Jesus skapar tro, 2024-01-21 (Anders Johnson)

Matt 8:5–13

Vilka här har gjort lumpen?
Jag gjorde värnplikten ett år nere på A3 i Kristianstad. Faktiskt ett litet äventyr åtminstone i början. Jag minns när jag fick inkallelseordern och det stod Kristianstad och jag började leta på den stora Sverigekartan som hängde på väggen hemma i hallen. Eller när jag ringde till regementet dagen innan jag skulle börja och inte kunde förstå hur man kunde prata så mycket skånska som den personen gjorde. Men det var en annan tid utan internet och mobiltelefoner och bara två kanaler på Tv:n.

Ett år i det militära, är det då pojkar blir män? Nja… snarare att det var ett år då unga män får bli pojkar på nytt. Men för att vara lite allvarlig, vad lär man sig i lumpen förutom att kriga?

Det första är så klart att du kommer hemifrån och tvingas leva och fungera väldigt nära människor du inte valt och som inte valt dig. En erfarenhet som jag är helt säker på att många skulle ha nytta av.

Det andra var så klart att lyda order. När man precis tagit studenten vill man gärna veta varför och är van att ifrågasätta. Plötslig är det helt fel och vi är nog många grönklädda ynglingar som fått en ordentlig avhyvling någon av de första dagarna efter inryckning. Hela systemet bygger på att man lyder order och inte tänker själv.

Det tredje var för mig att ge order. Jag låg inne ett helt år vilket innebär att jag var befäl, men allra lägsta sorten. Jag hade 5 grabbar i min grupp och jag minns fortfarande hur jobbigt det kändes första gången jag delade ut order. Du gör det, du gör det, du gör det så går jag runt och ser så att allt flyter. Läskigt men väldigt nyttigt. Och sen, så klart, när jobbet var gjort var det jag som fick sitta med pappersarbetet och rapportera in när de andra kunde ha ledigt.

I berättelsen träffar vi en man som är van att ge order. Skall något hända är det han som ser till att det blir gjort. Att hans underordnade inte skulle lyda honom finns inte. Han är van att få saker och ting uträttade och han gör det genom andra.
Det finns många sådana, oftast män, omkring oss. Män med makt och som gillar att utöva den. Jag tror också att människosynen generellt var rätt mycket hårdare på Jesu tid än den är idag. En man i officerens ställning tyckte nog normalt att ett människoliv hit eller dit inte var så viktigt. Och vi vet alla att makt korrumperar.
Men med den här officeren var det något annorlunda. Hans tjänare, som han tydligen tyckte väldigt bra om, var sjuk. Vi kan förmoda att man provat dåtidens mediciner och inget har hjälpt. Officeren hade hört talas om Jesus. Denne märklige man som drar runt på vägarna med sitt följe och predikar sin lära, vem Gud är och hur man skall leva. Han har också hört att han gör under och kan bota sjuka, så nu är Jesus hans sista hopp. För en fattig och blind person som sitter vid vägkanten är det tämligen lätt att be Jesus om hjälp, så länge någon kan se till så att man kommer fram till Jesus, men för officeren var allt annorlunda. Han, den romerske härföraren med makt ifrån ett stort statligt våldskapital, skulle sänka sig ner till juden och be honom om hjälp. Tänk på att Jesus av många ansågs som upprorsmakare och på så sätt lite fiende till den romerska armén. Men officeren vill verkligen hjälpa sin tjänare och han ser Jesus som den enda möjliga räddningen. Visst kan vi känna igen oss här. När livet flyter på och allt går bra så är det lätt att lite glömma bort Jesus. Men när något händer, när vi knäpper våra händer, då är det skönt att veta att han finns vid vår sida.
Jesus fanns verkligen inte vid officerens sida, utan han fick ta sig hela vägen ner till honom från sin upphöjda position, och väl framme hos Jesus säger han, ”Herre, jag är inte värd att du går in under mitt tak.” Han alltså bokstavligt kysser Jesu fötter. Hur denne man i krigets tjänst fått insikten att Jesus var den han var, det framgår inte av berättelsen men helt klart är att hans tro var väldigt nära i ett vetande. Jesus belönade ju honom genom att utföra ytterligare ett under, utan att ens besöka den sjuke.

Jag vill gärna likna tron vid vatten. Vatten i en bägare som jag alltid bär med mig, kanske under armen. När solen skiner och min vardag rullar på, då är det lätt att förstå att vattnet sakta dunstar. Ibland är livet kanske som en fest och då, mitt i dansen, kan det vara svårt att inte skvalpa ut lite på golvet. Ibland springer livet fort framåt och då är det också lätt gjort att man tappar något av vätskan på vägen. Kanske någon gång får jag också dela med mig av mitt vatten till en människa jag möter på min vandring här på jorden. Och så klart, rätt ofta behöver jag också sätta mig ner och ta några rejäla klunkar från min egen bägare.  

Så våra kärl måste fyllas på. Och det är klart, det är Jesus som skapar tron. Johannes 4:14, ”Men den som dricker av det vatten jag ger honom blir aldrig mer törstig. Det vatten jag ger blir en källa i honom, med ett flöde som ger evigt liv.” Så det är bara att komma till kyrkan och fylla på? Så klart, här är det lätt. Vi får vara med om en gudstjänst och umgås med vänner, som också vill få sina bägare påfyllda. Men vi är alla olika och vårt sätt att närma oss Jesus skiljer sig åt. Nu kommer några frågor. Fundera på hur väl de stämmer på dig, just nu.

– Är du en person som trivs bäst när du kan slappna av och bara njuta av Guds verk och vara nära Jesus?
– Känner du att du behöver läsa, fundera och verkligen förstå vem Gud är?
– Är bön och inre medvetandet om Guds närvaro viktigast för dig?
– Att tillämpa Guds ord, då går du går igång på alla cylindrar?
– Har du känt att du får ett härligt pirr i magen när du får berätta om Jesus för andra?
– Är ditt andliga språk rutiner och goda vanor?
– Mår du bäst när du i Guds namn rent fysiskt får vara med och hjälpa människor?
– Är det viktigt för dig att tillsammans med andra få sjunga lovsång och riktigt festa med vår Herre?
– Fylls din bägare på mest när du bara kan vila i Guds närvaro?

Hur känns det? Misstänker att du känner precis som jag inför de här frågorna. En del stämmer in bra och en del känns inte riktigt som något som passar mig.

Jesus skapar tro, det är sant men vi måste också, likt officeren, aktivt söka upp honom. Nu talar jag ju till er som verkligen aktivt sökt Jesus genom att komma hit till kyrkan idag, men inget är så bra att det inte kan bli lite bättre. Hur var det nu?

  • Slappna av och njuta Guds verk
  • Läsa Bibeln och fundera
  • Bön
  • Tillämpa Guds ord
  • Berätta om Jesus
  • Goda vanor
  • Hjälpa andra
  • Fest och lovsång
  • Vila

Vet du vad, jag tror att du känner vilket som är din grej. Då kommer två uppmaningar från mig:

  1. Se till så att du gör mer av det, där du känner att du är nära Jesus. Aktivt sök de tillfällena. Prata med personer som kan hjälpa dig. Be om hjälp att komma vidare.
  2. Pröva också det som på listan känns helt fel. Det är kanske när vi gör det svåra och konstiga som vi växer allra mest som människor.

Låt oss be.
Vår tro är en del av vår livshållning. Lika viktigt som att äta, sova, älska, andas.
Hjälp oss att utveckla våra vägar att umgås med dig Herre och hjälp oss också att växa som människor. Visa oss hur vi med din hjälp kan skapa tro hos de människor som vi träffar i vår vardag utanför kyrkan. Låt oss hålla fram bägaren så att du kan fylla på den Herre.
Amen

Jesus skapar tro, 2023-01-22 (Jonas Thorängen)

Tänk om!
Tänk om Gud, eller snarare den bild vi har av Gud, den förståelse vi har av gud, inte stämmer? Gud kanske inte enbart lystrar till Herre?
Tänk om!
Tänk om Gud är så stor och allomfattande att allt det Gud är inte går att fånga i ord? [1]

Gud, till himlen sträcker sig din nåd, din trofasthet ända till skyarna. Din rättfärdighet är som väldiga berg, din rättvisa som det djupaste hav. Herre, du hjälper både människor och djur. (Psaltaren 36:6–7)

Så klart! – Gud är större än ett pronomen. Större än Herre och mycket större än Han. Gud är, förstås mycket större än vad vi kan förklara med våra ord.

Och vi gör rätt i att försöka att beskriva vad vi tror på, att försöka måla bilder av Gud. Att måla bilder av Gud som fanns före allt och som finns här, hos oss just nu, mitt ibland oss.

Din nåd är dyrbar, o Gud, i dina vingars skugga finner människor tillflykt.
De får njuta överflödet i ditt hus, i din glädjes strömmar stillas deras törst. Ty hos dig är livets källa, i ditt ljus ser vi ljus. (Psaltaren 36:8-10)

Vi får, och vi skapar, bilder av Gud. Vi skapar oss bilder var för sig och tillsammans.
Tänk om – Gud är hon? Som fanns redan innan och i skapelsen. Gud, hon som fanns och finns bortom allt och som hälsar på i mitt hus, hos oss här nu?
Tänk om…

SÅNG: Hon är kvinnan….*

Evangelietext:
Johannesevangeliet 4:46–54
(Han) Jesus kom alltså tillbaka till Kana i Galileen, där han hade gjort vattnet till vin. En man i kunglig tjänst hade en son som låg sjuk i Kafarnaum. När han fick höra att Jesus hade lämnat Judeen och var i Galileen, sökte han upp honom och bad honom komma ner till Kafarnaum och bota hans son, som låg för döden. Jesus sade till honom: ”Om ni inte får se tecken och under, så tror ni inte.” Ämbetsmannen sade: ”Herre, kom innan mitt barn dör.” Jesus svarade: ”Gå hem, din son lever.” Mannen trodde på vad Jesus sade och gick. När han ännu var på väg hem möttes han av sina tjänare, som talade om för honom att pojken levde. Han frågade då vid vilken tid på dagen han hade blivit bättre, och de svarade: ”I går vid sjunde timmen lämnade febern honom.” Då förstod fadern att det hade hänt just när Jesus sade till honom: ”Din son lever”, och han kom till tro liksom alla i hans hus. Detta var det andra tecknet, och Jesus gjorde det när han hade kommit från Judeen till Galileen.

Dagens ämne är Jesus skapar tro

Det finns också ett annat ämne idag, eller hela veckan faktiskt. Det är den ekumeniska böneveckan för kristen enhet, så som det är varje år 18-25 januari. Denna vecka är världens största ekumeniska manifestation, den pågår just nu runtom hela vår jord – global manifestation som alltså sker lokalt här i Farsta och på tusentals platser. Det är Minnesotas kristna råd som har förberett årets material med uppropet, eller påbudet från profeten Jesaja: ”Gör det goda, sträva efter rättvisa”.[2]

Minnesota som så brutalt har påmints om de strukturella orättvisor som finns, i USA men också hos oss, i form av rasism. Mordet på George Floyd för mindre än tre år sedan, och hans sista ord i livet blev en väckarklocka för hela världen. Hans sista ord var ”I can’t breath” /”jag kan inte andas”. Han kvävdes till döds vid ett polisingripande.

Arbetsgruppen inom Minnesotas kristna råd valde att lyfta fram profeten Jesaja. I materialet skriver de:
Jesaja levde och verkade i riket Juda under 700-talet f.Kr. Han var samtida med profeterna Amos, Mika och Hosea. Tack vare att samtidens stormakter Egypten och Assyrien var försvagade rådde ekonomiskt välstånd och politisk stabilitet i både Juda och Israel. Samma tidsperiod kännetecknades emellertid i bägge rikena av skriande orättvisor och ojämlikhet.

Tidsperioden kännetecknades också av att rituella och formaliserade uttryck för gudstro blomstrade, med fokus på tempelgåvor och offer. Den rituella trosutövningen leddes av prästerna, vilka också gynnades av de rika och mäktiga. I och med den nära förbindelsen mellan templet och det kungliga palatset kom makten att koncentreras nästan fullständigt till kungarna och prästerna. Under större delen av historien hade dessa sällan stått upp för de förtryckta. Enligt den här tidens världsbild uppfattades de rika invånarna, med förmåga att skänka och offra mycket, som särskilt välsignade av Gud. De fattiga – som inte kunde bidra på samma sätt – betraktades snarare som förbannade och svartmålades för sin oförmåga att fullt ut delta i templets religiösa liv.

Jesaja försökte väcka folket till medvetenhet om situationens allvar. Snarare än hedervärt och välsignat, betraktade han samtidens religiösa uttryck som en skymf mot Gud, och ett infekterat sår. Jesaja såg hur orättvisorna orsakade revor i samhällsväven och hans profetior kritiserade samtidens politiska, samhälleliga och religiösa strukturer. Han pekade på dubbelmoralen i att skänka tempelgåvor samtidigt som man förtryckte de fattiga. Jesaja förband rättfärdighet och rättvisa med Gud själv och kritiserade kraftfullt korrupta ledare samtidigt som han tog de missgynnade i försvar.

Minnesotas kristna råd lyfter fram samhällets orättvisor i samhället idag. Det är skiljelinjer, systematiska anspråk där en del människor och hela grupper av människor anses ha rättigheter som andra människor förnekas. Rasism är en del av dessa orättvisa strukturer.

Har vi del i dessa orättvisor? Ja, vi ser det också hos oss och vi hör också ihop med hela världen. Lider en kroppsdel i mänsklighetens kropp så lider hela kroppen.
Jag, är en ytterst priviligierad människa. Vad kan jag göra utifrån min position? Vad kan jag göra just för att jag har de privilegier som jag har?
Jesaja talar också till mig – Sluta göra det onda och lär er göra det goda, sträva efter rättvisa, stöd den förtryckte. (Jesaja 1:17)

Jesus skapar tro, är ämnet för idag.
Vad betyder din tro?
Vem är det vi tror på?
Vad är det vi bekänner?
och – får vår tro konsekvenser i våra liv, i ditt liv?

Ibland får jag intrycket av att vara troende handlar om att känna sig troende. Så sjöng också Marie Fredriksson: Jag vill känna tro, jag vill känna morgondagen nalkas här i lugn och ro, I en vintervärld, finns det någon tro? frågar hon sig.
Så känner också jag, ibland – jag tror, jag tvivlar – och det vet jag alldeles bestämt!

Tro, hopp och kärlek, de tre hör ihop (1 Kor 13:13). Tron är grunden för det vi hoppas på; Den ger oss visshet om det vi inte kan se. Så uttrycks det i Hebreerbrevet (Heb 11:1).

Så måste det också ha varit för mannen i evangelietexten vi har läst idag. Vi kan nog anta att han i sin tid var en privilegierad man. Han hade arbete ”i kunglig tjänst” och vi får också veta att han hade tjänare som möter honom. Mannen hade en stor tilltro till Jesus och han hoppades högt att hans son skulle bli frisk. Tron var grunden för det han hoppades på.

Tro, hopp och kärlek – kanske förknippar vi alla dessa tre ord framför allt med en känsla? Eller känslor?
Men om kärlek bara är en känsla, då blir det väl alltför fattigt. Kärleken behöver uttryckas i handlingar för att kunna begripas och tas emot. Kärlek är inte bara ett ord, kärleken är ju också en handling – att ta emot – och att ta emot en annan människa, att ge, ge en omfamning, en smekning, en gåva. Att hoppas något gott för en annan och uttrycka det, är också en kärlekshandling.

Jag har gång på gång fått lära mig om hopp när jag rest till Palestina och Israel. Det är många som säger att konflikten mellan israeler och palestinier är hopplös, den kan inte lösas, konflikten har pågått för länge, menar en del. Där, bland människor som lever med orättvisorna in på bara skinnet, bland palestinier och israeler – från dem har jag lärt mig vad hopp är.
David Neuhaus är jude och katolsk präst och teolog. Han har sagt att ”Hopp är inte en känsla av optimism”. Den palestinska kväkaren Jean Zaru säger att ”när vi söker efter hopp så är det inte nånstans bland molnen. När vi söker efter hopp så måste vi arbeta för att finna hoppet”.
En muslimsk man som jag mötte talade också om sitt hopp. Han heter Issa Suf och arbetade tidigare som polis i Palestina. Efter att blivit skjuten i ryggraden av israelisk militär så sitter han i rullstol. Han hade blivit utsatt för grym orättvisa och är förlamad. Han ägnar nu sin tid åt att organisera ickevåldsmanifestationer för fred. Han ägnar all sin tid för att hålla kontakter, skriva artiklar och övertyga människor om att de med ickevåldsliga metoder ska arbeta för fred. Jag hörde ingen bitterhet utan beslutsamhet och en fast övertygelse om att fred är möjlig, när han berättade om arbetet. Jag lyssnade till honom och undrade alltmer hur han orkar och hur han finner hopp och hela tiden utrycker hopp.  Till slut frågade jag honom, hur han, med sin historia och i sin nuvarande situation kunde känna och uttrycka hopp?
Han såg rakt in i mina ögon och sa, ”Jag lever ju! Vad annat kan jag göra än att ha hopp? Att lägga sig ner och dö är inget alternativ. Om jag inte hoppas så dör jag.”

Det är tydligt för dessa tre att hopp är något annat och något mer än en känsla som kan drabba dem. Den som söker hopp måste arbeta för det. Att hoppas är också en aktiv handling.

Det är på samma sätt med att tro. Det är en aktiv handling. I Jakobs brev så resonerar författaren om tro – ”vad hjälper det om någon säger sig ha tro men inte har gärningar? Om en broder eller syster är utan kläder och saknar mat för dagen, vad hjälper det då om någon av er säger: »Gå i frid, håll er varma och ät er mätta«, men inte ger dem vad kroppen behöver? Så är det också med tron: i sig själv, utan gärningar, är den död. Nu kanske någon frågar: »Har du tro?« – Ja, och jag har gärningar. Visa mig din tro utan gärningar, så skall jag med mina gärningar visa dig min tro.” (Jakob 2:14-18)

Minnesotas kristna råd påminner oss om världens orättvisor. De sätter ljus på den ondska som vi alla har en del i. Vi behöver det avslöjande ljuset.

———
Predikan var färdigskriven. Det är söndag morgon och jag hämtar in Dagens Nyheter.
Första sidan ser helt annorlunda ut än vad den brukar. Den är nästan helt svart men likt en ljuskägla upplyses en del av tidningens framsida så att det skapas en ljus del där en text finns, likt en bekännelse, en programförklaring med rubriken För en upplyst värld:

DNs förstasida den 22 januari 2023

Verkligheten ser annorlunda ut i mörker.
Saker förstoras eller mörkläggs.

I mörkret kan makten verka ostört.
I det fördolda hittar rädslan sin näring.
Och när vår världsbild är så dunkel att vi inte längre vet vad vi ska tro, blir det svårare att lita på det som vi faktiskt vet.


Därför behövs en ledstjärna.
För allt som växer drar sig mot ljuset.
I strålkastarljuset på fotbollsplanen i småstaden tänds framtidens idrottshopp.
I ljuset på scenen får konsten liv.
I solstrålen som skiner genom morgontidningens tunna blad lyser världen upp i ord. Och i mobilskärmsljuset träffas människor på nutidens mötestorg.


I ljuset bor inte bara hoppet, utan också modet. Det mod som kan tända en gnista som förvandlas till en löpeld.
Det är den gnistan som finns hos krigsfotografen som i en bildruta fångar en hel värld.

Hos den granskande reportern som kastar nytt ljus på övergrepp mot samhällets svagaste. Eller hos den unga skribenten i skoltidningen som punkterar patriarkatet med sin penna.

Det är den gnistan som lyser upp det mörka avståndet mellan människor med makt – och människor utan.

Därför behövs verklig journalistik.
Journalistik som riktar sitt ljus mot verkligheten.
Som lyser upp livet, konsten och världen.

———

Jesus skapar tro. Och vi skapar tro. Vi behöver det avslöjande ljuset, och du och jag behöver vara ljuset – som lyser upp livet.

Tron – att tro är en gåva. Men tron är också och samtidigt en möjlighet och en uppgift – lär er göra det goda, sträva efter rättvisa, stöd den förtryckte.

Amen


*Hon är kvinnan
Låt av Ted och Kenneth Gärdestad

Hon kommer från havet
Längst ut på en ö
Där klipporna slipats
Av stormande sjö
Hon jagar bort molnen
När himlen är grå
Och strålar som solen
För att få hjärtat att slå

Hon är kvinnan som jag drömt om
Hon är nattens ljus
Hon är källan till livets uppkomst
Som hälsat på i mitt hus

Hon dansar som vinden
På solbrända ben
Och bygger vår kärlek
På murar av sten
Hon rider på månen
När natten är ljum
I hennes blå ögon
Får alltid kärleken rum

Hon är kvinnan som jag drömt om
Hon är nattens ljus
Hon är källan till livets uppkomst
Som hälsat på i mitt hus


[1] Tänk om! som uppmaning ”att ägna sig åt förnyat över­vägande av något redan beslutat eller dylikt; vanligen med an­tydan om resultat i form av ändrad upp­fattning.”  https://svenska.se/tre/?sok=t%C3%A4nk+om&pz=1#
Tänk om…? som en retorisk fråga.

[2] Se Sveriges kristna råds hemsida

Jesus skapar tro, 2020-01-26 (Bengt Ekelund)

Joh 4:46–54

För den som inte tror kommer tecknet först och tron sedan. För den
som tror kommer tron först och undret sedan. Jag skulle visa
exemplet med en sked i en mugg. Om skeden hoppar ur koppen, tror
jag. Jag tog den med handen och lade den på bordet. Nja, jag vill att
den hoppar i också, för att jag ska tro. Jag satte i skeden igen. Den
som inte tror vill ha fler tecken. För mig som tror är det ett under att
jag med min hand kan lyfta ur och lyfta i skeden. När jag sedan slog
ihop min Bibel, stötte jag tydligen till skeden, för den hoppade ur
muggen. Jag sökte efter lite tankar kring tro och vetande för att
belysa vad det är för tro som Jesus skapar. Ulf Jonsson skriver i
tidskriften Signum 2003 och 2013 om tro. En del av det kanske
upplevs som självklart men det är nyttigt att sortera vad vi kan mena
med att ”Jesus skapar tro”.

Man kan skilja på tron som attityd och hållning och tron som lära. Och man kan skilja mellan tre olika slags trosattityder. Alla tre förekommer både inom profan och religiös tro.
1. Den första typen kallas kognitiv tro. Enklast beskriver
man den som ”tron att”. Den kognitiva tron innebär ett
försanthållande: man tror att det är sant att något förhåller
sig på ett bestämt sätt.
2. Den andra typen av tro kallas fiduciell. Den fiduciella tron
är tro i form av tillit eller förtroende, som när man litar på
en god vän. Om den kognitiva tron är en tro att, så är den
fiduciella tron en tro på. Skillnaden mellan de båda blir
klar för en, om man tänker på hur ens tillit till en god vän
är något annat än att man bara är övertygad om att vissa
påståenden om ens vän är sanna. Den fiduciella tron
förutsätter någon form av kognitiv tro. Jag tror på Martin
eftersom jag också tror att Martin är pålitlig och värd mitt
förtroende.
3. Den tredje typen av tro, den så kallade testimoniella, är
den tro som grundas på information som vi fått från
andra. Detta är nog den allra vanligaste formen av tro. En
mycket stor del av våra kunskaper bygger på information
som vi mottagit från andra. Vi litar till exempel på
information som vi får genom media om händelser i
fjärran länder. Och vi litar på expert-utlåtanden. I likhet
med den fiduciella tron förutsätter även den testimoniella
tron element av kognitiv tro. Och precis som den
fiduciella tron bygger den testimoniella tron på vår tillit till
andra.
(Den religiösa tron är enligt kyrkofadern Thomas av Aquino
(1225–1274) sammansatt av tre olika aspekter: a) den kognitiva
tron att Gud finns och har vissa egenskaper; b) den fiduciella
tron på Gud i form av en tillits- eller förtroenderelation genomsyrad
av kärlek; c) den testimoniella tron som är ett bejakande
av innehållet i den gudomliga uppenbarelsen. En fullödig
kristen tro är inte möjlig utan att alla tre aspekterna finns med.

Mannen med en sjuk son, trodde antagligen redan på Guds existens. Jag antar att han ganska väl kunde lagar och bud, utifrån sin högt uppsatta funktion. Det som händer, är att han gör som Jesus säger åt honom. Han går hem när Jesus säger åt honom. För att förstärka vad han vill tro, söker han bevis och frågar när sonen blivit frisk. Då ”kom han till tro, liksom alla i hans hus”. Vi kan se hur trons olika aspekter är delar av processen. Försanthållande, tillit och delande. Att tron har olika dimensioner är ett stort dilemma i vår tid. När Migrationsverket ska hålla förhör med människor som konverterat till en kristen tro, sägs det att man kan få detaljfrågor om bibelställen, kyrkosyn, samfundskunskap osv. Jag kan undra hur relevanta vissa av dessa frågor är när ens barn ligger för döden? Jag kan egentligen bara ”bevisa” min tro genom mitt sätt att leva. Lite senare i Johannesevangeliet, efter den övertydliga berättelsen om mannen som efter att ha blivit helad blir anklagad av prästerna för att bära på sin bädd när det är sabbat, säger Jesus ”den som hör mitt ord och tror på honom som har sänt mig, han har evigt liv. Han faller inte under domen utan har övergått från döden till livet.” Den tron verkar inte alls handla om texter, skrifter eller regler. Det är att gå från död till liv. Från det inmurade, till frihet. Många kan idag säga att man tror på en högre makt, man kanske till och med tror på de tio budorden. Men när det kommer till relationen med den högre makten och tilliten till dess företrädare är det sämre. Till viss del handlar det förstås om vår tids individualism. Jag går hellre dit min näsa pekar än att jag lyssnar på någon annan. Å andra sidan missbrukas makt och förtroende både av politiker, tjänstemän och religiösa företrädare. Hur ska jag då göra för att hitta den verkliga tron och tilliten, både för mig själv och den här världen? Den högt uppsatte mannen hade ångest för sin son. Jag oroar mig också, för klimatet, maten och hela framtiden. Jag tror flera av oss kan ana hans oro. Ja ibland handlar det om att fortsätta gå. Nästa veckas evangelium handlar om hur lärjungarna kämpar i motvind på sjön. Då visar sig Jesus och säger ”Lugn, det är jag. Var inte rädda.” Jag har kunskapen, jag har relationen. Just nu handlar det om att leva på den tilliten. På anstalter och häkten finns mycket förtvivlan i botten. Ibland orkar ingen prata om den, men den finns där. Jag känner den. Den skulle kunna få mig att vända i dörren, men jag går in. Och jag återkommer. Jag delar den fast den inte uttalas. Och ibland får jag bekräftelsen: ”det betyder så mycket att du kommer, även om jag inte orkar prata med dig.” Tyvärr är det så att en del svar får jag inte förrän jag går. Jag kan vänta på de rätta tecknen, men aldrig bli övertygad. Jag kan också välja att prova livet. Jag fuskade en gång i skolan, med en ekvation i matte. Jag skrev rätt svar och läraren frågade hur jag kommit fram till det. Jag visste inte. Då sa han att det hade varit bättre om jag kommit fram till fel svar men förstått hur processen såg ut. Så är det med livet och tron. Det hjälper inte att kunna de rätta svaren. Det handlar om att leva, i tro och tillit, även om det blir fel ibland. Amen