Okategoriserade – Sida 17 – Centrumkyrkan Farsta

Vårt evighetshopp, 2019-11-03 (Kim Bergman)

Job 17:15-16
Vad har jag då för hopp, vem kan skönja någon lycka för mig? Går hopp och lycka med mig till dödsriket, skall de följa mig ner i mullen?

Det finns mycket att hoppas på i livet. Någon hoppas på att få ett arbete. Någon hoppas på att bli frisk. Vi kan hoppas på att barnen eller barnbarnen ska få fullfölja sina drömmar. Vi kan hoppas på att kärleken ska hålla.

Att ha förmågan att hoppas, liksom förmågan att oroa sig, är en av de saker som gör oss människor till dem vi är. Vi kan, samtidigt som vi ser hur det ser ut omkring oss, också föreställa oss något annat, som är antingen bättre eller sämre. Hopp och oro.

Döden är en ganska stor faktor i våra liv. Vi vet alla att vi skall dö även om vi inte tänker på det, och i många fall gör allt för att förtränga det. Döden kommer nästan alltid överraskande.

Jag tänker att det är inte konstigt att folk som inte omtalar sig som kristna, eller religiösa ändå söker sig till kyrkan. Och jag tänker mig inte att det enbart är för tradition och vackra riter, utan även för att det finns en frid runt en kyrka, och den är smittsam. Den kommer sig av att vi tror på ett hopp, inte förnekar döden, men delar tron på en ljusare framtid efter vårt jordiska liv.

I en värld fylld av oro och förvirring behöver hoppet förkunnas, en lugn och trygg röst som säger att det finns ett hopp och en framtid, en skyddad hamn vi inte ser men färdas dit.

WHO säger att Hoppfullhet och optimism är en viktig faktor i ett hälsosamt liv.

Vi är det folket! Vår kyrka är den platsen!

Det är vårt uppdrag. Att med våra liv och gärningar leva det liv, det hopp och den kärlek vi fått av Gud – så att människor kan smittas av vårt hopp och inte misströsta. Förr i tiden kallades det för torgevangelisation, och bedrevs av ungdomar på gator och torg under överseende av någon gitarrspelande pastor. Varför det har försvunnit vet jag inte. Jag tänker på att vi som kyrka skall vara en plats för det som är trasigt, för om det får rum så finns där en helhet som i sig själv är läkande.

WHO säger att Helhet är en viktig faktor i ett hälsosamt liv.

Överallt där vi möter sådant som vill bryta ner – överallt där vi möter hopplöshet och förtvivlan är det vår uppgift att visa på Jesus som besegrar allt mörker.

Det är en oerhörd uppgift. Och för att klara den behöver vi själva leva nära ljuset, nära hoppet – nära honom som ger liv.

Det är inte alltid lätt att som kristen hålla hoppet levande. Vi är ju svaga och trötta och förvirrade som alla andra. Och vi lever i en värld som inte är genomgående god. Bara för att vi är kristna betyder det inte att vi har en gräddfil i livet. Men vi har förstått att vi fått en hotline i livet.

WHO säger att Andlig kontakt är en viktig faktor i ett hälsosamt liv.

Att äga den tilliten är grunden för en inre frid. Vi är inte kristna för att vi valt det – vi är kristna för att vi tillhör Kristus. I min ungdom, innan jag själv blev kristen så var jag en mycket orolig och rastlös person. Jag hade svårt att fästa mina tankar på en framtid, att se mening i livet. Att hitta tron för mig var att få ord och tankar runt ett intet som jag tidigare visste fanns men inte kunnat beskriva. Jag fick inte många nya svar men en ro att sortera tankar, och en plats att rikta min oro.

Det står i dagens evangelium, att alla som ser sonen och tror på honom skall ha evigt liv. Vår uppgift är att i allt visa på Jesus så att alla människor blir räddade och fyllda av hopp.

WHO säger att Harmoni och inre frid är en viktig faktor i ett hälsosamt liv.

Den katolske biskopen Anders Arborelius sa en gång på frågan om kyrkans framtid: Den är ljus. Och det är sant. Och det är fortfarande sant, trots att vi pratar om att föreningslivet går ner och att församlingarna bara blir äldre. Men kanske måste vi betrakta vår kyrka från ett annat håll. Ett bra exempel är faktiskt vårt vackra kyrkfönster, det är först när man betraktar det från en annan vinkel som man ser att det är tredimensionellt. Första gången jag såg det fick jag en aha-upplevelse. Kan det vara så enkelt att vi i vår traditionella kyrka bör titta på oss själva från en annan vinkel. Guds verklighet är bred. Hur brett är vårt synfält?

WHO säger att Upplevelse och förundran är en viktig faktor i ett hälsosamt liv.

Vi har en Gud som blivit människa för att vi skulle hitta honom när han söker oss. Han är här. Han delar vår smärta och vårt lidande, vår glädje och vår längtan. Han är fullt mänsklig och fullt närvarande hos var och en av oss. Vi har inte en bekväm Gud som tronar uppe i himlarymderna – vi har en mänsklig Gud som går vid vår sida.

Vår Gud älskade det förtryckta folket, älskade alla dem som kämpade med hoppet och framtiden. Han tröstade dem och sa: Det kommer ett rike där den onda världen skall förstå att Gud verkligen ser rikedomen i den gåva som den fattiga kvinnan gav vid templet – och som ser fattigdomen i den stora gåva som den rike mannen med högmod la i bössan. Det kommer en tid då hjärtats ödmjukhet kommer att segra över de hårda orden och där den som vill tjäna Gud skall, liksom Gud själv, vara allas tjänare och inte herre.

WHO säger att Mening och syfte med livet är en viktig faktor i ett hälsosamt liv.

Det är den guden som vi mött i tron och dopet. Det är den guden Jesus uppenbarar. Det är honom vi följer – det är hans blick vi övar att se våra medmänniskor genom. Det är därför vi är världens hopp – för vi vet vem Gud är – hur hans kärlek verkar – att han inte ger upp om någon enda av oss.

Gud tände ett ljus för oss i Jesus, för att vi skulle våga hoppas. Det ljuset gör mörkret till dag, även om det fortfarande gör ont. Han har gett oss löften, som vi kan lita på, om något obegripligt – att döden inte är slutet. Det som åter och åter beskrivs i skriften med bilden av fröet, som måste dö och läggas i jorden, för att kunna leva.

Det är ett ett löfte om att när vi nalkas gränsen för våra liv, finns där någon som möter oss vid gränsen och säger kom, var inte rädd, det är jag. Kom. Var inte rädd. Det är jag.

WHO säger att Andlig styrka är en viktig faktor i ett hälsosamt liv.

Slutligen, vi hamnar ändå någonstans här. I början av hösten så var jag med i klimatmanifestationen som hölls i Stockholm och på många platser runt om i världen. Jag gick med i ett tåg som drog genom stan från Söder till Kungsträdgården. En av parollerna vi skaldade var: ”Vad vill vi göra, rädda klimatet, när? Nu…” det var en häftig upplevelse som på många sätt ingjuter hopp, vi var ändå ca 50 000 personer som slöt upp den dagen. Och då är det lätt att ropa vi… men en liten del av mig funderar ändå på vem… och då är den lite obehagliga tanken alltid jag. Någonstans i allt detta landar alltid frågan i en personlig tro. Tror jag på det här så mycket att jag vill förändring. Jag tänker att vår tro är på samma sätt, litar jag så mycket på Gud, så blir tron personlig.

WHO säger att En personlig tro är en viktig faktor i ett hälsosamt liv.

Alla som Fadern ger mig skall komma till mig, och den som kommer till mig skall jag inte visa bort. 38 Ty jag har inte kommit ner från himlen för att göra vad jag själv vill utan för att göra hans vilja som har sänt mig. 39 Och detta är hans vilja som har sänt mig: att jag inte skall låta någon gå förlorad av dem som han har gett mig utan låta dem uppstå på den sista dagen. 40 Ty detta är min faders vilja: att alla som ser Sonen och tror på honom skall ha evigt liv. Och jag skall låta dem uppstå på den sista dagen.
Joh 6:37-40

Trons kraft, 2019-10-27 (Fredrik Södertun)

Joh 9

Trons kraft!
När jag tänker på de orden så går mina tankar genast till bibelstället där Jesus säger, ”om ni så hade haft tro så stor som ett senapskorn skulle ni kunna säga till det här berget: flytta dig dit bort. Ingenting blir omöjligt för er.” Dit går mina tankar först och så blir jag lite fundersam och nedstämd över att min tro visst inte verkar vara större än ett senapskorn, för jag har inte lyckats flytta några berg. Men så läste jag dagens text och insåg att Trons kraft handlar om nånting helt annat.

Jesus är i vanlig ordning ute och går och möter då denne blinde mannen, han har varit blind sedan födseln vilket är en viktig detalj i flera avseenden.
Lärjungarna frågar, vem har syndat, han själv eller hans föräldrar. Den judiska kulturen var starkt framgångsteologisk vid den här tiden, och sjukdom var ett tecken på synd. Synd kunde också ärvas och det var därför detaljen om födseln var viktig. Johannes har också med den här frågan från lärjungarna för att liksom trycka extra på fariséernas enfaldhet. Fariséerna som var en judisk elit som visserligen inte hade någon samhällelig makt, men bedrev stark opinion över folket. Johannes använder också den här detaljen för att visa att judarnas tro i evangeliets samtid, är förlegad och oupplyst och att det bästa är att vända sig till Kristus.
Johannesevangeliet går ofta hårt åt judarna på detta sättet vilket de andra tre evangelierna inte gör.
Det här med födseln är också en viktig detalj för det johanneiska bildspråket om ljus och mörker. Från födseln betecknar att mannen och alla andra lever i mörker men att Jesus är världens ljus, vilket han påtalar, som befriar från mörker och för mannen in i ljuset, dvs. in i tron.
Vi ska komma ihåg den detaljen.

Sen kommer själva undret lite som från ingenstans, Jesus har inte pratat med mannen och mannen har inte bett Jesus om ett under. Självklart har där väl funnits en dialog mellan Jesus och mannen men Johannes har inte tagit med den då det inte är av relevans för textens poäng. Undret och mannen är endast redskap för att föra fram en poäng och mannens identitet eller önskan är därför irrelevanta, frågan är vad undret gör med honom efteråt. Hans grannar och en del andra folk som sett honom tigga är dem som först lägger märke till honom och börjar diskutera om det verkligen är han. Då kliver mannen själv fram och det är först nu som hans röst är intressant för Johannes. Det är först nu då han så att säga har förts fram i ljuset, fått öppnade ögon som han har något värt att förmedla. Det är jag säger han.
De frågar då, hur öppnades dina ögon?
De frågar inte, var inte du blind? De frågar inte heller varför han inte är blind. De frågar inte heller hur fick du din syn. Nä de frågar hur öppnades dina ögon? Vilket har en något mer filosofiskt symbolisk klang. Som om Johannes vill förmedla något mer än att han bara blev botad från sin fysiska blindhet.
Han berättar vad Jesus gjorde och de frågar var Jesus är, men mannen vet inte.
De för honom då till fariséerna som närmast börjar förhöra mannen. Här kommer detaljen om att det var sabbat då Jesus botade mannen. Det var förbjudet att arbeta på sabbaten och enligt fariséerna klassades detta som arbete.
Fariséerna är inte riktigt överens om hur de ska se på detta. Om nu Jesus har botat honom är han en syndare. Men om han är en syndare hur kan Gud ha gett honom sådan kraft att han kan bota?
Den enda logiska förklaringen är att mannen inte har varit blind alls.

De bestämmer sig för att fråga hans föräldrar.
De är lite rädda för fariséerna, då det blivit känt att den som erkänner Jesus som Messias blir utesluten ur synagogan.
Här kan vi troligen se hur Johannes beskriver sin samtid och hur synagogan där han befinner sig i skrivande stund betett sig, då de kristna inte blev uteslutna ur synagogorna förrän mot slutet av första århundradet, ungefär vid tiden när evangeliet skrevs.

Det enda de får veta av föräldrarna är att mannen var blind från födseln.
Så de kallar på mannen igen och kräver nu att han ska ge Gud äran eftersom Jesus är en syndare och alltså inte kan vara från Gud.
Mannen svarar att han inte vet något om Jesus är en syndare eller ej, han vet bara att han var blind men nu kan han se.
Fariséerna vill veta hur.
Då börjar mannen läxa upp fariséerna som ifrågasätter huruvida Jesus har något med Gud att göra. Mannen försvara att någon som botar en blindfödd man måste vara av Gud.
Fariséernas tålamod tar dock slut och kör ut mannen med ett konstaterande att han föddes syndig alltigenom och därför inte är tillräknelig i sådana frågor.

När Jesus får höra om detta, blir det lite intressant. Det är först nu som tron blir aktuell.
Ofta annars så föregår undret av en bekännelse om tro, men här kommer undret först och rätt långt senare kommer frågan om tro in i bilden.
Jesus frågar om mannen tror på människosonen och berättar att det är han Jesus som är människosonen. Mannen förklarar sin tro och faller ner och Jesus knyter ihop hela berättelsen med dess huvudsakliga poäng.
“Till en dom har jag kommit hit till världen, för att de som inte ser skall se och dem som ser skall bli blinda”
Fariséerna kan dock inte ge sig utan gör ett sista försök, ”är kanske vi också blinda?” De ställer frågan retoriskt för de vill peka på hur absurd Jesus är i sin argumentation. Skulle de, fariséerna som är näst intill perfekta i sin trosiver vara blinda och syndiga.

Jesus vänder på deras argument för att peka på hur felaktig tro de har och deras syn på synd är.
Om ni vore blinda skulle ni vara utan synd, Men nu säger ni att ni ser, Er synd står kvar.

Det Jesus menar är att de själva påstår sig ha förstått vem Gud är och hur han verkar, men Jesus menar att de är blinda och fortfarande lever i mörker.

Efter detta lilla bibelstudium kanske ni undrar vad detta har med Trons kraft att göra?
Som jag sa innan så brukar ju undret föregås av tro som att tron på att Jesus kan hela är det avgörande för om han kan och vill.
Men så är det inte här. Undret sker ändå och frågan om tro diskuteras först efteråt.
I den judiska såväl som den grekisk hellenistiska språkvärlden där Johannes befinner sig i gränslandet, finns flera aspekter av begreppet tro.
Det är dels det om något finns eller om något fungerar, kan vi tro det? Det finns med här men är inte det mest framträdande.
Den andra aspekten är tillit och handlar om att lita på Gud, att leva sitt liv i Guds händer. Detta brukar jag prata om som den mest intressanta o viktiga aspekterna av ordet tro. Det är mindre relevant att fråga sig om Gud finns och mer relevant att fråga sig om Gud är något att förlita sig på, något att tro på. För det är först då som tron kan få någon inverkan på våra liv.

Men det är egentligen inte tron i sig som är i centrum utan dess konsekvenser.
Det som händer i texten är inte att mannen tror och något händer utan att något händer och mannen börjar tro. Han börjar förstå och han lägger sin tillit till Gud, fast det går utanför all logik och alla regler.
Kraften kommer inte för att vi tror, undret kommer inte för att vi tror. Det den här texten vill lära oss är att kraften finns där hela tiden, under sker hela tiden, Gud finns där hela tiden vare sig vi tror på honom eller ej, vare sig vi lägger vår tillit till honom eller ej.
Det handlar om att om du ser Guds rike eller ej och förstår var det kommer ifrån. Det handlar om, om du ser kärleken, barmhärtigheten och förlåtelsen och förstår var den kommer ifrån.

Det handlar om att leva sitt liv i Guds händer. Jag pratar ibland om att se Jesus i de små saker som händer. Att ständigt tacka Gud för de små goda ting som sker. Jag försöker träna mig i att göra det, för jag har märkt att om jag kan se Gud i det lilla så är jag förberedd på att förstå när något större händer.
Det är då jag kan se och förstå trons kraft, inte främst vad min tro kan åstadkomma för kraftgärningar i världen, utan vad min tro kan göra med mig, hur den kan förvandla mig.
Om jag kan se Gud i allt det goda runt omkring mig så växer sig min tro starkare, då får jag trygghet och kraft i den, och kanske jag till och med vågar, liksom mannen i texten, gå ut och berätta och stå på mig när den blir ifrågasatt.
Ett liv nära Gud innebär ett liv nära kärleken, barmhärtigheten rättvisan och förlåtelsen. Men om jag inte vågar se den om jag inte förmår mig att ta emot den, hur ska jag då kunna få del av den.
Vad blir det av min tro då?
Den blir likt fariséernas, en blind tro.

Det som är gott det är gott.
Det som är barmhärtigt, det är barmhärtigt.
Det som är kärlek, det är kärlek.
Fariséerna var förblindade av att gott endast kunde ske inom deras ramar.
Jesus menar att det som är gott, det är gott.

Se att Gud finns överallt runtomkring, hjälp varandra att öppna våra inre ögon och se att Gud finns även där vi minst anar det.
Där kan du upptäcka hur trons kraft förvandlar dig, mig och världen. Kom och var med!

Änglarna, 2019-09-29 (Jonas Thorängen)

Texter föreslagna i evangelieboken:
GT – Daniel 10:15-19 (läses i gudstjänsten)
Epistel – Upp 12:7-12
Evangelium – Matteus 18:1–10 (läses i gudstjänsten)
Psaltaren – Ps 103:19-22 (läses i gudstjänsten)
Alternativ text: Apostlagärningarna 12:6–17

Var inte rädd!

Predikan har alltid två utgångspunkter. Kanske kan den ha fler, men minst två. Den ena är bibeln, den andra är den verklighet vi lever och rör oss i varje dag. Någon homiletiklärare har sagt att en predikant behöver bibeln och dagstidningen – det är vad som behövs för att förbereda en predikan. Och så behöver vi vara kritiska till det vi läser (och det vi delar). Vi behöver försöka förstå vad texten handlade om då, när händelsen utspelade sig, berättades och sen skrevs ned. Och vi behöver försöka förstå vad berättelsen kan betyda för oss idag. Och jag säger att det inte räcker med en dagstidning utan vi behöver ta till oss kunskap på livets alla områden och vi måste hela tiden ställa oss kritiska till det som skrivits, och till det som sägs. Vi behöver forskning och kunskap om människan och alla våra relationer för att vi som mänsklighet och skapelse ska må bra och behandla varandra väl.

Varför? Hur? Vad är sanning?
Alla dessa frågor är viktiga att vi ställer oss när vi läser eller tar till oss kunskap och erfarenheter.
Vad är verkligt? Och vad är verklighet? Även drömmar är ju en del av vår verklighet, eller hur? Vi vaknar ur vår nattsömn, ibland med obehaglig känsla av en mardröm, ibland med en märklig blandning av människor, sammanhang och händelser och vi vaknar med ett leende på läpparna. -Och allt detta har skapats i vår hjärna medan vi sov!

Var drömmen sann? Har drömmen inträffat? Drömmen har säkert fått inslag från din vardag. Att vi som människor drömmer är ju sant, men det vi drömmer, eller tänker, är ju inte sant i bemärkelsen att vi delar den erfarenheten med flera, eller att händelserna vi drömt hänt eller kommer att hända oss. (Det är i sig en erfarenhet som har visat sig sann.)

En del tycker att predikanter krånglar till det, några vill ha enkla svar. Ibland säger någon att; vi ska läsa bibeln så som det står. Men jag är säker på att all text måste tolkas. Läs det här:

”Kvinnor får lättare förkylningar än män”
(Det här är inget som jag påstår utan enbart en kort påhittad mening, för illustrationens skull.)
Alltså, vad står det?
Påstår dessa ord att kvinnor verkligen har lättare för att få förkylningar än män? I så fall så är det ett påstående som verkligen behöver bevis. Och om det är så, behöver vi förstå varför det är så.
Eller kanske betyder det att de förkylningar som kvinnor får är lättare, i bemärkelsen lindrigare, än de förkylningar som män får?
Eller står det som en jämförelse, att det är lättare för en kvinna att få en förkylning än det är att få en man?
Kanske förstår du denna korta mening på något helt annat sätt (då får du gärna dela med dig av det på kyrkfikat).

Vi läser bibeln på svenska, medan den var skriven på hebreiska och grekiska. Och texterna var skrivna för länge sedan och i samhällen och en vardagsverklighet som var väldigt olik den vi lever i, med helt andra värderingar och förstås helt annan kunskap än den vi får oss till livs. Där fanns en samhällsordning och prioriteringar av vad som var viktigt som är helt annorlunda än de vi har idag.

Jag är övertygad om att vi måste tolka de texter vi läst idag. Vi kan inte alltid förstå texterna så som det står, men jag tror ändå att de kan vara oss till hjälp i livet. Vi har läst texter som är drömmar, syner och berättelser om märkliga och starka upplevelser.

—

Finns det änglar?
Det är en bra och rimlig fråga. Och frågan är inte okänd för bibeln.
I slutet av Apostlagärningarna så berättas det att det uppstår ett bråk mellan saddukkéer och fariséer och där förklaras att ”Saddukeerna menar nämligen att det inte finns någon uppståndelse och inte heller änglar eller andar, medan fariseerna tror på allt detta” (Apg 23:8).

Jag kan inte säga att jag har mött en ängel eller varit med om en så märklig och stark upplevelse så som i de berättelser vi läser om idag, men visst har jag gjort erfarenheter som jag inte riktigt kan förklara och jag har hört andra berätta om händelser där de tycker sig ha hört en ängel eller händelser som är mirakulösa, ofattbara.

Ängel och änglar omnämns nästan 300 gånger i bibeln som helhet, och förutom sadukkeerna som jag nämnt, så verkar nästan alla berättelser i bibeln beskriva änglarnas existens som självklar.

Skyddsänglar nämns däremot inte en enda gång. Men skyddsänglar nämns nu och då i tidningar. Det står ibland berättat om någon som råkat ut för en fruktansvärt farlig olycka men mirakulöst överlevt, att personen haft en skyddsängel. Dessa skyddsänglar som nyhetsspalterna ibland beskriver är problematiska tycker jag. De är problematiska för de är så selektiva i sitt sätt att jobba. Vi hör eller läser om dem vid någon olycka, att en person hade besök av en skyddsängel. Men alla de gånger olyckan händer – var är skyddsänglarna då? När någon dör i en olycka. När ett barn dör. Alla de som dör i krig och våld och katastrofer. Var är skyddsänglarna då?
Jag är säker på att ni också kan tänka på personer eller situationer då ni önskade att någon eller något, en skyddsängel varit där och skyddat och räddat. Men änglarna var inte där.
Allt som händer har inte en mening. Det händer tragedier, händelser i våra liv som bara gör ont. Att händelser helt saknar mening är kanske det smärtsammaste som finns.

De gånger det går bra har vi all anledning att vara glada. De gånger vi klarar oss från olyckan som vi var en hårsmån ifrån, då bör vi vara tacksamma. Vi vaknar och ser solen lysa in, naturen är vacker och ger oss mat och glädje och avkoppling, vi hör barn som leker, livet och kroppen funkar – det är fantastiskt, ett mirakel – Tack!

Så, i trots med vad en del tidningar nämner vid någon svår olycka där någon klarat sig bra, utifrån bibelns utsagor och den verklighet som jag uppfattar så tror jag inte att det finns några särskilda personliga skyddsänglar. Skyddsänglar är folkliga föreställningar som jag inte tror på.

Berättelser om och vördnaden för änglar finns i alla de tre abrahamitiska religionerna – judendom, kristendom och islam. Tre änglar nämns vid namn i bibeln – Mikael, Gabriel och Rafael. Dessa tre finns omnämnda i de tre religionerna som ärkeänglar.
Namnet Mikael betyder “Vem är lik Gud (El)”. (Ängeln Mikael som nämns i den text från Uppenbarelseboken som också föreslås denna söndag).
Gabri-el, bokstavligen “Herre, av Gud”, (egentligen en Herre, som är “av Gud”) eller “Guds kämpe”.
Rafael är i judisk, muslimsk och kristen tradition en ärkeängel, och omnämns i både Tobits bok och Henoks bok. Hans namn kan tolkas på flera sätt, men handlar om hans roll som ärkeängel, att hela med Guds hjälp.

I bibeln står om änglar många gångar (men ordet skyddsängel förekommer inte, som redan nämnts), nästan 300 gånger.
“Ängel” 201 gånger
“Änglar” 91 gånger
(se Svenska bibelsällskapets hemsida)

Men, en av de uppgifter som bibeln omnämner som en av änglarnas uppgifter är att skydda. Därtill är änglarna tjänare inför Gud, de strider för det goda men framförallt är de budbärare.

Några exempel:
I Lukas kapitel 1 så står det om flera änglabesök. Man kan ju då tänka att människor var vana och att det inte var så märkvärdigt men i berättelserna så är nästan alltid reaktionen att de blir förvånade, förskräckta och rädda.
Så är det i Lukas evangelium, i 1:a kapitlet, när ängeln Gabriel besöker Sakarias (han som är Johannes döparens pappa) och samme ängel besöker också Maria (som sen blev mamma till Jesus). Båda blir rädda och varje gång så säger ärkeängeln Gabriel ”Var inte rädd Sakarias!” ”Var inte rädd Maria!”

En ängel är en budbärare. Själva ordet ängel betyder budbärare. Någon som kommer med nyheter eller överraskande information. Precis som det jag nämnde ovan, om Sakarias och Maria. De får från ängeln reda på att de ska få barn – hur komplicerat är inte det? Den ena, Sakarias, är för gammal och Maria, är på tok för ung, för att bli förälder. Men som ängeln hade berättat, så blev det, berättas det.
Maria blir förskräckt när ängeln kommer till henne, men när hon tagit till sig budskapet så utbrister hon:

51Han gör mäktiga verk med sin arm, han skingrar dem som har övermodiga planer.
52Han störtar härskare från deras troner,
och han upphöjer de ringa.
53Hungriga mättar han med sina gåvor,
och rika skickar han tomhänta bort.
54/55Han tar sig an sin tjänare Israel
och håller sitt löfte till våra fäder:
att förbarma sig över Abraham
och hans barn, till evig tid.”
(ur Marias lovsång, Lukas 1:51-55)

Och på samma sätt är det med Sakarias. Han blir också rädd, men när han har förstått att det som ängeln sagt är riktigt och sant, så säger han:

77Så skall hans folk få veta att frälsningen är här
med förlåtelse för deras synder
78genom vår Guds barmhärtighet och mildhet.
Han skall komma ner till oss från höjden,
79en soluppgång för dem som är i mörkret och i dödens skugga,
och styra våra fötter in på fredens väg.”
(Ur Sakarias lovsång Lukas 1:77-79)

Barn. Alla vuxna har varit barn. ”alla stora starka män, är födda av sin mor varenda en”, sjunger Ingemar Olsson. Generation följer på generation. Den jord vi lever på är ett lån från våra barn sägs det. Barnen är vår framtid. Alla dessa ord och uttryck blir lätt en klyscha. Vi säger orden, vi tror att det är sant, men ofta går vi vidare och lever våra liv som den självklaraste sak i världen. I vart fall gör jag så. Kanske är vi rädda? Kanske är vi rädda för konsekvenserna i vårt eget liv om vi verkligen tar in det vi säger – ”den jord vi lever på är ett lån från våra barn”.
Barnen är vår framtid. Men barn är inte bara vår framtid – barn är nu! Barnen kan inte vänta på ”jag ska bara..” och ”snart ska vi…”. Barn kräver vårt engagemang nu. Detta var ju också så tydligt i Greta Thunbergs tal i FN i New York nyligen. Hon som satte sig ner ensam med en handskriven skylt utanför Riksdagen för lite mer än ett år sedan. Nu, de senaste veckorna har miljoner barn och vuxna samlats i stora och mindre städer världen över och de – eller är det vi? – uppmanar och kräver att politiker tar beslut för att rädda vår jord – Nu! Vi vill leva! Nu och i framtiden. Vi vill ge fortsatt möjlighet till ett gott liv. Ni som bestämmer – använd forskningen och aktuella fakta och ta beslut utifrån dem!

Ni skall lära känna sanningen, och sanningen skall göra er fria, säger Jesus (Joh 8:32). Sanningen ska göra er fria. Vi behöver ta till oss sanningen, använda oss av forskning och fakta för att skapa fred och livsmiljö som är gott för alla oss människor. Sanningen ska göra oss fria.
Men den som förleder en av dessa små som tror på mig, för honom vore det bäst om han fick en kvarnsten hängd om halsen och sänktes i havets djup. Ve dig, värld, med dina förförelser.
…. Se till att ni inte föraktar någon enda av dessa små. Jag säger er att deras änglar i himlen alltid ser min himmelske faders ansikte. (Matt 18:7, 10)

Bibeln, gudstjänsten, gemenskapen får inspirera oss. Nyheterna i tidningar, kunskap och forskning får vi göra till goda redskap för allas vårt bästa.

Bibeln berättar om änglar. En av deras största uppgifter är att vara budbärare.

Som en påminnelse om att ni är budbärare som kommer med goda nyheter om hur ”..godhet och trofasthet, fred och rättvisa omfamnar varandra. Trofasthet spirar ur jorden, rättvisa blickar ner från himlen”, som Psalm 85 uttrycker det (Psaltaren 85:11-12), hur svårt och krångligt det än kan vara i vårt samhälle, så är det den uppgift vi har fått.

Ni är budbärare.

Älska varandra – det är det första och största budet, säger Jesus.

I Daniels bok läser vi: Mina krafter är slut och jag kan inte längre andas.” Han som såg ut som en människa rörde ännu en gång vid mig och gav mig styrka. ”Var inte rädd, du högt älskade”, sade han, ”allt skall gå väl. Var stark, var stark!” (Daniel 10:17-18)

En Guds ängel säger till oss var och en idag: Var inte rädda!

Enheten i Kristus, 2019-09-22 (Anders Johnson)

Lukas 22:24–27

Det är sen kväll. Det är påsk. Jesus har precis instiftat nattvarden. Allt är magiskt. Då kommer plötsligt: ”Jag skall bli förrådd av någon och kommer att behöva resa bort ett tag.”
Jag tror att det var så de tolkade situationen. Ingen anade vad som skulle hända följande dygn. Samhället på Jesu tid var väldigt hierarkiskt. Alla visste sin plats och alla hade någon som bestämde över sig. Så då var det kanske inte så konstigt att frågan kom: ”Du Jesus, du som bestämmer allt vi skall ta oss för. Om du är borta, vem av oss skall då bli vår ledare? Vem av oss skall bli den störste?”
Vi kan riktigt höra sucken från Jesus. För en liten stund sedan hade han tvättat deras fötter, en efter en och sedan tydligt förklarat att eftersom han, som deras mästare och herre, hade tvättat dem så skall också de tvätta varandras fötter. Sedan hade han också uttryckligen sagt: ”En tjänare är inte förmer än sin herre, och en budbärare inte förmer än den som har sänt honom”. Så nu börjar Jesus undervisa lärjungarna igen. ”I den här världen är det kungar som bestämmer. De säger att de tjänar sitt folk men har makt och möjlighet att leva ett helt annat liv. Hos er skall det vara annorlunda. Den största skall vara som den yngsta. Ledaren skall vara tjänare. Ingen är mer värd än någon annan. Titta på mig. Jag är er ledare men ändå är det jag som serverat maten vi nyss har ätit. Så vill jag att det skall vara hos er.” Vet ni vad, jag kan tänka mig att någon i alla fall tyst muttrade för sig själv: ”Tack Jesus men vem tycker du egentligen skall ta över?”

Den bästa chef jag någonsin haft, han heter Micke. En väldigt smart och ambitiös kille. Han fanns alltid till hands när vi behövde honom, lyssnade och var duktig på att coacha oss i vårt arbete, men också en riktig mjukis. Han ville inte peka med hela handen och bestämma hur vi skulle göra. Hans strategi var helt annorlunda. Så klart var han alltid väldigt väl förberedd till våra möten där han först informerade oss om läget och behovet som måste lösas. Sedan diskuterade vi olika angreppssätt och till sist tog vi gemensamt ett beslut om hur vi tillsammans skulle gå framåt. Jag vet att precis när han skulle tillsättas så var det någon som viskade i mitt öra: ”Passa dig för den där killen. Han gör aldrig någonting själv utan låter alltid andra jobba istället”. Jag är helt säker på att han la ner mer tid än de flesta av oss andra men hans sätt att leda arbetet gjorde att vi som grupp lyckades vrida skutan från att vara ”så där” till att ses som något som fungerar riktigt bra på det stora företaget.

För ni vet hur det är. Beslut som många har varit med och tagit blir ofta bra beslut. Beslut som jag har varit delaktig i, känner jag ju också ett större ansvar för att det blir genomfört.

Inom vår frikyrkliga tradition skall inte våra ledare sitta på höga troner och bestämma över oss där nere utan här är vi alla lika. Jesus säger till och med att mannen som kommer till kyrkan för första gången på 10 år och sätter sig längst bak är minst lika viktig som pastorn som är i kyrkan varje söndag och som vigt sitt liv till att tjäna honom.

Men självfallet behöver vi ledare. Män och kvinnor som kan och tar sig tid att sätta sig in i frågor, diskutera med andra och tillsammans med Gud och församlingen ta kloka beslut. Men då blir det ju rätt skönt för oss andra. Vi kan luta oss tillbaka, tänka att det där fixar de. Rätt härligt faktiskt. Vi kan till och med säga att det där korkade beslutet det struntar jag i. Det var något som bestämdes över mitt huvud.

Kommer ni ihåg hur Micke gjorde?
Han var väl förberedd till våra gruppmöten. Vi hade ofta fått material innan och var inlästa på problemet. Han berättade ytterligare om uppgiften som behövde lösas. Sedan diskuterade vi olika angreppssätt och till sist tog vi ett beslut. När vi sedan bestämt oss, gjorde vi självfallet det vi kommit fram till. Alla förstod ju varför det måste göras och vi var nästan alltid eniga om hur det skulle göras.

Här i kyrkan har vi våra församlingsmöten. Styrelsen bereder frågorna innan, skickar ut material till oss andra så att vi kan vara väl förberedda och helst inlästa på de ämnen som skall tas upp. Men det innebär ju faktiskt att vi också har en uppgift, eller hur? Läsa materialet innan, kanske fundera lite men framför allt, att faktiskt försöka prioritera att gå på mötet. Väl där säga vad vi tycker, lyssna till andra och sedan tillsammans ta beslut som vi alla är överens om. Det låter fantastiskt, heller hur? Men…

Församlingsmötena är så tråkiga.
Jag fattar ingenting.
Hinner inte, måste göra annat.
Osv…

Jag har precis läst en bok om hur man får bra idéer att växa till framgångsrika företag. Där gäller det att hela tiden prova nya saker för att lära sig. När man upptäckt att något inte fungerar, jättebra, då har vi lärt oss det. Ibland testar man en idé som faktiskt fungerar jättebra. Då vet vi det och då kan vi ju faktiskt använda det för att förbättra vår produkt.

Det borde faktiskt fungera här i kyrkan också. Hur kan vi få fler på våra församlingsmöten och hur kan vi göra dem intressantare och viktigare. Du har säkert en massa idéer. Prata med någon i styrelsen. De lyssnar och är säkert öppna för att prova nya idéer. Våra församlingsmöten är viktiga. Därför är det allas vår uppgift att försöka göra dem så bra som möjligt.

Vet ni vad, nu står jag här och pratar om hur vi kan bli bättre och effektivare. Få mer gjort och kanske med högre kvalitet och så småningom växa som församling, men då glömmer jag ju det allra viktigaste. Varför är vi här? Jo, för att vi faktiskt söker och längtar efter den samhörighet som det innebär att vara en del av Kristi kyrka.

Jag är uppvuxen i ett allmänkristligt hem där jag fick lära mig att be Gud som haver men där vi inte gick till kyrkan på söndagarna. Däremot så skickades jag till Betanias söndagsskola, som jag tror började halv 10 på morgonen. I god tid så att vi kunde cykla hem innan den ordinarie gudstjänsten skulle börja, klockan 11.

Som sökande ”yngling” var jag sedan med i en bibelgrupp på universitetet och hamnade sedan så småningom i Farsta där jag och Birgitta hittade hit till Centrumkyrkan. Jag hade trott att när man går med i en församling så blir man tvärsäker i sin tro och att kontakten med vår skapare sedan alltid är perfekt. Döm om min förvåning när jag upptäckte att så var det inte. Kontakten uppåt blev snarare lite sämre för nu hade jag ju invaggat mig i någon sorts tro att nu är ”jag med på tåget”. Däremot, den gemenskap, värme och samhörighet som jag fann här slog emot mig på ett helt fantastiskt och överraskande sätt. Vi fick plötsligt en massa vänner och jag kände tryggheten av att ni alltid fanns till för mig, om och när jag behövde det.

Det är viktigt att vi inte tar det här för givet utan ständigt påminner oss själva hur härligt det är att få vara med i gemenskapen. Känna värmen som finns här i kyrkan. Veta att jag har min plats bredvid andra vänner, i kyrkbänken, runt kaffebordet, i någon OAS-grupp eller någon annanstans där vi kan vara tillsammans.

Tillbaka till påsknatten för ungefär 2 000 år sedan. Vem skall bli den nye ledaren för gruppen som snart skall utsättas för stora påfrestningar. Idag har vi i gudstjänsten hört Petrus tal till människorna, just efter det att den helige Anden anlänt. Folket frågar, vad skall vi göra för att få del i er härliga gemenskap? Petrus svar kommer snabbt: ”Omvänd er och låt er alla döpas i Jesu Kristi namn, så att ni får förlåtelse för era synder. Då får ni den heliga Anden som gåva”.

Är han deras nya ledare?
Om du kommer till kyrkan på söndagarna hoppas jag att du kommer få svar på den frågan och många andra då vi tillsammans på senaste församlingsmötet beslutade att ha ett temaår ”Till jordens yttersta gräns”. Vi kommer att läsa mycket ur Apostlagärningarna och ser hur Jesu ord och gärning får spridning hos de första kristna.

Dopet, 2019-09-15 (Kim Bergman)

Om någon undrar hur vi som predikar väljer tema, så kan jag berätta att vi till vår hjälp har en plan som kallas kyrkoåret. Kyrkoåret är indelat i olika delar, där varje del har lite olika inriktningar. Just nu är vi mitt i trefaldighetstiden. Idag är temat Medmänniskan. Om kyrkoåret kan man säga att det handlar om det kristna livet. Vad är det att leva som kristen, vad är det att försöka leva i Jesus efterföljd? Kyrkoåret är ingenting som vi måste följa, men om man gör det så får man en bra bild över Jesu liv, och som predikant får man utmanas, då man inte bara kan predika över sitt favorittema, även om det nästan alltid går att få in om man skulle vilja det. I en församling som jag jobbade i tidigare så fanns det en man som alltid när han skulle vittna eller medverka på något sätt, hamnade i bibelordet om kvinnan vid Sykars brunn.

Idag så har jag tagit mig friheten att predika om någonting annat än dagens tema. Jag har valt att säga lite om dopet. Att dopet är viktigt förstår vi genom historien och inte minst genom att vi har ett par söndagar i kyrkoåret som heter just Jesu dop, och Vårt dop. Vårt dop är söndagen som inleder trefaldighetstiden.

På trefaldighetsdagen så läser vi texten om hur den uppståndne Jesus uppmanar sina vänner och lärjungar: ”Gå ut i hela världen och gör alla folk till lärjungar, och döp dem i Faderns och Sonens och den heliga Andens namn.” Och sen dess har kyrkan döpt.

I början verkade det handla om ett omvändelsedop för vuxna, och lät husbonden döpa sig så räknades alla i hushållet som döpta. Men ganska snart började man också döpa nyfödda barn. Här har också meningarna gått isär. Man har diskuterat när dopet ska ske, i vuxen ålder som en självvald troshandling eller är det något som också barnet kan få del av på föräldrarnas initiativ. I vår kyrka använder vi de båda dopsätten. Och vi ser dopet som ett och samma dop, när det än sker i livet.

Men vad är då dopet? Kan vi helt förklara dopet?
Någon lär ha myntat uttrycket, ”När orden tar slut börjar musiken”. När orden inte räcker får liksom något annat ta vid. Det finns sånt som inte går att uttryckas helt klart i ord. Så är det med vissa handlingar. Troligen är det därför som vi har sakramenten, av Gud instiftade handlingar. ”Ordet blev kött”, så börjar Johannesevangeliet. Ordet blev kött, det påtagliga, det som blev möjligt att erfara, att uppleva.

Den berömda ballerinan Anna Pavlova fick en gång frågan varför hon dansade balett. Hon svarade: ”Om jag kunde förklara det, skulle jag inte behöva dansa.” Kanske finns det saker som inte kan och heller inte ska förklaras. De ska erfaras. De ska upplevas.

I dopet döper vi inte till namn. Vi döper till Kristus. En handling som visar att vi som människor är indragna och inlemmade i Jesu död och uppståndelse. Vi känner igen det från den text vi läste tidigare i gudstjänsten. I dopet blir det så tydligt när vi med hjälp av vattnet visar hur vi dör och uppstår med honom.

När vi döper vuxna så sker det oftast genom att man i en sjö eller dopgrav sänker ner hela människan i vattnet. Detta gjordes också tidigare med barn och görs fortfarande på många håll och traditioner. Men i vårt kalla klimat övergick man av pragmatiska skäl till att begjuta barnets huvud med vatten. Men det är fortfarande en symbol för det nya livet. Att dö och uppstå med Kristus. Och vi gör det i vatten, vatten som är förutsättning för allt liv, vatten som inget levande kan vara utan. Det kan räcka med att glömma att vattna blommorna någon dag för att förstå det.

Symbolen vatten, liv och överlevnad hänger ihop. Men det finns också en spänning och kluvenhet här. Å ena sidan, vi vet hur vatten kan ta liv, kan dräpa och förstöra. Vi minns nog alla tsunamin i Sydostasien, översvämningarna runt om i världen, eller där bristen på vatten även det skördar liv, i torka och i bränder. Samtidigt som vi de senaste åren sett hur Medelhavets vatten har fått bli broar som bär människor bort från krig och elände, om än många gånger bräckliga broar. Att Visby blev en knutpunkt i det medeltida Europa berodde på att det låg så centralt, mitt ute i Östersjön. Och i vår samtid, då vi genom århundrandet har lärt oss behärska vattnet, så är vi många som finner själaro genom att glida genom vattnet i en kajak.

På bibelns tid så sågs ofta vattnet som en symbol för det onda, för kaosmakterna. Med den kunskapen blir bibelställen som när Jesus ligger och sover i båten och lärjungarna är livrädda mitt i stormen, väldigt spännande att göra studier på. Kommer ni ihåg vad Jesus en gång gjorde på Gennesarets sjö? Jo, han besegrar det onda. Han lägger det under sig, när han gående på vattnet möter sina lärjungar. Det är en stark bild, också Petrus lär ha fått ta några steg bland vågorna, tills rädslan tar överhanden, och han sjunker ner. Ja, i dopet använder vi vatten, det som både tar och ger liv. Det är livets vatten.

Christina Lövestam, präst och psalmförfattare, skriver i en dikt:
”Spegel, spegel i dopvattnet där, säg mig vem jag innerst inne är.
Dopkällan svarar: Din egen bild är aldrig från Jesus Kristus skild.
Jesus ger vatten i överflöd. Vattnet ger del i hans liv och död.
Livets vatten till öknens törst ord till den minste – du är ju störst.”

Tro och dop hör ihop. Det kan vara egen tro och det kan vara föräldrarnas. Det kan också handla om en längtan eller önskan att vilja tro. Och för många kan vissheten om att man är döpt vara så stark att den liksom står över den egna känslan. Är du kristen? Ja, jag är döpt. Som en slags vetskap man bär med sig genom livet, från vaggan till graven. Något som står över det egna tvivlet. En vetskap om en tro vi inte kan beskriva, bara leva.

Så det jag idag säger om dopet, det säger ingenting om den som inte är döpt. Vi människor må sätta upp våra gränser, för att inte tala om kyrkan. Men jag har svårt att tro på en Gud som väljer att göra skillnad mellan människor. Vi är alla indragna och inlemmade i det som Jesu död och uppståndelse är och står för. Att uppleva att man sjunker, men också om upplevelsen om att man kan få komma upp till ytan igen. Om livet som aldrig är för sent. Vi är alla till för att leva våra liv tillsammans med Jesus Kristus. Och i dopets handling blir det tydliggjort. ”Dopkällan svarar: Din egen bild är aldrig från Jesus skild.”

I dopet manifesteras det som är vår verklighet. Att vi alltid lever i Guds närhet. Vi kan välja att dra oss undan. Vi kan välja att leva våra liv som om Gud inte fanns. Men att vara skapad som människa i världen, är att leva i Guds värld. Och där finns inget innanför eller utanför. ”Nu är ingen längre jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna. Alla är ni ett i Jesus Kristus.”

Dopet berättar om det vi inte kan se men kan ana och uppleva. Dopet berättar om det vi kanske inte kan förklara men erfara. Dopet är, som vi började med, något som ligger bortanför orden, en plats där musiken, handlingen och tilliten tar vid.

Och i dopet så säger vi välkommen som ny människa, välkommen till världen. Den värld som är vår värld, men också Guds värld. Den värld som är helt underbar, men också på samma gång också så fylld av trasighet. Vi döper i vatten, vatten som både tar och ger liv. Hela vår existens om en tillvaro med både gott och ont finns där. Men vi gör det i tron och vissheten, att Jesus faktiskt kunde gå på vattnet. Att han faktiskt besegrade det som kan ta livet ifrån oss.

Dopet berättar för oss vad det är att få vara människa.