Vårt evighetshopp, 2020-11-01 (Kim Bergman)

Luk 20:37–38

Det finns mycket elände i vår värld idag, terrorhot, naturkatastrofer, våld i hemmet, för att nämna något man dagligen läser i våra tidningar. Jag tror att ni liksom jag till och från ställer frågan: Är det en hopplös värld vi skapat?

Finns det hopp? Vi har snart levt 9 månader med ett virus som lamslagit vår värld på många sätt, men ändå så hoppas vi. Vi hoppas på att det snart skall vara över. Vi hoppas att vår forskning kan hitta ett botemedel. Vi hoppas att vi snart kan få mötas som vanligt.

I en av mina tidigare tjänster jobbade jag med en organisation som heter Origo Resurs. Vi fanns till för den som varit långtidssjukskriven, kämpade med sociala kontakter och stod långt från arbetsmarknaden.
En av de metoder vi använde var att vi gjorde ”moodboards”. Vi hade en hög med tidningar och en tom skiva. Sedan fick man fylla skivan med bilder som man tyckte beskrev sin livssituation. När vi sedan tittade på våra ”moodboards” vi skapat så var de naturligtvis oftast väldigt mörka, men i allt det så fanns det alltid en liten bild av en sommarstuga, en hundvalp, en vacker blomma eller något gott att äta. Och det var oftast så att det var först när andra påpekade det som vi upptäckte det på våra egna tavlor. Vi upplevde livet väldigt mörkt, men det fanns alltid en strimma ljus, ett litet hopp…

Finns det hopp? Ja, det gör det, inte var som helst och inte hur som helst, men det finns hopp.

Det jag tänker är att hoppet har en grundton som spelar hela tiden, men hoppet behöver något som den kan ge resonans ifrån, någon som förstärker.

I min världsbild så blir Gud den klangbotten. Romarbrevets författare skriver: “Må hoppets Gud fylla er tro med all glädje och frid och ge er ett allt rikare hopp genom den heliga andens kraft” (Rom 15:13). För mig är min tro den resonansbotten som gör att hoppets grundton kan ljuda i mig. Samtidigt så vet jag att det inte är alla som känner så, inte minst i den tid vi står i nu, där hela helgens kärna påminner oss om de som vi saknar och de som har lämnat oss. Då är det inte alltid så lätt att få hoppets grundton att stämma med livets ackord. Kanske är till och med klangbotten sprucken.

Den här helgen är också en tid då vi i kyrkans gemenskap läser Bibelns texter om hoppet. Vi sjunger psalmerna om hoppet och vi inbjuds att meditera över hoppet om evigheten och härligheten. För någon blir dessa texter som fasta klippor att stå på och bli burna av. För någon väcker de mer frågor än de ger svar. För ytterligare någon säger de kanske ingenting alls – orden passerar förbi utan att de lämnar några direkta avtryck i oss – åtminstone inte just nu.

Jag har under de senaste månaderna märkt att det är fler människor än vanligt som söker sig till kyrkan. Jag har haft mycket mer samtal än tidigare, och många av de jag samtalat med har sagt att de egentligen inte tror på Gud, men att kyrkan blir en symbol för det namnlösa. Det som inte är så lätt att sätta namn på, det ljusa i den mörka bilden.

Jag tänker att församlingens främsta uppgift är att leva hopp, att möjliggöra hopp, att kämpa för hoppet, att viska med en stilla smekning, här finns det hopp.

Det är den kyrka jag vill vara, inte en plats för snabba svar, men en fyrbåk för hoppet. Vi ställde oss här en gång för att vi vill vara bärare av hopp och tro.

En alternativ text till dagens skulle kunna vara Mark 1:1, “Här börjar glädjebudet om Jesus Kristus, Guds son!”

Tänk om vi för ett år levde men den korta bibelversen i våra samlingar, i vår vision, i våra församlingsmöten. Vad skulle hända om OAS-grupperna började sina uppdrag med de orden? Här på denna plats och i denna uppgift börjar glädjebudet om Jesus Kristus, Guds son. Skulle det påverka dig om du började varje morgon med orden: Här börjar glädjebudet om Jesus Kristus, Guds son? 

Idag så har vi tillsammans fått tänka på de som vi tror har fått flytta hem till den himmelska gemenskapen, en gemenskap som vi egentligen vet väldigt lite om. Det mesta är i stort sätt bara kilgissningar…

Men i den stund Gud rörde vid mitt hjärta, och tron tog sin plats i mig, så är det för mig ett stråk av hopp, en framtidstro, som ligger bortom morgondagen.  Och som ger mig kraft i nuet. “Gud är inte en Gud för döda utan för levande”. För denna levande Gud är inte bunden eller begränsad av tid och rum – eller ens av döden. Allt finns i Guds eviga nu.

Ja, jag vill tro att det finns hopp, kanske inte överallt, kanske inte hur som helst, men jag vill tro, att där det finns en församling så växer hoppet.

Här och Nu börjar glädjebudet om Jesus Kristus, Guds son!

Vårt evighetshopp, 2019-11-03 (Kim Bergman)

Job 17:15-16
Vad har jag då för hopp, vem kan skönja någon lycka för mig? Går hopp och lycka med mig till dödsriket, skall de följa mig ner i mullen?

Det finns mycket att hoppas på i livet. Någon hoppas på att få ett arbete. Någon hoppas på att bli frisk. Vi kan hoppas på att barnen eller barnbarnen ska få fullfölja sina drömmar. Vi kan hoppas på att kärleken ska hålla.

Att ha förmågan att hoppas, liksom förmågan att oroa sig, är en av de saker som gör oss människor till dem vi är. Vi kan, samtidigt som vi ser hur det ser ut omkring oss, också föreställa oss något annat, som är antingen bättre eller sämre. Hopp och oro.

Döden är en ganska stor faktor i våra liv. Vi vet alla att vi skall dö även om vi inte tänker på det, och i många fall gör allt för att förtränga det. Döden kommer nästan alltid överraskande.

Jag tänker att det är inte konstigt att folk som inte omtalar sig som kristna, eller religiösa ändå söker sig till kyrkan. Och jag tänker mig inte att det enbart är för tradition och vackra riter, utan även för att det finns en frid runt en kyrka, och den är smittsam. Den kommer sig av att vi tror på ett hopp, inte förnekar döden, men delar tron på en ljusare framtid efter vårt jordiska liv.

I en värld fylld av oro och förvirring behöver hoppet förkunnas, en lugn och trygg röst som säger att det finns ett hopp och en framtid, en skyddad hamn vi inte ser men färdas dit.

WHO säger att Hoppfullhet och optimism är en viktig faktor i ett hälsosamt liv.

Vi är det folket! Vår kyrka är den platsen!

Det är vårt uppdrag. Att med våra liv och gärningar leva det liv, det hopp och den kärlek vi fått av Gud – så att människor kan smittas av vårt hopp och inte misströsta. Förr i tiden kallades det för torgevangelisation, och bedrevs av ungdomar på gator och torg under överseende av någon gitarrspelande pastor. Varför det har försvunnit vet jag inte. Jag tänker på att vi som kyrka skall vara en plats för det som är trasigt, för om det får rum så finns där en helhet som i sig själv är läkande.

WHO säger att Helhet är en viktig faktor i ett hälsosamt liv.

Överallt där vi möter sådant som vill bryta ner – överallt där vi möter hopplöshet och förtvivlan är det vår uppgift att visa på Jesus som besegrar allt mörker.

Det är en oerhörd uppgift. Och för att klara den behöver vi själva leva nära ljuset, nära hoppet – nära honom som ger liv.

Det är inte alltid lätt att som kristen hålla hoppet levande. Vi är ju svaga och trötta och förvirrade som alla andra. Och vi lever i en värld som inte är genomgående god. Bara för att vi är kristna betyder det inte att vi har en gräddfil i livet. Men vi har förstått att vi fått en hotline i livet.

WHO säger att Andlig kontakt är en viktig faktor i ett hälsosamt liv.

Att äga den tilliten är grunden för en inre frid. Vi är inte kristna för att vi valt det – vi är kristna för att vi tillhör Kristus. I min ungdom, innan jag själv blev kristen så var jag en mycket orolig och rastlös person. Jag hade svårt att fästa mina tankar på en framtid, att se mening i livet.  Att hitta tron för mig var att få ord och tankar runt ett intet som jag tidigare visste fanns men inte kunnat beskriva. Jag fick inte många nya svar men en ro att sortera tankar, och en plats att rikta min oro.

Det står i dagens evangelium, att alla som ser sonen och tror på honom skall ha evigt liv. Vår uppgift är att i allt visa på Jesus så att alla människor blir räddade och fyllda av hopp.

WHO säger att Harmoni och inre frid är en viktig faktor i ett hälsosamt liv.

Den katolske biskopen Anders Arborelius sa en gång på frågan om kyrkans framtid: Den är ljus. Och det är sant. Och det är fortfarande sant, trots att vi pratar om att föreningslivet går ner och att församlingarna bara blir äldre. Men kanske måste vi betrakta vår kyrka från ett annat håll. Ett bra exempel är faktiskt vårt vackra kyrkfönster, det är först när man betraktar det från en annan vinkel som man ser att det är tredimensionellt. Första gången jag såg det fick jag en aha-upplevelse. Kan det vara så enkelt att vi i vår traditionella kyrka bör titta på oss själva från en annan vinkel. Guds verklighet är bred. Hur brett är vårt synfält?

WHO säger att Upplevelse och förundran är en viktig faktor i ett hälsosamt liv.

Vi har en Gud som blivit människa för att vi skulle hitta honom när han söker oss. Han är här. Han delar vår smärta och vårt lidande, vår glädje och vår längtan. Han är fullt mänsklig och fullt närvarande hos var och en av oss. Vi har inte en bekväm Gud som tronar uppe i himlarymderna – vi har en mänsklig Gud som går vid vår sida.

Vår Gud älskade det förtryckta folket, älskade alla dem som kämpade med hoppet och framtiden. Han tröstade dem och sa: Det kommer ett rike där den onda världen skall förstå att Gud verkligen ser rikedomen i den gåva som den fattiga kvinnan gav vid templet – och som ser fattigdomen i den stora gåva som den rike mannen med högmod la i bössan. Det kommer en tid då hjärtats ödmjukhet kommer att segra över de hårda orden och där den som vill tjäna Gud skall, liksom Gud själv, vara allas tjänare och inte herre.

WHO säger att Mening och syfte med livet är en viktig faktor i ett hälsosamt liv.

Det är den guden som vi mött i tron och dopet. Det är den guden Jesus uppenbarar. Det är honom vi följer – det är hans blick vi övar att se våra medmänniskor genom. Det är därför vi är världens hopp – för vi vet vem Gud är – hur hans kärlek verkar – att han inte ger upp om någon enda av oss.

Gud tände ett ljus för oss i Jesus, för att vi skulle våga hoppas. Det ljuset gör mörkret till dag, även om det fortfarande gör ont. Han har gett oss löften, som vi kan lita på, om något obegripligt – att döden inte är slutet. Det som åter och åter beskrivs i skriften med bilden av fröet, som måste dö och läggas i jorden, för att kunna leva.

Det är ett ett löfte om att när vi nalkas gränsen för våra liv, finns där någon som möter oss vid gränsen och säger kom, var inte rädd, det är jag. Kom. Var inte rädd. Det är jag.

WHO säger att Andlig styrka är en viktig faktor i ett hälsosamt liv.

Slutligen, vi hamnar ändå någonstans här. I början av hösten så var jag med i klimatmanifestationen som hölls i Stockholm och på många platser runt om i världen. Jag gick med i ett tåg som drog genom stan från Söder till Kungsträdgården. En av parollerna vi skaldade var: ”Vad vill vi göra, rädda klimatet, när? Nu…” det var en häftig upplevelse som på många sätt ingjuter hopp, vi var ändå ca 50 000 personer som slöt upp den dagen. Och då är det lätt att ropa vi…  men en liten del av mig funderar ändå på vem… och då är den lite obehagliga tanken alltid jag. Någonstans i allt detta landar alltid frågan i en personlig tro. Tror jag på det här så mycket att jag vill förändring. Jag tänker att vår tro är på samma sätt, litar jag så mycket på Gud, så blir tron personlig.

WHO säger att En personlig tro är en viktig faktor i ett hälsosamt liv.

Alla som Fadern ger mig skall komma till mig, och den som kommer till mig skall jag inte visa bort.  38 Ty jag har inte kommit ner från himlen för att göra vad jag själv vill utan för att göra hans vilja som har sänt mig.  39 Och detta är hans vilja som har sänt mig: att jag inte skall låta någon gå förlorad av dem som han har gett mig utan låta dem uppstå på den sista dagen.  40 Ty detta är min faders vilja: att alla som ser Sonen och tror på honom skall ha evigt liv. Och jag skall låta dem uppstå på den sista dagen.
                                                                                                                     Joh 6:37-40