Författare: CK

Vårt evighetshopp, 2021-11-07 (Bengt Ekelund)

Luk 12:4-7

I ett samtal satt vi ner och samtalade om livets gråhet, så här i början av november. Jag hör till dem som inte tycker om tidsomställningen mellan sommartid och normaltid. Jag tycker det blir mörkt, så snabbt. Och ju mer vi pratade desto gråare kändes det. Men det som kännetecknar ett själavårdssamtal och i det här fallet vilket samtal som helst, är ju att man inte kan skiljas åt med en känsla av total hopplöshet. Värre än när man möttes. Då kom sången till mig, There is a crack, det finns en spricka i allting, där ljuset sipprar in. Eller som barnet lär ha sagt om nattens pärla i frälsarkransen ”det finns i alla fall ett hål, rakt igenom”, där tråden går. Och så försökte vi hitta åtminstone någon ljusglimt, innan vi skildes åt.

Kanske är det så att när vi faller i sorgens eller meningslöshetens mörkaste hål, så lyser de små glimtarna av liv och hopp som vi på något sätt ändå format i livet. Vi kom fram till att bjuda någon på en kopp kaffe, att baka en kaka (fast det är förbjudet på fängelset) eller ett leende mot någon, faktiskt kan vara den där sprickan. Att lysa upp någon annans dag kan vara den ljusglimt jag själv behöver. Därför är också alla ljusa dagar bra för då kan vi öva på att skapa ljus.

Jag tänker att det Johannes skriver och som finns i Uppenbarelseboken är en spricka i det mörka. Han skriver för att uppmuntra sin församling. Ur fängelsemörkret på Patmos där han sitter fängslad, delar han med sig av hoppet om en verklighet med läkedom och utan förbannelse. Till hopp för församlingen men antagligen också till sig själv.

När min kollega och jag läste söndagens texter inför veckans andakter sa vi båda två att det här är en vacker text. ”De skall se hans ansikte och de skall bära hans namn på sin panna”. Då vet jag vart jag hör, och andra ser min tillhörighet, tänker jag. När sorgen drabbar oss, för det är sorgen vi bearbetar när vi firar alla helgons och alla själars dag, så handlar det också om att livet fortsätter. Vi behöver ett hopp och vi behöver ljusglimtar. Bodil Malmsten skrev i samband med tsunamin ungefär ”livet fortsätter, som om någonting har hänt”. Medkänsligt och hoppfullt, menar jag. Var inte rädd, säger Jesus i evangeliet. Om Gud bryr sig om den lilla sparven som faller, naturligtvis bryr han sig om dig, när du faller. Men var inte rädd. Du är värd så mycket mer än aldrig så många sparvar.

Nobelpristagaren Bob Dylan skriver:
När mitt mörker är som djupast och min nöd som allra störst
när dom tårar som jag fäller skulle kunna släcka varje törst
kan jag höra nåt djupt inom mej en svag och bräcklig röst
som vill mildra förtvivlan och försöker ge mej tröst
Jag är sällan den som ångrar nåt eller räknar mina fel.
Men nu ser jag tydligt mönstret som jag måste bryta ner.
Och i maktlöshetens vrede i min ångest och min skam
och i aspens löv som skälver anar jag din hand.

Det förflutnas svarta rötter och begärets röda ros
har förkvävt mitt hjärtas glädje min tillit och min tro
Solen hamrar skoningslöst på marken där jag står
och bränner bort det gamla Jag ser in igenom portarna
till frestelsernas eld
Och rök och lågor kråmar sej som om det var jag själv
Och i min sökan efter kunskap och i allt jag tror är sant
och i minsta sten och grässtrå anar jag din hand

Jag har gått från brist till överflöd genom galna nätters rus
genom somrars heta drömmar genom vintrars frusna ljus
Jag har dansat under stjärnorna i förbittrad ensamhet
över grusade förhoppningar och i tomma själars sken
Jag hör dom tunga stegen som ett dån från fjärran hav
Ibland så finns nån annan där ibland finns bara jag
Och i varje mänskas vacklan mellan kaos och balans
och i liljorna på marken anar jag din hand.

Amen

Samhällsansvar, 2021-10-24 (Anders Johnson)

Matt 22:15–22

januari 11
februari 6
mars 10
april 6
maj 14
juni 10
juli 15
augusti 16
september 12
oktober 9

Det var antalet skjutningar har vi har haft i Stockholm under 2021. Den 13 oktober sköts två män i Farsta strand, en avliden. För ett par dagar sedan sköts den 19-årige artisten Einar ner på öppen gata i Hammarby sjöstad.

Vad skall vi ta oss till? Samhället har ett problem och vi måste hjälpa till men hur då?
När det gäller problemet med vår miljö som far illa vet vi vad vi borde göra, och jag är övertygad om att vi gör så gott vi kan, även om vi misslyckas ofta och kanske är lite bekväma och tycker om att leva som vi alltid gjort.
När det gällde problemet Corona fick vi tydliga uppmaningar om vad vi skulle göra. Social distansering, tvätta händerna, stanna hemma och vaccinera oss när möjlighet gavs. Vi har ju till och med upplåtit vår kyrka till bekämpandet av covid-19. Men, hur kan vi hjälpa till med att lösa problemen med de kriminella gängen och speciellt skjutningarna som följer i deras spår?

Jesus var ju en smart kille som alltid ställde sig på de svagas och förtrycktas sida. Vad skulle han gjort? Vilka människor hade han träffat? På vems sida hade han ställt sig? Texten jag nyss läste handlade om ett annat samhällsansvar. Att faktiskt ta från det man har och ge till någon annan.

Någon sa att av det man tjänar går 1/3 till att leva för idag, 1/3 till att betala av gamla skulder och 1/3 för att spara för framtiden. Det var några år sedan och uttalandet kom inte från någon som inte bodde i Sverige, men vad han menade var att en del av det han tjänade gick till hans föräldrar. De skulle tas hand om och han såg till så att de hade det bra på ålderns höst. Det var skulden som skulle betalas tillbaka. En del av det han tjänade gick till hans barn, mat, kläder, skola. Det var självfallet en investering i framtiden och en förhoppning om att de skulle ta hand om sina gamla föräldrar, när de inte orkade längre. Det som blev över gick sedan till honom och hans fru att leva för.

Jag tror inte vi tänker riktigt så nu. Är det någon här som reflekterat över att ett barn kostar dig ca 1.5 miljoner kronor när längtan är som störst att ha ett eget litet bylte att rå om. Och sedan kan man också tänka att det kostar staten ca 3 miljoner till innan barnet är gammalt nog, har gått i alla skolor och är redo att börja arbeta.

1994 sa Mona Sahlin i TV att ”Det är häftigt att betala skatt” och visst kan vi alla hålla med om att det är fint att se hur mina skattekronor arbetar i samhället. Och för oss är det självklart, men det är det inte överallt och det var det nog inte på Jesu tid eller. Så klart, om du har pengar samtidigt som du tycker att staten i stort sett gör bra saker, då känns det rätt ok, men om det är tomt i pungen och du känner att pengar inte går dit de skall, då tror jag alla här förstår att skatteoket inte är speciellt roligt att bära.

Och nu kan jag bara inte låta bli. Ni har väl alla sett kuvertet som ni fick i brevlådan för någon månad sedan, från vår kassör Maria, där en del av din skatt kan komma den här församlingen till godo. Sista anmälningsdagen är 31 oktober.

Frågan Jesus fick var ju faktiskt mer komplicerad än så, en riktig fälla. Israel var ockuperat av romarna och mycket av den skatt som togs in finansierade just förtryckarna. Så, om Jesus sagt att det är rätt att betala skatt, så hade han setts som stödjare åt förtryckarregimen. Om han däremot svarat nekande hade han blivit gripen som revoltör och kastad i fängelse.

Men, är det att man arbetar och betalar skatt viktigt för att vara en bra samhällsmedborgare? Självfallet inte. Det finns en massa uppgifter som måste göras men som inte ger en enda krona i lön men som ändå är jätteviktiga.

För några veckor sedan arrangerade Centrumkyrkans ungdom något som kallas för Kämpaleken. En tävling där ca 250 scouter från Stockholmsområdet gick runt under några timmar och på olika stationer fick lösa kluriga uppgifter. Jag hade glädjen att få vara med på ett hörn och förutom alla barn och ungdomar träffade jag fantastiskt många ledare, riktiga hjältar, som lägger en stor del av sin lediga tid på att ge våra unga en fin och meningsfull fritid. Men jag vill påstå att även bland de unga träffade jag många som tar sitt samhällsansvar, skola, läxor, prov. En massa saker händer i kroppen som växer, samtidigt som man är en bra kompis och engagerar sig i det man tycker är viktigt. Jag vet att många unga siktar på något de brinner för. När de blir stora så vill de arbeta med något som är viktigt, inte bara för sig själv utan för många, många fler.

Har du som jag klagat på enfaldiga politiker som inte fattar något och som definitivt inte kan räkna. Jamen, varför blir jag inte en själv då? Det är inte svårare än så. Alla partier skriker efter personer som vill engagera sig på lokal nivå. Ett jätteviktigt arbete som man kan utföra på sin fritid. Ser du allt elände där ute? De behöver dig? Det finns mängder av olika hjälporganisationer som inriktas på socialt arbete, både här hemma och i andra länder.

I fredags var jag och min kamera på handboll. Förutom en mängd unga vuxna och ledare som tillsammans har det kul och får en meningsfull fritid träffade jag också en bekant i publiken. Hon är polis här i Farsta och efter lite prat om barn och annat, berättade hon om sitt arbete. Hur tungt det är för de poliser som jobbar ute i fält, hur många som slutat för att de inte längre orkar och att hon, som inte längre arbetar på fältet, får vara som en mamma och trösta och stötta sina kollegor när de kommer tillbaka in på kontoret igen.

Snabbt börjar jag må lite dåligt. Vad gör jag för nytta egentligen? Många jobbar och kämpar i arbeten som verkligen har ett tydligt ansvar att bära vårt samhälle, lärare, vårdpersonal, polis, busschaufförer osv. Jag bara lever mitt liv på planeten. Duttar lite här och där. Faktiskt så att man känner ett sting av avund gentemot de som faktiskt hjälper människor på riktigt, istället för att mest bara sitta framför en dator och knappa, eller prata.
Och då kan jag behöva tänka så här:
Mitt arbete leder fram till att människor i en fabrik får jobb som går ut på att tillverka maskiner som kan torka luft. Dessa maskiner används sedan i andra fabriker som tillverkar batterier till bilar som drivs på el. En elbil är mycket bättre för miljön än en vanlig bil. Plötsligt har mitt knappande på datorn blivit en del av den stora globala miljösatsningen, som vi människor håller på med just nu. Jag känner att jag kan sträcka på mig igen och känna mig stolt över mitt arbete.

Nu vill jag att du och du och du också gör samma tankelek, och om du inte har ett vanligt lönearbete så använd samma tankesätt på någon sysselsättning som du gör. Visst ser jag lite mer raka ryggar och stolta miner nere i kyrkbänkarna.

Kommer ni ihåg vad Jesus sa? ”Ge då kejsaren det som tillhör kejsaren och Gud det som tillhör Gud.” Vi är alla, oberoende om vi inser det eller inte viktiga pusselbitar för att få vårt samhälle att fungera samtidigt som vi också behövs för vår Herres arbete här på jorden. Men i orden ”ge Gud det som tillhör Gud” är det inte så att Jesus vill lägga på oss ytterligare bördor. Han påminner oss om att den här gemenskapen är lika viktig som den där det handlar om att tjäna pengar och betala skatt. Jag vet att när man stängt dörren bakom sig och lämnat ett arbetslag så försvinner de som man känt som vänner väldigt snabbt. På jobbet värderas du efter det du presterar men här är du viktig och älskad precis som du är.

Ibland brukar jag tänka att kyrkan är min sociala försäkring. Om allt kör sig och jag klantar till det riktigt, riktigt illa, så vet jag att trots allt så finns ni här som fortfarande älskar mig och vill vara mina vänner. Och där kanske den andra delen i Jesu uppmaning landar, samtidigt som orden från den sista natten med lärjungarna klingar i mitt inre. ”Ett nytt bud ger jag er: att ni skall älska varandra. Så som jag har älskat er skall också ni älska varandra.”

Till sist vill jag ge er några fraser från en sång som vi kommer att sjunga mycket nästa månad.

Människa, ditt liv är stort,
utan dig blir inget gjort,
du skall själv i världen skilja
godhet ifrån ondskans vilja,
bära ansvar för din jord.

Du skall forma fred och bröd,
rum för kärlek i vår värld.
Livets Gud har inga händer,
därför är det dig han sänder,
när din nästa lider nöd.

Du skall värna det som gror
överallt på denna jord.
Genom dig, som alla känner
kommer Gud till sina vänner
och ger värme ur din hand.

Och när du har levt din dag
till sista andetag,
famnar Gud din gråt och smärta,
gömmer evigt i sitt hjärta
nåd för dina nederlag.

Innan jag slutar vill jag återknyta till där jag började min predikan. Vad kan vi göra för att minska de kriminellas påverkan i vårt samhälle? Hur kan vi hjälpa till att minska den grogrund som gör att unga idag väljer en ond karriär istället för att göra gott?
Ta ett snack runt fikabordet om en stund och fundera på hur vi som människor och vi som församling kan ta vårt ansvar här och nu.

Att leva tillsammans, 2021-10-17 (Jonas Thorängen)

Rut 2:8-12
Apg 9:36-43
Mark 3:31-35

Jag hade just gått och lagt mig och var halvvägs in i sömnen när jag hörde smattret från en helikopter genom det öppna vädringsfönstret. Smattret från helikoptern drog inte förbi och försvann, så som det oftast gör, utan stannade och fortsatte ihärdigt utan minskat ihållande. Jag förstod att något hänt och gick upp och tittar ut och ser blåljus som blinkar på flera ställen i Farsta strand. Jag tittar på min mobil och ser hur nyhetsuppdateringar börja komma in. TV4 och kvällstidningarna verkar vara snabbt på plats för att rapportera. På Twitter flödar kommentarerna med något uns fakta och massor av spekulationer.

Hot och hat präglar vissa människors liv så till den grad att de tar till dödligt våld här utanför våra dörrar. En man i 40-årsåldern sköts till döds i Farsta strand i tisdags och en 16-åring skadades och vårdas på sjukhus. Detta våld präglar också vår vardag. Deras våld präglar mig. Vissa människors inskränkta syn på medmänniskor och på livet sätter tydliga spår i mig.
Med psaltarens ord frågar jag, ”Hur länge ska tankarna mala, mitt hjärta ängslas dag efter dag, hur länge ska fienden triumfera” (Ps 13:5) och med psaltarens ord uttrycka ”jag hatar de ondas skara” (Ps 26:5).

Ingen människa, inte en enda en, kan leva hela sitt liv helt oberoende av andra. Att leva tillsammans, som är dagens ämne, är inget som vi i nån allmänt god mening uppmuntras till, eller får goda råd om. Nej, att leva tillsammans är den förutsättning vi har i livet. Vi är beroende av varandra. Vi är alla beroende av varandra. Vi som människor blir till i gemenskap, vi växer som människor i relation med andra. Vi hör ihop. Vi hör ihop, inte enbart med dem vi är släkt med eller enbart med dem som vi delar trosgemenskap med, eller dem som vi delar politiska åsikter med. Vi hör ihop med alla människor oberoende av allt som kan ses som tämligen ytliga skillnader av åsikter, religiös bekännelse eller hudfärg. Det är inget val utan ett faktum som vi har att förhålla oss till – Gud skapade människan till sin avbild. Ingen annan identitet är viktigare.

I texterna som vi läst idag så pekar de på olika gränsöverskridanden. Det handlar om gränsöverskridande av kultur, av språk och av familj.

Berättelsen om Rut handlar ju om hur hon är fullständigt blottlagd i en annan kultur än den hon växt upp i. Hon har förlorat sin man, sin svärfar och nu följt med sin svärmor Noomi som återvänder till Betlehem från Moabs land (som ligger öster om Döda havet). Noomi och hennes man Elimelek hade en gång varit välbeställda men lämnat Betlehem för att bo i Moab en tid då det var hungersnöd. Nu hade alla män i familjen dött – far och två söner, kvar fanns Noomi och hennes svärdotter Rut, som kom från Moab, och nu kommit som främling till Betlehemstrakten i Israel. Det var i skördetid och Rut ber att få plocka ax, efter att skördemännen gjort sitt. Detta var en slags rättighet som änkor hade, vi skulle kunna se det som en sedvänja långt före vårt samhälles socialbistånd [1]. Det måste ha varit svårt att leva på resterna av de korn som blev kvar efter att åkern skördats. Boas, en släkting till Ruts avlidne svärfar, tar sig an henne och ger henne skydd och möjligheter. Han har hört om henne att hon lämnat sitt land och sina egna föräldrar och att hon har gjort gott mot sin svärmor, också efter att hennes man dött.

Vi vet väldigt lite om Tabita, hon som också kallades Dorkas och var en lärjunge. Hon bodde i Joppe, eller Jaffa som staden kallas idag. Jaffa är en av världens äldsta hamnstäder, kanske den allra äldsta, och idag sammanväxt med den moderna staden Tel Aviv. Det sägs att till Joppe skeppades cederträ in från Libanon för bygget av templet i Jerusalem. I Jaffa har handel skett i flera tusen år och människor mötts från olika kulturer och språk. Grekiska var ju den tidens världsspråk, och kanske var Dorkas egentligen från Grekland? Att hon omnämns som lärjunge och har två namn nämns nästan i förbifarten, utan någon större förklaring, vilket kan tyda på att det inte var något särskilt märkvärdigt alls för de första läsarna av denna berättelse. De visste att i Joppe fanns folk av olika slags bakgrund och identitet.

Staden Lydda, där Paulus vistades vid tillfället för vår berättelse, ligger ett par mil inåt landet från Jaffa. Lydda, eller Lod som staden i Israel heter idag, fanns då och finns som stad än idag. Både Jaffa och Lydda har också idag en blandad befolkning. Judar utgör idag en majoritet på cirka 80% av israels befolkning. Cirka 20% av Israels befolkning är framförallt araber (eller palestinier som de ofta själv kallar sig), men i Israel finns också druser, tjerkesser, samaritaner och armenier med flera folkgrupper. Alla dessa identiteter har olika ursprung och historia, deras tro och bekännelser är olika och ibland sammanflätade. Bland israels araber är de flesta muslimer men också en del kristna. Just Lydda är en sådan blandad stad där det bor judar och kristna och muslimska araber. Efter det krig som utspelade sig mellan Israel och extrema grupperingar i Gaza tidigare i år så blev det tydliga motsättningar mellan Lyddas arabiska och judiska befolkning. Araber och judar utsatte varandra för våld och förstörde affärer och vandaliserade gravplatser. Identiteten till den ena eller andra gruppen verkar vara viktigare än att vara människa. Hot och hat präglar vissa människors liv så till den grad att de tar till dödligt våld.
Tabita eller Dorkas – vi vet inte om hon var judinna eller av annat ursprung. Men det var ju inom den judiska sfären som de allra första Jesus-efterföljarna fanns, så kanske kan vi anta att hon är judinna med någons slags koppling till grekisk kultur. Om Tabita, om Dorkas, kvinna och Jesus lärjunge beskrivs i denna dödsruna att Hennes liv var fyllt av goda gärningar och frikostighet mot de fattiga.

Är Jesus oförskämd mot sin mor och sina bröder? Ja, det kan låta så när vi läser att han säger ”Vem är min mor och mina bröder?” och sen ser på dem som sitter runt omkring och säger ”Det här är min mor och mina bröder….”. Den här berättelsen finns med i alla fyra evangelierna och utifrån det kan vi anta att den sågs som viktig, eller ”stack ut” när berättelsen traderades vidare.  Men Markus evangelium skrevs ju troligen först. Markus skriver på ett väldigt kortfattat sätt och har också några andra detaljer med i berättelsen i texten före det vi läst idag. Bakgrunden är att Jesus nu kallat sina tolv lärjungar, han har undervisat, märkligt och oförklarligt har människor blivit friska från sjukdomar och han har blivit populär. Hans anhöriga har hört om detta och blivit oroliga – har han blivit helt tokig?  Jag läser från Markus 3:20 ….

När Jesus kom hem samlades folket på nytt, så att han och lärjungarna inte ens kom åt att äta. Hans anhöriga fick höra det och gav sig i väg för att ta hand om honom; de menade att han var från sina sinnen. De skriftlärda som hade kommit ner från Jerusalem sade att han var besatt av Beelsebul [2] och att det var med demonernas furste som han drev ut demonerna. Han kallade dem till sig och talade till dem i liknelser: »Hur kan Satan driva ut Satan? Om ett rike är splittrat kan det riket inte bestå. Om en familj är splittrad kan den familjen inte bestå. (Markus 3:20-27)
Det här är den korta bakgrunden till händelsen då Jesus som respons på besked om att hans anhöriga  står utanför trängseln och frågar efter honom, retoriskt frågar:
»Vem är min mor och mina bröder?« Han såg på dem som satt runt omkring honom och sade: »Det här är min mor och mina bröder. Den som gör Guds vilja är min bror och syster och mor.«
Jesus expanderar här sin familj. Hans identitet är inte endast hans närmaste anhöriga – alla de som är runtomkring honom är hans bror och syster och mor.

Jag tror att Jesus just pekar på kärnan i det han vill säga – att göra Guds vilja – och han utökar sin familj. Jesus identitet är inte endast det som kan relateras till hans närmaste familj utan också alla de som gör Gud vilja.

Texterna vi läst idag handlar om gränsöverskridande, inte om att överge sin identitet men att vara inkluderande. Texterna ger exempel på när människor överskridit och inkluderat andra perspektiv av kultur (som Rut), kanske också språkligt (som i fallet med Tabita/Dorkas I Joppe fanns det bland lärjungarna  en kvinna som hette Tabita, på grekiska Dorkas.) och familj (som Jesus som hävdar att den som gör Guds vilja är min bror och syster och mor).

Alla tre texterna har dessutom en kvinna i centrum av berättelsen och texterna pekar på att det handlar om personernas karaktär, som visar sig genom deras handlingar. Rut som hade gjort gott, Tabita eller Dorkas som hade gjort gott och var generös och Jesus som säger att den som gör Guds vilja är min bror och syster och mor.

Att leva tillsammans – Gud skapade människan till sin avbild.
Har vi nåt val? 

När din grupp, eller din klan blir viktigare än att vara människa, viktigare än att se människan utanför sin egen grupp, då är vi på ett sluttande plan nerför.  Där är vi nu. 
Hot och hat präglar vissa människors liv så mycket att de tar till dödligt våld här utanför våra dörrar. Detta präglar vår vardag. Detta präglar mig. Vissa människors inskränkta syn på liv och medmänniskor sätter tydliga spår i mig.
När vår gemenskap skapar begränsningar, när frågan ”vad ska den andre tro?” om jag gör det ena eller andra begränsar mina möjligheter så krymper också jag som människa. När jag frågar mig ”Kan jag som kristen samarbeta med ….vem det nu är.” så krymper min värld och mina möjligheter som människa. 

Har vi nåt val?
Ja, jag kan välja vad jag gör med mitt liv i förhållande till alla er andra. Ingen av oss är en isolerad ö – vi hör alla ihop. Vi är alla beroende av varandra. Jag behöver veta vem jag är för att kunna samarbeta och relatera till andra. Men min identitet – som man eller kvinna, som svensk, som kristen – får inte uppta hela min uppmärksamhet. Först människa, kristen sedan (var det Grundtvig eller Kierkegaard som sa det?)

I Markus evangelium kapitel 12 finns den viktiga berättelsen som jag menar utgör kärnan i att göra Guds vilja – vad är viktigast i livet? Budet som säger Du skall älska din nästa som dig själv. Mark 12:31).
Det är inte mer eller mindre än så. Det är en urgammal sanning som Jesus hämtar från 3 Mosebok 19:18, där det står Du skall inte ta hämnd och inte hysa vrede mot någon i ditt folk, utan du skall älska din nästa som dig själv. 

Budet säger implicit att du först måste älska dig själv – älska din nästa som dig själv. Det är viktigt att lära känna sig själv. Det är viktigt att ”grunda” sig själv i en gemenskap där glädje, frihet och omsorg ger mig själv stöd.

Jag vill avsluta med ett exempel på ett gott gränsöverskridande, en god och generös handling som jag är övertygad om är Guds vilja.
Just nu pågår olivskörd i Palestina och Israel. Olivskörden är av mycket stor betydelse, både kulturellt och ekonomiskt för palestinier. Glädjen över olivskörden firas bland unga och gamla – det är en folkfest.
Men, i den konflikt som ibland leder till hot och hat och död mellan palestinier och israeler så utgör tiden för olivskörd en risk för alla palestinska bönder och deras familjer som plockar oliver. Risken består i att israeliska bosättare då passar på att ibland bränna olivträd som är redo för skörd, eller att hota bönder så att de inte kan eller vågar skörda. Ekumeniska följeslagarprogrammet i Palestina och Israel, som jag jobbar med till vardags brukar vid den här tiden göra palestinierna sällskap för att utgöra en internationell skyddande närvaro. Men nu är det inte möjligt eftersom Israel inte tillåter inresa för enskild besökare. Följeslagarna är inte ensamma om att utgöra denna skyddande närvaro, utan det finns en del andra internationella organisationer och även en del israeliska fredsorganisationer som följer med och delar glädjen och finns som en tredje part mitt i konflikten. Organisationen Rabbis for Human Rights är en av dessa israeliska organisationer. Det är israeliska judiska rabbiner som reser till palestinska bönder för att vara med och skörda oliver. Rabbis for Human Rights beskriver på Facebook i en text för några dagar sedan att skördetiden ska för palestinierna inte utgöras av hot från aggressiv israeliska bosättare, eller av soldater som tycks skydda bosättarna snarare än palestinierna, olivskördande palestinska bönder ska inte behöva begränsas av polis som skapar restriktioner där Israel ockuperar palestinsk mark. Det ska inte behöva vara så men tills det har förändrats, säger Rabbis for Human Rights, så är de där för att be med sina händer och fötter. De står med båda fötterna på marken och händerna i olivträdens grenar.

De gömmer inte undan sin identitet som judar, de gömmer inte sin tro och sina böner. Men de reserverar heller inte sina böner och tro enbart för dem som har samma etniska eller religiösa bakgrund. De ser till saken, de ser en orättvisa och agerar mot detta missförhållande – just därför att de har sin tro. 

Den som gör Guds vilja är min bror och syster och mor.

Att leva tillsammans är att älska min nästa som sig själv.

Amen

[1] plocka ax Fattiga, invandrare, faderlösa och änkor hade rätt att efter skördearbetet plocka ax på fälten; se 3 Mos 23:22; 5 Mos 24:19. Från www.bibeln.se

[2] Beelsebul Ett gammalt gudsnamn har överförts på en demon, som här likställs med djävulen. Jfr 2 Kung 1:2 med not. Från www.bibeln.se

Ett är nödvändigt, 2021-09-12 (Karin Wiborn)

Matt 6:31-34

Min mamma var bra på att oroa sig för små ting, men inte alls i stora frågor. I slutet av livet lämnade hon också oron för de mindre frågorna därhän och återkom till uttrycket, på värmländska: ”Dä ordner sej, annars kan dä kvetta”.

Mitt i bergspredikan, där evangelisten Matteus kärnfullt samlat ett flertal av Jesu tal, återfinner vi den text vi lyssnat till. Mitt i budskapet om att inte bekymra sig eller känna oro uppmanas vi att först söka Guds rike och hans rättfärdighet, så skall vi få allt det andra också.

Sök Guds rike är centrum i centrum. Ett som är nödvändigt. Låt oss snart återvända till det, men först vill jag ta oss med in i bekymmer och oro.

För alldeles enkelt är det inte att lämna bekymren och oron därhän. Det är lätt att bli upptagen av bekymmer. Stora som små. Verkliga som imaginära. Hälsoproblem relaterat till bekymmer och oro är vanliga och drabbar de flesta av oss genom livet. Spända axlar, magkatarr, huvudvärk med mera.

I ett och ett halvt år har vi levt i skuggan av ett virus. Det har skapat en verklig oro. Vad händer om jag blir sjuk? Jag skulle tro att de flesta av oss har en förlust, bland statistiken som Folkhälsomyndigheten har redovisat tisdagar och torsdagar. Det har funnits anledning till oro.

Nu står vi för en ny förändring. Efter att ha levt med restriktioner är vi snart utsläppta till en mer vanlig vardag. Det kan bekymra oss. Hur blir det att åter trängas i kollektivtrafiken? Ska vi ta i hand eller inte? Kommer jag orka med en vanlig tillvaro med fler sociala kontakter, att åter åka till jobbet? Hur kommer det bli?

Sedan flera år tillbaka redovisar undersökningar hur barn och ungas psykiska hälsa försämras. Orsakerna är flera, men högt ligger oron för klimatet. Och den är befogad. Oavsett om vi är bekymrade eller inte krävs att vi agerar nu för att jorden ska bestå.

En annan oro som är befogad är den växande polariseringen i samhället och världen. Jag vet inte vad ni talade om i Centrumkyrkan förra veckan, men i kyrkoåret var vi på enheten i Kristus. För mig finns en av våra, kyrkans största kallelser att verka för en enad mänsklighet i den mening att vi alla är ett vi, oavsett nationalitet, social status, politiska och religiösa ståndpunkter. Vi är vi som finns på jorden nu och behöver tala med varandra, skapa plats för varandra och uppriktigt söka vårt gemensamma bästa. I en splittrad värld är kyrkans enhetssträvan ett ovärderligt bidrag.

Det var tre stora och globala orosmoln att bekymra sig för, som faktiskt handlar om vår överlevnad, en jord att leva på, hälsa, fred och rättvisa. Så finns det mer vardagliga bekymmer. Hur ska det gå med min förestående arbetsuppgift, min tenta, mina barn, lägenhetsbekymmer, hälsa och vad ska vi äta till middag ikväll? De kan uppta rätt mycket av vår tankeverksamhet och är nog så verkliga.

Så hur ska vi kunna göra som Jesus säger? Hur kan vi undvika bekymmer och oro? Jesus recept är att söka Guds rike och hans rättfärdighet.

Var finner vi Guds rike? När fariséerna frågade Jesus när Guds rike skulle komma svarade Jesus: Guds rike kommer inte på ett sådant sätt att man kan se det med sina ögon. Ingen kan säga: Här är det, eller: Där är det. Nej, Guds rike är inom er. Jag tänker att det hebreiska uttrycket shalom eller arabiska salam uttrycker innehållet i Guds rike. Fred, frid och harmoni inom oss och runt oss.

Jag kommer inte ihåg mycket från mina studier i bibelns grekiska, men tempusformen aoristus sitter kvar i mitt medvetande, och att det ofta används ihop med Guds rike som ska komma, men som redan är här. Redan nu, men ännu inte. Guds rike är inom oss, för så älskade Gud världen att han gav den sin ende son. Så älskade Gud världen att han tog plats mitt bland oss, planterade Guds rike mitt i den ofullkomliga världen, och där blir Guds rike åtkomligt för oss alla. Bara vi tror.

Att söka Guds rike och hans rättfärdighet skulle jag vilja säga handlar om tro, hopp och kärlek.

Tro i betydelsen tillit och förtröstan. Bekymra dig inte för morgondagen. Gud har dig i sin hand. Och din morgondag. Lita till det och förtrösta på Gud.

Så var det hopp: Bibelns hopp handlar om att Gud själv upprättar sitt rike, inte att vi bygger Guds rike åt honom. Vi är kallade att vara tecken på hur detta hopp ser ut genom att dela tro, evangelisation, bröd och omsorg, diakoni och gemenskap, koinonia, tre centrala ord i kyrkans liv som också kan sammanfattas i det som ibland kallas för gyllene regeln som återfinns i de allra flesta religioner och som finns bara några verser längre fram i Matteus evangelium, i Matt 7:12, ”allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det ska ni också göra för dem”.

Slutligen är det kärlek. När Jesus fick frågan om det viktigaste budet av alla svarade han: Du skall älska Herren, din Gud, med hela ditt hjärta och med hela din själ och med hela ditt förstånd. Detta är det största och första budet. Sedan kommer ett av samma slag: Du skall älska din nästa som dig själv. På dessa båda bud vilar hela lagen och profeterna. (Matt 22:37-40)

Ett är nödvändigt, att söka Guds rike. Det här är tillitens söndag. Om jag söker Guds rike, ja, då ordnar sig resten, eller? Nej, det är inte riktigt sant. Det kommer inte flyga sparvar in i våra munnar eller manna från himlen. Kläderna kommer inte på kroppen bara så där. Men du har möjlighet att ha ett fokus som hjälper i vardagen. Det är som att ha kompassnålen, rikta in kompassnålen åt rätt håll, åt Guds rike som är inom dig. Freden, friden och harmonin. Tro, hopp och kärlek. En del bekymmer försvinner faktiskt, liksom bleknar. Andra blir möjliga att bära och leva med. Några bekymmer kommer att överkommas genom att du i Guds rikes anda bidrar till en bättre värld.

Så sänk dina axlar, ta emot Guds kärlek och Guds rike och bara var en liten stund. Det hjälper dig och Guds rike inom dig växer.

Som vi sjöng i början av gudstjänsten:

Blott du har rätten till mitt liv, så tag mitt kluvna jag. Och gör mig hel, och gör mig sann av kärlek fylld var dag. (Charles Wesley)

Amen

Nådens gåvor, 2021-08-08 (Bengt Ekelund)

Joh 15:1-9

När jag fyllde 50 fick jag ett plommonträd. De första sju åren kanske det kom ett eller ett fåtal plommon. Det åttonde året kom det massor med plommon och sedan har det varit si och så. I år såg det rätt bra ut men nu verkar ändå de flesta bli torra och hårda. Något år tog sen frost blommorna innan insekterna hann befrukta dem. I år har det nog varit för torrt. Jag har inte mycket kunskap av att odla, men jag anar att de år när jag klipper ner en del spretiga grenar, så att ljuset kommer åt lite bättre så blir skörden större. De plommon som inte blir fullgångna, ramlar också först till marken. Stammen ger livet inifrån. Ljuset, värmen och vattnet utifrån.

Det handlar om att vara kvar vid stammen, om man är gren. Frågan om hur djur gör, känner vi igen. Men hur gör en gren? Utan mig kan ni ingenting göra, säger Jesus. Förbli i min kärlek. Stanna kvar, så blir det bra. Jesus talar i liknelser i sitt avskedstal. Ett par gånger säger han ”Detta har jag sagt er för att…” Detta har jag sagt er för att min glädje skall vara i er och er glädje bli fullkomlig. Mitt bud är detta: att ni skall älska varandra så som jag har älskat er. (15:11-12) Detta har jag sagt er för att ni inte ska komma på fall. (16:1) Jag har sagt detta, för att ni, när den tiden kommer, skall minnas att jag har sagt det.(16:4) Det är inte i första hand en varning som Jesus ger, utan ett hopp. När det blir tungt, när ni förföljs, när kärleken tynar, kom ihåg att ni lever i och av min kärlek. Det är inte hotet om att vara en gren som inte bär frukt, utan att fortsätta älska, som är poängen.

Det finns tjuvskott på mitt plommonträd. De ger aldrig någon frukt och har aldrig haft intentionen. De tar bara kraft från trädet och skymmer ljuset. De klipper jag bort. Frukten i Jesus bild är inte en prestation. Kärlek kan inte presteras. Den kommer ur tillhörighet och tillit. Om sedan kärleken utmanas och motarbetas, då är det viktigt att komma ihåg var kraften kommer ifrån.

Det finns flera händelser och liknelser kring Jesus som berör detta. Förra söndagen hörde vi om talenterna som skulle förvaltas. Nåden och kärleken. Den som fick mycket nåd och kärlek, förvaltade dem bra. Den som fick lite gick i rädsla och grävde ner sitt mynt. Den rike unge mannen som nästa var perfekt hade ändå en spricka i fasaden, sin rikedom. För människan är det omöjligt, men inte för Gud. Gud blir inte till för att jag bär frukt. Jag bär frukt för att jag är i Gud. Hur svårt kan det vara att stanna i kärleken?

Det är väl så som det är med nåden. Något som är gratis, blir jag vaksam emot. Min dotter tog emot ett par burkar med örtsåser på Gullmarsplan och det var riktigt gott. Och baktanken är förstås att jag ska köpa mer. Det finns väl alltid en baktanke? Den enklaste undanflykten när vi vill visa på Guds nåd är att den som presenterar erbjudandet misstänks för att ha baktankar. ”Kyrkan vill ha mina pengar” till exempel. Därför är det en konst, eller uppövning, att inte bära frukt för fruktens skull utan för att den kommer naturligt och vi är mycket mera fruktbärande än vi tror.

Jag får ibland bilden av frystorkat kaffe, när jag tänker på hur jag som kristen lever mitt liv. Säg att du är riktigt kaffesugen en dag och tar fram en burk Nescafé ur skåpet (det finns andra sorter) och tar dig en sked kaffe direkt ur burken. Bara tanken får några att rynka på näsan. Kaffet måste lösas upp i varmt vatten för att komma i funktion och få rätt smak. Om vi nu är en burk kaffe, vi i kyrkan, så kan vi stanna kvar i burken och bli än mer torra och kanske frysta. Eller låter vi den kärlek och den kraft vi är så fyllda av komma i funktion i den värld vi lever. Går vi tillbaka till plommonträdet och tänker att ingen skakar ner den mogna frukten och äter upp den, så ruttnar och skrumpnar plommonet. Det är inget kul att tänka på sig själv som ett övermoget plommon eller ett bittert kaffekorn, eller hur?

Älska varandra och bli kvar i min kärlek, så bär jag er. Känn ingen oro och tro på mig, säger Jesus allra först i sitt avskedstal.
Amen