får inte glömma att vi är inte ensamma utan Jesus finns med oss och vandrar med oss på kärlekens väg. Jesus om någon vet hur det är att vandra kärlekens väg. I evangeliet talar Jesus om sin egen oro över det som ska komma men han talar också om att det inte finns en annan väg för honom att gå. Den vägen vi inte själva vågar gå, den vägen har Jesus gått för vår skull.

Vi sjunger i psalm 96 som är en av mina favoriter. Öppna mig för din kärlek världen behöver mig, världen behöver din kärlek strömmande genom mig. Vi behöver inte ensamma ta fram kärlek till andra människor. Vi kan öppna oss för Guds kärlek.

Kan det vara så att följa kärlekens väg är att konfronteras med vår egen otillräcklighet. Att vi som människor i oss själva behöver Guds styrka och kärlek för att ta oss fram på kärlekens väg. Vår svaghet, brustenhet och rädsla som gör sig påmind på olika sätt i vår vardag är en styrka. Är det just min egen svaghet, brustenhet och rädsla som kan hjälpa oss att visa en annan människa att den är sedd, förstådd och älskad. Jag behöver inte vara duktig, komplett eller beundrad av andra för att vara älskad utan jag kan komma med precis det som är just nu, min egen mänsklighet.

Kan min otillräcklighet som människa vara min stora styrka. Gud finns hos oss och vi kan låta Guds kärlek strömma igenom oss. I oss själva är vi otillräckliga tillsammans med Gud kan vi vara i kärlek och vandra kärlekens väg. En väg där vi gång på gång snubblar och faller men får hjälp att resa oss igen. Där det finns otillräcklighet men där det också kan finnas kärlek till andra människor och kärlek till oss själva, men framförallt en väg fylld av kärlek från Gud till världen och till oss.  Öppna mig för din kärlek världen behöver mig, världen behöver din kärlek strömmande genom mig.

Amen