Den Högstes profet, 2020-06-21 (Anders Johnson)

Sakarias är präst och rätt gammal. Hans hustru Elisabet är också rätt gammal. Trots att de ihärdigt bett Gud om barn så ville det sig inte. De hade gett upp och Elisabet skämdes över sin barnlöshet.
Så en märklig dag när Sakarias tjänade i templet och skulle gå in och tända rökelseoffret, visade det sig han inte var ensam därinne. Det stod en ängel där bredvid altaret. Ängeln sa att han skulle bli pappa. Elisabet skulle föda honom en son som skulle heta Johannes. Han kommer att göra många människor glada, och han skall förbereda folket för Herren som skall komma.
Hur skall det gå till, undrade Sakarias? Jag och min fru är gamla. Vi kan inte få något barn nu.
”Jag är Gabriel som står vid Guds tron”, svarade ängeln. ”Jag har kommit hit för att ge dig den här glada nyheten, och så tror du inte på mig. Du skall minsann bli stum och inte kunna tala förrän du sett att jag har rätt.”

Vad hände? Förutom det att Sakarias fick en hel del problem att sköta sitt jobb, när han inte kunde tala så började Elisabets mage att växa och 9 månader senare födde hon en son.
8 dagar efter födseln var det fest. Då skulle pojken omskäras och sedan få sitt namn.
Det var klart att han skulle heta Sakarias, efter sin far. Något annat var otänkbart, men gamle Sakarias skakade ogillande på huvudet, och de gav honom en skrivtavla så att han skulle kunna skriva vad han ville. Han skrev då bestämt ”Johannes är hans namn” och med ens kunde han tala igen.

Och nu kära församling, skall vi lyssna till dagens evangelietext från
Luk 1:67-80.

Hans far Sakarias fylldes av helig ande och talade profetiska ord:

”Välsignad är Herren, Israels Gud,
som besöker sitt folk och ger det frihet.
Han reser för oss frälsningens horn
i sin tjänare Davids släkt,
så som han för länge sedan lovat
genom sina heliga profeter,
frälsning från våra fiender och alla som hatar oss.
Han visar barmhärtighet mot våra fäder
och står fast vid sitt heliga förbund,
den ed han svor vår fader Abraham:
att rycka oss ur våra fienders hand
och låta oss tjäna honom utan fruktan,
rena och rättfärdiga inför honom i alla våra dagar.
Och du, mitt barn, skall kallas den Högstes profet,
ty du skall gå före Herren och bana väg för honom.
Så skall hans folk få veta att frälsningen är här
med förlåtelse för deras synder
genom vår Guds barmhärtighet och mildhet.
Han skall komma ner till oss från höjden,
en soluppgång för dem som är i mörkret
och i dödens skugga,
och styra våra fötter in på fredens väg.”

Och pojken växte och blev stark i anden. Och han vistades i öde trakter till den dag då han skulle träda fram inför Israel.

Johannes fick under hela sin uppväxt lära sig av sina föräldrar vad som är rätt och vad som är fel. Han kunde säkert hela den komplicerade regelboken utantill. Han visste vad synd var. I Nya testamentet används ofta det grekiska hamartia för synd, vilket betyder att “missa målet”.

Johannes kände sin kallelse. Han visste vad han var tvungen att göra; få fler människor att träffa rätt med sina liv. Så han vandrade ut i öknen, predikade för folket och döpte dem som ville i Jordan. Han lyssnade till sin inre röst och gjorde vad som behövdes.

Vi har ju precis firat midsommar. En sommar ligger framför oss. I år blir det för de flesta av oss en hemester. Inte åka långt bort. Vara hemma och pyssla. Tid för eftertanke och reflektion. Vad vill jag med resten av mitt liv? Vad vill Gud med resten av mitt liv? En lite skrämmande tanke. Vågar vi lyssna till Guds röst inom oss? Vad är min kallelse och vad är din kallelse?

Vi går tillbaka till ordet hamartia, att missa målet.

Livet är lite som en pil som skjuts iväg från en båge. Föräldrarna håller i bågen, siktar och släpper iväg pilen. Den har fart, riktning och förhoppningsvis också ett mål.

Johannes visste inte vart hans resa skulle sluta, men han kände kallelsen. Han kände riktningen och följde sitt hjärta. På sin färd fick han möta många människor och höjdpunkten på hans resa var såklart när han fick döpa Guds ende son, vår Herre.

Jag tror att vi har en magisk kraft att justera riktningen på vår pil för vi skall veta att vanorna vi har idag formar vår morgondag.

Så, med utgångspunkt från min position, rörelseriktning och hastighet, hur skall jag justera min pil så att den träffar målet på bästa sätt?
Eller med andra ord…
Där jag nu står i livet, med det som faktiskt fyller mina dagar, kan jag ändra något i mitt sätt att vara eller i det jag gör så att jag bättre uppfyller det jag tror Gud vill med mitt liv?
Om jag nu bestämt mig för att justera min riktning, hur vet jag var målet är?

I min ungdom oroade jag mig för om Gud skulle ge mig en uppgift jag inte ville ha. Typ att åka ut i världen och handgripligen hjälpa fattiga. Jag skulle ju bli ingenjör och istället dagdrömde jag om att som den tecknade figuren professor Balthazar hitta på uppfinningar som gjorde bra saker.

Nu tror jag att Gud lagt sin plan djupt inne i våra hjärtan. Den planen rymmer något som vi verkligen vill, men vi måste troligen anstränga oss för att plocka fram den. Jag tror inte att det räcker med att bara vilja, man måste aktivt arbeta med att plocka upp planen.

Vad innebär det?
Att ge sig tid och samtala med Gud i bön, är en bra start. Men för att komma åt det allra djupaste, det som ligger längst ner, hur gör jag?

Nu gör vi ett litet experiment:
Tänk på något som du skulle vilja göra om det inte fanns några begränsningar. Något som du riktigt känner för. Kom ihåg, ”the sky is the limit”. Något helt omöjligt men som vore fantastiskt roligt, spännande och utmanande.
….
Vill du bli en berömd gospelsångare, kanske 20-talets Carola?
I så fall, börja sjunga i kör. Det finns många härliga körer runt här i stan, och om du tycker att det blir för mycket, ja men hoppa på spontankören som vi har här i kyrkan ibland.

Önskar du att du hellre vore moder Teresa?
Jag googlade lite och det var lätt att hitta en massa organisationer i Stockholm som behöver volontärer.

Önskar du helst av allt att bli transponerad ner till Jerusalem, för 2 000 år sedan, och få lyssna och lära av Jesus på riktigt?
Prata med Kim. Jag är säker på att han kan starta eller föreslå en lämplig bibelstudiegrupp. Eller om det blir för mycket, ta 5 minuter varje kväll, öppna din Bibel, skaffa dig en ny vana.

Förstår ni vad jag menar?
Genom att låtsas att det inte finns några begränsningar kanske vi lättare kan se vad som ligger längst där inne.

Vi kan alltid göra en lite förändring. Ändra vår vardag lite grann och känna att vårt liv har blivit lite bättre. Justera flykten på vår pil.

Ett gammalt kinesiskt ordspråk säger att den bästa tiden för att plantera ett träd var för 20 år sedan men den näst bästa tiden är nu. Visst hade det varit bra om du genomfört den där förändringen långt tidigare. Då hade du redan gjort det tunga arbetet som måste göras innan allt faller på plats. Då hade du nu kunnat njuta av dina ansträngningar och varit glad och stolt över att du redan då insåg vad du ville och behövde. Men om du är som de flesta andra och inte vet vad du innerst inne längtar efter om 5 år, inte vet hur livet kommer att förändra sig, då blir tillfället att ta det där steget, att testa det där nya… det blir aldrig bättre än nu. Och vem vet, om 5 år kanske du inte längre har möjlighet att ta steget, göra förändringen eller plantera det där trädet.

Tillbaka till Johannes.
Unga skall göra uppror mot sina föräldrar och jag antar att Sakarias och Elisabet inte var helt glada när Johannes drog ut i öknen. Men han hade känt sin kallelse. Han visste vad Gud ville att han skulle göra och han gav järnet. Ingenting fick hindra honom.
Jag tycker att Johannes kan få vara ett fantastiskt föredöme för oss. Men vet ni vad? Jag är VÄLDIGT glad att alla inte är som Johannes. Tänk vad fullt det hade varit här framme i predikstolen då. Eller också hade människosläktet kanske dött ut för jag tror inte Johannes var så intresserad av att skaffa familj.

Nej, du behövs precis som du är, och du… och du…  och du… och jag. Vi är alla satta här, med våra styrkor och våra svagheter, vår kärlek, vårt hopp, vår längtan och vårt engagemang.
Vi finns här för att vi får utgöra många små men väldigt viktiga delar i Guds stora kärleksfulla skapelse.

Låt oss be.

Tack Herre för Johannes. Han följde sin kallelse och döpte din son. Ge oss insikt, styrka och mod att följa den väg du lagt i våra hjärtan.

Amen

 

Den kämpande tron, 2020-06-14 (Dawei Zhang)

Mark 14: 3-9

Tron är grunden för det vi hoppas på. Den ger oss visshet om det vi inte kan se. Tron är viktig för alla kristna. Paulus har sagt ’Men nu består tro, hopp och kärlek’. Tron är grunden för hopp, och tron plus hopp bidrar till kärlek. Kärleken är störst av dessa tre medan tron är grunden för dessa tre. Så vad är tron? Jag tycker att det finns tre aspekter så att vi kan reflektera över betydelsen av tron.

Första aspekten; tro betyder att vi lever ett inre liv med Gud. Jesus har sagt att han är den sanna vinstocken, och vi är grenar som växer upp ur honom. Vi ska bli kvar i honom så att han ska bli kvar i oss. Tron är den första motivationen som gör att vi får nära kontakt med Jesus. Tron driver oss att komma till Jesus och försöka stanna i honom. När vi har tro på Jesus så kommer vi att känna glädje att förbli i honom. Steg för steg kan vi bära frukt och äntligen kan vi smaka Guds godhet. Det är det inre livet. När vi blir kvar i Jesus då ska han ge oss andlig näring för vår ande, liksom ett träd som är planterat nära vatten. Det bär sin frukt i rätt tid. Aldrig vissnar bladen och allt vad som händer går väl eftersom det är nära vatten. Precis så vill Jesus fortsätta att förse oss med andliga gåvor så länge som vi blir kvar i honom genom tron.

Så hur kan vi förbättra det inre livet med Gud? Det rätta sättet att utveckla vårt inre liv är att lovsjunga Gud med Bibelns ord. Ty Jesus har sagt ’Om ni blir kvar i mig och mina ord blir kvar i er.’ När vi lovsjunger Jesus vår Herre med psalmer, hymner och andlig sång, som är olika kategorier av Bibelns ord, kommer vår tro att utökas och vårt inre liv att växa upp. Det är ett löfte som Jesus har gett. Det betyder att om vi gör det av hela vårt hjärta och vår tro, kommer vårt inre liv bli rikt och mogna så småningom, eftersom det är Jesu löfte. Ju mer vi lovsjunger Herren, desto flera gåvor ska vi få från honom. Lovsjung Herren, tro på Herren, ty hos Herren finns nåd och makten att befria. Han ska befria vårt inre liv från all förtvivlan.

Den andra manifestationen av tro är att vänta på Herrens tid. Moses föräldrar väntade på Guds frälsning i tre månader, på att Gud skulle förbereda Faraos dotter att bada i floden Nilen. Om de hade satt ut Mose en dag tidigare, kunde Moses och Israels folks öde varit annorlunda. Inte många av oss idag ber och väntar på Gud i tre månader bara för en sak. I de flesta fall avslutar vi vår väntetid mycket tidigare än vi borde. Men väntetiden i tro bör vara helt uppfylld av fullkomlighet om vi längtar efter ett härligt resultat. Väntetiden gör vår uthållighet bättre. Så uthålligheten måste visa sig i fullkomliga gärningar, så att vi blir fullkomliga och hela, utan någon brist. Annars är tron bara barnslig och omogen.

Att vänta på Gud är att omvända våra hjärtan tillbaka till Gud. Innan man har tro på Gud finns det en slöja över hjärtat så att man varken kan känna Gud eller rikta sitt liv till honom. Så vad ska vi göra? Vi ska omvända oss till Gud. I 2 Kor 3:16 det står ’Men för den som vänder sig till Herren tas slöjan bort.’ När vi vänder oss till Herren ska vi se bättre och tydligare så att vår tro utformas och byggs upp och slöjan försvinner så småningom. Då kan vi förstå vad som är Herrens tid. I Psalm 130 det står ’Ur djupen ropar jag till dig, Herre. Herre, hör mitt rop, lyssna när jag bönfaller dig.’ Det är självklart en period av väntetid. Under en sådan period kan ens tro växa till i nåd och kunskap om Jesus. Så väntetid är det nödvändiga steget till mogen tro för oss.

Den tredje punkten är att tron är den kämpande tron. När vi förankrar vårt inre liv i Jesus har vi börjat vår tros väg och väntetiden gör att vår tro övas och utvecklas, liksom för den kvinna som hade en flaska dyrbar äkta balsam. Kvinnan hällde ut balsam över Jesu huvud eftersom hon trodde att Jesus skulle dö och även uppstå igen. Hennes tro är den kämpande tron eftersom hon måste möta motstånd från andra lärjungar. De tyckte att balsamflaskan borde säljas och pengarna doneras till de fattiga. Annars skulle det vara ett slöseri även för Jesus. Men tvärtom, kvinnan tyckte att Jesus alltid kommer i första hand och alltid bör få det bästa. Detta är den kämpande tron eftersom den utmanas av andra åsikter, som är också riktiga. Det är en liten paradox. Jesus säger att ni kan göra gott mot de fattiga när ni vill, medan han också säger att kvinnan har gjort en god gärning mot honom. Jesus är en mästare i tolkning av lagen. Nu citerar han lagen i 5 Mos (Deuteroronomium) 15, ’Det kommer aldrig att saknas fattiga i landet.’ Det är självklart att Jesus har omsorg om de fattiga, men nu prisar han kvinnans gärning. Utmaningen är hur vi ska välja när vi träffar på samma fall. Hur ska vi fördela det vi äger mellan oss själva och Gud? Hur lång tid ger vi oss att läsa Guds ord? Hur mycket tid avsätter vi för bön inför Herren. Det är kampen.

Den kämpande tron behöver den Helige Ande. Men hur mycket tillåter vi den Helige Ande att fylla oss? I boken av Jesaja står det att Herren Guds ande fyller mig så jag kan frambära glädjebud till de betryckta och ge dem bot. Denna skrift användes också i den första predikan när Jesus började undervisa folket i synagogan. Tjänsten behöver vägledning och påfyllning från den Helige Ande, även för Jesus själv. Har vi låtit den Helige Ande fylla oss tillräckligt så att vi segrar när vi tjänar Jesus, liksom kvinnan? Den Helige Ande hjälper den kämpande tron. Med denna tro ska vi börja göra en god gärning för Jesus oavsett vilken miljö vi befinner oss i. Annars gör vi ytliga gärningar bara för att trösta vårt samvete. Men Jesus kräver den kämpande tron så att han kan komma ihåg oss såväl som han kom ihåg kvinnan som hällde ut balsam över honom.

Den kämpande tron innebär också att vi måste överge något som kanske var viktigt och bekvämt för oss, vid den aktuella tiden. I tro ville Mose hellre fara illa tillsammans med Guds folk än ha en kortvarig glädje i Egyptens slott. Han jämförde Egyptens skatter med den smälek som Kristus fick utstå, och han bestämde sig för att välja smäleken. Det är också en paradox. Varför föredrar Mose den smäleken istället för Egyptens skatter? Eftersom Mose såg dessa genom sin kämpande tro. För stunden tycks väl varje tuktan vara mera till sorg än till glädje, men genom den kämpande tron gjorde Mose ett rätt val. Egyptens väg ledde till intet, men Herren är trofast och är med den som tror på honom och hoppas på hans nåd. Till slut ger han dem huvudprydnad istället för aska, glädjens olja istället för sorgdräkt, lovsång istället för modlöshet.

Med den kämpande tron kan vi också göra ett rätt val. Amen!

Gud – Fader, Son och Ande, 2020-06-07 (Karin Wiborn)

Joh 11:18-27

Tidigare hörde vi den gamla testamentliga texten från 1 Mos 18 om Abraham som satt i tältöppningen den hetaste tiden på dagen när tre främlingar kom på besök.

En av världens mest kända ikoner har hämtat inspiration från den berättelsen. Den fick jag som gåva när jag avslutade min tjänst här i Centrumkyrkan 2000, och idag har jag tagit med den. Den kallas ofta för den Heliga treenigheten eller den gammaltestamentliga treenigheten, och är enormt symbolrik. Originalet är målat i början av 1400-talet av den ryska ikonmålaren, en av världens största, Andre Rublev.

En ikon är resultat av kristen meditation och vill hjälpa oss att fördjupa vår tro och växa in i den. Den är en tolkning av bibelns texter.

Rublev utgick ifrån texten i 1 Mos 18 då Herren visade sig för Abraham i Mamres lund som tre män och knyter därmed samman gamla testamentets berättelse med nya testamentet. Vi ser Gud fader, son och den Heliga Ande. En försmak av den Gud vi skulle möta i evangelierna genom Jesus. Det är en bild av Guds natur – som en enhet bestående av tre aspekter som samspelar med varandra.

Det är också en berättelse om gästfrihet. Bordet är dukat, ett fyrkantigt bord, kanske för att symbolisera jordens fyra hörn. I mitten är kalken som välsignas av Kristus. I texten berättas hur Abraham säger till Sara att ta det bästa mjölet och baka bröd, och hur han själv springer bort till boskapen efter kalv, tjockmjöl och sötmjölk att bjuda på.

Bakom de tre figurerna skymtar tre änglar som sitter i en cirkel för att symbolisera evigheten och den perfekta enheten. De sitter runt bordet och omsluter så hela jorden och alla folk.

Jag skulle kunna fortsätta med alternativa tolkningar och problematisera, men jag nöjer mig så här. Det är en bild på den heliga treenigheten som talar om gemenskap och om gästfrihet för hela världen. Därför blir det också en ekumenisk bild i dess djupaste betydelse. Hela den bebodda världen, hela Guds hushåll.

Det grekiska ordet oikos betyder hus eller hushåll. Förutom oikomene – som strikt betyder mitt hushåll eller jag bebor, har vi ekonomi – husets lagar eller förvaltare och ekologi – husets logik.

Idag, på treenighetens söndag, efter en vår vi aldrig förväntade oss eller trodde oss uppleva, vill jag påminna oss om vårt världsvida ansvar och samtidigt varje människas enskilda kallelse, varken mer eller mindre, och vi får se om det låter sig göras.

Vi har just nu ett gemensamt raster som stavas corona. Vi har också – under lång tid haft ett gemensamt uppdrag att rädda vår jordglob. Rastret klimatkris. Den senare har inte bara uppstått ur intet, vi har levt över våra resurser, vi, och då menar jag inte dig och mig personligen och specifikt, utan vi som mänsklighet, har inte tagit ekonomiskt och ekologiskt ansvar för hela den bebodda världen, för hela Guds hushåll. Vi har sett den ekonomiska obalansen, men inte förmått göra något åt den. Likaså med den ekologiska obalansen. Så kom pandemin.

Jag tror inte på en Gud som sänder sjukdomar, nöd och bestraffningar. Efter Noa och syndafloden visar sig regnbågen i skyn nu och då som ett löftestecken från Gud att inte utplåna sitt folk.

Likväl kom pandemin och satte stora delar av vår värld, av oss i karantän. På gott och på ont. Ja, jag tror det finns ett både och i den tid vi lever i. Det är hemskt med höga dödssiffror, tro inte att jag säger något annat, men vi är på väg mot en än större katastrof om vi inte vänder om – vilket pandemin i viss mån tvingat oss till. Vi får inte en massa saker som vi vanligtvis gör, och som bidrar till klimatets ohälsa. Det är ett både och som kan hjälpa oss till reflektion och  sinnesändring.

Jag jobbar hemifrån. Jag tycker inte om att jobba hemifrån, jag vill gå till jobbet. Likväl har jag fått tid till förfogande att odla och promenera. Jag har sett våren slå ut, skäggdoppingarna lägga ägg och ruva och jag har tvingats göra en omställning jag inte har velat men som jag ändå tror är bra för mig. Fast jag inte tycker om den. Jag tvingas in till nya djup i mig själv och jag märker hur jag omvärderar saker i mitt liv. Det är liksom både – och.

Faktiskt tror jag att vi just nu befinner oss i möjlighetens tid. Möjligheten till en ny era i vårt hushåll. I Guds hushåll. Jag tror på ett andligt uppvaknande, en ekonomisk och ekologisk medvetenhet i krisens fotspår. Och må vi inte glömma bort att den världsvida nöd vi upplever nu är sann – också på andra områden. Klimatkrisen är ett faktum. Så också situationen för de 70 miljoner män, kvinnor och barn på flykt som allt oftare kommer till länder som redan innan pandemin stängt sina gränser.

Därför är den heliga treenighetens ikon viktig för mig. Den talar om gästfrihet i hela den bebodda världen. Den beskriver hur Gud i sig själv är gemenskap. En treenighet. Och in i den gemenskapen bjuds du och jag.

Mänsklighetens världsvida ansvar är ekonomi och ekologi i balans och jämvikt för hela Guds hushåll, för hela den bebodda världen. Och jag vet innerligt väl att det är svårt som enskild människa att veta vad jag kan göra. Ändå måste vi påminna oss om det stora, gemensamma ansvaret, för hur det än är så är vi en del av mänskligheten. Det finns de som har större möjlighet än jag att vända utvecklingen, men jag måste ändå höra till den del av den världsvida gemenskapen som mikroskopiskt bidrar. Och därför påminnas om hur viktigt ekonomisk och ekologisk  balans är. Det vet vi i vårt lilla hushåll och i varje förening och församling.

Så vad är din och min kallelse i det hela? Förutom att sopsortera, äta bra, hjälpa till med reflektioner över livets mål och mening, bidra ekonomiskt till goda ting och ta vårt demokratiska ansvar på allvar?

Egentligen är det bara du själv som kan hitta din specifika och unika kallelse till att vara den du är. Det vi har gemensamt är kallelsen att leva i kärlek. Vi är födda av kärlek, skapade till Guds avbild och därmed ifrån början en del av gemenskap. Du är kallad till gemenskap. I bibeln läser vi i det dubbla kärleksbudet – som egentligen är det trippla kärleksbudet att du ska ”älska Herren din Gud av hela ditt hjärta, och med hela din själ och med hela din kraft och med hela ditt förstånd och din nästa som dig själv”  (Luk 10:27)

Hela hjärtat, hela själen, hela din kraft och hela ditt förstånd – ordet ”hela” på svenska är ett bra ord eftersom det kan betyda både odelat och att göra frisk. Du ska älska allt du bara orkar med hela dig, och budet är att du ska älska Gud, din nästa och dig själv.

Gud förstår jag som den treeniga Guden, alltings skapare, befriare och upprätthållare som i sig är gemenskap.

Nästan förstår jag som din medmänniska – i vid gemenskap. Vi hör samman, vi människor.

Och dig själv förstår jag som att vi alla har ett jobb med att älska oss själva sådana vi är i all vår ofullkomlighet och bristfällighet. Det är då vår förmåga växer att också se allt det fullkomliga och vackra – även i oss själva. När vi ser det i oss själva är det lättare att se det i vår nästa.

Människor som är i kärleken förmår bättre att räta på ryggen och stå rakt med lyfta huvuden. Jag tror vi är kallade att vara så. Upprättade och älskade. Och där bor också hopp. Utan hopp är vi förlorade. Den kristna vägledningstraditionen säger att det är långt allvarligare att förlora hoppet än att synda. Den som faller kan alltid resa sig upp och ta emot förlåtelse, sju gånger sjuttio gånger säger Jesus.

Johannes Chrysostomos säger att det är misströstan, inte synden, som driver oss mot katastrofens rand.

Varje människa, också du och jag, har möjlighet att vara bärare av hopp. Det är ett oerhört bidrag i vår tid. Att bära hopp.

Och jag vill sluta i hoppet genom att avslöja slutet i de båda bibelberättelserna som legat till grund för mina reflektioner idag. Jag har inte sagt så mycket om den nytestamentliga texten, mer om Abraham, men de har funnits där i min tanke. Båda slutar innan berättelsens upplösning.

I 1 Mos 18 lämnade vi texten ungefär där ikonen visar oss. Vid måltiden där främlingarna – Herren- satt till bords och Abraham stod bredvid dem vid trädet. Sen står det:

Var är Sara, din hustru? Abraham svarade: ”Inne i tältet.” Då sade han: ”Jag kommer tillbaka till dig nästa år vid den här tiden och då skall din hustru Sara ha en son.” Detta hörde Sara, där hon stod i tältöppningen bakom honom. Nu var både Abraham och Sara mycket gamla och Sara var inte längre i fruktsam ålder. Därför log Sara för sig själv och tänkte: ”Skulle jag upptändas av lusta nu när jag är vissnad och min man är gammal”. Då sade Herren till Abraham: ”Varför log Sara och tänkte: Skulle jag föda barn, jag som är så gammal? – Finns det någonting som är omöjligt för Herren?”

Så fick sedan Sara och Abraham sin Isak.

I Betania mötte vi Marta och Jesus i ett samtal. Det som hände sen var att Jesus bad att få gå till Lasaros grav. Där bad han att de skulle ta bort stenen, först ville de inte, för han luktade nog redan. Men Jesus insisterade, de tog bort stenen, Jesus bad en bön sedan ropade han med hög röst: Lasaros, kom ut” Och den döde kom ut med armar och ben inlindade i bindlar och med ansiktet täckt av en duk. Jesus sade åt dem: ”Gör honom fri och låt honom gå” .

Två berättelser som slutar med det omöjligas möjlighet. Jag gillar Jesu ord om Lasaros som var inlindad i bindlar och täckt ansikte: Gör honom fri och låt honom gå.

Låt dig bli fri och gå i Gudsgemenskapens, treenighetens kärlek och träna dig själv att älska, inte bara Gud, inte bara din nästa, inte bara dig själv, utan den treenigheten allt du orkar och förstår.

Amen